På Frigøringsdagen den 8 maj i Fanehallen på Akershus festning lanserade statsminister Jonas Gahr Støre Norges första nationella säkerhetsstrategi. Han yttrade också för första gången att Norge skulle kunna hamna i krig. Liksom tidigare formas dock Rysslandspolitiken kring ”avskrekking og beroligelse”. Kort sagt, begreppsmässig kontinuitet och innehållsmässig förändring.

Strategin är betydligt kortare (16 sidor) än den svenska motsvarigheten. De fluffiga målformuleringarna är inte saknade. Däremot hade det varit befogat med mer om den inre säkerheten och hur den hänger samman med den yttre. Som man gör i den svenska.

Strategin slår fast att Norges säkerhetsintressen är:

• Et fritt og selvstendig Norge.
• Et sterkt demokrati.
• En åpen og omstillingsdyktig økonomi.
• Et trygt og tillitsfullt samfunn.
• Et alliert fellesskap og samhold i Europa.
• En verden som søker løsninger basert på folkeretten.

Av det följer tre fokusområden: snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet.

Till styrkorna hör konstaterandet att Rysslands krig mot Ukraina är ett hot mot fred och säkerhet i hela Europa.

Förslaget om en nationell säkerhetsstrategi lades först fram i Forsvarskommisjonens rapport Forsvar for fred og frihet, som också utgjorde ett viktigt underlag för den nu gällande Langtidsplan for 2025–2036. Det kan dock noteras att strategin inte tillkom på regeringens initiativ utan är en beställning från Stortinget. Framöver ska strategin förnyas vartannat år för att vara up to date.

I samband med presentationen av den nationella säkerhetsstrategin hade ett naturligt inslag varit att inrätta en nationell säkerhetsrådgivare, som skulle kunna ha en övergripande strategisk syn på ett läge i förändring.

Det hade varit att följa Forsvarskommisjonens rekommendation om att uppvärdera Regjeringens sikkerhetsutvalg (“det nationella säkerhetsrådet”) och ge Statsministerns kontor (“statsrådsberedningen”) uppgiften att och resurser för att se till att säkerhetsstrategin tränger ned och genomförs i förvaltningen.

Också på Stortingets initiativ (vedtak 749) ska regeringen varje år avrapportera hur arbetet med genomförandet av LTP 2025 framskrider. Regeringen har levererat i en skrivelse till Stortinget  med huvudbudskapet att det i stort går enligt plan. Stortingets granskning är dock framskjuten till i höst.

Tanken är god men frågan om hur väl den kan fungera. Stortinget har inte något eget organ som kan stå för en bred kvalificerad granskning.

Hanteringen av etableringen av specialstyrkor i Ramsund (SOTG) är ett exempel på problemet med egenutvärdering. Redan 2023 slogs Forsvaret larm om brist på pengar – och på den vägen har det varit. Under tiden har regeringen felinformerat Stortinget om att allt löper på som det ska. Media slog larm och sedan gick vidare till Stortingets kontroll- og konstitusjonskomité (Konstitutionsutskottet).

Nu är förhoppningen att styrkan i alla fall ska vara på plats 2028.

Exemplet Ramsund understryker den kritik mot LTP 2025 som förre forsvarssjefen Sverre Diesen har riktat mot obalansen mellan satsningen på ny materiel respektive drift. Att 50 procent går till materielinvesteringar indikerar en kommande brist vad gäller driftkostnader för träning och övningar. Alltså det som är avgörande för utnyttjandet av materielen. Diesen menar att balanspunkt bör vara 30–70 och efterlyser att det görs en prioritering av den materiel som bör införskaffas.

Det saknas inte heller övergripande kritik. I en analys från Forsvarets forskningsinstitutt har man pekat på hög risk för underfinansiering, otillräcklig förmåga att genomföra materielinvesteringar, brist på kvalificerad personal samt ett större klimatavtryck. Prioriteringar efterlyses.

Till ekvationen LTP 2025 hör dessutom att sektorreformen F24 ska leda till snabbare beslutsprocesser och ge incitament för de respektive försvarsgrenarna att ekonomisera med resurserna.

Lösa boliner, silos och situationsförståelse

När det gäller civilt försvar står frågan om krig överst på agendan i Sverige. I Norge är fokus snarare på kris. Också på detta område finns styrningsproblem. Sedan länge har planer för att stödja militären gjorts upp centralt men dessa har sedan inte följts upp i regioner och kommuner.

I en granskning gjort av den norska Riksrevisjonen utpekas Forsvarets bristande kommunikation av vilka behoven är ett huvudproblem. Det övas inte i tillräcklig grad och det ligger kanske i sakens natur om det är oklart vad som ska övas. Ett tillkommande problem är kommunstrukturen med ett stort antal småkommuner. Utsira är den minst med 215 invånare (1 jan 2024).

Den förklaring som anförts till varför planer har blivit liggande i byrålådan är att man inte trott att det skulle behöva tas i bruk.

Här behövs det ett omtag i fråga om civilt försvar– och kanske kan det komma i kölvattnet på den nationella säkerhetsstrategin.

Bristen på stridvästar är ett annat exempel på en kvarhängande situationsförståelse och bristande styrning. Nya stridsvästar skulle egentligen ha delats ut 2023 men är nu på gång. Problemet är att beställningen avser en personalstyrka på 40 000 medan den totala styrkestrukturen uppgår till 70 000 (och ska dessutom växa).

En förklaring är att beställningen (i enlighet med Forsvarsdepartementets önskan) gjordes när det rådde en annan beredskapsnivå än nu.

Ett norskt företag som 2005–2020 levererade datatjänster till ett av Forsvarets kommunikationssystem skedde delvis med personal i S:t Petersburg. Företagets tjänster har även tagits i bruk för Equinors övervakningssystem – över och under vattenytan – av ca 70 rigginstallationer.

Kanske visar exemplen på hur den goda Rysslandsbilden hängde kvar efter 2014. Samtidigt är det 2025 oklart om avslöjandena leder till åtgärder eller inte.

Direktoratet for eksportkontroll og sanksjoner (DEKSA) fick i januari 2025 information från Finanstilsynet om att ett norskt företag utställde falska försäkringsdokument, som möjliggjorde för den ryska skuggflottan att undgå kontroll i Östersjön.

Det dröjde två månader innan norska UD och PST informerades. Myndigheten som har ett särskilt ansvar för dialog med andra stater i fråga om sanktioner mot Ryssland, struntade dessutom i att informera utanför landets gränser. Man hade inte plikt att göra det. Den finlänska myndighetet fick information genom media som avslöjat saken.

Vad gäller sanktionerna så kan det också konstateras att Norge har en tendens att dröja med implementeringen. Till bilden hör att man valt en annan policy än EU i fråga om möjligheten för ryska fiskebåtar att angöra (några få) norska hamnar. Man tillåter även vittvätt av rysk fisk för vidareexport till EU.

Skrivningarna om Kina i den nationella säkerhetsstrategin är tydligare än vad som hade kunnat befaras. Återstår att se om kinesiska drönare får fortsätta att övervaka stamnätet för el alltmedan kinesiskt byggda bussar trafikerar E-tjänstens huvudkvarter.

Den nationella säkerhetsstrategin kan bidra till en mer samstämd situationsförståelse och mindre silotänkande. Det är till exempel svårt att förstå hur norska UD våren 2025 – och samtidigt som strategin var under utarbetande – låta den norske arktisambassadören i våras delta (via videolänk) på en Putinkongress i Murmansk (Arctic forum).

Fregatterna blir ett vägval

En tvistefråga som har lösts ut är var Nato:s nya luftoperationskommando skall ligga i Norge. Valet föll på Bodø där också Forsvarets operative hovedkvarter är beläget. Ett motiv för det valet är önskan om en större Nato-närvaro i Nordnorge. Kritiker hävdar att det också var regionalpolitik. En fördel med Rygges närhet till Oslo-området hade varit möjligheten att lättare rekrytera norsk- och Nato-personal.

En fråga som ska avgöras i höst är val av fem nya fregatter till marinen. De är en del i den storsatsning på marinen som görs, och som inkluderar sex ubåtar från Tyskland och 28 övriga fartyg som byggs i Norge. Striden om fregatterna står mellan Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Valet handlar förstås om behov, prestanda, tid för leverans, pris och industrisamarbete, men också om politik.  Införskaffandet av amerikanska F35 gick på autopilot, men är det fortfarande en självklarhet att välja USA.

I säkerhetsstrategin beskrivs USA som Norges främste allierad och Norge ”ska bidra till att bevara USA:s engagemang för vår säkerhet”. Samtidigt säger man med ett nytt tonfall att det ”råder osäkerhet om den transatlantiska relationen”. Å andra sidan lyfter man fram viljan av ett närmare samarbete med EU på en rad områden. Det gäller också försvar och säkerhet. Sedan 2024 har Norge ett strategiskt samarbetsavtal på området med EU. Det har också öppnat upp för norsk medverkan i EU:s pågående upprustning av försvarsindustrin.

Fregatterna blir ett vägval. Det eviga norska mantrat när det gäller EU är viljan att samarbeta med Europa. Faller valet på en annan leverantör än USA blir det en signal om att Norge verkligen vill vara en del av Europa.

Kort sagt, det är mycket för de två politiskt huvudansvariga i försvarsdepartementet.Tore Sandvik är sedan början av 2025 Norges försvarsminister i Støres enpartiminoritetsregering. I sitt långa tidigare värv har Sandvik allra mest erfarenhet av att under två decennier ha jobbat som regionpolitiker.

Ansvaret för det praktiska genomförandet av LTP 2025 ligger hos statssekreterare Marte Gerhardsen. Hon har en bred erfarenhet men inte från försvarssektorn. Närmast kom hon från en anställning som chef för skolorna i Oslo.

Artikel på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 15 juli 2025.

Read More