Claes Arvidsson

Archive
February, 2015 Monthly archive

Invektiv blandade med påståenden om att det är Väst och särskilt USA som är de verkliga skurkarna. Allt som oftast ramlar det budskapet ned i mejlkorgen, ja det vill säga efter det att jag har skrivit om Ryssland.

Det blir lite som att få mejl från Putin. Det argumenteras på samma sätt och undertecknarna är alltid svenska. Som alla vet finns det en del på här hemmaplan som tänker i likartade banor, så det är inte förvånande att ilskna röster gör sig hörda när jag kritiserar Rysslands krig mot Ukraina.

Men vem vet vem som är den verklige avsändaren. Kanske är det ”Putin”. I alla fall har Kreml både anställda och frivilliga som jobbar med sådana saker. I våras stängde den brittiska tidningen The Guardian sitt kommentatorsfält sedan det ”bombats” av Putintrogna aktivister.

Budskapet från Kreml förs ut på små ”informationssajter”, men framför allt av det statliga tv-bolaget RT som under en journalistisk mantel sprider Putinpropaganda över världen. Nyligen tillfördes arsenalen ny förmåga i form av mulitmediasajten Sputnik.

Youtube är också en flitigt använd kanal, till exempel den film som förlöjligade det svenska försvaret efter ÖB:s uttalande om och den debatt som följde på ”enveckasförsvaret”. Den avslutades med erbjudande om rysk hjälp mot Nato.

I Sverige (Malmö) och i andra länder har det dykt upp affischer stödaffischer för den ryska aggressionen mot Ukraina. Ja, det handlar förstås om att hålla fascisterna stången.

På ett annat plan kommer det officiella eller halvofficiella uttalanden som inger rysk styrka och ska ingjuta rädsla. Som när Putin i EU-samtal – som sedan läcker ut – säger att ryska styrkor kan ta Kiev på två veckor och vid ett senare tillfälle hugger i med att bl a Warszawa kan intas på två dagar. När Putins betrodde Sergej Makarov får tv-tid i SVT slår han välvilligt fast:

”Ni i Sverige behöver inte vara rädda. Lettland och Estland har däremot anledning att var rädda. Om det blir ett stort krig är det möjligt att det inte blir något kvar av de här länderna.”

I undertexten ligger att det förstås att Ryssland kan ombestämma sig – och att det avgörande är att ”russofobin” upphör. I praktiken handlar kravet för svensk del om en välvilligare attityd till Ryssland och kyligare till Nato.

Desinformation och hot kompletteras med simulerade flyganfall, provocerande agerande till havs och till sjöss och överlag en mycket större närvaro i Sveriges närområde. Man har till och med låtit enheter ur det strategiska bombflyget synas över Östersjön.

Och att ryska hackers skulle stänga ned delar av nätet på grund av missnöje med en spelsajt, verkar inte troligt.

Allt är en del det som kallas sjätte generationens krigföring och som står centralt i det ryska militära tänkandet.

Därför var det djupt olyckligt att utrikesminister Wallström talade om svenskarnas rädsla, att de på allvar är rädda för Ryssland. Det är så Putin vill att vi ska känna inför Ryssland.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 1 2015.

Read More

Stora salen i det Norska Nobelinstitutet var fullsatt i måndags, men det var inte Nobelkommitténs ordförande Torbjørn Jagland som talade om hopp för freden. När statsminister Erna Solberg höll vad som beskrivits som hennes första riktigt stora säkerhetspolitiska tal, handlade det om hoten mot freden.

Det var knappast överraskande att Solberg särskilt lyfte fram Ryssland och IS som de två stora internationella säkerhetspolitiska utmaningarna, men väl så viktigt att dessa sattes in i ett större sammanhang. I flödet av ständigt uppdaterad information om krig och elände finns det en risk att själva utgångspunkten tappas bort – att motståndskampen även i en tid av realpolitikens återkomst ytterst handlar om försvaret av grundläggande demokratiska värden.

Som Solberg betonade, har skillnaderna när det gäller ideologi, intressen, värden och syn på världen aldrig tidigare varit så stora efter kalla krigets slut. Och hoten aldrig så nära.

Ett glatt flaggviftande Norge kan ibland ge intryck av att vara seg selv nok, men det gäller inte i fråga om försvar och säkerhet. EU finns med i bilden och Norge ställer upp på sanktionspolitiken mot Ryssland. Nato utgör dock, som Solberg sade, hörnsten i norsk säkerhetspolitik och är en folkligt förankrad självklarhet.

Det är något som bottnar i Nato:s kollektiva försvarsförpliktelser och unika förmåga att agera militärt, men också i att Nato står på det som också är solid norsk värdegrund (ja, för den delen också svensk). Eller som den norska försvarsmaktens slogan lyder: For alt vi har. Og alt vi er.

Precis som i Sverige är en vägledande tanke att uppnå kollektiv säkerhet på hemmaplan innebär att ta kollektivt ansvar på bortaplan. Skillnaden är förstås att Sverige inte är medlem av Nato utan uppfattas – med all rätt – som en de facto medlem. Det blir som att köra bil utan säkerhetsbälte; det går bra så länge det inte händer någon olycka.

Säkerhetstänkandet om gemensam säkerhet är detsamma som i Sverige och kommer även till uttryck i viljan att delta i insatser även när ett handlingsförlamat FN sviktar, som nu i Syrien/Irak.

Solberg varnade för att ta hörnstenen för given. Alla måste bidra och dela bördorna. Ta ansvar för sitt. Den norska försvarsbudgeten har ökat under senare år och ytterligare medel kommer att tillföras. Säkerhet kostar som Solberg konstaterade. Återstår att, liksom i Sverige, se hur mycket säkerheten är värd i kronor och ören.

Erna Solberg betonade (om än i mer diplomatiska ordalag) att det inte finns någon snabblösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Även om det ryska kriget tar slut och övergår i en frusen konflikt handlar det inte om tillfälligt dåligt väder i Europa utan om en klimatförändring.

Gästledare Svenska Dagbladet 5/2 2015.

Read More