Claes Arvidsson

Archive
July, 2024 Monthly archive

Att Sverige är medlem i Nato är den bästa försäkring som vi kan ha för att möta det allvarligaste hotet mot rikets säkerhet och vårt sätt att leva. Alltså Ryssland

Men det är förstås inte allt i raden av ”eländen”. Det är mycket som behöver göras. En vecka före Natos toppmöte i Washington damp regeringens nationella säkerhetsstrategi ned på Riksdagens bord. 

Mycket är bra och invändningsfritt. Det breda perspektivet på säkerhet omfattar nu även betydelsen av en stark industri och ekonomi. I det dagliga flödet av dåliga nyheter är det också uppfriskande med påminnelser om det goda Sverige.

Problemet uppstår när strategin försöker inkludera för mycket. Den nya nationella säkerhetsstrategin lider av samma sjuka som regeringen Löfvensfrån 2017, nämligen att den omfattar för mycket och prioriterar för lite. 

Är behovet av ökad handel med demokratier i Latinamerika verkligen en nationell säkerhetsfråga? Eller svenskarnas rök- och alkoholvanor? Och så vidare

Strategin försöker sortera och prioritera genom att peka ut tre fokusområden: yttre respektive inre säkerhet samt konkurrenskraft. Alla med målbilder som tar sikte på önskeläget 2030. 

Den 30 sidor långa säkerhetsstrategin avslutas med tolv rader om hur den ska följas upp av den nationella säkerhetsrådgivaren. Det är positivt att han ska utvärdera efterhand och avrapportera fram till 2030. Det sätter fokus på både styrbarhet och spårbarhet i samspelet mellan politik och förvaltning. Å ena sidan behöver de politiskt formulerade målen och medlen vara så tydliga att de fungerar som handlingsinriktare i förvaltningen. Å andra sidan måste det vara möjligt att urskilja strategieffekten i det som har gjorts.

Regeringen hänvisar till delstrategier för konkretion. En fråga som man kan ställa sig är om det har gått inflation i strategier, ja det hade kanske till och med behövts en strategi för hur man ska få ett samlat grepp om de nästan 80 delstrategier som utgör underlaget för den nationella säkerhetsstrategin.

Lägg därtill att delstrategierna i sin tur ska brytas ned i nya delstrategier och mål på myndighetsnivå i syfte att uppnå god styrning och ledning av verksamheten. Kritiker av allmänna tillståndet i byråkratin, senast två professorer och experter på offentlig förvaltning, menar att ”resultatet är en organisation som excellerar i att leverera på administrativa värden, men underpresterar i kärnverksamheten” (DN Debatt 7/7). 

Men det finns fler frågor att ställa.

Socialdemokraterna hade önskat att regeringen bjudit in till samarbete kring utformningen av den nya nationella säkerhetsstrategin. Det skulle skapa den politiska förankring som S anser vara nödvändig. 

Ulf Kristersson har avvisat kritiken med argumentet att det är regeringen som styr landet, och det är ju korrekt. Men gäller då inte samma sak frågan om hur man ska se på Försvarsberedningen, alltså regeringens forum för samråd med Riksdagen som lägger grunden för försvarsbesluten? 

En väg framåt med betoningen lagd på politikens förankring i Riksdagen skulle kunna vara att inrätta en Säkerhetsberedning med fokus på de breda säkerhetsperspektiv som utmärker ”tänket” i både Socialdemokraternas gamla och regeringens nya nationella säkerhetsstrategi. En annan väg är att skrota Försvarsberedningen, vilket då innebär att ansvaret för att formulera politiken i fråga om totalförsvaret ligger där det ska ligga, det vill säga hos regeringen. 

Regeringens nationella säkerhetsstrategi öppnar för debatt om innehållet och processen. Det är utmärkt. Men det är synd att den brister i fokus och stringens.

Ledare i Svenska Dagbladet 16/7 2024.

Read More

Det är bra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till ökat bilateralt svenskt försvarssamarbete med USA. Ställningstagandet bidrog nämligen till att det klargjordes i den offentliga debatten vad DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) är och inte är. 

Genom avtalet får USA tillgång till 17 militära områden som kan användas för övningar och förhandslagring av materiel. Det innebär dock inte att amerikanska soldater har ”immunitet” mot brott som begås på svenskt territorium – ett missförstånd som förekommit i debatten. Antingen faller domen enligt amerikansk eller svensk lag.

Det öppnar inte heller för USA att sätta Sverige under ”förmyndarskap”, som det påståtts. Tvärtom fastslås svensk suveränitet, svensk lag och full frihet att agera i enlighet med ingångna bindande internationella avtal.

På kravlistan från V och MP stod ett uttalat förbud mot införsel av kärnvapen. Avtalet ger dock Sverige den fulla rätten att avgöra vilka vapen som får lagras på svenskt territorium. Skulle USA (mot förmodan) komma med en sådan propå går vägen dessutom via Nato där Sverige har möjlighet att utnyttja vetorätten. 

Regeringens linje är att kärnvapen på svenskt territorium i fredstid inte är önskvärda; en hållning som till skillnad från förbud ger handlingsfrihet vid behov. I krigstid finns inte några förbehåll – och så måste det ju också vara. Kärnvapen är Natos yttersta avskräckningsmedel. Som medlem i Nato tar Sverige skydd under det kärnvapenparaply som Frankrike, Storbritannien och framför allt USA spänner ut.

USA har liknande bilaterala avtal med en rad medlemmar i Nato och de fungerar som ett slags smörjmedel i alliansen. Det blir lättare för Sverige att få hjälp men väl så viktigt är att det också ökar möjligheterna för Nato att bistå vänner i nöd. 

Och ja, DCA-avtalet kan både omförhandlas och sägas upp.

Så tack till V och MP – de enda två riksdagspartierna som också denna gång röstade nej till att göra Sverige tryggare. Nato-medlemskapet var ju också fy, fy.

Faktiskt var det bara med nöd och näppe som V och MP tillsammans med Palmenostalgikerna i S inte lyckades med att omöjliggöra ett medlemskap.

Först efter politiskt palaver sattes det 2019 stopp för dåvarande utrikesminister Margot Wallströms politiska skötebarn: ett svenskt tillträde till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Kritiken var skoningslös ifråga om konventionens tekniska utformning, dess praktiska konsekvenser och inte minst implikationerna för svensk säkerhetspolitik. 

Eftersom kärnvapen ingår i Natos försvarsstrategi skulle tillträdet effektivt ha förhindrat möjligheten att ansöka om medlemskap. Man skulle så att säga ha slagit två flugor i en smäll.

Som debatten om DCA-avtalet visat lever både anti-amerikanismen och frågan om kärnvapen. Det på sitt sätt mest förundrande är att ”fredsivrarna” bortser från att Nato är defensivt och inte hotar med kärnvapen. Till skillnad från Ryssland som gör det dagligdags. Det är som om man inte vill låtsas om konsekvensen av ett kärnvapenlöst Nato; att alliansen inte längre skulle vara en fungerande försvarsallians. Vägen skulle ligga öppen för rysk kärnvapenutpressning.

Om det värsta skulle hända visar det brutala övergreppskriget mot Ukraina vad som väntar. ”Värdegrunden” i Putinland fångas i ord som folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar.

Kan så vara att Sveriges rykte som förkämpe för kärnvapennedrustning tar skada av att ett nej till kärnvapen på svensk mark i fredstid inte slås fast i ett dokument. I den tid som vi nu lever i skulle det dock kunna tyckas självklart att prioritera en höjd tröskel för krig i Östersjöregionen – just det som görs genom att sluta avtalet med Sveriges viktigaste allierade.

Ledare i Svenska Dagbladet 23 juni 2024

Read More