Claes Arvidsson

Archive
April, 2014 Monthly archive

Vladimir Putin ble formet av sine år i KGB, og har tatt med seg både kultur og støttespillere derfra. Resultatet kjenner vi, skriver Claes Arvidsson.

Mens Sovjetunionen eksisterte, pleide den svenske sikkerhetstjenesten å gjøre en symbolsk markering ved å utvise KGB-agenter fra Sverige på den såkalte Tsjeka-dagen den 20. desember. Dette var den sovjetiske sikkerhetstjenestens høytidsdag, der men hyllet grunnleggelsen av kommunistdiktaturets spydspiss kalt Tsjekaen, som senere ble til KGB, altså forgjengeren til dagens russiske FSB og SVR.

Karrieren var ikke over

På Tsjeka-dagen i 1983, ble andresekretæren på den sovjetiske ambassaden i Stockholm,  Grigorij Aleksejevitsj Rapota , utvist fra Sverige. Ja, det handlet om politisk spionasje i forbindelse med sovjetiske ubåters svermerier i svenske farvann. To år tidligere hadde jo en av disse – i den såkalte Whiskey-klassen – gått på grunn i skjærgården utenfor Karlskrona.

Rapotas karriere var dog ikke over med dette. Tvert i mot. I årene 1993-1998 var han visesjef for utenlandspioneriet i SVR, Russlands svar på CIA. Han har også blant annet vært tilknyttet Putins sikkerhetsråd, vært sjef i forsvarsindustrien og vært viseminister. Han har også vært presidentrepresentant i to føderale distrikter. Senere fikk han professortittel ved akademiet for sikkerhetspolitikk, forsvar, lov og orden.

Eurasiske ambisjoner

I disse kritiske dager der krig i Europa er et høyst reellt trusselbilde på våre netthinner, kan vi notere at Rapota har spilt en sentral rolle i Putins store geopolitiske prosjekt: Opprettelsen av en eurasisk union – et viktig bakteppe for å forstå krisen i Ukraina. Sentralt i denne ideologiske overbygningen er ideen om at Russland er en bærer av en egen sivilisasjon med en misjon om å være en bro mellom (det nedgående) Europa og (det oppadstigende) Asia. I perioden 2001-2007 var Rapota generalsekretær for organisasjonenEURASEC, som samordnet disse planene.

Kort sagt: Rapota er representativ for maktens herrer i Putin-land. Presidenten selv har solid bakgrunn fra sikkerhetstjenesten, og kjenner seg hjemme der. Putin ble formet i tjenesten og tok med seg «kulturen» derfra i sitt politiske virke. Da Putin midt på 1990-tallet forlot hjembyen St. Petersburg og dro til Moskva, ble en gjeng gamle hardliner-KGB-ere med på lasset. Disse har siden blitt blant hans mest lojale støttespillere i maktspillet i Kreml.

Resultatet kjenner vi. Tiltakende undertrykkelse på hjemmeplan, aggresjon mot landene i det nære utland, støtte til Assad og de iranske mullaene. Hvordan krisen i Ukraina ender, vet ingen.

Vil han gripe dagen?

Putins tropper står stadig ved Ukrainas grenser. Årets påskekrim fikk en ekstradimensjon gjennom en serie provokasjoner, alle i form av et velregissert skuespill for å berede grunnen for militær inngripen. Og det fortsetter. Kanskje nøyer Putin seg med å tvingen gjennom en føderalisering av Ukraina, som gir ham mulighet til å kontrollere de østre delene av landet. Kanskje ikke. Russland behøver den ukrainske forsvarsindustrien, ikke minst den delen som berører strategiske kjernevåpen. Mye taler for etcarpe diem.

Spørsmålet er om vi får en gjentakelse av annekteringen av Krim, ellerkrigen i Georgia i 2008, som endte med at Abkhasia og Sør-Ossetia ble selvstendige, russiske lydrepublikker. Det skorter ikke akkurat på tegn i tiden. Rustningsministeren og visestatsministeren Ragozin har anbefalt et YouTube-klipp som viser et nytt kart over Ukraina.

Etter den russiske anneksjonen av Krim har blant andre Sveriges utenriksminister Carl Bildt dratt en tydelig parallell til Hitler-Tysklands overtakelse av Sudetenland i 1938. Det samme gjorde den russiske historieprofessoren Andrèj Zubkòv, som fikk sparken fra universitetet rett etterpå.

Før og etter 1939

Men det er interessant at denne kritikken faktisk har blitt møtt på flere måter enn den anstrengte legalismen som Putin har brukt for å rettferdiggjøre anneksjonen. I den statskontrollerte avisen Izvestia slo en av Putins gutter fast at man må skille mellom Hitler før og etter 1939. Hitler samlet tysk land, lød argumentet, og virkeliggjorde det jernkansler Bismarck drømte om. Om Hitler og nazistene hadde stoppet med det, ville han blitt husket som en stor politiker.

Hva skal man si til slikt? Velkommen til Putin-land.

 

Krönika i Verdens Gang 26/4 2014.

Read More

Det börjar på att vara länge sedan Sovjetunionen använde sig av den kommunistiska internationalen för att försvaga Väst och underminera demokratierna. Med samma syfte gavs stöd till terroristorganisationer som Rote Armee Fraktion. Fredsrörelserna var ett annat favoritobjekt för KGB:s verksamhet – inte minst under början av 1980-talet när det efter invasionen i Afghanistan hettade till i det kalla kriget.

Gott folk marscherade taktfast för att Nato inte skulle möta den sovjetiska militära upprustningen. Andra ägnade sig åt att bortförklara sovjetiska ubåtskränkningar i svenska vatten. Från Moskvas horisont var de nyttiga idioter.

I Putinland är det presidenten och hans kompisar från KGB som ”äger”, och därför är det inte heller förvånande att undermineringsarbetet fortsätter. Statsvetarprofessorn Mitchell A Orenstein pekar i artikeln ”Putin’s Western Allies: Why Europe’s Far Right Is on the Kremlin’s Side”(Foreign Affairs 25/3) på att fokus nu ligger på extremnationalister men att vänstern inte är bortglömd (till exempel skickade tyska Die Linke valobservatörer till Krim).

Ungerska Jobbik – med 20 procent av rösterna i söndagens val – har varit på besök i Moskva och menar att ryska ledare ser partiet som en partner. Putins chefsideolog Alexander Dugin var värd. På Jobbiks agenda står antiamerikanism. Om EU-medlemskapet vill man folkomrösta. Folkomröstningen på Krim har beskrivits som exemplarisk.

Marine Le Pen i Nationella fronten har också hälsat på i den ryska statsduman och mött Putin närstående ledare. Förra året var hon på Krim och nu har hon gett sin välsignelse till den ryska annekteringen. Partiet vill skrota både EU och Nato.

Grekiska Gyllene Gryning har utmärkta förbindelser med Ryssland. Detsamma gäller Ataka i Bulgarien. Partiet har hotat att fälla den sittande minoritetsregeringen och kasta ut landet i nytt politiskt kaos, om regeringen inte lägger in sitt veto mot nya EU-sanktioner riktade mot Ryssland.

Ornstein rapporterar också om rykten att flera av partierna får ekonomiskt understöd från Kreml. Han menar att detta borde undersökas. Instämmer.

Här hemma har Sverigedemokraterna tagit avstånd från den ryska militära aggressionen mot Ukraina. Men hur ställer sig SD till partier i kompissfären som är förstående inför Putinlands agerande? Om det behövs ett klargörande inför EU-parlamentsvalet. Hittills har Jimmie Åkesson inte gett besked om vilken grupp som man vill – eller får – knyta an till.

Dansk Folkeparti och Sannfinländarna finns i EFD-gruppen. I den har bland andra österriska FPÖ inte varit välkommet. Samtidigt pågår försök från de grupplösa inom sfären att med Nationella fronten och nederländska Frihetspartiet som bärande partier bilda en ny grupp (gruppstatus ger mer pengar och mer taltid).

SD:s ungdomsförbund har inte några betänkligheter att samarbeta med Putinkramare, utan har bildat en europeisk ungdomsorganisation där Nationella fronten och FPÖ ingår. Vad vill Jimmie Åkesson? Svaret kan inte vänta till efter EU-valdagen 25 maj.

Gästledare i Svenska Dagbladet 8/4 2014.

Read More

Sälen är ett fantastiskt ställe för att åka slalom med backar i olika svårighetsgrader. Sälen är också platsen för Folk och Försvars årliga Rikskonferens som under några dagar sätter försvars- och säkerhetspolitiken i mediefokus. Talarna kan precis som åkarna i backarna utanför Högfjällshotellet välja olika pister. Allt avhängigt ”åkskicklighet” och vilka ”käppar” på vägen fram till publikens applåder som skall undvikas.

Vi var många som var nyfikna på vad Stefan Löfven skulle ha att säga. Det blev en riktig åkning. Länge rätt och slätt ett valtal, men så småningom kom han ändå till skott. Med Ukraina som fond konstaterade Löfven att ”Ryssland fortsatt har ett stort behov av kontroll i sitt närområde och att de har beredskap för att använda maktspråk”. Hans egen plan var lika enkel som Sickans:

”EU måste tydligt markera att det inte finns någon nack del för Ryssland om deras grannländer sluter frihandelsavtal både med Ryssland och med EU.”

Vad mer kan man säga än att det illustrerar att det också finns en grön backe i Sälen: Bamsebacken.

Å ena sidan råder det inte någon tvekan om att EU har klargjort fördelarna med frihandel kopplad till demokratiska, ekonomiska och rättsstatliga reformer. Putin vet detta. Putin vill inte det. Det är problemet och inte brist på kunskap om frihandelns välsignelser.

Å andra sidan är det inte möjligt för Ukraina att både ingå avtal med EU om långtgående integration och samtidigt träda in i den ryska tullunionen.

Han slog vidare fast att ”handels- och samarbetsavtal ska bidra till utveckling för alla parter, inte leda till nya konflikter”. Ska och ska. Men om det ändå gör det…

Löfven sade också saker som förstås gick hem i publiken. Som att försvaret ska vara fungerande. Eller att ”försvar av svenska gränser och svenskt territorium börjar i Sverige. Punkt.” Men det räcker ju inte med att sätta punkt där.

Säkerhetspolitiken ska vila på fyra grundvalar: “den militära alliansfriheten, ett ökat samarbete i Norden, ett stärkt EU-samarbete och ett starkare Förenta Nationerna”.

Visst hade Löfven några närmast bisatsord till övers för att ”det är viktigt att vi utvecklar ett nära samarbete med Nato, men Nato ingår alltså inte fundamenten. Vad kan sägas mer än att det är ännu en åktur i Bamsebacke.

Löfven sade två riktigt viktiga saker som är värda att fundera över.

Den ena handlade om ”Det tomrum som USA eventuellt lämnar – kommer det att fyllas upp av krafter som värnar demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?”

Den andra handlade om det svenska försvaret. Löfven vill ha en uppgörelse över blockgränsen. Det låter flott men när det kommer till kritan är det innehållet i en uppgörelse som är lackmustestet på ansvarstagande för rikets säkerhet.

Fredrik Reinfeldt talade också i Sälen. Han ”körde” den blå banan, men talade i alla fall för en gångs skull klarspråk om Nato:

”Nato är centralt för säkerhet och stabilitet i Europa genom sitt kollektiva försvar, sin krishantering och sin samverkan med andra länder och regioner.”

Slutsatsen är fortfarande att Sverige inte ska vara med Nato.

I tyskspråkiga länder är orange färgen för extrema pister. Jan Björklunds och Göran Hägglunds kritik av den moderata försvars- och säkerhetspolitiken gör det betecknande att orange också är Alliansens färg. Det lär bli svåråkt och tungt att köra parallellslalom.

Och räkna med mer slalom när Försvarsberedningen har preparerat pisten. Och Putin.

Krönika i Vårt Försvar nr 1 2014.

Read More

Fra de baltiske statenes side har man både åpent og uformelt ivret for et svensk NATO-medlemskap. Dette vil styrke alliansen og den transatlantiske forbindelsen, og bør derfor stå på Jens Stoltenbergs agenda.

I de historiske tilbakeblikkene i nyhetsflommen rundt Jens Stoltenbergs utnevnelse til generalsekretær i NATO, festet jeg meg ved Kvinner og klær fra 1988. Med et innbydende blikk og et glass med rødt i hånden møtte han leserne under tittelen Ukens Mann. I artikkelen slås det fast at «Jens har sex appeal». Stoltenberg la for sin del vekt på at han «liker jenter som gir meg litt motstand».

Mer enn to tiår senere og gråere har Jens Stoltenberg igjen blitt Ukens Mann. Denne gangen er det en annen appeal som lokker.

Vi får håpe at Jens Stoltenberg fortsatt liker motstand, for den nye jobben innebærer knapt å komme til dekket bord. Den europeiske sikkerhetsordningen som ble til etter Berlinmurens fall og Sovjetunionens oppløsning, ligger i småbiter etter den russiske annekteringen av Krim.

Veien frem mot Russlands annektering av Krim har vært asfaltert med dårlige nyheter: Georgia-krigen, trusler mot og utpressing av naboland. Handel har vært brukt som våpen, akkurat som energileveranser. Putin følger jungelens lov og oppfører seg med den sterkes rett.

Putinismen handler om mer enn Krims marinestrategiske beliggenhet eller for den saks skyld om strategiske interesser i det østlige Ukraina. Det er en ideologi som omfatter geografi med satellitter rundt en russisk kjerne og en forestilling om Russland som en egen sivilisasjon. Det omfatter å ta avstand fra et degenerert Vesten med homoseksualitet og en dog pedofili som synlige kjennetegn.

Vesten males med fiendebilder. Trusselen er nærliggende.

Nærområdene

Risikoen er til de grader til stede for at Krim ikke er endestasjonen for Vladimir Putin. Med argumentet om å beskytte russere og russiskspråklige, har Putin gitt seg selv carte blanche til å ta seg til rette i det nære utland.
Alvoret – at det er realistisk å snakke om en krigstrussel – understrekes av forsvarsminister Ine Eriksen Søreide, som i en tale i forrige uke sa: «Hvis det rettes trusler mot NATO-allierte, kan vi lett havne i en situasjon der artikkel 5 iverksettes.»

Hun slo dessuten fast det som Stoltenberg i lys av Ukraina-krisen vil ta med seg til Brussel, nemlig behovet for å styrke NATOs kollektive forsvar og avskrekkingsevne. Krisehåndtering i Langtvekkistan er viktig, men fokus må ligge på nærområdet. Den viktigste oppgaven er å forhindre et angrep mot et medlemsland. Hun ivret for bedre beredskapsplanlegging. Kort sagt må NATO bli bedre forberedt på det ikke lenger like uventede.

I Stoltenbergs jobb-beskrivelse inngår det å styrke NATO og å gjøre alliansen mer relevant for USA gjennom en økt europeisk vilje til å dele på byrdene. I økonomiske krisetider finnes det likevel få lavthengende frukter å plukke blant NATO-landene. Så hvorfor ikke vende blikket mot den andre siden av Kjølen. Altså Sverige.

Svenske utfordringer

På et spørsmål i desember 2013 om hvorfor Sveriges forsvarsevne er viktig for Finland, svarte president Niinistö at «vi vil ikke ha noe sikkerhetsvakuum der». Samtidig er det akkurat dette ekspertene advarer mot. Det svenske såkalt én-ukes-forsvaret innebærer evnen til å forsvare en begrenset del av Sverige i én uke (i praksis handler det om å samle kreftene i Stockholms-området, der den politiske ledelsen befinner seg). Men først et stykke inn på 2020-tallet, og under forutsetning av at forsvarsbudsjettet øker skikkelig og personelltilgangen fungerer.

I dag har den svenske hæren en styrke på to bataljoner. Etter som rekrutteringen til det svenske yrkesforsvaret ikke har fungert, bygger spesielt hærens stridsdyktighet på at man kaller inn tidligere vernepliktige for å bemanne den rundt 12000 soldater store krigsorganisasjonen. Til dette må det anmerkes at de vernepliktige ikke har vært på øvelser siden 2009, og at det kreves en egen beslutning i Riksdagen for at de skal kunne innkalles.

Mens man venter på Archer – et system som ble forkastet av Norge – mangler man artilleriutstyr. Marinen er heler ikke mye å skryte av. Luftforsvaret er sterkt, men savner til dels relevante våpensystemer (og reservedeler). Dessuten er det mangel på nøkkelpersonell til vitale systemer. Hvis noen ganske få faller bort, faller også mye av forsvarsevnen bort. Det er veldig mye som – i troen på en evig fred i Europa – har blitt feil i svensk forsvarspolitikk. Den største feilen var avmilitariseringen av «hangarfartøyet» Gotland.

Øya har en strategisk nøkkelposisjon i Østersjøen. Det dreier seg om kontroll og beskyttelse av transportruter og ansvaret for orden og beskyttelse i Sveriges økonomiske sone. Fra Gotland kan luftrommet over midtre og søndre deler av Østersjøen kontrolleres, overvåkes og forsvares. Den som kontrollerer Gotland, har et forsprang. Det gjelder uansett om NATO skal yte militær bistand til Baltikum eller om Russland vil forhindre at det skjer.

Med svensk medlemskap i NATO endres forutsetningene for å holde øya, og det vil bli mulig å foreta praktiske tiltak for å innlemme den i NATOs beredskapsplanlegging, og fylle det som i dag er et vakuum. Det ville dessuten gitt det nordiske samarbeidet kraft.

Styrker alliansen

Fra de baltiske statenes side har man både åpent og uformelt
ivret for et svensk NATO-medlemskap. Å på den måten å styrke alliansen og den transatlantiske forbindelsen, burde også stå på Jens Stoltenbergs agenda. At Stoltenberg er norsk, sosialdemokrat og en jevnt over trivelig type, kan dessuten bidra til å endre på det gjennom lang tid rådende vrengebildet av NATO.

Ikke minst dyrkes dette av de svenske sosialdemokratene. Eller som Mona Sahlin formulerte saken: Sosialdemokratene kan aldri, under noen som helst omstendighet, akseptere et svensk NATO-medlemskap.

Dessverre er ikke dette en svenskevits.

 Krönika i Verdens Gang 29/3 2014.
Read More

I oktober är det vaktombyte på posten som generalsekreterare i Nato. Med stor sannolikhet kommer efterträdaren till Anders Fogh Rasmussen att bli ledaren för det norska Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg. Stoltenberg tillhör partiadeln, har varit ordförande i ungdomsförbundet, minister, och statsminister.

Som person är Stoltenberg lätt att tycka om. Det är alltid en fördel. Som politiker brukar han beskrivas som konsensusorienterad. Kan också vara en nackdel. Att han även är förfaren i spel bakom kulisserna framgick i den strid som ändade med att Thorbjörn Jagland manövrerades bort som partiledare.

På sin CV har Stoltenberg en försvars- och säkerhetspolitik som har slagit vakt om relationen till USA men förstås också Nato. Han har erfarenhet av Ryssland, inte minst genom de mångåriga och till slut framgångsrika förhandlingarna om Barents hav.

Stoltenberg kommer att träda till i ett läge när den europeiska säkerhetsordning som växte fram efter det kalla krigets slut ligger i spillror. Han lär inte bli sysslolös.

Det här är ett samtal som han kan ha redan nu.

– Hej Stefan, Jens Stoltenberg här.

– Det var ett tag sedan. Du ska börja nytt jobb har jag hört.

– Ja, och du hoppas att få ett nytt. Och jag förstår det så väl; att harva i opposition är bara för trist. Men det är egentligen inte det som jag ringer för utan om Krimkrisen. Gotland, du vet…

– Jens, du ska veta att Gotland betyder mycket för oss socialdemokrater. Det är många partikamrater som har sommarhus där. Palme inledde traditionen med tal i Almedalen.

– Jag tänkte snarare på att vi har en militär och säkerhetspolitisk utveckling i Europa som kan sluta mycket illa om vi inte agerar rätt och resolut. Gotlands strategiska läge kan inte underskattas.

– Ja, det brukar Peter också säga. Därför är det viktigt för oss socialdemokrater att förstärka försvaret av Gotland.

– Stefan, jag vill inte vara oförskämd mot en god partikamrat men hittills har ni inte kommit med mer än skäll på regeringen Reinfeldt. Ni har inte gett besked om de miljarder som behövs för att få enveckasförsvaret på plats någon gång i framtiden. Ni vägrar att svara på frågan vad som ska hända efter en vecka. Nato är det enda existerande svaret. Medlemskap alltså.

– Du vet ju att partiet är kluvet när det gäller försvar och säkerhet.

– Jag vet att ni sliter med frågan men nu finns det risk för krig i Europa och med Baltikum som en brännpunkt. Det är allvar. Sverige kommer inte att kunna sitta på åskådarläktaren. Er Solidaritetsförklaring med utfästelser om hjälp är en sak. En annan är att när Nato ska bistå de baltiska staterna är Gotland en nyckel. Har du aldrig tänkt på att Putin kanske vrider om den först?

– Det är fortfarande Mona-doktrinen som råder. Socialdemokraterna kan inte under några som helst omständigheter acceptera ett svenskt Natomedlemskap.

– När du talade på försvarskonferensen i Sälen tog du upp tecknen på USA:s bristande vilja att vara ”vad som i folkmun kallas världspolis” och så frågade du vad som kommer att hända i ”det tomrum som USA eventuellt lämnar – kommer det att fyllas upp av krafter som värnar demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?”

– Ja, det är en viktig fråga.

– Frågan är vad du tänker göra när vi nu ser den motsatta kraften breda ut sig i Europa. Vinner du valet kommer ansvaret för rikets säkerhet att vila på dina axlar. Tro mig, det kostar på att i efterhand sitta med facit för att inte ha sett till att beredskapen var tillräcklig.

– …

– Nu måste jag ringa Fredrik. Morrn.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/3 2014.

Read More