Claes Arvidsson

Archive
Gunnar Strömmer

Mord, mordförsök och bombdåd har blivit gängkriminell dussinvara och därmed också en del av svenskarnas vardag. Medan polisen desperat jagar förövare, är politikerna på spaning efter nya lösningar. I sak gäller det att hitta effektiva medel för att möta systemhotande kriminalitet. Politiskt handlar det om att visa den handlingskraft och de resultat som oroliga medborgare förväntar sig.

Det är bra att Ulf Kristersson vågar säga att ”det blir värre och värre”, att det kommer att ta tid att knäcka gängen och att det krävs hårda tag för att lyckas. Däremot är det tveksamt om det tillför problemförståelsen något att som justitieminister Gunnar Strömmer beskriva gängkriminaliteten som ”inhemsk terrorism”.

Än mer tveksamt är förslaget att kalla in Försvarsmakten i kampen mot gängen. Jimmie Åkesson har i flera år föreslagit det, och för några år sedan uteslöt inte heller en pressad Stefan Löfven detta. Nu diskuterar Strömmermed försvarsminister Pål Jonson om hur försvaret kan bidra med handlingskraft. Det kan säkerligen även gå hem i stugorna. Men är det klokt?

Det långvariga tabu mot samverkan mellan polis och militär som skotten i Ådalen 1931 skapade, är borta. Det är utmärkt att Försvarsmakten till exempel kan bistå vid terrorismbekämpning. Men ska det också gälla vad Strömmer kallar ”inrikes terrorism”? Tabut hade nackdelar, men är det önskvärt att det ersätts av ”det omvända Ådalensyndromet” som öppnar för militär insats i fredstid?

Innan det politiska tåget går finns också anledning att svara på den principiella frågan om det är rätt att militären i fred får använda våld mot den egna befolkningen. Och bör det inte också utredas om militär personal har rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget beskrivs som det mest allvarliga sedan andra världskriget. Då är frågan också om resurser verkligen ska tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

Med ett helt batteri av lagar, utredningar och strategier vill regeringen visa att man tar situationen på allvar. Så kan man se på Strömmers utspel om militären. Mot den bakgrunden är det emellertid svårt att förstå varför justitieministern ännu varken har återupprättat Beredskapspolisen, som avvecklades 2012, eller gjort en avsiktsförklaring. Det var något som före riksdagsvalet framstod som närmast en självklarhet vid ett regeringsskifte.

Det var också något som Försvarsberedningen redan 2017 efterlyste i rapporten Motståndskraft, som en del av stärkandet av Totalförsvaret: ”Höjd beredskap och krig, men även gråzonsproblematik i fredstid, kommer att kräva omfattande polisresurser för bevakning av skyddsobjekt och annan samhällsviktig verksamhet. De polisiära resurserna för en omfattande bevakning är idag begränsade.”

På beredningens att-göra-lista stod målet att förstärkningsresursen bestående av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser skulle uppgå till cirka 1 000 personer vid utgången 2021 och cirka 3 000 i slutet av 2025.

Men inget hände mer än prat. Om förslaget hade blivit verklighet hade beredskapspoliser nu exempelvis kunnat stå för bevakning under EU-ordförandeskapet – och därmed frigjort poliser för brottsbekämpning.

Det var alliansregeringen som avskaffade Beredskapspolisen, under entusiastiska hejarop från dåvarande Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Polisen behövde minsann inte någon förstärkningsresurs och det säkerhetspolitiska läget sågs i perspektiv av den eviga freden. Och nu behöver polisen förstärkning samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är alarmerande. Här finns, som man brukar säga, en läxa att lära.

Det är möjligt att Strömmer och Jonson enkom diskuterar en avgränsad möjlighet för Försvarsmakten att bidra med specialkompetens som polisen saknar. Risken är dock att det under trycket av den fortsatta brottsutvecklingen kommer att resas krav på mycket mer. Kort sagt, det är inte säkert att alla stenar ska lyftas.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 februari 2023.

Read More