Claes Arvidsson

Archive
November, 2019 Monthly archive

Jag tillhörde ju dem som var starkt kritisk till hur Anders Borg agerade försvarsminister i alliansregeringen (se t ex Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Det var därför med viss spänning som jag såg fram emot Borgs minnesbok Finansministern (Mondial). I boken gör han en halv avbön för nedskärningspolitiken. Den var felaktig, men det kunde man inte veta då – nu menar han sig veta bättre.

Borg menar att vid tidpunkten för det stora bråk om försvarsanslaget som ledde fram till Mikael Odenbergs avgång 2007 kunde man inte förutse att Ryssland skulle iscensätta Georgien 2008 och Ukraina 2014. Han frikänner sig själv men är nu självkritisk: 

”I efterhand kan man konstatera att tidpunkten att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv.”

Problemet är ju att det är fel. Varningsklockorna hade ringt länge. Det fanns en riskbild men ändå vaknade inte Borg – och han var förvisso inte ensam om att sova på sin post. Uppvaknandet dröjde till annekteringen av Krim.

I boken ser Borg också framåt och betonar att det nu är nödvändigt med svensk upprustning. Ryssland rustar och:

”Sveriges närområde har blivit mindre stabilt och det är tydligt att Ryssland åter har intagit en hårdare hållning till sina grannländer. 

Så långt efterklokhet och varningarna för Putins Ryssland.

Finansministern kom ut i mitten på oktober. En dryg månad senare gjorde Borg en postning på Linkedin med en positiv betraktelse över hur den ryska ekonomin utvecklas (som kan jämföras med t ex Peter Rutlands artikel i Russia’s Economic Prospects: The Perils of a Petrostate).

Till den positiva bilden hör även Borgs beskrivning av det ekonomiska systemet:

”The last years we have also seen improved governance in a the corporate sector. The potential to improve capital allocation is there and the trend is towards more attention to share holder value. Russia has clear structural issues, not the least establishing a predictable rule of law based protection for property rights, but the outlook for 2020 is worth to consider seriously.”

Det låter som om Ryssland skulle vara ett nästan vanligt land. Men det är det ju inte. Utmärkande är i stället det politiska förtrycket, korruptionen och rättslösheten. Och en aggressivitet utåt.

Borg gjorde postningen efter deltagit på den ryska storbanken VTB:s (med den ryska staten som dominerande ägare) investeringskonferens i Moskva 20–22 november. Banken står på både EU:s och USA:s sanktionslista. Sedan 2018 är även dess styrelseordförande under sanktion.

En av talarna på investeringskonferensen var president Putin, som menade att de två tusen deltagarna från mer än 60 länder var en bekräftelse på att forumet nu fanns inskrivet i kalendern ”in the world of business”. Man kan väl också säga att det var ett sätt att visa att Ryssland inte alls är ett parialand.

Den ryske presidenten måste ha imponerat. Anders Borg lade ut tre bilder på Linkedin. Ett foto är av honom själv och några kollegor. De två andra föreställer Putin.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/11 2019.

Read More

Det är en skandal som låter lite som en Norgehistoria – för otrolig för att ändå vara sann. Det rör sig om minst 48 personer som har dömts – i vissa fall till ett halvår i fängelse – för bidragsbedrägeri. Och ja, de är skyldiga. Problemet är bara att det brott som de har dömts för inte är något brott.

Historien handlar om rättsövergrepp mot enskilda, men den kastar också ett dystert ljus över hur ”systemet” – regeringar i skiftande kulörer, statsförvaltningen och rättsväsendet – har fallerat. Till bilden hör att härvan kan svälla ännu mer, eftersom feltolkningen av lagen också kan gälla andra bidrag än det nu aktuella.

Arbeidsavklaringspenger ska underlätta för personer att gå tillbaka till jobb från till exempel sjukskrivning och minska risken för förtidspensionering. Brottet, enligt NAV (försäkringskassa och arbetsförmedling i en myndighet), har bestått i att de dömda har påkommits med att ta emot bidrag utan att befinna sig i Norge. Man har rätt och slätt glömt bort – eller struntat i – att rättsgemenskapen inom ramen för EES-avtalet går före det norska regelverket om rättigheter knutna till arbete.

Alla inser nu att det var fel. Helt klart sedan 2012 men kanske till och med längre tillbaka i tiden. Det har skett trots att det har gjorts utredningar och skrivits propositioner. Stortinget har varit med noterna. NAV står förstås i fokus, men myndigheterna styrs via politiskt beslutade lagar och förordningar. I bilden ingår dock att ”brottsbekämpningen” har skett i ett politiskt klimat av välfärdsnationalism och häftig kritik av ”trygdeexport”.

Frågorna står i kö och blir nu föremål för granskning både i en oberoende kommission och i den norska motsvarigheten till Konstitutionsutskottet. Det nu ansvariga statsrådet sitter löst – också därför att ministern inte omedelbart slog larm när felet till slut uppdagades. Två personer hann bli dömda till fängelse.

Det mesta har gått snett, men allvarligast är att rättsstaten har sviktat. Domstolarna har inte gjort någon självständig prövning av NAV:s rättstolkning. I praktiken har rättsstaten reducerats till att staten har rätt.

Rättsskandalen kan också ses i ljuset av Norges förhållande till EU. I dag för 25 år sedan – den 28 november 1994 – folkomröstade man om medlemskap. 

Folkomröstningar i först Finland och sedan i Sverige hade då redan givit sitt bifall till medlemskap. I Norge blev det nej. I stället nöjde man sig med EES-avtalet som hade trätt i kraft 1 januari samma år. Det gav tillträde till den inre marknaden men innebar också att man påtog sig dess skyldigheter.

Kort sagt, Norge stannade i det som närmast var tänkt som ett väntrum till medlemskap, samtidigt som integrationen senare både vidgats och fördjupats inom en rad andra områden.

Nej-sidans tyngsta argument var (och är) vaktslåendet om det nationella självbestämmandet. Paradoxen är förstås att vägvalet i verkligheten har lett till motsatsen inom de områden som omfattas. Som icke-medlem är Norge beslutsmottagare och inte en av beslutsfattarna. Valet av huvudstrategi har inte heller gjort saken lättare; i stället för att ligga i proaktivt inväntar man en depesch från Bryssel och försöker sedan tänja så gott det går.

En bred opinion är dock nöjd och belåten med suveränitetsillusionen. I politiken finns dock partier som vill säga upp EES och anser att det är lätt som en plätt att förhandla fram ett nytt avtal. Ansvarspartierna Høyre och Arbeiderpartiet vill sitta still i båten.

”Trygdeskandalen” har olika bottnar, men är också en illustration av att det norska utanförskapet lever kvar trots gemenskapen i EES, Schengen, Erasmus et cetera. Man är inte riktigt med.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2019.

Read More

Man kan tycka olika om vad staten ska göra eller inte göra. De allra flesta tycker dock lika i fråga om vad som är statens grunduppgift. Det handlar om medborgarnas trygghet, det demokratiska statsskicket och landets frihet. Kort sagt, den inre och den yttre säkerheten. Nattväktarstaten.

Förra veckans demonstration av misstroende mot justitieminister Morgan Johansson i riksdagen var en indikation på hur det står med den inre säkerheten. Försvarsmaktens utlåtande över försvarsberedningens förslag till försvarsbeslut för perioden 2021–2025 blev därefter ett åskådliggörande av hur ihåligt försvaret fortfarande är – även efter omläggningen av politiken efter Krim 2014.

Läget har i det första fallet beskrivits som ”en sviktande stat” och i det andra som ”en försvarslös stat”.

Försvarsberedningen har haft en planeringshorisont som sträcker sig fram till 2030. När ÖB har räknat på saken saknas 55 miljarder kronor givet den nivå på försvarsanslaget som beredningen räknat på. Det rör sig i huvudsak om utebliven kompensation för prisökningar respektive prislappen för att fullfölja 2015 års krigsorganisation.

Beredningen har i stället räknat med att omdisponera anslagen till den nya krigsorganisationens behov. Slutsatsen är att i förhållande till beställningen blir leveransen bara ett trefjärdedelsförsvar.

Det var lätt att lägga ned det territoriella försvaret, men det är Herkulesarbete att återuppbygga det. Försvarsberedningens rapporter ”Motståndskraft” och ”Värnkraft” utgör en sammanhållen helhet för totalförsvaret. Om detta var beredningen enig, men upplöstes i oenighet när Socialdemokraterna inte var beredd att betala för varorna. Och det är ju så det är, Stefan Löfven vill inte betala för en nota som det kan bli mycket dyrt att smita från.

Samtidigt står Socialdemokraterna bakom den hotbild som beredningen tecknar av global ”instabilitet och oförutsägbarhet”, av en ”svårbedömd och stundtals snabb” utveckling och av ett ”försämrat” säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde och i Europa. Inte minst borde det inbjuda till prioriteringsvilja från statsministerns sida att beredningen bedömer att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” och att en ”större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”. Men icke.

Försvarsröran går nu vidare. Det finns en politisk majoritet för att inkalla Försvarsberedningen i akt och mening att dryfta räknestycken.
Löfvens frontman, Peter Hultqvist, säger varken bu eller bä om hur läget ska hanteras. Han verkar dock inte missnöjd. Ser väl fram emot att försöka manövrera fram en lägre höjning av försvarsanslaget än vad beredningen föreslår (från dagens cirka 1 procent av BNP till 1,5 procent 2025).

Även med det återtag som görs och kommer att göras framöver, kan vi dock räkna med att det nuvarande förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.

Och ska man nu riva i beredningens förslag – och det råder inte brist på synpunkter på val och avvägningar – borde det öppna för att i större offentlighet tänka till igen om vilka förmågor som borde prioriteras.

Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 18/11 2019.

Read More

Nu har vapnen vilat och trupperna dragit sig tillbaka på tre frontavsnitt i krigets Ukraina. Det kan öppna vägen för ett möte om hur vapnen ska tystna för gott mellan president Volodymyr Zelenskij och president Vladimir Putin, inom ramen för den så kallade Normandiegruppen (i vilken även Frankrike och Tyskland ingår). Sannolikheten för att det ska sluta väl är dock inte överdrivet stor utan snarare bör det hissas varningsflagg för att överdriven fredsvilja kommer att spela Kreml i händerna.

Redan det faktum att angriparen Ryssland får spela neutral aktör är en märklig konstruktion. Det gäller också att de två ryskkontrollerade utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk ingår som legitima förhandlingspartners i den så kallade kontaktgruppen tillsammans med Ukraina, Ryssland och OSSE. Gruppens uppgift är att hitta de praktiska formerna för att genomföra Minskavtalet. Som korten nu verkar läggas blir det en bekräftelse på charaden.

I valkampanjen inför presidentvalet i april utlovade Zelenskij att fixa fred på rekordtid, men det kan bli ”fred i vår tid”. Nu pressas han av den lättvindiga löftespolitiken utan att samtidigt riktigt veta hur löftet ska bli verklighet, och vacklar lite hit och dit. Den 31 oktober höll han ett tal i Mariupol som skulle peka ut färdvägen för den ”fred som Ukraina behöver” med ambitionen att återfå allt territorium men samtidigt vara öppen för kompromisser. Den ryska aggressionen nämndes bara vid ett tillfälle. I stället för konkretion om strategi innehöll talet ett antal fina ord. 

Det Zelenskij konkret har gjort är dock att ställa sig bakom den tidigare tyske utrikesministern (och nuvarande presidenten) Frank-Walter Steinmeiers formel från 2015 för att få slut på kriget och lösa konflikten inom ramen för Minsk I och Minsk II. Den passar Putin som hand i handske, och tillbakavisades av den förre presidenten Porosjenko men stöds nu alltså av Zelenskij. Det ökar naturligtvis den ryska förhandlingsviljan. 

Tanken är att de två utbrytarrepublikerna ska ges en särskild status inom ramen för den ukrainska staten, att amnesti ska utfärdas (vilket bland annat innebär att ledargarnityret kan inneha officiella ämbeten) och val hållas i de så kallade folkrepublikerna. Tidigare var den ukrainska linjen att val skulle föregås av en upplösning av folkrepublikerna, avväpning av separatisterna och ukrainsk kontroll av gränsen mot Ryssland.

Steinmeiers formel är en inbjudan till Ryssland att behålla kontrollen och ha ett slags vetofunktion över Ukrainas framtid.

Att få hem politiska fångar från Ryssland var en annan viktig del i presidentvalskampanjen – också därför att en fångutväxling skulle underlätta förhandlingar om fred. På initiativ av Zelenskij kom förhandlingar i gång och i början av september. 35 fångar utväxlades på var sin sida om gränsen. I Ukraina släpptes ukrainare som fängslats för delaktighet i rysk hybridkrigföring. Ja, släpptes. Eftersom de är ukrainska medborgare kunde de inte utvisas till Ryssland. 

På en sidoscen – och möjligtvis som ett ryskt krav för utväxlingen – agerade det ukrainska rättsväsendet på ett uppseendeväckande sätt. Vladimir Tsemakh som ansetts vara ett nyckelvittne/medverkande vid nedskjutningen av MH17 i juli 2014, och som den ukrainska säkerhetstjänsten plockat upp i en framgångsrik räd, släpptes med den enda bojan att anmäla bostadsadress och arbetsplats samt stå till myndigheternas förfogande i två månader.

Tsemakh anses nu befinna sig i någon av Putins folkrepubliker. Han står definitivt inte till myndigheternas förfogande och kommer alltså inte heller att varken vittna eller ställas till ansvar  i Nederländerna för MH17. 

Men Kreml vann mer än så. Som en del i dealen släpptes de 24 sjömän som hållits fängslade i efter aggressionen i Kertjsundet i november 2018. Glädjande förstås, men också för Putin. I en dom i Internationella sjörättstribunalen i maj 2019 hade Ryssland beordrats att släppa både sjömännen och deras fartyg. Nu kan dealen istället användas som ett argument för att inte acceptera den internationella sjörätten, eftersom området efter annekteringen av Krim sägs vara en del av det egna territoriet.

President Macron vill ha en nystart i relationerna med Ryssland. En ny säkerhetsordning. Samarbete om att lösa frusna konflikter, cyberhot och underrättelser. Och han är inte ensam om vilja tina upp relationer som frös efter 2014, då Ryssland inledde de ännu pågående kriget mot Ukraina och även annekterade Krim. I Tyskland finns det gott om Rysslandskramare och än värre är det i till exempel Ungern. 

Ett annat exempel på varthän det barkar är att EU:s Moskvambassadör Markus Erder har pläderat för en ”pragmatisk rörelse” i riktning mot en ökad koordinering med Kreml i fråga om 5G, persondataskydd och Arktis. Allt för att möta utmaningen från Kina. Och när Donald Tusk i dagarna lämnar över posten som ordförande i Europeiska rådet till Charles Michel innebär det också något av ett perspektivskifte. Visst är Putin ett säkerhetshot men EU måste även ”hantera verkligheten att Ryssland också är en granne”, menar Michel.

Ukraina är stötestenen som måste rullas bort. Det riskerar att bli en ny vinst för Ryssland – samtidigt som själva idéen om Putin som en god granne för att fungera kräver att man väljer att bortse från vad regimen representerar och den faktiska politik som förs både hemma och på bortaplan. 

Om inte annat borde man invänta domen från Internationella domstolen i Haag som i en dom 8 november slog fast att det ligger inom dess jurisdiktion att ta upp Ukrainas klagan över Rysslands agerande i östra Ukraina (terrorfinansiering i form av beväpning och stöd till separatisterna, och undertryckande av tatarer och andra minoriteter i det av Ryssland ockuperade och olagligen annekterade Krim).

Om det i stället rullar på kan vi räkna med att det svenska ordstävet ”vi har varit naiva”, kommer att få översättas till en rad andra språk.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/11 2019.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More