Claes Arvidsson

Archive
Ulf Kristersson

Att Sverige är medlem i Nato är den bästa försäkring som vi kan ha för att möta det allvarligaste hotet mot rikets säkerhet och vårt sätt att leva. Alltså Ryssland

Men det är förstås inte allt i raden av ”eländen”. Det är mycket som behöver göras. En vecka före Natos toppmöte i Washington damp regeringens nationella säkerhetsstrategi ned på Riksdagens bord. 

Mycket är bra och invändningsfritt. Det breda perspektivet på säkerhet omfattar nu även betydelsen av en stark industri och ekonomi. I det dagliga flödet av dåliga nyheter är det också uppfriskande med påminnelser om det goda Sverige.

Problemet uppstår när strategin försöker inkludera för mycket. Den nya nationella säkerhetsstrategin lider av samma sjuka som regeringen Löfvensfrån 2017, nämligen att den omfattar för mycket och prioriterar för lite. 

Är behovet av ökad handel med demokratier i Latinamerika verkligen en nationell säkerhetsfråga? Eller svenskarnas rök- och alkoholvanor? Och så vidare

Strategin försöker sortera och prioritera genom att peka ut tre fokusområden: yttre respektive inre säkerhet samt konkurrenskraft. Alla med målbilder som tar sikte på önskeläget 2030. 

Den 30 sidor långa säkerhetsstrategin avslutas med tolv rader om hur den ska följas upp av den nationella säkerhetsrådgivaren. Det är positivt att han ska utvärdera efterhand och avrapportera fram till 2030. Det sätter fokus på både styrbarhet och spårbarhet i samspelet mellan politik och förvaltning. Å ena sidan behöver de politiskt formulerade målen och medlen vara så tydliga att de fungerar som handlingsinriktare i förvaltningen. Å andra sidan måste det vara möjligt att urskilja strategieffekten i det som har gjorts.

Regeringen hänvisar till delstrategier för konkretion. En fråga som man kan ställa sig är om det har gått inflation i strategier, ja det hade kanske till och med behövts en strategi för hur man ska få ett samlat grepp om de nästan 80 delstrategier som utgör underlaget för den nationella säkerhetsstrategin.

Lägg därtill att delstrategierna i sin tur ska brytas ned i nya delstrategier och mål på myndighetsnivå i syfte att uppnå god styrning och ledning av verksamheten. Kritiker av allmänna tillståndet i byråkratin, senast två professorer och experter på offentlig förvaltning, menar att ”resultatet är en organisation som excellerar i att leverera på administrativa värden, men underpresterar i kärnverksamheten” (DN Debatt 7/7). 

Men det finns fler frågor att ställa.

Socialdemokraterna hade önskat att regeringen bjudit in till samarbete kring utformningen av den nya nationella säkerhetsstrategin. Det skulle skapa den politiska förankring som S anser vara nödvändig. 

Ulf Kristersson har avvisat kritiken med argumentet att det är regeringen som styr landet, och det är ju korrekt. Men gäller då inte samma sak frågan om hur man ska se på Försvarsberedningen, alltså regeringens forum för samråd med Riksdagen som lägger grunden för försvarsbesluten? 

En väg framåt med betoningen lagd på politikens förankring i Riksdagen skulle kunna vara att inrätta en Säkerhetsberedning med fokus på de breda säkerhetsperspektiv som utmärker ”tänket” i både Socialdemokraternas gamla och regeringens nya nationella säkerhetsstrategi. En annan väg är att skrota Försvarsberedningen, vilket då innebär att ansvaret för att formulera politiken i fråga om totalförsvaret ligger där det ska ligga, det vill säga hos regeringen. 

Regeringens nationella säkerhetsstrategi öppnar för debatt om innehållet och processen. Det är utmärkt. Men det är synd att den brister i fokus och stringens.

Ledare i Svenska Dagbladet 16/7 2024.

Read More

Efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 24. februari 2022 gick det väldigt snabbt när Sverige bestämde sig för att överge den militära alliansfriheten. I maj ansökte Sverige, tillsammans med Finland, om medlemskap i Nato och i juli undertecknade samtliga Natoländer anslutningsprotokollet. 

Sedan tog det tvärstopp för Sverige som fortfarande bara är ”invitee” och fortfarande håller president Erdogan basaren öppen. Visserligen ligger ansökan med bifall nu i alla fall till behandling i parlamentet, men det går trögt. Senaste budet är omröstning i december. Och vem vet kanske kommer det fler.

Målgången kompliceras dessutom av att Ungern – det andra medlemslandet som ännu inte har ratificerat ansökan – har höjt tonläget. Tidigare var budet att Ungern inte skulle vara sist. Nu kräver man att Sverige först ska ta avstånd från kritik som riktats mot den auktoritära utvecklingen i Ungern. Det kan antas vara ett resultat av vänskapsmötet mellan Orban och Putin i Beijing.

Processen har dessutom kantats av påverkansoperationer som till exempel koranbränningar i syfte att sätta stopp för det svenska medlemskapet.

Till dess att allt är klart får Sverige nöja sig med att inte vara medlem fullt ut, det vill säga delta i alla möten, men inte delta i besluten. Sverige ingår inte heller i den militära planeringen och strukturerna. Bilaterala säkerhetsgarantier kan inte heller ersätta Natos artikel 5.

Över tid kommer utanförskapet att få negativa konsekvenser både för Sverige och för Nato som helhet. 

Samtidigt stärker Sverige den samlade försvarsförmågan genom gemensam övningsverksamhet i olika format. Ett nytt försvarsavtal med USA kommer dessutom att nästa år öppna för amerikanska baser på svensk mark. Norge, Finland och Sverige har då samma förutsättningar att samarbete med USA.

För Sverige innebär (det kommande) Nato-medlemskapet att Norrland blir strategiskt viktigare i sammanhang med Finland och Norge i ett gemensamt försvar av Nordkalotten. Det utgör också en helt avgörande bricka i försvarsplaneringen för Finland och Baltikum. Svenskt territorium skapar djup i försvaret, en möjlighet som också Norge kan dra nytta av.

I arbetet inför Norges nästa Långtidsplan (LTP) är det alltså viktigt att ta höjd för de säkerhetsvinster som kan uppnås med hela Norden i Nato och dessas påverkan på det militära försvaret. Alltså tänka nordiskt. Svaret på den infekterade stridsfrågan om valet mellan pansar och långräckviddiga precisionsvapen, är ja tack både och. Och mycket annat behövs också i ett starkare norskt försvar.

Och pengar saknas ju inte. Så det blir en fråga om politisk vilja. Varför inte införa en ny undantagsregel för styrningen av Oljefonden som också tar hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur.

I Sverige är stödet för medlemskapet kompakt. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot – och i en opinionspejling i somras var 65 procent av de tillfrågade för. Det finns också stort stöd för att rusta upp försvaret.

Sedan Sovjetunionen självdött 1991 växte det fram en föreställning om den eviga freden brutit ut i Europa. Mot den bakgrunden avvecklades i praktiken – och i politiskt samförstånd – det svenska nationella försvaret. Den sista möjligheten att återta det försvann i försvarsbeslutet 2004, och ersattes i stället av ett expeditionärt insatsförsvar med inriktning på att verka i långt-bort-i-stan.

Som Försvarsberedningen (regeringens samrådsorgan med Riksdagen i försvars- och säkerhetspolitiken) självkritiskt konstaterat i rapporten Allvarstid, har: ”hanteringen av hotet från Ryssland präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.” Det dröjde till 2015 innan kursen mycket försiktigt började läggas om – och sedan regeringsskiftet förra året är återtag av nationell försvarsförmåga högprioriterat. I Ulf Kristerssons Tidö-regering gäller det också civila försvaret som numera har ett eget statsråd.

Det finns också ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och en nationell säkerhetsrådgivare.

Försvarsanslaget uppgick länge till en dryg procent av BNP, men 2024 kommer Sverige att nå upp till 2,1 procent av BNP, alltså det som numera är Natos golv för alliansens medlemmar. I kronor handlar det om 119 miljarder, vilket innebär att försvarsbudgeten blir dubbelt så stor som den var 2020. Ytterligare tillskott är aviserade för 2025 och 2026.

Till bilden hör en genomlysning av hela politikområdet försvar och säkerhet i form av ett intensivt utrednings- och lagstiftningsarbete. Häromdagen fick Carl Bildt uppdraget att se över underrättelseverksamheten.

Allvaret understryks av att det planerade försvarsbeslutet 2025 tidigareläggs till 2024. Insikten om hur mycket utgången i Rysslands aggressionskrig mot Ukraina betyder för Sveriges och Europas säkerhet kan illustreras med att Försvarsmakten snart ska ge besked om Sverige kan bistå med JAS Gripen (viss utbildning av piloter och tekniker har redan genomförts).

På ett övergripande plan kan politikomläggningen sammanfattas i att Sverige nu prioriterar närområdet, Europa och den transatlantiska länken.

Men det är inte bara den yttre säkerheten som regeringen Kristersson brottas med, utan även den inre. Mord, bombattentat och bränder i regi av den organiserade brottsligheten har gjort Sverige till ett land i oro. Problemen är inte heller längre bara begränsat till enskilda områden i storstäderna, utan har spritts också till mindre orter. 

Sett i perspektiv av den dystra svenska brottsstatistiken framstår Norge som en idyll, men det är klokt att följa med på vad som sker på andra sidan kölen.

Också här går utrednings- och lagstiftningsarbetet i hög takt. Hårdare straff. Fler poliser. Integritetsutmanande nya metoder. Kanske polisiärt bistånd från militären. Förebyggande.

Regeringen har naturligtvis rätt i att problematiken är mångbottnad och har växt fram under lång tid – och därför finns det inte någon ”quick fix”. Men det brådskar. Inte minst eftersom det dessutom i det tysta pågår en infiltrering i staten. Ska Sverige bli Nordens Italien?

Och inte nog med detta. Säkerhetspolisen höjde i somras terrorhotet till nivå 4 (högt hot), som innebär att Sverige bedömdes vara ett prioriterat mål för terrorattentat. Den hotbilden bekräftades när två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl i Bryssel och förmodligen bara därför att de var svenska. Och påverkansoperationerna i syfte att lägga på mer ved på brasan av Sverigehat fortsätter.

Kort sagt, det är mycket nu. I Sverige utmanas statens två helt centrala uppgifter: håll yttre fiender utlåsta, och håll inre fiender inlåsta.

Krönika Ukens Analyse, DNAK 1 november 2023.

Read More

”Vi älskar alla, vi pratar med alla och försöker förstå allas intressen, men vi kan inte vara alla till lags. Man kan inte göra som alla vill, utan måste ha en egen uppfattning som samtidigt är alla 27 medlemsländers uppfattning.”

– Sveriges EU-ambassadör Lars Danielsson.

Så mycket fest och glam blir det inte under det svenska ordförandeskapet i EU, men i sista stund kom i alla fall en kontraorder om utdelning av scarves och slipsar. Fokus ligger i stället på arbetslinjen. Det är ett hektiskt halvår med förhandlingar som väntar med 2 000 möten i Bryssel och 150 i Sverige – och som alla ska ledas av ordförandelandet. 

Det stora flertalet möten i Sverige kommer att ske på en konferensanläggning i närheten av Arlanda. Effektivt men lite tråkigt. Med det upplägget missar regeringen både möjligheten att sälja in Sverige i EU respektive sälja in EU i Sverige. 

I raden av möten ingår att som ordförandeland i EU:s Ministerråd även att leda ett 50-tal triloger med EU-parlamentet och EU-kommissionen för att komma fram till slutliga beslut om några av de 150 rättsakter som finns i pipeline.

EU har mött det ryska aggressionskriget mot Ukraina med en överraskande beslutskraft, och som statsminister Ulf Kristersson har uttryckt är nu ”ingen annan uppgift viktigare än att upprätthålla enigheten, öka stödet för Ukraina och öka trycket mot Ryssland”.

Det handlar om att säkra EU:s fortsatta ekonomiska, politiska, humanitära och militära stöd till Ukraina. Här ingår också att bistå Ukraina med sitt reformarbete med sikte på medlemskap. I juni 2022 fick Ukraina (och Moldova) kandidatstatus. Förberedelsearbete för en Marshallfond för återuppbyggnad står också på agendan. Ytterligare sanktioner mot Ryssland kan också bli aktuella.

Värt att notera att samarbete med USA kring dessa frågor ingår som en viktig del i Ukrainadelen av programmet. 

Migration är en riktig långbänk i EU som inte adresseras fullt utan parkeras under punkten yttre och inre säkerhet. EU:s migrationspakt med dess fördelning av migranter mellan medlemsländerna fortsätter att vara avlägsen. I stället erbjuds bättre gränsbevakning och utökat polissamarbete.

Vid sidan av den yttre och inre säkerheten finns tre prioriterade områden i det svenska ordförandeskapsprogrammet.

  • Klimat och grön omställning
  • Europeisk konkurrenskraft
  • Demokrati och rättsstat

På miljöområdet finns det med en realistisk förhoppning om komma till beslut om de åtgärder som krävs för att klara EU:s klimatmål 2030.

På konkurrenskraftsområdet blir frågan om hur EU ska möta USA:s gigantiska statsstödsprogram i Inflation Reduction Act för den gröna omställningen en hård nöt att knäcka. Också därför att Sverige – till skillnad från tungviktarna Frankrike och Tyskland – inte är någon anhängare av att EU ska agera på samma sätt. I stället vill man komplettera inriktningen på strategisk autonomi med att stärka fri konkurrens och globala värdekedjor. 

Men här kommer Sverige inte att nå ända fram utan får ägna sig åt skadebegränsning tillsammans med likasinnade från en rad andra medlemsstater. Även så i relation till Vita huset för att undvika risken för subventionskonkurrens och handelskrig. 

Viktigast när det gäller demokrati och rättsstat blir att fortsätta dragkampen med Polen och Ungern.

Efter Lissabonavtalet 2009 är normen att ordförandelandet ska agera som en opartisk medlare och ta hänsyn till intressena i EU:s alla medlemsländer. Storlek, geografi, ekonomi osv skapar ett spektrum av intressen som ska jämkas samman. Avtrycket handlar därför mest om hur effektivt man klarar uppgiften att finna fram till enighet mellan medlemsländerna. Det inkluderar viljan att ge avkall på egna positioner.

Regeringen Ulf Kristersson är ny sedan i höstas, och bara statsministern själv har erfarenhet som minister. Å andra sidan är många av statsråden garvade riksdagspolitiker. Regeringskansliet och myndigheterna utgör dock själva ryggraden när ordförandeskapet genomförs. Den svenska representationen i Bryssel har ökat från med 80 personer (på plats sedan augusti förra året) till 200.

Sverige har att hantera ett krigsordförandeskap. När Frankrike – Tjeckien – Sverige presenterade sitt gemensamma program 10 januari 2021 för de tre kommande ordförandeskapen märktes det knappt att Putins militära uppladdning vid Ukrainas gränser pågick för fullt och spänningen ökade mellan Ryssland och Väst. Huvudprioriteringen var att hantera följderna av sviterna av Covid-19-pandemin rörande hälsa, social och ekonomisk återhämtning.

Den tiden är förbi. Ukrainas överlevnad är det allt överskuggande temat för det svenska ordförandeskapet – samtidigt som Kristersson ska lotsa det svenska (och finländska) Nato-medlemskapet i hamn med USA som främste påtryckare på Turkiet. I sin helhet är dock det svenska programmet en handfast lektion i EU:s betydelse för medlemmarna och andra berörda länder i nästan allt från ”A till Ö”. Så ja, det är mycket att stå i och mer kan det bli om det dyker upp oförutsett elände. 

Som det ofta gör.

Ukens Analyse publicerad av Den Norske Atlanterhavskommité 25 januari 2023.

Read More

Det finns många skäl att vara glad över regeringsskiftet i höstas. Ett riktigt bra skäl är att vi nu inte har en ”pitbull” i Arvfurstens palats. Alltså Morgan Johansson, som nu är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson.

Som justitieminister, även med ansvar för migrationsfrågor, under regeringarna Löfven, gjorde Johansson sig mest känd för två saker. Han förenade en långsam reaktionsförmåga i lagstiftningsarbetet med en aggressiv och polariserande politisk stil.

Nu har Johansson i en intervju i Expressen (8/1) släppt loss med kritik av regeringens hantering av Nato-frågan. Glöm det där med nationellt samförstånd kring det historiska beslutet att ansöka, ett beslut som blev möjligt när Magdalena Andersson med ett motvilligt parti i släptåg bytte spår. Det skedde i skuggan av ett krig i Europa som fortfarande pågår och riskerar att spridas.

Han lyfter fram kravet på att det före inträdet i Nato ska finnas ett uttalat förbehåll vad gäller utplacering av kärnvapen på svensk mark. I realiteten är det dock bara ett spel för partigalleriet. Han går till storms mot väderkvarnar.

Den svenska regeringens (liksom den finländskas) linje är att samtidigt säga nej och ja till förbehåll. Som Ulf Kristersson uttryckte saken i sitt anförande i Sälen: ”I likhet med Norge och Danmark på sin tid, går Sverige med i Nato utan några formella förbehåll. Men vi ser lika lite som övriga nordiska länder att det är aktuellt i fredstid att ha kärnvapen på vårt eget territorium”.

Något förbehåll behövs inte heller. Nato har inte några planer på utplacering av kärnvapen – och skulle frågan dyka upp på agendan är det vi själva som bestämmer. Det ska väl också påminnas om att regeringen Andersson tydligt klargjorde att ”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den väsentliga roll som kärnvapen spelar”.

En annan fråga på vägen till medlemskap är Turkiet. Johansson är ilsken.

I Sälen var budskapet från Ulf Kristersson kärvare, mindre tålmodigt, än tidigare: Turkiet kan inte få allt som begärs för att godkänna medlemskapet och att beslutet fattas i Ankara. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg betonade för sin del att Sverige har följt Madridavtalet mellan Sverige, Finland och Turkiet, och att Turkiet därför borde ratificera anslutningsprotokollet.

28 medlemsländer har redan gjort det och snart väntas det 29:e (Ungern) göra det. Återstår bara Turkiet.

Johansson är stilenlig i sin kritik av regeringens strategi för att lösa Nato-knuten, tonläget är omisskännligt. I stället för att fortsätta de diplomatiska ansträngningarna (”skytteltrafik och massa möten”) bör Sverige rakt av säga att nu är det nog. Budskapet till Erdogan bör vara att vi gör redan det som krävs i enlighet med Madridavtalet – ”och sedan får Turkiet förhålla sig till det”.

Tanken är att den politiska pressen från andra Nato-medlemmar sedan ska få den turkiske presidenten att omedelbart säga ”ja så gör vi” till parlamentet. Och förvisso kan man tycka att Sverige har levererat, och nog kan trycket på Turkiet väntas öka från kretsen av Nato-medlemmar. Budskapet från Stoltenberg var ju också glasklart. Ändå är det naivt att – som Johansson vill – med en knäpp på näsan avsluta diplomatin. Det låter kanske bra i svensk inrikespolitik men funkar knappast i den turkiska. Bättre då att som Kristersson gör, kombinera det mer pressande budskap som hördes i Sälen med fortsatt diplomati.

Till bilden hör att Morgan Johansson är centralfigur när det gäller Socialdemokraternas maktmanövrerande med bäring just på Turkiet. Via en uppgörelse med vänstervilden Amineh Kakabaveh om stöd till kurderna i Syrien säkrades valet av Magdalena Andersson till statsminister hösten 2021. På samma grund – genom ett nytt avtal framförhandlat av Morgan Johansson – kunde hon sitta kvar efter misstroendeomröstningen i juni 2022.

Den första turkiska kravlistan, som bland annat tog upp förhållandet till kurdiska PYD/YPG, dök upp i maj 2022. Då avfärdades propåerna på typiskt Johanssonskt manér med att det råder olika uppfattningar om de kurdiska organisationerna i Syrien, men att det ”inte rör Natofrågan alls”. Inte oväntat hade Turkiet en annan uppfattning.

I höstas krävde Morgan Johansson att regeringen i ”starka ordalag” skulle fördöma Turkiets bombningar i Syrien.

Det framstår som en gåta att Magdalena Andersson utsett Morgan Johansson till utrikespolitisk talesperson. Valet av Johansson och den regeringskritiska linje som han är satt att driva kanske är en eftergift till dem inom partiet som fortfarande säger nej till ett svenskt medlemskap i Nato. Eller så är det uttryck för en mer generell fantomsmärta i partiet i mötet med en ny tid.

På frågan om Johansson helhjärtat står bakom medlemskapet svarade han ja. Fint. Men det går att förstå att frågan behövde ställas.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 januari 2023.

Read More

Med fog kan man anta att snackisen dag 1 på Rikskonferensen i Sälen inte fanns med på programmet. Detta sedan Folk och Försvar valt att knäfalla inför krav på att radera UI-forskaren Rouzbeh Parsi från konferensen och därmed göra avkall på det fria meningsutbytet. Typ just ett av de grundvärden som organisationen har som mål att försvara. Det är bara för dåligt.

Det var det också under den tid då politikerna inte tog risken för ett väpnat angrepp från Ryssland på allvar. Och, skriver Rysslandsanalytikern Jan Leijonhielm på DN Debatt (8/1): ”Ämnet brukade normalt inte avhandlas på till exempel Folk och försvars årliga Sälenkonferenser”. 

Själv tyckte jag länge att ett mer rättvisande namn på Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska sammandragning var Folk utan försvar. 

Tänk om statsministerns traditionsenliga anförande i går hade hållits långt tidigare, och i alla fall redan 2014 efter den första ryska invasionen av Ukraina och annekteringen av Krim. Nu är siktet, som Ulf Kristersson betonade, inställt på styrkeuppbyggnad. Senast 2026 ska två procent av BNP gå till försvaret. 

Siktet är också inställt på att få ansökan om Natomedlemskap i hamn. 

Det är utmärkt att Kristersson är tydlig med att Sverige inte ska backa in i Nato enbart med fokus på vår säkerhet utan i stället ta en aktiv roll som säkerhetsproducent för gemenskapen. Han nämnde uppbyggnaden av missilförsvar i European Sky Shield Initiative, bidrag till incidentberedskapen i form av Air Policing och beredskap att ställa markstridsförband till förfogande för försvar av andra länder.

Kristersson lade också ut orden om Sveriges alla styrkor. Jag tror att det kan vara klokt att dra ned något på självberömmet. Men visst har vi redan mycket att bidra med.

Ännu är dock Sverige inte medlem. Parlamenten i 28 av de 30 medlemsländerna har sagt ja. Ungern antas vara på gång. Kruxet är Turkiet. Sverige borde sätta hårt mot hårt, menar kritiker, utan att ha något svar på vad det skulle vara. Dra tillbaka ansökan? Avsluta den diplomatiska dragkampen med president Erdogan och riskera ett nej? Båda delarna vore förödande för svensk säkerhet – och finländsk. Som Finlands utrikesminister Pekka Haavisto slog fast i Sälen är Sverige också Finlands sak. Båda länderna ska med. Samtidigt.

I stället får regeringen fortsätta spela med den hand som Turkiet givit. Det innebär uthållig diplomati utan att ge avkall på svensk lag; ibland vara tillmötesgående, ibland svara blankt nej. Natos generalsekreterare Jens Stoltberg konstaterade dessutom på scenen i Sälen att en ansökningsprocess aldrig någonsin har gått så fort. Sverige och Finland ansökte 18 maj. 5 juli undertecknade samtliga Natomedlemmar anslutningsprotokollen.

I själva verket är Sverige och Finland dessutom i gång med inträdet. Och det kommer att finnas mycket att lära. Det återstår även att se exakt hur de båda ländernas militära förmågor kommer att passa in i Natos militära planläggning. Stoltenberg framhöll dessutom att ansökningsprocessen så långt redan bidragit till säkerheten. I väntan på ”en för alla – alla för en” har Sverige och Finland fått krigsavhållande bilaterala säkerhetsgarantier av bland andra USA och Storbritannien.

Alla de tre nämnda talade förstås om Ukraina och behovet av fortsatt enighet om stöd, att kriget kan bli långdraget och att Ryssland inte får vinna. Som Stoltenberg så väl formulerade vad som nu gäller: ”Vapen är vägen till fred.” Det lär också bli snackisen som deltagarna reser hem med när panelerna, småpratet och dansen på högfjällshotellet är över. Och att Archer nu till slut är på gång för leverans till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 januari 2023.

Read More

Valrörelsen är i full gång med två pretendenter på statsministerposten. Magdalena Andersson vill fortsätta på jobbet efter den 11 september medan Ulf Kristersson söker mandat för att ta över. Båda gör anspråk på att ha en politik som är svaret på de utmaningar som Sverige står inför. Det erbjuds både känsla och förnuft.

Men styrkan i budskapens övertygelsekraft handlar också om att skapa förtroende för – sätta en bild av – den egna personens förmåga att bära ansvaret att leda landet.

Det är omtvistat vilken opinionsbildande betydelse sociala medier har i politiken. Det är däremot oomtvistat att politikerna lägger stor vikt vid att ”finnas där”. Det handlar – för att anknyta till sociologen Erwin Goffmans begrepp i den klassiska 50-talsstudien The Presentation of Self in Everyday Life – om intrycksstyrning. Alltså att på politikens teaterscen medvetet agera på ett sätt som ska få åskådaren att ta till sig, tro på och gilla den verklighetsbild som presenteras.

Magdalena Andersson är på plats på Twitter i sin officiella kapacitet som SwedishPM med 164 000 följare. Moderaternas officiella konto har 144 000 följare. När det gäller att besvara frågan om vem de vill vara i väljarnas ögon är dock de personliga kontona på Instagram med 195 000 respektive 101 000 följare en bättre källa. De finns också på Facebook och Tiktok.

Under den politiskt begivenhetsrika perioden från SAP:s högtidsdag (1 maj) till deras respektive tal i Almedalen (3 och 4 juli) gjordes 94 postningar på Anderssons Instagramkonto och 132 på Kristerssons. Ämnesmässigt fokus ligger främst på Nato, misstroendeförklaring, budgetomröstning, egna förslag och kritik av varandras.

Det är mest stillbilder men ibland också rörliga. De flesta utspelar sig på den offentliga scenen men ibland ges ett intryck av att åskådaren får följa med ”backstage”. Blickarna kan vara handlingskraftiga, bekymrade, arga eller uppfodrande, men också varma och vänliga. Ibland bryts barriären mellan scen och salong genom direkt tilltal till åskådarna.

För det mesta är statsministern sminkad och strikt på-jobbet-klädd i dräkt men i ”privata” postningar visar hon en mer osminkad bild av sig själv. I en postning (18/6) sitter hon leende på äng klädd i en blågrå T-tröja. I en ena handen håller hon ett grässtrå med uppträdda smultron. Texten är en enkel: ”Lycka.”

Magdalena Andersson vill göra det som är bäst för Sverige. Hon älskar Sverige och svenska värderingar. På var och varannan bild bär hon en pin med svenska flaggan. Nationaldagen firar hon med maken på Skansen och midsommar är ”något av det svenskaste som vi har”.

Många poster handlar om att hon ska träffa, träffar och har träffat presidenter och premiärministrar. Och Nato:s generalsekreterare. Och FN:s generalsekreterare. Men också hemmavid är hon en del av storpolitiken. I en postning (9/5) är hon i mobilsamtal med Ukrainas president Zelenskyj för att uttrycka Sveriges fortsatta stöd.

Politikerna blir ett slags rekvisita i varumärkesbyggandet av Magdalena Andersson som statsman. Allra bäst illustreras det i en postning (19/5) från Washington. Stående bakom en talarstol smyckad med det USA:s ”riksvapen” bildar hon mittpunkt i bilden – flankerad av president Biden till vänster och president Niinistö till höger om henne.

En postning (3/5) visar Andersson och den finska statsministern Sanna Marin omgivna av rådgivare och livvakter på flygplatsen i Berlin. De rör sig snabbt från den helikopter som de just lämnat i riktning mot ett väntande flygplan som ska ta dem nya möten i Köpenhamn. Det är som på en actionfilm.

På Instagram är Magdalena Andersson inte bara ”statsman” utan också landsmoder. Hon arbetar oförtröttligt för svenska folkets bästa. Det understryks med postningar om att hon arbetar jämt. I en postning (13/5) rapporterar hon om ett trepartssamtal med presidenterna Biden och Niinstö och avslutas med en tillönskan om en trevlig helg. Själv skulle hon jobba.

Överhuvudtaget är det – bortsett från när Andersson agerar tillsammans med utrikes storheter – sällan som hon har sällskap på bild.

Trots arbetsjäktet har hon ändå kraft att vara en god dotter. I en postning (5/6) står hon arbetsklädd i svart klänning med vit jacka på mammans balkong med bildtexten: ”Krig och politisk oreda. Mamma behövde ändå nya blommor till balkongen. Kolla gärna partiledardebatten i kväll.”

Andra partiledare är sällanvara på Anderssons scen. Vid ett tillfälle uppträder hon med Ulf Kristersson. Postningen (16/5) gjordes efter deras gemensamma presskonferens om den svenska ansökan om medlemskap i Nato. Budskapet handlar om att man ska ”hålla ihop i svåra stunder”. De båda sitter i ett arbetsrum men bildens uppbyggnad indikerar tydligt att det är Andersson som är chefen.

I en senare postning (4/6) sekonderas hon av Annie Lööf, och syftet är att markera missnöje med Kristerssons stöd för SD:s misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson.

På Instagram skapar Kristersson gemenskap som gemene man genom att se på fotboll, träna, handla livsmedel och promenera med hunden.

Överhuvudtaget är det – bortsett från när Andersson agerar tillsammans med utrikes storheter – sällan som hon har sällskap på bild. Kort sagt, ser man inte mer än en skymt av det som är hennes skakiga regeringsunderlag.

Som statsman och landsmoder är Andersson upphöjd, men hon vill också iscensätta sig som vanlig. I en postning (11/6) är hon på utflykt med sjöutsikt i bakgrunden med budskapet att ”som statsminister blir det många representationsluncher. Det är väldigt trevligt … Men att grilla korv med familjen, det är oslagbart”.

Och med Stockholm i bakgrunden äter hon en 88:a med texten: ”Glass är bäst på sommaren! Vilken är din favorit?”

Ulf Kristersson äter också glass på bild och med samma följdfråga. När det gäller den personliga närvaron bjuder han dock in betraktaren på ett helt annat sätt än Andersson. När sonen tar studenten postar Andersson firandet med en bild på sig själv i studentmössa. Som familjeman visar han stolt upp bilder från familjealbumet på sina tvillingstudentskor.

På Instagram skapar Kristersson gemenskap som gemene man genom att se på fotboll, träna, handla livsmedel och promenera med hunden. Och firar Kristi himmelsfärd, 6 juni och midsommar. Allt med gott humör.

I en postning (17/6) understryks både vanligheten och kritiken av regeringen för att inte ha tagit varningar på allvar med en familjebild från köhelvetets Arlanda.

Kristersson påminner också om att han jobbar mycket, men stresspostningen (7/6) handlar om att trycka in studentförberedelserna i arbetsjäktet. Iklädd blå kostym konstaterar han att ”det gäller att pussla för att få ihop allting”.

Också interiörerna från jobbet är mer personliga. Från valturnébussen rapporterar han om vad som krävs i valrörelsen. Man ”måste ha med mycket kaffe, mycket vatten, löparskorna – och så mycket bra musik”. På turnéspellista för valrörelsen 2022 finns Taylor Swift, Felicia Takman, Sahara Hotnights, Joakim Berg och Sophie Zelmani.

Magdalena Andersson leder en problemtyngd minoritetsregering med V, MP och C som stödpartier (ibland). Det märks inte på Instagram. Inte heller de återkommande voteringsförlusterna. Och visst står samhällsproblemen på rad, men dessa har intet att göra med åtta år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. I stället ges ett intryck av att hon styr riket med fast hand.

Hos Ulf Kristersson möter man den motsatta bilden av Anderssons ”vänsterkartell”. I en postning (19/5) lyfter han fram oenigheten mellan V och C om den ekonomiska politiken och betonar samtidigt MP:s vetorätt över energipolitiken. Som kontrast erbjuder han sitt eget lag med fyra partier som är ”överens om de stora frågorna” – och med honom själv som lagledare – är berett att ta över ansvaret för att leda landet ur stormen.

Att Kristersson är politikern att göra det understryks av en återkommande bildsättning där han är iklädd blå kostym och slips. I rörelse framåt i riktning mot åskådaren. En känsla av kraftfullhet ska infinna sig. I stort sett medverkar däremot inte spelarna i hans lag. I några postningar uppträder han med Ebba Busch (”Tillsammans är vi redo”) och med Johan Pehrson i form av en duo som trivs tillsammans. Jimmie Åkesson är osynlig.

Vid sidan av rollen som lagledare innehar han också en roll som ”doer” och med anspråk på att bli nationens ordningsman. Han kan – till skillnad från Andersson – få saker gjorda. En favorit som ska illustrera att ”valet står mellan vackra ord och handlingskraft” är att han uppträder med uppkavlade ärmar. I en postning (25/5) står han framför en kaffemaskin och utlovar att ta itu med regeringens skattehöjningar, ”men först en kopp kaffe”.

Av lättförklarliga skäl har Kristersson inte samma möjligheter att skaffa sig statsmannapoäng genom att uppträda tillsammans med premiärministrar och presidenter. Det kompenseras dock genom att försöka ”ta hem” Natofrågan. I en postning (12/5) sitter han vid en strandkant i klädd t-tröja med texten Nato är det bästa strandskyddet och med budskapet att moderaterna har varit för medlemskap i 20 år.

Bildsättningen fungerar återkommande som budskapsförstärkare, som när han i en postning (27/5) uppträder i rutig skjorta och jeans med kossor på grönbete i bakgrunden. Budskapet är ett en röst på C är en röst på en vänsterregering med vänsterpolitik. Kossorna återkommer senare (15/6) med kritik mot höga dieselpriser och krångliga regler för att sedan slå fast att ”Sveriges bönder behöver mer uppskattning”.

Länge brukade avsaknad av nationalism beskrivas som den svenska formen av nationalism, och försöken att samla väljare kring flaggan dömdes regelmässigt ut. Men årets valrörelse kommer att gå i gult och blått. Omvärlden är orolig och i Sverige oroas väljarna allra mest över ”brottslighet” – med ”integration” på tredje plats. I sitt tal i Almedalen nämnde Andersson Sverige eller (någon form av) ”svensk” vid 65 tillfällen. Kristersson nöjde sig för sin del att i sitt tal i Almedalen 23 gånger använda Sverige eller (någon form av) ”svensk”. I stället fyllde han på med i ”vårt land”.

Andersson älskar Sverige och svenska värderingar, men ”Sverige kan bättre”. Det är en valslogan som egentligen är skriven för ett oppositionsparti. Svaret från tronpretendenten är att ”Sverige förtjänar bättre”. Och det kan man ju hålla med båda om.

Vägen dit skiljer dock – och det är vad riksdagsvalet 11 september handlar om. Valet kommer att utvisa vem som bäst har klarat av att skapa förtroende för sin person och politik. Och vem som kan samla ett fungerande regeringsunderlag.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 juli 2022.

Read More

Så var det dags igen. Efter ett antal regeringskriser och nödtorftigt i hoplappade politiska överenskommelser under de senaste åren tvingas vi ännu en gång utbrista i ett ”vad sjutton håller de på med”. Eller för att uttrycka det mer precist denna gång: Vad sjutton håller Magdalena Andersson på med?

Vägen fram till ett framgångsrikt riksdagsval tycktes utstakad för statsministern. Opinionssiffrorna går som tåget och hon står i särklass bland partiledarna när det gäller väljarförtroende. Fallhöjden blir desto större sedan hon på eget initiativ valt att göra den kommande misstroendeomröstningen om justitieminister Morgan Johanssons hantering av den inre säkerheten till en kabinettsfråga om den yttre säkerheten.

Det är faktiskt obegripligt. Ansvarslöst. Och otaktiskt.

Efter en tafflig inledning har Andersson lotsat Nato-frågan fram till en ansökan om svenskt medlemskap och säkrat stöd inte minst från USA i fråga om militärt bistånd i händelse av elände i avvaktan på att anslutningsprocessen ska gå i mål. På köpet har hon blivit av med en sakfråga som annars hade blivit ett sänke för Socialdemokraterna i valrörelsen.

Helt på eget bevåg är Andersson nu beredd att kasta ut Sverige i en politisk kris samtidigt som det ryska kriget mot Ukraina fortsätter och det pågår känsliga Nato-förhandlingar med Turkiet. Den senare saken blir inte bättre av att det inför tisdagens omröstning krävs ytterligare förhandlingar med vänstervilden Amineh Kakabaveh som står på Turkiets lista över misshagliga svenskar.

I höstas var Kakabaveh tungan på vågen och släppte fram Magdalena Andersson som regeringsbildare efter att i ett märkligt avtal med Socialdemokraterna fått betalt i ”kurdisk valuta”. Också denna gång är Andersson beroende av Kakabavehs röst, men har i realiteten tömt kassan. Om inte Natomedlemskapet ska offras på partialtaret, vilket förstås skulle glädja en del i partiet.

Att politiken på det här sättet reduceras till spel om regeringsmakten gör dock inte att Andersson inför riksdagsvalet blir av med den akilleshäl som i ett ord kan fångas i fenomenet gängkriminalitet – Morgan Johanssons fögderi sedan 2014.

Den enklaste lösningen för att undvika risken för en politisk kris vore att Andersson gör en Löfven, vilket också föreslogs av Ebba Busch under TV4:s partiledardebatt. Det vill säga föregår misstroendeomröstningen genom att låta statsrådet avgå av egen fri vilja. Om statsministern i stället väljer att fortsätta agera som en trotsig tonåring kan Ulf Kristersson – som aldrig borde ha hakat på SD:s utspel – träda fram som den ”vuxne i rummet” genom att dra tillbaka Moderaternas stöd för misstroendet. 

Det borde vara en görlig pedagogisk uppgift att förklara att han som oppositionsledare tar det ansvar för Sverige som statsministern inte är beredd att ta. Och förstås slå fast, att ”backa” inför statsministerns maktspråk inte är liktydigt med förtroende för Morgan Johansson. Verkligheten, ministerns senfärdighet och ovärdighet talar sitt ju sitt tydliga språk.

Det är dock långt ifrån givet att Andersson eller Kristersson levererar inför omröstningen i riksdagen. Pressen ökar då på ansvarskännande riksdagsledamöter i Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet att avvika från partilinjen. Det kommer att kosta på för dem personligen, men lända dem till heder.

Det Sverige behöver nu är en regering som vid behov kan handla med kraft – inte en politiskt förlamad övergångsregering. Och Sverige går till val om några få månader.

Ledare publicerade i Svenska Dagbladet 7 juni 2022.

Read More

M, KD och senast även L har öppnat för att låta SD ingå i ett regeringsunderlag efter valet 2022. Det öppnar för ett regeringsskifte och har fått partistrategerna på Sveavägen 68 att hålla panikknappen nedtryckt i form av en kampanj med varningar för att demokratin är hotad. Det bärande inslaget är att söka sig tillbaka till SD:s grundande och påminna om att det, som Stefan Löfven har uttryckte det, ”är ett parti som kommer ur nazismen”.

Men inget är enkelt. I en intervju i DN 31/3 ställdes Löfven inför frågan om det verkligen är så farligt om de tre borgerliga partierna samarbetar med SD; Socialdemokraterna hade ju samarbetat med Vänsterpartiet kommunisterna. Skulle man tro Löfven var frågan felaktigt ställd:

”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”

VPK stödde Sovjetunionen slaviskt

Låt oss tänka efter. Var det verkligen så? Partiet startades som en underavdelning till Sovjetunionens kommunistiska parti som också var med om att finansiera verksamheten. De svenska kommunisterna stödde Sovjetunionen slaviskt. Som i fråga om Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Annekteringen av de baltiska staterna, dödande och förvisningar till Sibirien hade man inte några synpunkter på. Inte heller diktaturens spridning till Östeuropa.

Och så vidare. Och så vidare.

Om VPK hade fått bestämma hade Sverige blivit som Sovjetunionen. Eller rättare sagt ännu en satellitstat. Partiet var och behandlades som ett hot mot rikets säkerhet.

Hettan i förbindelserna med Moskva svalnade med åren men fortfarande 1989 – när Berlinmuren föll – upprätthölls broderliga förbindelser med Sovjetunionen och satellitstaterna. Året efter dumpades K:et och VPK blev V.

Löfven fick förtydliga

I en DN-intervju hösten 2019 sammanfattade dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt saken med orden att V har en ”besvärlig historia, och den innehåller delar som absolut inte kan försvaras, andra delar är sådant att vara stolt över”. Som avståndstagande kan det uttalandet knappast räknas som ett avståndstagande från det som är en grym historia.

Ung vänster vill för sin del fortfarande 2021 införa ”ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”.

Löfvens historieskrivning vållade viss uppståndelse och tvingade vid en presskonferens30/3 fram ett förtydligande från statsministern: ”Det var ingen bra formulering nej, men demokrati är vidare än att gå och rösta. Det är enligt mig att kunna delta i samhället. Och jag har aldrig uppfattat att man ville minska folkbildning eller tycka att judar eller samer inte kan vara svenskar.”

Antisemitiska kampanjer

Kan så vara att VPK inte vill minska folkbildningen i Sverige, men viktigare kan det tyckas vara att partiet inget hade att invända mot de antisemitiska kampanjer som inleddes i Sovjetunionen 1948 och som sedan med olika styrka fortsatte i Sovjetunionen och Östeuropa i flera decennier.

Löfvens case blir inte starkare med tanke på att kommunismen och nazismen strukturellt kan beskrivas som ett slags tvillingideologier.

Samarbetade inte S med VPK?

För att ytterligare markera skillnaden mellan nu och då underströk Löfven att Socialdemokraterna aldrig hade samarbetat med VPK. Men var det så?

Om de borgerliga var eniga krävdes efter 1970 och 1985 års val aktivt stöd från VPK för att få s-majoritet i riksdagen – om de borgerliga var eniga. Efter 1982 års val räckte det med passivt stöd. Under jämviktsriksdagen 1973–1976 uppnåddes jämvikt med ett borgerligt block bara med aktivt stöd från kommunisterna.

Gott samarbetsklimat mellan Palme och VPK

VPK hade naturligtvis en ambition att dra socialdemokraterna åt vänster. Att sådana hänsyn togs är rimligt att anta – även om de inte föregicks av konkreta förhandlingar.

Efter Olof Palmes återkomst till makten 1982 skedde dock underhandsförhandlingar i ett gott samarbetsklimat och med ett resultat som den dåvarande partisekreteraren Bo Hammar beskrivit som positivt för VPK (Ett långt farväl till kommunismen, Brombergs 1992). I december 1982 gick det så långt som att Palme från riksdagens talarstol inbjöd kommunisterna till förhandlingar.

Enligt Stefans Löfvens historieskrivning har Socialdemokraterna alltså aldrig samarbetat med VPK – ett parti som inte heller var ett hot mot demokratin. Men det är bara politiskt ”hittepå” för att budskapet ska bli rätt.

Legitimt att pressa M, KD och L om SD

Det är fullt legitimt – och viktigt – att pressa Kristersson, Busch och Sabuni med frågor om ”red lines” i förhållande till samarbete med SD efter riksdagsvalet 2022.

Men det är en annan sak att som i S-kampanjen frammana demokratins undergång. Det är motsatsen till ett upplyst samtal om alternativ och vägval i politiken. Just det som Sverige behöver mer av.

Publicerad i Altinget.se 12/4 2021.

Read More

2015 moderaterna gjorde upp med regeringen om försvaret till 2020. I den s k försvarsöverenskommelsen ingick även C och KD. Liberalerna i Fp hoppade av förhandlingarna med motiveringen att anslagsökningen var otillräcklig i förhållande till behovet av att stärka försvarsförmågan. Den bedömningen var man inte ensam om den.

Under resans gång visade det sig dessutom – som det också varnades för – att kostnadsberäkningarna var ihåliga. Extra anslag tillfördes därför. Trots det mäktade Försvarsmakten inte med att uppfylla försvarsplanen.

Inför det kommande försvarsbeslutet har Ulf Kristersson slagit fast att moderaterna inte ännu en gång kommer att ställa sig bakom ett underfinansierat försvarsbeslut.

Det är viktigt att Kristersson håller fast vid detta nu när förhandlingarna är inne i slutskedet – både för den egna trovärdigheten och för försvaret. Deadline för den återinkallade Försvarsberedningen är satt till den 15 maj. Proposition ska sedan läggas i september för beslut senare under hösten.

Kort sagt, det får inte bli samma ritual som i tidigare försvarsbeslut; politikerna trycker in mer förmåga än vad man är beredda att betala för, och Försvarsmakten planerar med orealistiska prislappar.

Ett transparent och ekonomiskt hållbart försvarsbeslut är en framtidsinvestering i en bättre försvarspolitik. Men Sverige behöver också ett långt starkare försvar. Regeringen var dock inte ens beredd att finansiera Försvarsberedningens förslag från förra året i rapporten Värnkraft. Det ledde till att enigheten sprack och har därefter följts av turer, räkneövningar och politiska piruetter.

På vägen har nya kostnader dykt upp. Enligt ÖB skulle det saknas 55 miljarder. Slutsatsen är att utan anslagsökningar utöver dem som förslogs i Värnkraft med en successiv årlig tillväxt upp till 84 miljarder 2025, är det bara möjligt att uppfylla Värnkraft till 50 procent (och 75 procent till 2030). Ytterligare 15 miljarder i fördyringar har inte gjort bilden ljusare. Lägg därtill att viljan att stärka det civila försvaret också kommer att kosta.

Peter Hultqvist har prövat att lösa ut frågan om regeringens bristande betalningsvilja genom smörgåsbordstaktik; plocka upp delar av förslagen till Värnkraft till ett smalare försvarsbeslut på framför allt arméns bekostnad, men som ändå ska vara en helhet. Men Försvarsmaktens problem är ju inte precis övervikt utan snarare motsatsen. Det räcker inte med att försvarsministern – liksom han gjorde 2015 – talar om oerhörda och historiska satsningar. Och hotbilden har inte precis blivit ljusare.

Försvarsberedningen blickar ju framåt mot 2030 och det finns risk för att ekvationen löses ut genom i praktiken oförpliktigande åtagande bortom 2025. Eller att haka fast vid procentmål i en tid när ekonomin dyker och därmed öka försvarsanslagens andel av BNP. Det är inte någon lösning.

Och ja, i Coronans tid tydliggörs även allvarliga brister på andra områden som också kostar och att det i sin tur inskränker utrymmet för att öka försvarsförmågan. Men det är inget riktigt argument utan en bortförklaring.

Publicerad i Säkerhetsrådet 12/5 2020.

Read More

Socialdemokraterna presenterade häromdagen i sina prioriteringar för nästkommande mandatperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist var en av undertecknarna (vid sidan av Andersson, Löfven och Wallström). Det svenska försvaret är dock inte något som socialdemokraterna vill prioritera. Så nu vet vi det, om vi inte visste det sedan tidigare.

Med Ulf Kristersson som partiledare har däremot moderaterna hittat tillbaka till försvaret. Senast manifesterades detta i rapporten Ett starkt försvar för att säkra Sverige. Man behöver inte vara enig med M i allt för att dra slutsatsen att detta är ett gott dagsverke.

Här sägs bra saker som att:

“Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred.”

Här finns en ansats till självrannsakan vad gäller försvarspolitiken under de två mandatperioderna med alliansregeringen. Mest skyller man dock på S – trots att också M i huvudsak var med på vagnen.

“De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga.”

Fast det var förstås värre än beskrivningen “en mindre prioriterad fråga”. Grundproblemet var synsättet på Försvarsmaktens uppgift och påföljande organisation (internationell insats) samt oförmåga att reagera på en allt mörkare hotbild. Som jag åskådliggör i boken Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) var politiken kunskapslös och styrdes ända in i kaklet i stället av föreställningen om den eviga freden.

För moderaterna är försvaret inte längre ett särintresse:

“Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden.”

Och konstateras det:

“Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem.”

Och:

“Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit – sammanlagt 18 miljarder kronor – under perioden 2019- 2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland.”

Det är utmärkt att moderaterna är positiva till ÖB:s äskande för 2019-2021, liksom att inom en tioårsperiod vill uppnå tvåprocentsmålet.

Det som däremot är helt obegripligt är att Ulf Kristersson i Almedalen aviserade att Försvarsmakten endast skulle få ett tillskott på 100 miljoner kronor när M lägger sin ändringsbudget i höst. Det är ju raka motsatsen till att prioritera.

Detta samtidigt som Micael Bydén som bäst planerar för hur ebb i kassan ska kunna hanteras – och det finns egentligen bara två stora grepp för att dra ned. Det andra är att skjuta på materielbeställningar. Vilket som är värst är svårt att säga.

Men det är inte bara obegripligt i sak utan även partitaktiskt. “Därute” finns det fortfarande väldigt många försvarsvänner som behöver övertygas om att M går att lita på (och det är orättvis paradox att få tycks minnas den ännu sämre S-politiken som alltså inte utgjorde någon konstruktiv opposition). Förtroendetappet tar tid att läka, liksom inom migrationspolitiken. Almedalen blev därigenom en förlorad möjlighet vad gäller försvaret..

Det är inte heller så att prognosen för omvärldsläget precis har förbättrats sedan rapporten nyligen släpptes. Det går fort. Det är skakigt. Det gäller att hänga med. Närmast Nato-toppmötet i nästa vecka och därefter Trump & Putin på egen hand i Helsingfors.

I rapporten sägs klokt att:

“Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet.”

Som sagt, 100 miljoner är helt obegripligt. Men det är kanske något som jag inte förstår. Så frågan går till Ulf Kristersson. Kan du förklara?

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 6/7 2918.

 

Read More