Claes Arvidsson

Archive
Donald Trump

Det var en megahändelse i Norge när statsminister Støre och finansminister (och tidigare Natos generalsekreterare) Stoltenberg förra veckan fick audiens hos kejsaren av Maga i Vita huset. Inför mötet var oron stor; i medier utfärdas varningar om att det kanske låg en politisk katastrof på lur – efteråt svallade i stället hyllningarna av den diplomatiska segern.

Trump prisade Norge (great) och Støre (great) och betonade gemenskapen (”we are all great people”).

I mediebruset spekulerades om att Norge till och med skulle kunna ta ledartröjan i Norden när det gäller relationerna till USA. De mest kritiska rösterna hördes från Rødt och Sosialistisk Venstreparti, som efterfrågade öppen kritik och bredare samtalspalett. SV klagade över ”koseprat” (ungefär myspys). 

På den här sidan av kölen var upphetsningen betydligt mindre. Med ett undantag. DN:s Peter Wolodarski blev så till sig att rubriken på hans kommentar löd: ”Norge borde skämmas – smickrar Trump i stället för att ge pengar till Ukraina”.

Kanhända har Wolodarski sett för mycket på julfilmen Love Actually där Hugh Grant i rollen som premiärminister vid en presskonferens sågar den amerikanske presidenten vid fotknölarna. Verkligheten är emellertid inte lika enkel och han brister i rollförståelsen mellan sin egen och Støres.

En instabil, aggressivt bekräftelsesökande Trump, hans administrationen och den förda politiken framstår som en svart politisk fars. De besökande norrmännen hade dock knappast en önskan om en repris av scenerna med president Zelenskyj i Vita huset.

I Wolodarskis skildring ”nöjde sig (Støre) inte med att strö falskt smicker över Trumps ‘fredsinitiativ’ – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer”.

Orden som de facto fälldes var uppmaningen att ”båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”. Wolodarski tolkar uttalandet som ett ”uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden”. Men i verkligheten var det en indirekt kritik av Trump. I de så kallade fredsförhandlingarna har ju USA enbart satt press på en av parterna, Ukraina.

Det är dessutom skillnad mellan det som utspelas on stage och off stage. Bakom stängda dörrar var budskapet, enligt Støre, desto tydligare i fråga om att freden ska vara på Ukrainas premisser och att Norge står bakom Ukrainas territoriella suveränitet.

I mötet med Trump tog Støre och Stoltenberg fasta på det som är Norges intresse i fråga om Ukraina och det görs i samråd med den europeiska Ukrainakoalitionen. Att så är fallet understryks av att den norska delegationen hade möten med Ukrainas premiärminister Sjmyhal före och efter sittningen i Ovala rummet. Även Natos generalsekreterare Rutte ankom pronto till den norska ambassaden för att informera sig om samtalen.

För Norge stod ytterligare två frågekomplex i förgrunden. Dels den tioprocentiga generella tull som Trump aviserat. Mötet gav en möjlighet att tala om dels det felaktiga beräkningsunderlaget, hur stora investeringar som Oljefonden har gjort i USA och dylikt. Dels de säkerhetspolitiska relationerna och då med betoning av Norges betydelse för amerikansk säkerhet i Arktis. Och det är inte dåligt i det fall Trump fick en klar bild av den.

Det är som det är och då tvingas man laga efter läge, som också Finlands i Mar Lago golfspelande president Stubb gjorde.

Kort sagt, tiraden i Dagens Nyheter mot Norge var inte helt lysande.

Däremot håller jag med Wolodarski om att Norge – den ofrivillige krigsprofitören – kan och bör visa Ukraina mer biståndsvillighet än vad man har gjort hittills. Men chefredaktörens eländesbeskrivning är lika missvisande som den norska regeringens självskryt över den egna förträffligheten.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2025

Read More

Med presidenten i huvudrollen som drama queen befinner sig USA i fritt fall och på vägen ned växer det fram en annan nation. Det Trumpland som tar form innebär ett högerradikalt farväl på steroider till den gemenskap som brukar sammanfattas i begreppet väst.

Allianser med demokratier och multilateralism hör hemma på politikens skräphög. Så även konstitutionella fundament som rättsstatlighet. Lägg därtill synen på vetenskap och akademisk frihet. Och förstås frihandel.

I rekordfart har det därmed öppnats en avgrund i förhållande till Europa. Värdegrund, intressen och sättet att göra politik är helt annorlunda. Allt illustrerat av Trumps politiska frändskap med Putins envälde i oligarkernas Ryssland. Det är ett band som innebär en ”normalisering” av Ryssland och att Ukrainas suveränitet kan säljas ut i utbyte mot smicker och silverpenningar.

Hoten om att ta Grönland understryker den bistra sanningen att den transatlantiska länken, som Europa alltför länge har förlitat sig på, har förlorat sin trovärdighet. Ett handelskrig väntar för Sverige och resten av EU – och när det gäller USA:s medlemskap och roll i Nato är det inte heller bara att vänta och se.

Den amerikanska ångvältspolitiken syftar till att skapa en känsla av tillplattad maktlöshet, men det är en väldig skillnad mellan Panama och EU. Visserligen är EU inte en stat men tillsammans är medlemmarna en ekonomisk stormakt. I ett handelskrig har EU-kommissionen mandat att svara kraftfullt i fråga om tullar, och har i värsta fall även andra regulatoriska ”vapen” att ta till.

Kort sagt, EU har agens – och faktiskt så även inom säkerhetspolitiken.

Som i tidigare kriser har EU efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, rest sig. Det har handlat om bistånd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. EU har dessutom fått en försvarsdimension på riktigt. ReArm Europe ska täta europeiska förmågeluckor. Det handlar inte om att ersätta Nato utan om att göra Europa starkare i Nato. Och kapabelt att senast 2030 kunna agera på egen hand i hela EU. Det är välkommet.

EU-kommissionen har skruvat på regelverken i syfte att underlätta för medlemsstaterna att investera i säkerhet. Det återstår dock att se hur stor del av de 800 miljarder euro som skulle kunna frigöras för försvar och försvarsindustri som faktiskt kommer att tas i anspråk. Fler borde satsa som Sverige, men såväl lägesbild som statsfinanser skiljer sig markant åt. En varning bör också utfärdas för den byråkratiska grottekvarnen.

För Europa är Putins krig mot Ukraina en existentiell fråga – Ukraina är ju en del av Europa. Om resultatet blir en ”deal” på ryska villkor lämnar det dessutom fältet fritt framöver för fortsatt rysk militär aggression även utanför Ukrainas gränser. ”Koalitionen av villiga” med Emmanuel Macron och Keir Starmer i förarsätet spelar en avgörande för att Ukraina ska kunna hålla emot ”fredsfursten” Trump och ”tsaren” i Kreml. Samtidigt bidrar den till att myndiggöra den europeiska försvarsdimensionen. Och Sverige är förstås med.

Europa rustar. Förr eller senare ska försvarsnotan betalas och därför är det framtidsavgörande att EU:s tillväxtmotor går upp i varv för att minska behovet av skattehöjningar eller tvingas välja bort annat. Inte minst handlar det om att förverkliga den inre marknadens potential och minska på regelbördan. Åtskilligt finns att hämta från att-göra-listan i Draghis och Lettas rapporter. 

Till bilden hör att försvarsindustrin inte bara spelar en säkerhetspolitisk roll, den kan även bidra till innovativt spillover till andra sektorer. Den kommande investeringsboomen förstärks av att tungviktaren Tyskland har beslutat att släppa på ”skuldbromsen”.

För EU gäller den nu att öka den militära förmågan för att minska den säkerhetspolitiska risken och samtidigt bli mer riskbenägen för att öka den ekonomiska tillväxten. Alltså göra det som krigsekonomin kräver. Och freden.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 mars 2025.

Read More

Förhandlingar om ett slut på kriget i Ukraina har redan tidigare legat i korten, men då med utgångspunkten att det skulle ske utifrån en ukrainsk styrkeposition. Men med USA:s president Donald Trump är det motsatsen som gäller. Han vill ha en deal för att kunna utropa sig till fredsfurste, till en starkare man än Putin och dessutom möjligen dra in lite snabba cash.

Ukraina i sig är en bisak – Trump är huvudsaken. Beskedet från Vita huset är att priset för vapenvila och eventuell fred är att landet måste ställa in sig på att avträda ockuperat territorium.

Kort sagt, överge sina egna medborgare.

Putin har å sin sida stått på sig efter att ha fått huvudkrav tillgodosedda av Trump redan innan förhandlingarna hade inletts.

Ryssland har annekterat Donbass och Krim i strid med folkrätten, men det betyder nada för Trump. Med stöd i den uppdaterade ryska konstitutionen kräver Kreml i stället att de delar som Kiev har återtagit (“ockuperat”) måste befrias.

Samtidigt rullar russificeringen med full kraft i de ockuperade delarna av Ukraina. I propagandakriget avfyras ständiga salvor om att regeringen i Kiev är nazister och russofober – och egentligen är förklädda representanter för Nato. Och dessutom är ju Ukraina inte och har aldrig varit en egen nation utan är en del av Ryssland, enligt propagandan.

De ideologiska grundelementen är förstås desamma som i Ryssland i form av en treenighet bestående av imperial nationalism, sovjetnostalgi och rysk-ortodoxi. I kulten har det Stora fosterländska kriget en central roll – att det krig som utkämpas nu är samma strid nu som då.

Typiskt nog börjar tideräkning för kriget i Kreml först 1941 då Hitlers Tyskland gick till angrepp, inte Molotov-Ribbentroppakten med nazisterna 1939.

Budskapet till dem som identifierar sig som ukrainare är att de är förledda och med brutala medel ska de komma på rätta tankar. Det behöver ju förstås inte betyda att identiteten ändras men att man ska tvingas böja sig. Kort sagt, som i Ryssland.

På klassiskt maner skapas rädsla i form av inkallande av misshagliga eller misstänkt misshagliga ukrainare till förhörscentran. Särskilda läger för omvändelsebehandling har inrättats. Det finns också rena tortyrkammare.

Det ukrainska språket är bannlyst i skolor och på universitet. Läromedlen är förstås ryska.

Ukrainska är inte heller tillåtet språk i offentliga institutioner. Den ryska ortodoxa kyrkan är den enda tillåtna och präster från andra kristna kyrkor förföljs. I försöken att utplåna det ukrainska ingår rivandet av minnesmonument över Holomodor (den politiskt framkallade svältkatastrofen 1932–1933 i den dåvarande sovjetrepubliken Ukraina).

Mer materiellt påtagligt är att det bara är ett byte till ett ryskt pass gör det möjligt att få tillgång till socialt stöd, hälsovård och pensioner. Rubeln är det enda giltiga betalningsmedlet.

Till och med tiden har blivit rysk.

Till bilden hör å ena sidan att hundratusentals ryssar har uppmuntrats att flytta in på ockuperad mark. Å andra sidan tvångsinkallas ukrainska män till den ryska armén för att i rollen som kanonföda strida mot sina egna landsmän och 20 000 barn har tvångsdeporterats till Ryssland.

Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utgjorde den definitiva slutpunkten på det post-kommunistiska Ryssland. Skapandet av en ny nationell identitet byggt till den ”den heliga treenigheten” inleddes tidigare, men processen har intensifierats. Det understryks av att indoktrineringen nu inte längre bara pågår i högstadiet och på universiteten, utan att propagandan kolporteras även på förskolan och till småskolebarn. Och kriget står i fokus.

Den som tror att Putin nöjer sig med en Ukrainadeal tror fel. 

Krönika i Altinget 19 mars 2025.

Read More

Ibland överträffar verkligheten vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. En sådan dag är det i dag, när USA:s 47:e president svärs in och ett nytt kapitel i The Trump Story börjar skrivas. Historien skulle ha kunnat vara en svart politisk fars, men den är en amerikansk tragedi som utspelas i realtid.

Med Donald Trump får världens mäktigaste land igen en president som anser att diktatorerna Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Xi Jinping är förebilder. Ja, som i alla fall prisas för sin handlingskraft. Lite skämtsamt har Trump sagt att han bara ska styra som en diktator första dagen på jobbet.

Agerar som en allsmäktig gudfader

Om man ska tro den tillträdande presidenten är han störst, bäst och vackrast, en guds gåva till mänskligheten. Smicker är följaktligen det som krävs för att komma på god fot med honom. I Donald Trumps värld är det uttryck för respekt. Detsamma gäller annan betalning av tribut, typ kampanjbidrag i valrörelsen eller kostnaderna i samband med installationen.

Samtidigt agerar Donald Trump som en allsmäktig gudfader när han delar ut fördelar och beskydd i utbyte mot osviklig lojalitet och, å andra sidan, mobbning och hot. Det republikanska partiets överideologi är numera klientilismen. Det finns en oro för ”state capture” med Viktor Orbáns Ungern som förebild.

I sitt avskedstal varnade president Biden för att en oligarki tar form på basis av extrem rikedom, makt och inflytande.

Trump kan knappt öppna munnen utan att faktakontrollanterna visar röd flagg, men det berör honom inte. Sant eller falskt spelar inte någon roll för en person som med filosofen Harry G Frankfurst ord skulle kunna beskrivas som en ”bullshit artist”. Det allt överskuggande för en ”skitsnackare” är att skapa intryck och säga det som leder till att bakomliggande outtalade mål uppnås.

Saken blir inte bättre av att för mycket av det snacket minska förmågan att faktiskt kunna tala sanning.

Trump begriper inte värdet av allianser

Donald Trump leder världens mäktigaste land men står för en geopolitik som för tankarna till en realitysåpa. Han är fixerad vid tullar – trots att det utlovade resultatet av införandet av sådana går på tvärs mot hur de i verkligheten fungerar. Så nu ligger handelskrig mot Kina och EU i korten. Och förstås ökad inflation i USA.

USA får en president som inte förstår att allianser med andra stater ger ett enormt övertag i förhållande till Kina, Ryssland och Iran. Med hot om militärmakt och ekonomiska sanktioner har Donald Trump i stället krävt att få lägga beslag på Grönland. I samma släng ska USA ta över Panamakanalen. Kanada kan lämpligtvis inkorporeras som en amerikansk delstat. Lägg därtill att Elon Musks kampanjande i Europa nu blir officiell utrikespolitik.

Till skillnad från under den första mandatperioden är det få vuxna i det Ovala rummet, men desto fler som hör hemma i ett skräckkabinett. Genom utspelen tar USA avstånd från den i FN grundande rättsordningen med staters suveränitet och territoriella integritet som grund.

Det välkomnas både av Kina och Ryssland som också vill att stormakt ska vara detsamma som rätt.

Fasthet – men också flexibilitet

Utrikesminister Sergej Lavrov har betonat att USA och Danmark borde lyssna till vad Grönlands invånare själva vill – på samma sätt som Ryssland hävdar att man gjort med invånarna på Krim och i Donbas. Kreml har med nöje också kunnat konstatera att den nygamle presidenten delar den ryska synen på vad som utlöste kriget mot Ukraina, det vill säga det påstådda hotet från Nato mot Ryssland.

Donald Trump har försäkrat att kriget kan avslutas på 24 timmar, men räknar nu med att det tar upp till ett halvår. Tyvärr är det mer sannolikt att det i sådana fall snarare blir en fred på Putins än Ukrainas villkor. Avtalet med talibanerna från 2020 (som Biden tyvärr fullföljde) är ett avskräckande exempel på Trumps ”Art of the Deal”.

I en tid när det är troligt att en kravstor Trump kommer att försämra relationerna till Europa krävs det sammanhållning och fasthet men också flexibilitet för att göra överenskommelser.

Fortsättningen på Donald Trumps historia behöver inte bli så illa som man kan befara och det kan till och med finnas uppsidor både i USA och på världsscenen.

Men det kan också bli värre.

Krönika i Altinget 22 januari 2025

Read More

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More

När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More

När Joe Biden svor presidenteden präglades Washington inte av glada publikskaror utan av folktomma gator. Desto mer påtaglig blev närvaron av 25 000 sammanbitna nationalgardister, som inkallats för att säkra att den främsta av politiska ceremonier i USA inte skulle drabbas av inhemsk terrorism.

Inramningen ger perspektiv på frågan om det var rätt eller fel att slänga ut Trump från Twitter när mobben gick till angrepp mot Kapitolium. Borde man inte i stället ha tagit ställning till varje enskild tweet? Var det ens verkligen en kupp som iscensattes av den hatiska samlingen stödtrupper?

Ett svar är att Trump i sitt tal till demonstranterna manade till marsch mot Kongressen och att gå hårt fram. Det hade kunnat sluta mycket värre. Ropen skallade: Häng Pence! Allt medan presidenten på tv såg hur det formella godkännandet av Bidens valseger omöjliggjordes. Mobben beskrev han som patrioter.

För Trump blev stormningen ett inslag i kampen för att säkra den valseger som han deklarerade redan innan rösterna var färdigräknade den 4 november – och vars faktiska resultat han fortfarande inte har accepterat. Inte så att själva stormningen i sig skulle räckt till statskupp, men den kan ses i perspektiv av den ”statskupp i slow motion” som summerar Trumps presidentskap med hans strävan efter personliga makt i centrum.

I en artikel i Politico har Fiona Hill (som själv under en tid arbetade som utrikespolitisk rådgivare i Trumpadministrationen) frilagt den auktoritära metodiken. Som alltid handlar det om att söka kontroll över militären, kommunikationskanaler, domstolarna, statliga institutioner och den politiska församlingen samt att mobilisera folkligt stöd.

Trump har hamrat in budskap om att han förtjänade att sitta två eller rent av tre mandatperioder. Han har inte velat inte säga om han frivilligt skulle lämna ämbetet vid en valförlust eftersom det skulle vara riggat. Muellerundersökningen var en häxjakt. Eliten konspirerade. Alla som gick emot honom utpekades som fiender – från demokrater i allmänhet till republikaner som inte fullt ut ställde sig bakom honom. Så även Soros, Antifa och globalisterna.

Men institutionerna stod emot. Trots att Trump utsett ”sina” domare gjorde de sitt jobb när de anstormades av påhittade anmälningar om valfusk. Stod emot gjorde också lokala valförrättare. Till slut tog också Pence, McConnell och de flesta republikanska senatorerna sitt ansvar och godkände Bidens valseger. 147 av partifränderna i representanthuset gjorde det dock inte.

Inte heller försvarsmakten lät sig gå på villovägar trots försöken från Trumps sida. Likväl var det onekligen anmärkningsvärt att tio tidigare försvarsministrar den 6 januari såg sig nödgade att offentligt påminna om plikten för alla anställda i försvaret att skydda konstitutionen.

Trump trummade in ett budskap om traditionella medier som folkets fiender medan han samtidigt mobiliserade sitt folk genom tv- kanaler som Fox och sociala medier. Lögnerna stod som spön i backen. Att ha tillgång till Twitter beskriver Hill som Trumps motsvarighet till gammaldags kuppmakares kontroll av radio och tv. 

Så ja, i det perspektivet var det rätt att stänga ned Trumps viktigaste kommunikationskanal. Kalla det gärna nödvärn till försvar av den amerikanska demokratin.

Nu återstår att hitta svar på frågan om hur sociala medier ska regleras för att värna både privat äganderätt och yttrandefrihet. Sociala medier förblir – och på gott och ont – en central politisk arena.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/1 2021.

Read More

Aldrig har det väl ”rasats mot” så mycket av så få med så stort genomslag. I denna ömtålighetens tid är det tillräckligt att några få personer protesterar på Facebook för att det ska uppmärksammas som en folkstorm på Twitter – och sedan tas vidare på klickjagande nyhetssajter. Men det är också en ängslighetens tid.

Att tyska turister i Norge inte anser sig vara typiska turister, var ett forskningsresultat som redovisades under en föreläsning vid universitet i Bergen. En tysk gäststudent invände att han inte heller brukar se sig som en typisk turist, varpå förläsaren skulle vara rolig och påpekade att tyskarna hade ju varit här tidigare (läs under ockupationen 1940–1945). Och det är ju inte stor humor men ändå lite småroligt.

Det ledde till en norsk variant av riksbekanta n-ordsstriden vid Uppsala universitet. Studenten kände sig trakasserad och anmälde läraren: universitetskulturen skulle ju vara inkluderande – och inte mobbande. 

Prefekten vid Institutt for samfunnspsykologi (!) ställde sig på den klagandes sida; det var en ”plikt å beklage når studenter opplever å bli krenket”. Och som om inte det skulle var nog, har läraren formellt ålagts att inte upprepa skämtet (eller liknande) och varslats om att det kan bli en notering i personakten.

Det är ”Pang i bygget” i regi av akademin, men dessvärre är det också en bild av dagens ”samfunnspsykologi” med dess starka inslag av polariserad identitetsideologi och att känslan av att ha blivit kränkt trumfar frågan om intention eller sammanhang. Legitimerad ömtålighet och ängslan formar vår tid. Programledarna i NRK:s Reiseradioen har bett om ursäkt för att ha fällt kommentaren ”vi kondolerar” apropå att det var kallt i badvattnet på en av de orter som man rest till. Denna gång i norra Norge. En enda ”polariserad” person hade kränkt klagat över att orden som fälldes var ett uttryckt för (typisk) nedlåtenhet från Osloelitens sida.

Samtidigt skapar risken för att hängas ut och hamna i en opinionsstorm en vilja att vara på rätt sida om det (som i alla fall för dagen) är rätt sida i historien. Slätstrukenhet och konformism kan bli resultatet, men paradoxalt nog präglas tidsandan samtidigt också av sökandet efter motsatsen. Synas genom att sticka ut. I sin nobelföreläsning i december 2019 talade den polska författaren Olga Tokarczuk (2018 års litteraturpristagare) om ordet, ordens betydelse och om dagens mediebild:

”Världen är ett tyg som vi väver dagligen i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar. I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.”

Tiden är fylld av ”motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor”. Det är ett ständigt brus präglad av ”kaotisk kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd”. Vill man ”regera” gäller det att äga berättelsen om den. Donald Trump är förstås det enkla exemplet på hur den striden utspelas, men uppmärksamhetsjakt är legio.

På frågan om vad som ska till för att tränga igenom bruset är det enkla svaret drastiska formuleringar, brist på generositet och ifrågasättande av god vilja. Allt detta ingår förstås i kritisk granskning eller politisk debatt, men inte hela tiden. 

Samtalsklimatet blir därefter. Hett men samtidigt kallt. Och mindre intressant.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 11/7 2020.

Read More

Ukrainas president – den tidigare tv-skådisen – Volodymyr Zelenskyj inbjöd den 20 maj till en presskonferens om sitt första år på det nya jobbet; president på riktigt. I valet förra året vann han en jordskredsseger med löften om att få bukt på korruptionen, reformer och fred. Det har gått så där med alla tre vallöftena. I valrörelsen utlovade Zelenskyj att han skulle fixa saken under en mandatperiod och sedan inte ställa upp till omval. Nu säger han att det nog behövs en mandatperiod till.

Fredsivern har fått honom att gå längre än vad som ligger i Ukrainas intresse. Det mest anmärkningsvärda är ett slags indirekt erkännande av Putins separatister i Donbass som förhandlingspart. Att inom ramen för en av de ”fångutväxlingar” som skett, tillgodose Kremls sista-minuten-krav om att en av de inblandade i nedskjutningen av MH17 skulle ingå, var inte heller diplomati ägnad att imponera.

Och varje vecka stupar ukrainska soldater.

Zelenskyj hamnade i internationell snålblåst i samband med riksrättsprocessen mot Donald Trump; det saken gällde var Trumps krav på en ukrainsk rättsutredning om anklagelserna mot Joe Bidens son Hunter Biden och dennes arbete som styrelseledamot i energibolaget Burisma.

Det famösa telefonsamtalet i juli 2019 mellan de två presidenterna lämnade inte mycket utrymme för att Trumps ord inte skulle tolkas som ett hot om infruset militärt stöd. Zelenskyj sade sig villig att titta på saken men utredningen blev det först inte mycket av med, men sedan riksåklagaren har bytts ut är utredningen igång och med Joe Bidens namn explicit omnämnt.

Den 19 maj, dagen före presidentens presskonferens anordnade Interfax Ukraina (som är del av ryska Interfax) en presskonferens med parlamentsledamoten Andrii Derkach. Derkach hävdade att han hade bevis på vad han beskrev som internationell korruption rörande Burisma och förräderi på högsta politiska nivå. Beviset var ljudinspelningar 2015–2016 där röster som låter som dåvarande vicepresidenten Joe Bidens och den förre ukrainska presidenten Petro Poroshenko. Biden kräver här, vilket inte är någon hemlighet, som villkor för ett amerikanskt lån att den dåvarande och för korruption hårt kritiserade riksåklagaren Viktor Shokin skulle avsättas. Så blev också fallet.

Derkach utbildades i KGB och fick först jobb i ukrainska motsvarigheten SBU och ingick sedan i Leonid Kuchamas presidentadministration. Han invaldes i parlamentet 1998, har representerat olika partier (inklusive Viktor Janukovytj Regionernas parti), men är nu oberoende. Sedan 2003 är han också chef för en organisation som propagerar för ryskortodoxa kyrkan i Ukraina.

2014 röstade han för de undantagslagar som skulle krossa Euromajdan, men som alltså misslyckades.

Derkach har också tidigare bland annat fört fram anklagelser om mot Biden och försvar av Shokin. Derkach hävdade att han fått det uppenbart hårt redigerade ljudfilerna från en oberoende journalist. Det ryska propagandaorganet Sputnik har sedan publicerat en intervju med den i Ukraina efterlyste men förlupne oligarken Oleksandr Onyshchenko, som förklarade att det var han som hade inspelningarna och låtit förmedla dem. Han utlovade också att det fanns mer och att man i samarbete med Trumpadministrationen skulle läcka mer inför det amerikanska presidentvalet i september.

Om Onyshchenko kan det sägas mycket, t ex att han var i farten om Burisma i samband med riksrättsprocessen mot Trump men också att han anklagats för att försök till storskalig penningtvätt av frusna tillgångar knutna till Janukovytj klan. Planen skulle verkställas tillsammans med Pavel Fuchs som var med i projektet Trump Tower i Moskva och som nu är en medarbetare till Giuliani.

Och Derkach? I december 2019 sammanträffade han med Trumps handgångne man Rudy Giuliani.

Vid Zelenskyjs presskonferens 20 maj meddelade presidenten att ärendet hade tagits upp av Riksåklagaren som ett förräderimål. Ett alternativ hade varit att låta säkerhetstjänsten undersöka läckan, men det valde han alltså inte att göra. I stället blir han ett redskap i en pågående desinformationskampanj. Det ligger inte i Ukrainas nationella intresse – bara i Trumps (och Putins).

Publicerad i Säkerhetsrådet 2/6 2020.

Read More


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More