Claes Arvidsson

Archive
June, 2014 Monthly archive

I manegen på Cirkus Almedalen

By: admin
27-06-2014
Uncategorized

Så var det dags för cirkus Almedalen igen. I morgon inleds politikveckan i Visby, som i vanlig ordning bjuder på dans både av de stora elefanterna och betydligt mindre kryp. Alla ska med. Inträdet är gratis, men ett valår som detta är det viktigare än vanligt för artisterna att få uppmärksamhet för just sina konster. Och trix.

Att döma av väderprognosen kommer Stefan Löfven att få en passande inramning när han håller det inledande partiledartalet på söndag. Det väntas mörka moln och regn. Räkna med eländesskildringar – ett trix som har blivit den rödgrönrosa oppositionens specialitet.

I en radiodebatt om alliansen fick jag till vänstersvar att nej, Sverige är inte som Grekland. Alltså ett underförstått nästan. Och ska man tro på Afton–bladets ledarsida har Sverige blivit ett slags nyliberalt Sodom och Gomorra. Löfven kommer nog inte att gå så långt men anslaget lär bli det–samma. Tyvärr. Det är att lura väljarna.

Löfven kommer inte heller att beröra den politiska scenförändring som har skett under de snart åtta åren med alliansregeringen. En slutsats i min bok ”Från Högfors till Maramö” (Ekerlids) är att Sverige har blivit mer borgerligt. En annan är att det har skapats ett slags motvilligt samförstånd kring bärande delar av reformpolitiken som till exempel jobbskatteavdraget, Rut och vinst i välfärden.

Ett annat exempel på svartmålningen är den franske ekonomen Thomas Piketty som är inbjuden att förgylla Socialdemokraternas ekonomiska seminarium och bidra till partibuskisen om de gigantiska klyftorna i Sverige. Magdalena Andersson vill dock inte återinföra förmögenhetsskatten. Det är trängsel i kampen om mittenväljarna men väl så viktigt är att den innehållsliga definitionen av ”mitten” i svensk politik nu långt mer till höger än före alliansen. Det illustrerar att även i ”Schlingmannsamhället” är inte allt bara yta. Politik har innehåll.

”Politik är att vilja”, är en av Olof Palmes mest kända oneliners. Säkert som amen i kyrkan lär den höras i Almedalen, men lika säkert är att det citeras utan att klargöra att Palme förutsatte en mycket stark ekonomisk tillväxt. Att de skulle finnas en borgerlig opposition att tampas med eller en opinion som inte var lika sugen på den demokratiska socialismen, var inte heller något att bry sig om.

Samtidigt är citatet en maning att också leva i idéernas värld och med detta som grund peka ut en färdriktning förankrad både människors vardag och i lösande av samhällsproblem. Det bar alliansen till valseger 2006. Nu behöver alliansen återuppfinna sig själv – hitta en raison d´être bortom att erbjuda ett tryggare alternativ än den färgglada vänsterkoalition som Löfven hittills har att erbjuda.

Dessutom: den politiska debatten skulle förstås piggas upp om Socialdemokraternas politiska vilja sträckte sig längre än till stramare arbetsrätt, mer arbetsmarknadsåtgärder och skattesänkningar för pensionärerna. Ljumheten ger nu möjligheter för mer actionfyllda budskap som går vid sidan av mittfåran. Hur kul blir det efter valet?

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/6 2014.

Read More

Selvforsyning en del av folkemytologien

By: admin
23-06-2014
Norge

Så var det over for denne gangen. Etter et politisk drama på Stortinget, er årets lønnsforhandlinger mellom Regjeringen og bøndenes organisasjoner i havn. Nå er det bare å gjøre seg klar for “the same procedure” neste år. Forhandlingsinstituttet virker hugget i stein.

Bare det at Regjeringen forhandler om lønn innenfor en sektor av næringslivet, burde fått varselklokker til å ringe. Julen med smørkrise og spådommene om at det vil bli biffmangel rundt sommergrillene kan jo også være tegn på at Norge ikke er et idealland på dette punktet. Det er snarere Kafka på norsk.

Spesialbehandling

Det er historiske grunner til at jordbruket har fått spesialbehandling i politikken. Det har opphav i en annen tid. Når støtteordningen opprettholdes, veves den inn i en mytologi som oppsto den gangen jordbruket virkelig fortjente å betegnes som en primærnæring. I dag står det for under 0,4 prosent av bruttonasjonalproduktet.

Subsidieentusiastene grunner sin sak på et nasjonalt sikkerhetsperspektiv. Norge må ha en viss grad av egen matvareproduksjon for å kunne være på den sikre siden ved en eventuell krise. Dekningsgraden ligger på 45 prosent, men jordbrukspolitikken har ikke en struktur som er fokusert på matvaresikkerhet. Kanskje er det viktigere å bruke ressurser på andre aspekter av samfunnets sårbarhet i en tid da cyberkrigere med et tastetrykk kan stenge alle systemer som får samfunnet vårt til å fungere.

Argumentet henger nok mer sammen med jordbrukets emosjonelle ladning. Generasjoner av nordmenn har grått mer enn én tåre over Terje Vigens skjebne og gjort behovet for selvforsyning av mat til en del av folkemytologien.

Sterke følelser i folkedypet

Jordbrukspolitikken er også forankret i andre faktorer som vekker sterke følelser i folkedypet. Den er en del av distriktspolitikken og skal motvirke utflytting og opprettholde bosettingen i distriktene. På tross av forhandlingsinstituttet er antallet gårdsbruk redusert. Det er vanskelig å se at den nåværende politikken kan ha tilstrekkelig effekt til å kunne bryte denne trenden.

Jordbruksstøttepolitikken bygger også på oppfatningen av Norge som en moralsk stormakt. Mot en bakgrunn av sult og økende behov for å produsere mer mat globalt hevdes det at Norge har plikt til å utnytte hver eneste lille flik av dyrkbar mark. Men hvis omsorgen for de sultende i verden skal tas alvorlig, er det bedre å legge ned ressursene der det er størst mulighet for å øke avkastningen.

I regjeringsplattformen som ble signert på Sundvollen, fastsetter Høyre og Frp som en av sine politiske søyler at:

“Regjeringen vil bygge sin politikk på målet om en mest mulig effektiv bruk av fellesskapets ressurser. Samfunnet må bli mindre byråkratisk. Regjeringen vil bidra til en enklere hverdag for folk flest.”

Jordbrukspolitikken er kanskje unntaket som bekrefter regelen.

Det finnes 100 forskjellige typer støtte. Samlet antall arbeidstimer for administrasjonen i departement, fylker og kommuner er anslått til 1000 årsverk. For noen av ordningene spiser byråkratikostnadene opp halve støtten. Til dette kan vi legge alle årsverk bøndene selv må bruke på å håndtere blankettveldet.

Samvirkeorganisasjonene er en del av systemet – og selv om de er markedsaktører selv, har de fått i oppgave å administrere markedsreguleringen. Det er en vanskelig oppgave: Går prisene for mye opp, må tollsatsene ned – og omvendt. Og så gjelder det å treffe riktig med tanke på produksjonen. Melk medfører avgift, mens ost får statsstøtte.

Prislappen på jordbrukspolitikken ligger på nesten 15 milliarder kroner i subsidier og 8–9 milliarder kroner i form av importvern. I fjor konstaterte OECD at Norge leder i støtteligaen. I OECD utgjør statsstøtten i gjennomsnitt 19 prosent av bøndenes inntekter. I Norge ligger tallet på 63 prosent.

86 prosent over gjennomsnittet i EU

I 2012 lå matvareprisene i Norge 86 prosent over gjennomsnittet i EU. Selvfølgelig øverst på listen. De svenske matvareprisene lå 24 prosent høyere enn gjennomsnittet. Men nordmennene har vel råd? Hvis vi skal dømme etter både harryhandelen i Sverige og at lokkepriser er det kanskje største salgsargumentet, er det trolig ikke så enkelt.

Forhandlingsinstituttet øker prisen på all mat for at norskproduserte matvarer skal kunne hevde seg mot potensielle konkurrenter. Det har igjen negative fordelingseffekter for dem som ikke tjener så bra.

Men er det ikke likevel verdt pengene for å få norsk kvalitet? Sammenlignet med Sverige klarer norsk kjøtt seg bra i det høyere prissegmentet, mens kvaliteten derimot er mer varierende for enklere kjøtt. Det er også en form for fordelingspolitikk.

Ostetollen er et bra eksempel på effekten av tollavgifter: Den holder bedre produkter ute til fordel for dårligere, men billigere, nasjonale produkter.

Større gårder, økt avkastning

Det er bred støtte på Stortinget for en jordbruksstøttepolitikk som fremmer større bondegårder, som kan gi økt avkastning. Det er rimelig å forsøke å få mer valuta for skattepengene. Problemet er at man sitter igjen i de gamle tankemønstrene.

Politikken burde kanskje ikke ta utgangspunkt i utflyttingen, men i den innflyttingen som følger i kjølvannet av stadig større hytteområder og de nye mulighetene til blandingsbruk som det skaper. I dette perspektivet er ikke heltidsbonden den normen det er selvfølgelig å etterstrebe.

Og hva vil det innebære for politikken hvis fokuset settes på at jordbruk vel så mye, kanskje til og med mer, handler om å skape verdier i form av åpne landskaper og levende bygder?

Utenfor boksen er det også rom for å se på jordbruket som en kunnskapsindustri, en næring som medfører høy kompetanse. Vi mangler absolutt ikke spennende forskning, men hvordan går vi videre fra idé til produkt?

Vi bør også stille oss spørsmål om hvordan vi best kan ta vare på den entreprenørånden som bobler rundt om i Bonde-Norge. Jeg kan kjøpe nykjernet gårdssmør på vei hjem fra hytta, men i Oslo får jeg ikke tak i det. Og når skal det bli mulig å leie en geit for å bekjempe tilgroingen på fjellet?

De som forsvarer den planøkonomiske jordbrukspolitikken, snakker om en norsk suksesshistorie. En test på bærekraften er et tankeeksperiment med blanke ark: Hvis Regjeringen og Stortinget i dag skulle konstruere et støttesystem for jordbruket for første gang, ville de da ha valgt dagens modell? Jeg tror ikke det.

Krönika i Aftenposten 22/6 2014.

Read More

Tal för Måndagsrörelsen 2/6 2014

By: admin
16-06-2014
Försvarsmakten, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Så står vi här igen.

Måndagsrörelsen bildades 1990 som stöd för att de baltiska staterna skulle få välja sin egen väg. Få välja frihet, demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato.

De baltiska staterna kunde gå sin egen väg.

Östeuropa blev fritt. Sovjetunionen föll sönder. En del trodde att detta var historiens slut och att det bara fanns en samhällsmodell kvar: vår egen. Hos alla växte hoppet om demokratin skulle spridas över världen och under en tid skulle man ha kunnat tro det. Men det var fel. Blev fel. Den auktoritära modellen har fått en renässans. Ibland tillsammans med kapitalism, ibland bara förtryckande.

Och nu står vi alltså är här igen.

Denna gång för Ukrainas rätt att välja demokrati och marknadsekonomi. Och EU och Nato.

Då handlade våra protester om Sovjetunionen. Nu gäller protesterna Putinland.

Men precis som då gäller saken mer än så. Det handlar också om Sverige och Europa. Vår egen modell. Våra värden. Vår säkerhet.

Den dystra slutsats som måste dras är att Rysslands aggression mot Ukraina innebär att den europeiska säkerhetsordningen ligger i spillror. Och det gäller mer än annekteringen av Krim. Jag tror dessutom att Östra Ukraina redan är förlorat till Ryssland. Frågan är bara hur ”lösningen” ska se ut. Georgien, Krim och Transdnistrien är exempel, men det kan också räcka med att Kiev inte är i kontroll.

Putin kan välja att slå på och slå knappen märkt destablisering i Ukraina. Han kan välja att använda separatisterna eller gröna gubbar, hota att stänga av gasen eller trycka på för att få betalt för gamla skulder. Och militärövningar vid gränsen.

Vi ska inte heller låta oss lura av fagert tal. Varje gång som Putin säger något försonligt dras djupa suckar av lättnad i västliga huvudstäder: risken för krig i Europa är förbi. Men det som utspelas i Ukraina är ett krig.

Men krig är det väl inte, hör jag invändningen komma. Men det är krig bara att vi inte riktigt har förmått att känna igen det.

Den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov pekade förra året på den arabiska våren som en viktig modell för hur krig skulle kunna gestalta sig i framtiden. I fokus står den ökade betydelsen av icke-militära medel för ”protestpotentialen” i ett land. Han drog slutsatsen att det kan vara mer effektivt att använda politik, ekonomi, information, humanitära och andra icke-militära medel än vapenstyrka.

Han har talat om modellen i form av fyra delar icke-militära medel och en del militära.

Låter inte det som ett recept för Ukraina – tillsammans med en rejäl dos vilseledande maskirova?

Det finns inte heller något som talar för att Putins offensiva utrikespolitik kommer att avta. Tvärtom. Det underliggande tankegodset bakom utrikespolitiken rymmer dyrkan av styrka och tilltro till att använda styrka som medel i utrikespolitiken. På motsvarande sätt respekterar man andras styrka.

Militär styrka är också ett sätt att skapa en stormaktsidentitet och bekräfta status som en sådan. I det som kan beskrivas som den ryska strategiska kulturen ingår också idén om en rysk intressesfär som ingen annan ska blanda sig. I kulturen ingår föreställningen om externa hot och ett synsätt på den internationella politiken som ett nollsummespel.

Den självpåtagna rätten att – med våld om så behövs – skydda rysktalande i alla länder ligger som ett latent hot. Baltikum är i fokus. Igen.

I offensiven ingår att i enlighet med militärdoktrinen använda energin som ”vapen” för att få makt och inflytande i Europa. Man stöder extremister till höger och vänster i hopp om att försvaga EU och Nato. Putin var därmed EU-parlamentsvalets verklige segrarherre.

Samtidigt rustar man med framgång upp de militära stridskrafterna.

Samtidigt blir Putinland blir allt mer auktoritärt och nationalistiskt.

I Georgien och Ukraina har Putin dragit upp nya gränser.

Är det 1938 som vi ser upprepas? 1938 var ju året då Nazitysklands annekterade Sudet och slapp undan med det. Och då fortsatte det.

Eller är det 1914 då skotten i Sarajevo tände en gnista som blev en präriebrand?

2014 kan bli en repris både på 1938 och 1914. Om det vill sig illa. Om vi inte reagerar och agerar. Så vad kan vi göra?

Sverige kan verka för att hålla samman EU – Putin vill härska genom att splittra.

Sverige kan verka för att stärka den Transatlantiska länken – Europa måste visa USA vilja att dela bördorna för den egna säkerheten.

Sverige skulle kunna ge ett viktigt bidrag genom att bli medlem och Finland skulle säkert hänga på. Medlemskap skulle vara en tydlig signal om var Sverige står – undanröja den osäkerhet som är förknippad med den svenska Solidaritetsförklaringen och underlätta gemensam försvarsplanering.

Sverige kan med ett enkelt regeringsbeslut upphäva RB5 och därmed se till att Sveriges försvarsförmåga inte minskar i en tid när osäkerheten ökar.

Så vad kan vi mer göra?

Vi kan ses här på Norrmalmstorg nästa måndag.

 

Read More

25 år efter Annus Mirabilis

By: admin
12-06-2014
Försvarsmakten, Polen, Ryssland, Säkerhetspolitik

När jag återigen ser på foton från ett polskt 1980-tal fångas jag av kraftfullheten och karisman hos den unge Lech Wałęsa. Bilderna återkallar också dramatiken. Hoppet och rädslan. När jag träffade Wałęsa för några år sedan frågade jag om hans drömmar under diktaturens tid. Svaret blev att han aldrig hade trott att han någon gång skulle få leva i ett fritt land. Men inget är omöjligt, tillade han.

Numera är Wałęsa en gammal herre. I höst när Andrzej Wajdas spelfilm Wałęsa – Man of Hope går upp på svenska biografer, ges möjlighet att förstå varför han är en av vår tids frihetshjältar.

Det är 25 år sedan Polen genomförde halvfria parlamentsval. Det var ett slags mirakel efter ett 1980-tal som hade sett den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet födas, strejker och undantagstillstånd. Som väntat förlorade kommunistpartiet valet men mer oväntat var förstås att man valde att acceptera resultatet. Och i Kreml valde Michail Gorbatjov, som blev ett slags återtågets hjälte, att göra detsamma.

Att det var möjligt att kasta av oket frigjorde en uppdämd våg av frihetslängtan. Visst hade modiga människor tidigare vågat stå upp för frihet och varit beredda att betala priset för dissidens, men exemplet Polen gjorde att så många fler klarade att resa sig mot förtrycket. Kommunistregimerna föll i Östeuropa, de baltiska staterna återtog sin självständighet och till slut – 1991 – upplöstes Sovjetunionen.

En röd diktatur som dödat egna medborgare i masskala och som tagit ifrån så många, många fler deras liv, hade upphört.

Historiens slut, var det en del som trodde sig se i demokratins och marknadsekonomins seger. Och visst finns det mycket att glädja sig över. EU:s utvidgning. Natos utvidgning. För en del länder, som till exempel Polen, har det gått bra. Här har politiken mognat, ekonomin tickar på och man söker sin roll på den europeiska scenen.

På andra håll kommer dementier av ”historiens slut”. Det gäller i det forna Östeuropa, men framför allt blir frågan var det ska sluta allt mer ödesmättad när det gäller Ryssland.

1989 har kallats ett Annus mirabilis och skildrats fint av Timothy Garton Ash i boken ”We the people” (Granta 1990). 25 år senare är det ett annat slags märkesår som flimrar förbi. Paralleller görs mellan Putins annektering av Krim och Nazitysklands av Sudet 1938, men likhetstecknen gäller också bristen på kraftfullhet i reaktionen.

1914 är ett annat år som blivit aktuellt på grund av Putinland. Skotten i Sarajevo blev den gnista som tände en präriebrand genom att dra i gång ett maskineri som blev dödligt självspelande. 2014 finns risk för att shit happens och att utvecklingen får sin egen logik.

2014 räcker det inte med att stå på knä; det är nödvändigt att stå upprest för Ukrainas rätt att gå sin egen väg. Och nog vore det klokt att stationera trupp från Natoländer i Baltikum och Polen för att minimera risken för ryska provokationer och att dessa ska leda till olyckshändelser. För att påminna om Wałęsa så är allt möjligt.

Gästledare Svenska Dagbladet 12/6 2014.

Read More

Putins nye grenser

By: admin
10-06-2014
Försvarsmakten, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Den 9. mai feiret Russland seieren i 2. Verdenskrig. Før feiringen ble det meldt at nær 100 millioner av det svart-oransje ordensbåndet som tilhører St. Georgs-ordenen, hadde blitt distribuert ut. Selve ordenen er vanlig blant krigsveteraner. Putin har det også. Båndet bæres også i de østlige Ukraina som et tegn på separatistenes Moskva-lojalitet. Det er samtidig et symbol i den russiske propagandaen som beskriver konflikten som en slags reprise på kampene i 2. Verdenskrig.

I Kremls fantasiverden er jo alt mulig. Som når russisk UD protesterer mot byggingen av det man hevder er en nazistisk konsentrasjonsleir i Kiev. Protesten ble senere fulgt opp i russisk TV med bilder og alt. I virkeligheten er det et EU-støttet byggeprosjekt som ble startet under russerpresidenten Janukovitsj for å gi midlertidig ly for illegale innvandrere.

Blant de som vil bevare Ukraina har man sett likheten mellom ordensbåndet og tegningen av det fryktede skadeinsektet Coloradobillen. Rett og slett en pest og en plage.

Dessverre har de kommet for å bli.

Gårsdagens mann

Den 11. mai ble det gjennomført en folkeavstemning i den selvproklamerte «Folkerepublikken Donetsk» om det som i realiteten var en løsrivelse fra Ukraina . Det var et nytt valg etter Putin-metoden. Altså med gevinst hver gang for arrangøren. Et annet resultat er at det ukrainske valget 25. mai ikke kommer til å bli den nye starten for Ukraina som man hadde håpet på.

Visst vant sjokoladeoligarken Petro Petrosjenko en komfortabel seier (mens ekstremnasjonalistenes to kandidater måtte nøye seg med noen prosent av stemmene). Men Folkerepublikken Donetsk finnes, og der var det kun en femtedel av valglokalene som var åpne (Krimbeboerne var som kjent forhindret i å stemme). Petrosjenkos legitimitet kommer til å bli stilt spørsmålstegn ved av Kreml og av Putins «Coloradobiller».

Petrosjenko er noe av en gårsdagens mann som skal ta Ukraina inn i fremtiden. Det må være det motsatte av stø kurs som gjelder for den nye presidenten når problemene hoper seg opp: behovet for økonomiske reformer, statsgjelden, separatister, Russland.

Kiev har gått til militær offensiv mot separatistene, men utsiktene er ikke spesielt gode. Selv om det roer seg ned, kan Putin velge å skru på knappen merket «Destabilisering i Ukraina». Han kan velge å bruke separatistene, true med å stenge gasseksporten eller presse på for å få betalt gammel gjeld.

Det østlige Ukraina er tapt til Russland – spørsmålet er bare hvordan «løsningen» skal se ut. Georgia, Krim og Transnistria er eksempler, men det kan også holde at Kiev ikke har full kontroll.

Hver gang Putin sier noe forsonlig dras dype sukk av lettelse i vestlige hovedsteder: risikoen for krig i Europa er over. Men det som utspiller seg i Ukraina er krig.

Fremtidens kriger

I en artikkel i februar 2013 lanserte den russiske generalstabssjefen Valerij Gerassimov tanken om den arabiske våren som en viktig modell for hvordan krig kan foregå i fremtiden. I fokus står den økte betydningen av ikke-militære midler for «protestpotensialet» i et land. Gerassimov trekker slutningen at det kan være mer effektivt å bruke politikk. økonomi, informasjon, humanitære og andre ikke-militære midler enn våpenmakt.

I en annen sammenheng presenterte han modellen i form av fire deler ikke-militære midler og én del militære.

Høres ikke det ut som en oppskrift for Ukraina – sammen med en solid dose russisk villedende desinformasjon?

Under hele kriseperioden er det Russland som har hatt initiativet, mens EU, USA og Nato har falt mellom to stoler. Putin har kunnet spille på en naiv vilje til å de-eskalere. Sanksjoner ville gjøre saken enda verre, har det blitt sagt. Eller så har det blitt lagt vekt på at Russland har legitime interesser som det må tas hensyn til.

Men ingen ting blir som før. Ingen ting bør heller bli som før.

Selv om det blir en kald fred, er det ikke noe som taler for at Putins offensive utenrikspolitikk kommer til å avta. Den selverklærte retten til – om nødvendig med vold – å beskytte russisktalende i alle land, ligger der som en latent trussel. Nylig gjorde man det lettere for dem i de tidligere Sovjetrepublikkene å bli russiske borgere. Pass deles rundhåndet ut i Estland og Latvia – akkurat som man gjorde på Krim.

Ikke minst handler det om et fortsatt hardt press mot Baltikum, hvor Putin f.eks. tilbyr tenåringer å dra på gratis leir i Russland for å gjennomgå ideologisk utdannelse og få paramilitær trening. Barna må love å støtte bruken av det russiske språket og kulturen, samt forsvare Russlands politikk.

Den egentlige seierherren

Offensiven omfatter også den delen av militærdoktrinen som går på å bruke energi som «våpen» for å få makt og innflytelse i Europa. Man støtter ekstremister til høyre og venstre i håpet om å svekke EU og Nato. Putin var dermed EU-valgets virkelige seierherre.

Samtidig ruster man fremgangsrikt opp de militære stridskreftene og vender ryggen til tillitsskapende internasjonale avtaler.

Samtidig blir Putinland stadig mer autoritært og nasjonalistisk.

Putin har beskrevet oppløsningen av Sovjetunionen som forrige århundres største feiltak. Han har også beskrevet angrepet på Finland i 1939 som et forsøk på å rette opp historiske feil. I Georgia og Ukraina har Putin trukket opp nye grenser.

Barentsavtalen med Norge har for så vidt ikke Putin beskrevet som et feilgrep, men han har gjort et poeng av at det var Medvedev, og ikke han selv, som undertegnet den. Sett i perspektiv av en fremtid preget av russiske stormaktambisjoner, er regjeringen Solbergs håndtering av Dalai Lamas besøk gode nyheter i Kreml. Budskapet fra utenriksminister Brende er jo at «vi lar oss presse».

Og det blir ikke bedre når det norske næringslivet – nå sist ved North Atlantic Drilling – tror at det er business as usual. For det er det ikke.

Krönika Verdens Gang 9/6 2014.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.