Claes Arvidsson

Archive
Försvarsberedningen

Fortsatt osäkerhet om försvarsekonomin

By: admin
02-05-2023
Elisabeth Svantesson, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Pål Jonson

Vi lever i krigstid. I Ukraina är hotet från Ryssland blodig verklighet.

I Sverige pågår storövningen Aurora 2023 med syfte att slå tillbaka samme angripare. Trots att försvarspolitiken har verklighetsanpassats går dock fortfarande alltför mycket sin gilla gång. Men i det som är vår tid går det inte an att politiken drar benen efter sig. 

Med krigets Europa som bakgrund borde det inte vara möjligt att ÖB Micael Bydén på grund av penningnöd tvingas varsla om neddragningar i den ordinarie verksamheten. Det vill säga den yttre säkerhet som vid sidan av den inre säkerheten är statens två kärnuppgifter. Men så är det.

Försvarsberedningen reagerar rätt när den i rapporten ”Kontrollstation 2023” (Ds 2023:12) drar slutsatsen att nästa försvarsbeslut behöver tidigareläggas ett år. Alltså löpa från 2024 i stället för 2025 i akt och mening att ta höjd för ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Beredningen har också rätt när den pekar på en rad ”oplanerade” externa och interna skäl till varför det innevarande försvarsbeslutet inte fullt ut kommer att gå i hamn. Pandemi, krig och dyrtid har ett pris.

Försvarsberedningen uttrycker också oro över rätt saker på att-göra-listan, inte minst personalförsörjningen. Å ena sidan slutar gränssättande personal över hela skalan (med stridspiloterna som paradexempel), å andra sidan gapar väldigt många platser på officersutbildningarna tomma. I framtidsbilden ingår dessutom att stora pensionsavgångar väntar.

Problemet är att Försvarsberedningen inte gör något åt saken – trots att Försvarsmakten har visat sig oförmögen att hitta lösningar på en sedan länge känd problematik. Sverige rustar upp men utan officerare leder satsningarna inte till avsedd krigsförmåga. Rejält höjda löner skulle vara en god början.

Det finns en bred enighet om att Sverige ska uppnå Natos tvåprocentsmål så snart som det är praktiskt möjligt. Regeringen har för sin del slagit fast att det ska ske senast 2026. 

Kontrollstation 2023 skapar dock osäkerhet om vad detta egentligen innebär för försvarsekonomin. Å ena sidan stadgar försvarsöverenskommelsen från 2022 att målet om två procent av BNP handlar om anslag till det militära försvaret. Å andra sidan vill man nu räkna med en rad kostnader som inte direkt är knutna till just det militära försvaret. 

Det är fullt naturligt att Sverige i och med det kommande Natomedlemskapet harmoniserar beräkningsgrunden för försvarsutgifternas andel av BNP. Däremot är det helt orimligt om detta får till konsekvens att man därmed väljer att tolka överenskommelsen från 2022 i ljuset av den nya beräkningsgrunden. 

Det handlar då om uppskattningsvis 20 miljarder kronor som skulle ”stjälas” från försvarsbudgeten. 

Här behövs ett snabbt klargörande från försvarsminister Pål Jonson om att finansdepartementet inte kan få avdöma frågan. Annars finns risken för att Elisabeth Svantesson agerar som Magdalena Andersson skulle ha gjort och håvar in miljarderna för egna politiska behov.

Den 3 maj kommer den norska Forsvarskommisjonen att rekommendera en kraftig upprustning av försvaret. I uppdraget har legat att se framtiden an i ett 10–20-årsperspektiv. I pengar räknat är slutsatsen att Norge måste växla upp från dagens nivå på cirka 1,5 procent av BNP, till att betala en försäkringspremie på cirka tre procent av BNP.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Natos tvåprocentsmål inte längre ett tak utan snarare ett golv. Den insikten bör också Försvarsberedningen ta till sig. Två procent är bra. Tre procent är säkrare.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2023.

Read More

Fel med militär mot brott

By: admin
09-02-2023
Beredskapspolisen, Försvarsberedningen, Gängkriminalitet, Gunnar Strömmer, Pål Jonson, Terrorism

Mord, mordförsök och bombdåd har blivit gängkriminell dussinvara och därmed också en del av svenskarnas vardag. Medan polisen desperat jagar förövare, är politikerna på spaning efter nya lösningar. I sak gäller det att hitta effektiva medel för att möta systemhotande kriminalitet. Politiskt handlar det om att visa den handlingskraft och de resultat som oroliga medborgare förväntar sig.

Det är bra att Ulf Kristersson vågar säga att ”det blir värre och värre”, att det kommer att ta tid att knäcka gängen och att det krävs hårda tag för att lyckas. Däremot är det tveksamt om det tillför problemförståelsen något att som justitieminister Gunnar Strömmer beskriva gängkriminaliteten som ”inhemsk terrorism”.

Än mer tveksamt är förslaget att kalla in Försvarsmakten i kampen mot gängen. Jimmie Åkesson har i flera år föreslagit det, och för några år sedan uteslöt inte heller en pressad Stefan Löfven detta. Nu diskuterar Strömmermed försvarsminister Pål Jonson om hur försvaret kan bidra med handlingskraft. Det kan säkerligen även gå hem i stugorna. Men är det klokt?

Det långvariga tabu mot samverkan mellan polis och militär som skotten i Ådalen 1931 skapade, är borta. Det är utmärkt att Försvarsmakten till exempel kan bistå vid terrorismbekämpning. Men ska det också gälla vad Strömmer kallar ”inrikes terrorism”? Tabut hade nackdelar, men är det önskvärt att det ersätts av ”det omvända Ådalensyndromet” som öppnar för militär insats i fredstid?

Innan det politiska tåget går finns också anledning att svara på den principiella frågan om det är rätt att militären i fred får använda våld mot den egna befolkningen. Och bör det inte också utredas om militär personal har rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget beskrivs som det mest allvarliga sedan andra världskriget. Då är frågan också om resurser verkligen ska tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

Med ett helt batteri av lagar, utredningar och strategier vill regeringen visa att man tar situationen på allvar. Så kan man se på Strömmers utspel om militären. Mot den bakgrunden är det emellertid svårt att förstå varför justitieministern ännu varken har återupprättat Beredskapspolisen, som avvecklades 2012, eller gjort en avsiktsförklaring. Det var något som före riksdagsvalet framstod som närmast en självklarhet vid ett regeringsskifte.

Det var också något som Försvarsberedningen redan 2017 efterlyste i rapporten Motståndskraft, som en del av stärkandet av Totalförsvaret: ”Höjd beredskap och krig, men även gråzonsproblematik i fredstid, kommer att kräva omfattande polisresurser för bevakning av skyddsobjekt och annan samhällsviktig verksamhet. De polisiära resurserna för en omfattande bevakning är idag begränsade.”

På beredningens att-göra-lista stod målet att förstärkningsresursen bestående av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser skulle uppgå till cirka 1 000 personer vid utgången 2021 och cirka 3 000 i slutet av 2025.

Men inget hände mer än prat. Om förslaget hade blivit verklighet hade beredskapspoliser nu exempelvis kunnat stå för bevakning under EU-ordförandeskapet – och därmed frigjort poliser för brottsbekämpning.

Det var alliansregeringen som avskaffade Beredskapspolisen, under entusiastiska hejarop från dåvarande Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Polisen behövde minsann inte någon förstärkningsresurs och det säkerhetspolitiska läget sågs i perspektiv av den eviga freden. Och nu behöver polisen förstärkning samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är alarmerande. Här finns, som man brukar säga, en läxa att lära.

Det är möjligt att Strömmer och Jonson enkom diskuterar en avgränsad möjlighet för Försvarsmakten att bidra med specialkompetens som polisen saknar. Risken är dock att det under trycket av den fortsatta brottsutvecklingen kommer att resas krav på mycket mer. Kort sagt, det är inte säkert att alla stenar ska lyftas.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 februari 2023.

Read More

Forsvarssjefens nej

By: admin
02-01-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Nordkalotten, Norge

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Dags för Andersson att göra en Scholz

By: admin
02-03-2022
Försvarsberedningen, Magdalena Andersson, Olaf Scholz, Ukraina, Vladimir Putin, Volodomyr Zelenskyj

Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj har visat hur en politisk ledare kan växa i ödestimmans stund. Detsamma kan sägas om Tysklands förbundskansler, socialdemokraten Olaf Scholz, som på djupet insett att det ryska fortsättningskriget i Ukraina också är en tysk nationell kris. Putin utmanar fred och säkerhet i hela Europa. Tyskland lägger därför om den politiska kursen. Radikalt.

Ett besked från koalitionen med De Gröna och Fridemokraterna är att Tyskland i år satsar ytterligare 100 miljarder euro för att rusta upp försvaret. Därefter ska mer än två procent av BNP gå till försvaret. Tyskland ska också ta krafttag för att minska sitt farliga energiberoende. Det visar sig också inkludera en omprövning av nedläggningen av kärnkraftverk. Som finansminister Christian Lindner uttryckte det: ”[V]i har vaknat ur en självgod dröm”.

Det är dock inte säkert att politiska ledare växer med uppgiften. Det är fint att statsminister Magdalena Andersson visar intresse för försvaret genom att göra förbandsbesök, men hon verkar i grunden inte förstå vad som nu krävs av politisk handlingskraft.

På besök i Helsingfors i början av december – samtidigt som den ryska styrkeuppbyggnaden pågick för fullt – tog Andersson avstånd från vapenskrammel. Inte ens när USA informationsdelade hotet om en storskalig attack mot Ukraina gick larmet. När Ukraina bad om militär hjälp dröjde regeringen politikenligt med att be ÖB föreslå ett paket. Först häromdagen presenterades det förslag som riksdagen under måndagen sade ja till.

Magdalena Andersson kämpade länge emot ett sammankallande av Försvarsberedningen för att dryfta här-och-nu-medel till försvaret och det nya säkerhetspolitiska läget. Den striden förlorade hon. Nu är Andersson öppen för att skjuta till extra medel för 2022, men i övrigt ska Försvarsbeslutet ligga fast till 2025. Detta trots att det enda vi med fullständig säkerhet vet,  är att den grund som försvarsbeslutet stod på är raserad.

Försvarsberedningens arbete bör därför vara långt bredare och mer omfattande än att hantera ÖB:s till regeringen inlämnade shoppinglista för 2022. Det måste dessutom gå att snabba på den planerade långsamma upptrappningen av försvarsförmågan till 2030. Också det civila försvaret i bred mening måste rustas i perspektiv av det som faktiskt är ett krigshot. Och ett hot med kärnvapen.

Det behövs även klarhet i säkerhetspolitiken. När det gäller Nato är Putins röda linje också regeringens – och med samma argument om att medlemskap skulle bidra till instabilitet. Saken blir knappast bättre när Andersson i en intervju i Expressen (24/2) inte gav klart besked om att Sverige kommer att bidra militärt vid ett angrepp på Baltikum. Samtidigt som den svenska allianslösa linjen bygger på en förhoppning om att i nödens stund kommer nog ändå hjälpen.

Tiden kräver mer än så. Försvarsberedningen bör både ta sig an frågan om medlemskap i Nato och sikta på att försvarsutgifterna ska uppgå till 2 procent av BNP senast år 2025. Det är dags för Magdalena Andersson att slita blicken från den pågående valrörelsen och i stället göra en Scholz.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 mars 2022.

Read More

Vi har varit naiva, igen

By: admin
25-01-2022
Försvarsberedningen, Magdalena Andersson, Nato, Peter Hultqvist, Ukraina, Vladimir Putin

Sveriges säkerhetspolitiska läge är mycket allvarligt. Samtidigt leds landet av en tidigare finansminister som var ”huvudarkitekten” bakom det förra underfinansierade försvarsbeslutet och som med raljerande pedagogik diskuterat försvarsanslaget i termer av godis. Symtomatiskt nog fanns inte försvar och säkerhet med när Magdalena Andersson som nybliven partiledare lade fast sin reformagenda.

Åtskilliga har noterat att det dröjde innan statsminister Andersson reagerade på Rysslands önskan om att införliva Sverige i den egna intressesfären. Trots rådande kristid höll hon inte heller huvudanförandet vid Folk och Försvars Rikskonferens. Försvarsministern blev stand in med tal inte bara om försvar utan också om behovet av att trycka till friskolorna.

Kort sagt, vi får hoppas på att lärokurvan går brant uppåt. De fyra borgerliga partierna och SD har krävt att försvarsberedningen kallas in. Så kan en bred förankring i krishanteringen uppnås, och Försvarsmakten tillföras extra medel i vårbudgeten för att i närtid stärka försvarsförmågan. Kommer Andersson att ta till sig den möjligheten vid det partiledarmöte om säkerhetsläget som hon har inbjudit till på onsdag? Låt oss hoppas.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte ställa sig bakom överenskommelsen om försvarsbeslutet 2021–2025 som Centern och Liberalerna ingick med regeringen Löfven. Man ville inte ställa upp på fortsatt underfinansiering av försvaret. Saken blev knappast bättre av att redan före omröstningen i riksdagen kom det larmrapporter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter voteringen har det larmats igen. Försvarsmakten har för sin del lagt om den tolvåriga investeringsplanen.

Så ja, det är bra att man i oppositionen nu försöker väcka Andersson & Hultqvist, men ringklockan har skrällt många år innan Putin gjorde sitt senaste drag med röda linjer i en ny europeisk säkerhetsstruktur; linjer som i praktiken skulle rycka undan grunden för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt gnisslar det betänkligt om försvarsviljan.

Faktum är ju att regeringen styr landet på en oppositionsbudget signerad M, KD och SD. I denna flyttades inte en krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling.

I de tre partiernas enskilda budgetförslag ståtade KD med noll extra kronor till försvaret och M ville flytta på futtiga 20 miljoner. SD ville däremot ge försvaret 2,5 miljarder extra, men det var tydligen inte så viktigt när det kom till kritan eftersom SD enades med de andra om… noll kronor.

Liberalerna och Centern, som nu känner Putin flåsande i nacken, var mindre oroliga när de egna budgetmotionerna skrevs. L bjöd noll kronor i förstärkning medan C plussade på med 20 miljoner.

Så ja, ”vi” har varit naiva igen.

Det vore naturligt för en snabbinkallad Försvarsberedning att även ta sig an den säkerhetspolitiska linjen. Socialdemokraterna låter inte längre bara som Hultqvist (aldrig gå med i Nato) utan också som Linde (aldrig uteslutit medlemskap). Vad det innebär är värt att testa. Kanhända skulle det vara möjligt att finna enighet i en konsensusskapande formulering som kan rymma andan i den option om medlemskap som en majoritet i Riksdagen önskar, men som S säger nej till.

Problemet är dock att inte ens en klart uttalad option ändrar något i sak – vi blir inte säkrare. Och dessutom står det ju oss redan fritt att söka om medlemskap.

Försvarsminister Hultqvist har beskrivit den mycket synliga beredskapshöjningen på Gotland som ett sätt att visa suveränitet. Men vill vi verkligen hävda Sveriges suveränitet görs det genom ett fullt medlemskap i Nato. Och, förstås helt grundläggande, en snabb förstärkning av vår egen nationella försvarsförmåga.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 jan 2022.

Read More

Sveriges strategi är “en död papegoja”

By: admin
28-09-2021
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, krisberedskap, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har försämrats. Hotet mot Sverige har breddats och blivit mer komplext. Mot den bakgrundsbeskrivningen meddelade statsminister Löfven i regeringsförklaringen att ”en ny, uppdaterad nationell säkerhetsstrategi” tas fram. Utmärkt. Bortsett från att den gamla var ”dead on arrival” och att det krävs mer än en ”uppdatering” för att den inte ska föra tankarna till återupplivandet av den döda papegojan i Monty Pythons sketch.

Den första strategin lanserades 2017 och innebar ett genombrott för att tänka i termer av nationella intressen och mål. Den var dock inte mycket att hålla i handen. Hur målen skulle nås angavs inte. Det var mer ett slags viljeförklaring (läs önskelista) än en faktisk strategi som angav vilka medel som skulle användas. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.

Att rusta upp för att ”möta militära hot och väpnade angrepp” beskrevs då av Löfven som ”en kärnuppgift för staten. Trots det har regeringen fortsatt att i försvarspolitiken marschera under mottot ”vi betalar inte”.

Det som då betecknades som ”det bredare säkerhetsarbetet”, som ”skydd mot epidemier” och ”kamp mot organiserad brottslighet”, ger också en sorglig illustration till glappet mellan ambition och förmåga. Resultaten har inte varit direkt lysande, om man säger så.

Strategin var en pendang till det Säkerhetspolitiska råd som inrättades efter statsminister Löfvens tillträde 2014. Genom detta skulle ”säkerhetsfrågorna” kunna hanteras på ett ”samlat sätt” och ”stärka förmågan att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”. Det Säkerhetspolitiska rådet har också mestadels fungerat som pynt – politisk yta mer än säkerhetspolitiskt djup.

Att döma av det senaste exemplet på en strategi signerad regeringen Löfven är det tyvärr hög risk för att den uppdaterade säkerhetsstrategin också kommer att lida brist på strategiskt tänkande.

Domen från Näringslivets Regelnämnd över skrivelsen ”En förenklingspolitik för stärkt konkurrenskraft, tillväxt och innovationsförmåga” är inte nådig. Det är bra med relevanta mål som anger en färdriktning men ”samtidigt saknas konkretion om hur långt regeringen vill nå, hur målen ska uppnås och i vilken takt”.

Men mönstret kan brytas. Till hjälp för regeringen finns det nu en manual att tillgå för vägen framåt i ”En nationell säkerhetsstrategi – till vilken nytta” (Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2021).

I skriften dissekerar Bengt Sundelius, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och Försvarshögskolan, och Bo Richard Lundgren, ledamot av KKrVA, den nuvarande säkerhetsstrategin och kommer med en rad förslag till hur den kan förbättras för att fungera som en verklig strategi.
På ett plan handlar det om sådant som att sortera de olika målen (prioritera ”överlevnad”) och hoten (alla är inte lika viktiga). Centralt är förstås också att lyfta fram vilka proaktiva åtgärder som Sverige avser att ta till för att möta hoten, liksom att peka ut vem som ska göra vad.

En tanke är att som en motsvarighet till Försvarsberedningen inrätta en Säkerhetsberedning. En poäng är att ge denna – och därmed riksdagen – ”äganderätten” till strategin. Beredningen skulle också bli ett viktigt instrument för uppföljning och ansvarsutkrävande. Dimensioner som nu i stort sett saknas.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27/9 2021.

Read More

Skakig framtid för säkerhetsfrågor – även efter Löfven

By: admin
02-09-2021
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Gängkriminalitet, krisberedskap, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Stefan Löfven

Stefan Löfvens besked att han lämnar som partiordförande och statsminister i samband med partikongressen i november, kom som en överraskning. Dagen efter hopade sig goda ord från politiska motståndare om vilken hyvens kille han är. Det är ett civiliserat sätt att påminna om att det bortom den politiska konflikten också finns en känsla av gemenskap.

Dagen efter – i betydelsen baksmälla – är tyvärr också ett slags sammanfattning av Löfvens ledarskap och det Sverige han lämnar efter sig. Han har hållit ihop partiet och under extraordinära förhållanden trixat ihop regeringsmakten under två mandatperioder.

Säkerhet har inte varit Löfvens paradgren

Men partiet och makten är inte allt utan som statsminister ska man även leda med ansvar för landet. Grunden för detta är att säkerställa den inre och den yttre säkerheten. Detta har dock inte – för att uttrycka det milt – varit Löfvens paradgren.

I regeringsförklaringen 2017 förkunnade Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige.” Han talade också om straffskärpningar – dock utan att nämna den egna regeringens saktfärdighet. Det är tack vare en ihärdig opposition i riksdagen som lagstiftningen även senare har verklighetsanpassats.

Den organiserade gängbrottsligheten har dock fått allt större plats i Sverige. I dagsläget klassificeras 60 stadsdelar av polisen som ”riskområden,” ”utsatta områden” och ”särskilt utsatta områden”. Omkring 600 000 människor bor i dessa områden. Och olusten sprider sig. Gängrelaterade mord och mordförsök har blivit vardag. Våldet är inte heller längre bara ett storstadsfenomen.

I en ny utredning föreslås ännu en rad straffskärpningar med sikte på att komma åt gängkriminaliteten. Utredningsförslaget tänks dock införas först om två år, eftersom det först då kommer att finnas tillräckligt med plats i fängelserna. Regeringen vill också se en bidragsfinansierad satsning i kommunerna på förebyggande arbete. Någon övergripande plan för hur arbetet ska se ut eller vilka mål som ska uppnås finns dock inte.

För att använda ett av statsministerns favorituttryck; det är inte acceptabelt. Samma sak gäller Löfvens hantering av den yttre säkerheten.

I Försvarsbeslutet 2015 fick Socialdemokraterna med sig alla partier utom liberalerna i Folkpartiet. Här lyckades man med att både leverera ett alltför svagt försvar och samtidigt ta underfinansieringen till en historisk nivå. Trots extra anslag gick som det gick.

Vägen fram till Försvarsbeslutet 2021–2025 var rena politikfarsen men till slut gick det i hamn. Den successiva höjningen av anslaget från 60 till 89 miljarder kronor kan beskrivas som historisk, men bara utifrån historiskt låga nivåer. Om regeringen hade fått sin vilja igenom hade utfallet blivit mycket sämre, men den politiska oppositionen tog striden.

Och den striden kommer att behöva tas igen. Också när det gäller Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, som alla har varnat för nedskärningar om inte snabba cash tillförs.

Så vem träder till som partiets hövding? Magdalena Andersson står högst på listan över kandidater. Blir hon också statsminister kommer säkerhet inte heller framledes vara regeringens prio 1. Som finansministern 2019, med en väl så talande retorisk fråga, uttryckte sig i samband med sitt nej till att betala Försvarsberedningens nota för försvarsbeslutet:

”Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Svaret lär nog bli fler ”familjeveckor”. 

Krönika publicerad i Altinget 27/8 2021.

Read More

Historiskt, sade Hultqvist

By: admin
17-12-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Ett enda beslut behövs – gå med i Nato

By: admin
30-10-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik, Totalförsvaret

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

I dag får försvarsministern hålla masken

By: admin
24-09-2020
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Stefan Löfven, Totalförsvaret

Försvarsministerns uppgift är att hålla gränsen, men för Peter Hultqvist handlar det om att hålla masken. Inte minst kommer den förmågan att prövas på dagens möte med Norges och Finlands försvarsministrar. I vanlig ordning lär Hultqvist tala om historiska satsningar på försvaret, men den försvarspolitiska verkligheten talar ett annat språk. Att så är fallet har tydliggjorts i samband med turerna kring den kraschade försvarsberedningen, igen budgeten och den i höst kommande försvarspropositionen.

Trots att regeringen Löfven skrivit upp allvaret i det säkerhetspolitiska läget är den inte beredd att prioritera rikets säkerhet (och än dystrare skulle det vara utan trycket från stödpartierna C och L). Visst finns det också nu mycket gott att säga när det gäller att stärka det militära försvaret. Kryssningsrobotar. Nya regementen. Nya korvetter. Återtaget av det civila försvaret fortsätter. Men vi är på efterkälken.

Öppenheten kring brister i försvarsförmågan är välkommen, men den politiska logiken haltar. Slutsatsen borde ju vara att den satsning som görs inte är tillräcklig och saken blir inte bättre av att ekonomin knappast lär räcka till den i förhållande till hotbilden blygsamma ambitionshöjningen. Till saken hör ju dessutom att det är en hotbild som mycket snabbt kan bli väldigt mycket värre – samtidigt som det tar tid att bygga försvarsförmåga.

Det finns i grunden ett förhållningssätt i regeringen till försvaret som är oerhört avslöjande. Definitionen av riktig ”sossepolitik” är att sätta ”välfärden” före den existentiella frågan om försvaret. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken när hon 2019 dissade notan från Försvarsberedningen: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

I krisbudgeten har regeringen och samarbetspartierna valt att med hjälp av ökad upplåning både ”gå på bio och köpa godis”. Det finns dock ett undantag. När det gäller tillskottet till försvarsekonomin ska det finansieras genom en budgetteknisk innovation i form av en bankskatt samt med höjda avgifter för alkohol och tobak.

Försvarsministermötet i dag är en påminnelse om att en av grundvalarna i den svenska försvarsdoktrinen är att vi inte kan försvara oss på egen hand och att Norden–Baltikum är ett stridsområde. Tillsammans är ett nyckelord – och det gör naturligtvis allianslösheten paradoxal. I stället för medlemskap i Nato bygger Hultqvistlinjen på multilateralt och bilateralt nätverkande. Inte minst har försvarsministern varit pådrivande för att kraftfullt fördjupa försvarssamarbetet med Finland.

Det är alldeles utmärkt, men frågan är hur utvecklingsbart det är när regeringen så tydligt visar att den inte tar försvaret på största möjliga allvar. Finland kommer nästa år satsa 2 procent av BNP på försvaret medan Sverige siktar på 1,5 procent 2025. Nyligen skickade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen i ett tal till och med en offentlig signal till Stockholm som inte borde ha kunnat missförstås.

”Till och med de bästa samarbetsarrangemangen hjälper inte om de samarbetsvilliga staterna saknar verklig militär kapacitet – eller ett engagemang för den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. Försvarssamarbete är möjligt – och meningsfullt – mellan kapabla stater.”

Det hjälpte inte. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna innebär att en ny försvarsberedning tillsätts efter valet 2022, att en kontrollstation införs 2023 och ett nytt försvarsbeslut fattas 2025. I stället för värnkraften i försvarsberedningens samlade förslag framemot 2030, skjuts Sveriges nationella förmåga på framtiden.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/9 2020.

Read More

Twitter

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.