Claes Arvidsson

Archive
krigsprofitör

Det var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång. 

Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar. 

Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.

Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.

Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.

På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.

För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned. 

I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.

Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.

I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.

Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.

Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar. 

Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022

Read More