Att politiska beslut bör vara kunskapsbaserade är ett fundament i den svenska demokratin. De ska ta spjärn i välarbetade utredningar med grund i det bästa som forskningen har att bjuda på. Inte minst nu i tider av ”fake news” framstår dessutom vetenskapen som en räddare i nöden. Men det som är dagens ”sanning” behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon. Ja, inte ens i dag. Det är därför vi måste ”prata om det”.

Inga Thorsson var en av en rad ledande socialdemokrater som medverkade i antologin ”Förord för en socialistisk strategi”. Året var 1973 och socialismen hägrade. Vägen fram var kunskapsbaserad. Hon menade att ”med forskningens och teknikens hjälp” hade människorna nu fått ”en unik möjlighet till perspektiv på tid och rum, på vår tillvaro och vår möjliga framtid”.

Det som kan kallas Olof Palmes revolutionära reformism var en mix av teknokrati och ideologi. Med hjälp av samhällsvetenskapen kunde problem identifieras och sedan lösas medelst social ingenjörskonst för att ”lägga livet tillrätta”.

Och man kunde stödja sig på dagens ”sanning”. Den amerikanske Harvardprofessorn Kenneth Galbraith var en av stöttepelarna. Han var en megastjärna och idéentreprenör som i en BBC-produktion på bästa tv-tid drev hem tanken att den liberala demokratin inte längre var svaret på sysselsättning och människors sociala behov. Staten behövde därför gripa in och det kunde bara ”progressiva” regeringar göra.

Mothuggen var få. Det politiska samtalet försiggick i en ekokammare. Så gick det som det gick.

Det är ett exempel på att teori görs till ideologi och tas i tjänst som politiskt slagträ. Det är dock inte det enda där samhällsforskning blivit ortodoxi och slutat fungera som ögonöppnare. De senaste decenniernas genusforskning är ett nutida exempel, men problemet sträcker sig över hela vänster–höger-skalan.

Att världen förändras påverkar också den politiska relevansen. Keynes var het, blev kall och är nu åter på modet.

Det fanns gott om forskningsstöd för att avrusta Sverige efter kalla krigets slut. ”Sanningen” blev ett hinder för att se verkligheten – politikerna glömde att en stat bortom tillfälliga konjunkturer alltid behöver ett nationellt grundförsvar. Inte ens efter Georgienkriget 2008 gick det upp ett ljus utan det skedde först 2014 sedan Ryssland inlett krig mot Ukraina och annekterat Krim.

Så ja, politik bör vara kunskapsbaserad men samhällsvetenskapen är inte någon enkel kungsväg till god politik. Det är inte kunskapsbaserat att bara haka på forskning som stödjer den egna ståndpunkten men förbise den som pekar i en annan riktning. Politik är heller inte vetenskap. Politik är maktsökande, taktik och också värderingar. Och värderingarna eller den praktiska politik som följer av värderingarna ser olika ut i partier och hos människor.

Att problematiken sträcker sig bortom samhällsvetenskapen illustreras nu närmast dagligen. Det är förstås som sig bör att regeringens och Folkhälsomyndighetens åtgärder för att motverka pandemins härjningar, uttryckligen ställs på vetenskaplig grund. Problemet är att det saknas en allmänt accepterad syn bland forskarna. Vetenskapen – även om den lät som en välstämd kör – ger inte heller självklara svar på avvägningar mellan olika mål eller värden. Det är politikens uppgift.

Evidens, sade Tegnell. Evidens, sade Löfven, tills han insåg att det inte räckte. För regeringen kan försöka ”skjuta på pianisten”, men kan aldrig skjuta ifrån sig det yttersta ansvaret.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/12 2020.