Claes Arvidsson

Archive
Donald Trump

Det saknas ännu en procent

By: admin
28-03-2024
Donald Trump, Försvarsberedningen, Nato, Tobias Billström, Ukraina, Vladimir Putin

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More

Afghanistans tragedi är fullbordad

By: admin
01-09-2021
Afghanistan, Donald Trump, Försvarspolitik, Joe Biden, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Säkerhetspolitik, Terrroism

När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More

Nedstängningen av Trump kan ses som nödvärn

By: admin
26-01-2021
Donald Trump, Joe Biden, Twitter, USA

När Joe Biden svor presidenteden präglades Washington inte av glada publikskaror utan av folktomma gator. Desto mer påtaglig blev närvaron av 25 000 sammanbitna nationalgardister, som inkallats för att säkra att den främsta av politiska ceremonier i USA inte skulle drabbas av inhemsk terrorism.

Inramningen ger perspektiv på frågan om det var rätt eller fel att slänga ut Trump från Twitter när mobben gick till angrepp mot Kapitolium. Borde man inte i stället ha tagit ställning till varje enskild tweet? Var det ens verkligen en kupp som iscensattes av den hatiska samlingen stödtrupper?

Ett svar är att Trump i sitt tal till demonstranterna manade till marsch mot Kongressen och att gå hårt fram. Det hade kunnat sluta mycket värre. Ropen skallade: Häng Pence! Allt medan presidenten på tv såg hur det formella godkännandet av Bidens valseger omöjliggjordes. Mobben beskrev han som patrioter.

För Trump blev stormningen ett inslag i kampen för att säkra den valseger som han deklarerade redan innan rösterna var färdigräknade den 4 november – och vars faktiska resultat han fortfarande inte har accepterat. Inte så att själva stormningen i sig skulle räckt till statskupp, men den kan ses i perspektiv av den ”statskupp i slow motion” som summerar Trumps presidentskap med hans strävan efter personliga makt i centrum.

I en artikel i Politico har Fiona Hill (som själv under en tid arbetade som utrikespolitisk rådgivare i Trumpadministrationen) frilagt den auktoritära metodiken. Som alltid handlar det om att söka kontroll över militären, kommunikationskanaler, domstolarna, statliga institutioner och den politiska församlingen samt att mobilisera folkligt stöd.

Trump har hamrat in budskap om att han förtjänade att sitta två eller rent av tre mandatperioder. Han har inte velat inte säga om han frivilligt skulle lämna ämbetet vid en valförlust eftersom det skulle vara riggat. Muellerundersökningen var en häxjakt. Eliten konspirerade. Alla som gick emot honom utpekades som fiender – från demokrater i allmänhet till republikaner som inte fullt ut ställde sig bakom honom. Så även Soros, Antifa och globalisterna.

Men institutionerna stod emot. Trots att Trump utsett ”sina” domare gjorde de sitt jobb när de anstormades av påhittade anmälningar om valfusk. Stod emot gjorde också lokala valförrättare. Till slut tog också Pence, McConnell och de flesta republikanska senatorerna sitt ansvar och godkände Bidens valseger. 147 av partifränderna i representanthuset gjorde det dock inte.

Inte heller försvarsmakten lät sig gå på villovägar trots försöken från Trumps sida. Likväl var det onekligen anmärkningsvärt att tio tidigare försvarsministrar den 6 januari såg sig nödgade att offentligt påminna om plikten för alla anställda i försvaret att skydda konstitutionen.

Trump trummade in ett budskap om traditionella medier som folkets fiender medan han samtidigt mobiliserade sitt folk genom tv- kanaler som Fox och sociala medier. Lögnerna stod som spön i backen. Att ha tillgång till Twitter beskriver Hill som Trumps motsvarighet till gammaldags kuppmakares kontroll av radio och tv. 

Så ja, i det perspektivet var det rätt att stänga ned Trumps viktigaste kommunikationskanal. Kalla det gärna nödvärn till försvar av den amerikanska demokratin.

Nu återstår att hitta svar på frågan om hur sociala medier ska regleras för att värna både privat äganderätt och yttrandefrihet. Sociala medier förblir – och på gott och ont – en central politisk arena.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/1 2021.

Read More

Nu är det Pang i bygget hela tiden

By: admin
12-07-2020
Donald Trump, Identitetsideologi, Polarisering

Aldrig har det väl ”rasats mot” så mycket av så få med så stort genomslag. I denna ömtålighetens tid är det tillräckligt att några få personer protesterar på Facebook för att det ska uppmärksammas som en folkstorm på Twitter – och sedan tas vidare på klickjagande nyhetssajter. Men det är också en ängslighetens tid.

Att tyska turister i Norge inte anser sig vara typiska turister, var ett forskningsresultat som redovisades under en föreläsning vid universitet i Bergen. En tysk gäststudent invände att han inte heller brukar se sig som en typisk turist, varpå förläsaren skulle vara rolig och påpekade att tyskarna hade ju varit här tidigare (läs under ockupationen 1940–1945). Och det är ju inte stor humor men ändå lite småroligt.

Det ledde till en norsk variant av riksbekanta n-ordsstriden vid Uppsala universitet. Studenten kände sig trakasserad och anmälde läraren: universitetskulturen skulle ju vara inkluderande – och inte mobbande. 

Prefekten vid Institutt for samfunnspsykologi (!) ställde sig på den klagandes sida; det var en ”plikt å beklage når studenter opplever å bli krenket”. Och som om inte det skulle var nog, har läraren formellt ålagts att inte upprepa skämtet (eller liknande) och varslats om att det kan bli en notering i personakten.

Det är ”Pang i bygget” i regi av akademin, men dessvärre är det också en bild av dagens ”samfunnspsykologi” med dess starka inslag av polariserad identitetsideologi och att känslan av att ha blivit kränkt trumfar frågan om intention eller sammanhang. Legitimerad ömtålighet och ängslan formar vår tid. Programledarna i NRK:s Reiseradioen har bett om ursäkt för att ha fällt kommentaren ”vi kondolerar” apropå att det var kallt i badvattnet på en av de orter som man rest till. Denna gång i norra Norge. En enda ”polariserad” person hade kränkt klagat över att orden som fälldes var ett uttryckt för (typisk) nedlåtenhet från Osloelitens sida.

Samtidigt skapar risken för att hängas ut och hamna i en opinionsstorm en vilja att vara på rätt sida om det (som i alla fall för dagen) är rätt sida i historien. Slätstrukenhet och konformism kan bli resultatet, men paradoxalt nog präglas tidsandan samtidigt också av sökandet efter motsatsen. Synas genom att sticka ut. I sin nobelföreläsning i december 2019 talade den polska författaren Olga Tokarczuk (2018 års litteraturpristagare) om ordet, ordens betydelse och om dagens mediebild:

”Världen är ett tyg som vi väver dagligen i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar. I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.”

Tiden är fylld av ”motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor”. Det är ett ständigt brus präglad av ”kaotisk kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd”. Vill man ”regera” gäller det att äga berättelsen om den. Donald Trump är förstås det enkla exemplet på hur den striden utspelas, men uppmärksamhetsjakt är legio.

På frågan om vad som ska till för att tränga igenom bruset är det enkla svaret drastiska formuleringar, brist på generositet och ifrågasättande av god vilja. Allt detta ingår förstås i kritisk granskning eller politisk debatt, men inte hela tiden. 

Samtalsklimatet blir därefter. Hett men samtidigt kallt. Och mindre intressant.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 11/7 2020.

Read More

ZELENSKYJ GER TRUMP (OCH PUTIN) EN HJÄLPANDE HAND

By: admin
02-06-2020
Desinformation, Donald Trump, Påverkansoperationer, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin

Ukrainas president – den tidigare tv-skådisen – Volodymyr Zelenskyj inbjöd den 20 maj till en presskonferens om sitt första år på det nya jobbet; president på riktigt. I valet förra året vann han en jordskredsseger med löften om att få bukt på korruptionen, reformer och fred. Det har gått så där med alla tre vallöftena. I valrörelsen utlovade Zelenskyj att han skulle fixa saken under en mandatperiod och sedan inte ställa upp till omval. Nu säger han att det nog behövs en mandatperiod till.

Fredsivern har fått honom att gå längre än vad som ligger i Ukrainas intresse. Det mest anmärkningsvärda är ett slags indirekt erkännande av Putins separatister i Donbass som förhandlingspart. Att inom ramen för en av de ”fångutväxlingar” som skett, tillgodose Kremls sista-minuten-krav om att en av de inblandade i nedskjutningen av MH17 skulle ingå, var inte heller diplomati ägnad att imponera.

Och varje vecka stupar ukrainska soldater.

Zelenskyj hamnade i internationell snålblåst i samband med riksrättsprocessen mot Donald Trump; det saken gällde var Trumps krav på en ukrainsk rättsutredning om anklagelserna mot Joe Bidens son Hunter Biden och dennes arbete som styrelseledamot i energibolaget Burisma.

Det famösa telefonsamtalet i juli 2019 mellan de två presidenterna lämnade inte mycket utrymme för att Trumps ord inte skulle tolkas som ett hot om infruset militärt stöd. Zelenskyj sade sig villig att titta på saken men utredningen blev det först inte mycket av med, men sedan riksåklagaren har bytts ut är utredningen igång och med Joe Bidens namn explicit omnämnt.

Den 19 maj, dagen före presidentens presskonferens anordnade Interfax Ukraina (som är del av ryska Interfax) en presskonferens med parlamentsledamoten Andrii Derkach. Derkach hävdade att han hade bevis på vad han beskrev som internationell korruption rörande Burisma och förräderi på högsta politiska nivå. Beviset var ljudinspelningar 2015–2016 där röster som låter som dåvarande vicepresidenten Joe Bidens och den förre ukrainska presidenten Petro Poroshenko. Biden kräver här, vilket inte är någon hemlighet, som villkor för ett amerikanskt lån att den dåvarande och för korruption hårt kritiserade riksåklagaren Viktor Shokin skulle avsättas. Så blev också fallet.

Derkach utbildades i KGB och fick först jobb i ukrainska motsvarigheten SBU och ingick sedan i Leonid Kuchamas presidentadministration. Han invaldes i parlamentet 1998, har representerat olika partier (inklusive Viktor Janukovytj Regionernas parti), men är nu oberoende. Sedan 2003 är han också chef för en organisation som propagerar för ryskortodoxa kyrkan i Ukraina.

2014 röstade han för de undantagslagar som skulle krossa Euromajdan, men som alltså misslyckades.

Derkach har också tidigare bland annat fört fram anklagelser om mot Biden och försvar av Shokin. Derkach hävdade att han fått det uppenbart hårt redigerade ljudfilerna från en oberoende journalist. Det ryska propagandaorganet Sputnik har sedan publicerat en intervju med den i Ukraina efterlyste men förlupne oligarken Oleksandr Onyshchenko, som förklarade att det var han som hade inspelningarna och låtit förmedla dem. Han utlovade också att det fanns mer och att man i samarbete med Trumpadministrationen skulle läcka mer inför det amerikanska presidentvalet i september.

Om Onyshchenko kan det sägas mycket, t ex att han var i farten om Burisma i samband med riksrättsprocessen mot Trump men också att han anklagats för att försök till storskalig penningtvätt av frusna tillgångar knutna till Janukovytj klan. Planen skulle verkställas tillsammans med Pavel Fuchs som var med i projektet Trump Tower i Moskva och som nu är en medarbetare till Giuliani.

Och Derkach? I december 2019 sammanträffade han med Trumps handgångne man Rudy Giuliani.

Vid Zelenskyjs presskonferens 20 maj meddelade presidenten att ärendet hade tagits upp av Riksåklagaren som ett förräderimål. Ett alternativ hade varit att låta säkerhetstjänsten undersöka läckan, men det valde han alltså inte att göra. I stället blir han ett redskap i en pågående desinformationskampanj. Det ligger inte i Ukrainas nationella intresse – bara i Trumps (och Putins).

Publicerad i Säkerhetsrådet 2/6 2020.

Read More

Så klart att Sverige borde vara med i Nato

By: admin
09-12-2019
Donald Trump, Emmanuel Macron, EU, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Uncategorized, Vladimir Putin


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Hjärnsläpp om hjärndöd

By: admin
11-11-2019
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Kina, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Vladimir Putin

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More

Dra nu inte en lättnadens suck

By: admin
25-09-2019
Donald Trump, Försvarspolitik, Nato, Säkerhetspolitik, USA

I en intervju i Dagens Nyheter försäkrar den amerikanske diplomaten Michael Murphy att utfästelserna från dåvarande vicepresidenten Joe Biden 2016 om ett amerikanske ingripande till förmån för Sverige fortfarande gäller. Så här föll orden: 

”låt det inte råda några missförstånd hos herr Putin, eller någon annan om att detta är okränkbart territorium. Punkt.

Sak samma, enligt Murphy, vad gäller den beskrivning som dåvarande försvarsminister James Mattis gjorde 2017 av relationen till Sverige som ”en vän och allierad”. Mattis lovade till och med att ”om ni hamnar i knipa – då kommer vi”.

På en direkt fråga om USA skulle hjälpa om Sverige hotades svarar Murphy att:

”Det finns inte en förpliktelse, eftersom ni inte är med i Nato-alliansen. Men vi har gjort klart, både offentligt och i enskilda samtal, att Sveriges territoriella integritet och suveränitet är av direkt intresse för USA. Den ska respekteras och bevaras.”

Det låter bra och kan kanske vara avskräckande, men frågan är förstås vad uttalandena är värda. Och därmed om de har en avskräckande effekt eller om de snarare riskerar inbjuda till att prövas. 

Värdet av de amerikanska säkerhetsutfästelserna hade varit osäkra alldeles oberoende av vem som sitter i Vita huset. Nyckelordet är då som nu vad som ligger i USA:s ”intresse” – och inte minst gäller det oroväckande mycket med Donald Trump som president och ÖB.

När Trump talade inför FN:s generalförsamling var det en utläggning kring America first – och att världen bäst organiseras om alla stater på egen hand sätter sina egna intressen i första rummet. Samtidigt är Trump den förste att kritisera andra stater för att göra just detta. En annan paradox förstås att Trump gärna vill ha stöd när det passar, till exempel i fråga om Iran.

I nationalpopulistisk anda gick han å ena sidan till angrepp mot ”globalister” som hotar ”folket” och hyllade, å den andra, ”patrioter”:

”Liberty is only preserved, sovereignty is only secured, democracy is only sustained, greatness is only realized by the will and devotion of patriots.” 

Trump vill göra anspråk att tala för och i en person förkroppsliga folket – motsägare är inte en del av det riktiga folket. Inte heller sociala medier, medier och akademiska institutioner, liksom en statlig byråkrati som verkar mot i det tysta. Kort sagt, eliten.

Sveriges viktigaste allierad har alltså talat – och utfästelser från amerikanska diplomater måste ses i det perspektivet. Samtidigt är Sverige beroende av USA. Det betyder att vi måste både agera på ett sätt som ökar möjligheten till stöd och räkna med risken att det uteblir. Det här behöver Sverige göra:

* Stärka Nato – helst genom att ansöka om medlemskap men också genom att öva tillsammans och delta i internationella missioner.

* Fortsätta väva på säkerhetsnätverket – inte minst det nordiska.

* Signalera att det kommande försvarsbeslutet både kommer att följas upp av ytterligare satsningar efter 2025 och att ytterligare finansiering tillförs om (och när) det visar sig att kostnaderna blir högre än estimerat per 2019. 

En solid finansiering är i sig nödvändig för att stärka försvarsförmågan, men också för att hålla Trump på gott humör. Inte minst viktigt eftersom det är fullt möjligt att han blir sittande efter 2020 – förstås om han inte skulle fällas i riksrätt…

Själv anser Trump det för givet att han skulle få fredspriset om det delades ut på ett rättvist sätt – en mer lättsam fortsättning på en absurd politisk teater som bara fortsätter. 

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/9 2019.

Read More

Vad händer med den transatlantiska länken?

By: admin
16-09-2019
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betecknade nyligen Trumps USA som ett lika stort hot mot EU som Xi´s Kina. Det är en bekräftelse i ord på hur den transatlantiska länken eroderar under tyngden av America First-politiken. En färsk opinionspejling från tankesmedjan ECFR understryker hur stödet för USA bland medborgarna i EU har nått verkliga bottennivåer.

Mellan 3 och 19 procent i det 14 medlemsländer som ingår i undersökningen säger att de litar mest på USA medan mellan 25 och 60 procent svarar EU. I händelse av en konflikt mellan USA och Ryssland säger sig mellan 53 och 85 procent inte vilja ta ställning. Inte ens i Polen med starkast stöd för USA är den viljan starkare än att stå ”neutral” (33 respektive 45 procent). 

Med undantag för Slovakien (20 procent) är viljan att ställning för Ryssland ännu svagare. Likväl är det förstås oroande att det finns sådana opinionsströmningar.

Viljan att inte ta ställning för USA i en konflikt med Kina visar på samma tendens. Mellan 54 och 83 procent vill inte ta ställning.

Mot bakgrund av Trumps styre i Vita huset är det lätt att förstå känslan av avståndstagande från USA. Problemet är dock att – som Ursula van der Leyen borde tänka på – om något av EU:s medlemsländer hamnar i en konflikt med Ryssland är Europa beroende av USA för direkt militärt stöd eller avskräckning.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 16/9 2019.

Read More

Släpp inte in Putin i G7-värmen

By: admin
25-08-2019
Donald Trump, Försvarspolitik, G7, Ryssland, Säkerhetspolitik, Uncategorized, Vladimir Putin

Vladimir Putin blev interimistisk president i Ryssland 1999. Året därpå blev han formellt vald, och omvaldes sedan 2004. 2008 kunde han av konstitutionella skäl inte ställa upp i valet. Lösningen blev att ”utse” Dmitrij Medvedev till president medan han själv blev premiärminister. I presidentvalet 2012 var han formellt fri att ställa upp igen. Han ”vann” och utsåg Medvedev till premiärminister. Det var en illustration så god som någon av verkligheten bakom Putins politiska teori-bygge ”kontrollerad demokrati”.

Fuskvalet 2012 ledde till stora demonstrationer mot trixandet och mot ”tjuvarnas och skurkarnas parti”. Våren blev dock kort. Protesterna gick över. Nu har de vaknat till liv igen. Sedan demonstrationerna startade i Moskva i början av juli har antalet som protesterar bara växt. Från början var de bara något tusental och i helgen 60 000. Svaret från regimen har varit mer polisvåld. Över 2 500 personer har arresterats. Men det har inte gått över.

Demonstrationerna handlade till en början om det i september kommande lokalvalet i Moskva och de sedvanliga metoderna för att hindra obekväma (oberoende) kandidater att ställa upp. Efter hand har protestlistan kompletterats med en vidare demokratiagenda och ilska över den korruption som är ett av Putinregimens främsta kännetecken.

Hittills har polisbrutaliteten inte givit annat resultat än att denna också har blivit något att protestera mot. Bilderna på nätet gör också att protesterna får spridning, som till exempel arresteringen av en späd sjuttonåring som tog sig för att läsa högt ur den ryska konstitutionen (artiklarna 3, 29 och 32). Hon har därefter fått besök av FSB som påpekade att hon riskerar att få det svårt att komma in på universitet. Det är så det funkar i Putins Ryssland. Men hon tänker inte ge sig.

Presidenten valde länge att göra samma sak som Putinmedia, det vill säga låtsas som om demonstrationerna i Moskva inte existerade. Men när han till slut kommenterade dem var det med orden att upplopp inte kan tillåtas. Polisen har följaktligen börjat laborera med åtal som kan ge upp till 15 års fängelse.

Till bilden hör att också protesterna inte bara är ett Moskvafenomen. Protester mot lokala missförhållanden har blivit långt vanligare än tidigare.

Än så länge utgör de inte något direkt hot mot regimen och kanske kommer de att gå över – rädslan för kaos är fortfarande maktens trumfkort. Vad som demonstreras är snarare hur regimen krackelerar. Ekonomisk stagnation, växande fattigdom och korruption sänker dessutom förtroendet för Putin. Svaret är ökad repression och ett desperat sökande efter kontroll över internet eller forskarkontakter med omvärlden. Eller som när myndigheterna valde att tiga om radioaktiv strålning efter den nyligen inträffade olyckan vid en militär testanläggning i Archangelsk.

Det blir ett slags Sovjetunionen i repris på hemmaplan, riskvilligt i förhållande till omvärlden och med fokus på att åter bli en stormakt. Ambitionen är att dominera i närområdet och bli en spelare att räkna med globalt.

Det är knappast förvånande att president Trump vill släppa in Putin i värmen genom att låta G7 åter bli G8. Mer förvånande är det att Frankrikes Macron vill det, trots att kriget i Ukraina och ryska desinformationskampanjer pågår i Europa, med fagert tal om en ny säkerhetsordning från Vladivostok till Lissabon. Absurt eftersom det är Putin som har raserat den säkerhetsordning som etablerades i Europa efter kalla krigets slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/8 2019.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.