Claes Arvidsson

Archive
May, 2025 Monthly archive

Socialdemokraterna är ett parti i medvind. Det är dock långt fram till valdagen. I ofärdstid har försvar och säkerhetspolitik blivit viktigare i opinionen. Samtidigt har Magdalena Andersson problem med att övertyga väljarna om att hon kan erbjuda dem ett säkrare regeringsalternativ än Ulf Kristersson. Därför är motionerna till kongressen från de partiaktiva extra intressanta. Vad säger de om den politiska viljan?

Den interna kritiken mot Socialdemokraternas kovändande linjebyte i fråga om medlemskap i Nato återspeglas inte i form av några motioner om utträde. Entusiasmen är dock begränsad inför vad som beskrivs som en ”obefogad kursförändring” att ansluta sig till en ”militärisk organisation”. Kort sagt, Sverige har inte kommit hem utan snarare gått bort sig.

Ibland uttrycks i motionerna förståelse för att säkerhetsläget motiverar en större försvarsbudget. Synpunkten att det i stället handlar om kostnad för Nato-medlemskapet finns också. En annan är att Sverige bör vara pådrivande för införandet av ett demokratikrav i Nato. Detta ska även inkludera möjligheten till uteslutning; ”Sverige ska endast ha försvarssamarbete med demokratier.”

Det hade inte varit förvånande om Rysslands krig mot Ukraina och behovet av ökat svenskt stöd, hade gjort ett starkt avtryck i motionsflödet. Men icke.

Kritik av Israel och krav på olika sanktioner engagerar desto mer. En feministisk utrikespolitik står också stark bland de partiaktiva. I den ingår mer biståndspolitik som en delmängd. En annan handlar om kärnvapen.

Ett återkommande krav är att Sverige ska ratificera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Ett annat är ett svenskt förbud mot kärnvapen i freds- och/eller krigstid. I praktiken skulle det innebära att sätta punkt för medlemskapet i Nato.

Det är förstås bra att S-aktivister är intresserade av beredskap och civilt försvar, mindre bra att så få motioner rör det militära försvaret. Vapenexporten ska både minska och öka. Signifikativt för det dominerande ”tänket” är att en nationell strategi för fred och säkerhet efterlyses.

Motionernas tyngdpunkt kan ses i relation till hur partiets sidoorganisationer ser på världen. Kvinnoförbundet vill ha en feministisk utrikespolitik, stoppa den patriarkala krigskulturen och att Sverige ska förbli alliansfritt. I ”allianssamarbeten” ska Sverige ”verka för fred och nedrustning”. Nato är till och med ett ord som inte S-kvinnorna kan nämna. Det gör inte heller SSU i sitt program för försvarspolitik.

Ingen behöver heller tveka om att Socialdemokrater för tro och solidaritetsaknar den militära alliansfriheten genom vilken Sverige kunnat spela en viktig fredsroll i världen. Medlemskapet i Nato får inte leda till kompromisser ”i arbetet för nedrustning, folkrättens principer och för främjandet av mänskliga rättigheter”.

Tankesmedjan Olof Palmes internationella center framhåller att ökad ”upprustning i militär försvarsförmåga i Sverige bör i högre grad vägas mot demokratistärkande insatser, såsom utökat bistånd, fattigdomsbekämpning och jämställdhetsfrämjande arbete”. Man efterlyser ett ”paradigmskifte” med fokus på ”gemensam säkerhet, baserad på dialog och samexistens” och med en ny fredsrörelse som katalysator.

För Magdalena Andersson är partiaktivisternas alla viljor en barlast som inte direkt garanterar för en trygg seglats. Lägg därtill att stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är en förutsättning för Anderssons comeback. Båda partierna är emot Sveriges medlemskap i Nato.

För att inte göra partiet omöjligt i Rosenbad har MP accepterat faktum och ska inte verka för utträde. V tiger ännu i saken men för en taburettsökande Nooshi Dadgostar är valet i realiteten detsamma. Motviljan mot ”kärnvapenalliansen” finns dock kvar. V kräver lagstiftning som förbjuder kärnvapen i Sverige och permanent basering av utländska trupper. Så även MP.

Till orosmolnet vid ett regeringsskifte hör att de båda möjliggörarnas retorik och politik i långa stycken överensstämmer med den från ”fredsrörelsen” inom S. Vid ett regeringsskifte får alltså V och MP inte bara inflytande, utan ökar dessutom påverkanskraften för dem inom Magdalena Anderssons parti som drömmer om en annan tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 maj 2025.

Read More

Det norska nationaldagsfirandet 80 år efter krigsslutet sker i skuggan av ett pågående krig i Europa. Allvaret underströks när statsminister Jonas Gahr Støre på Frigjøringsdagen 8 maj lade fram Norges första nationella säkerhetsstrategi. I den slås fast att säkerhetssituationen är den mest allvarliga sedan andra världskriget. Och för första gången sedan Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 varnade Støre för risken att Norge skulle kunna drabbas av krig.

Inte oväntat pekade Støre på osäkerheter knutna till bland annat Trump (utan namns nämnande) och Kina. Strategin rymmer också problematiken att teknologi, ekonomi och säkerhet vävs samman på ett nytt sätt. Han lyfte även fram gråzonen i vilken det är svårt att se skillnad mellan krig och fred. Slutsatsen var att ”verden på kort tid har blitt farligere og mer uforutsigbar”.

Det hade inte varit otänkbart att detta skulle ha påverkat det norska utanförskapet i förhållande till EU. Särskilt som man i säkerhetsstrategin faktiskt tar fasta på hur EU förändras i fråga om säkerhetspolitisk roll, försvar och konkurrenskraft.

Men icke. I stället är det vanliga visan om EES-avtalets förträfflighet som i praktiken innebär att Norge genom detta (och en rad hängavtal) importerar mest EU-lagstiftning. Detsamma gäller viljan att i alla fall få vara med på ett samarbetshörn, till exempel i fråga om försvar och hälsa, men då utan krav på medinflytande.

Medlemskap är en icke-fråga. Och det är egentligen inte förvånande. Visserligen blåser det EU-vindar i opinionen, men i en mätning i våras var det ändå 48 procent som sade nej mot 41 procent ja. Bland partierna är det bara småpartierna Venstre och Miljøpartiet De Grønne som både är för och talar för saken. Høyre är också för medlemskap men är tyst. Arbeiderpartiet är splittrat och vill inte heller ha någon diskussion.

Alla andra säger njet i syfte att bevara myten om selvråderetten; yttervänstern i Rødt, vänstern i Sosialistisk Venstreparti, kyrkliga Kristelig Folkeparti, landsbygdpopulistiska Senterpartiet och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Alla utom KrF vill dessutom säga upp eller i praktiken säga upp EES-avtalet.

Det är upplagt för att valet till Stortinget i höst blir en rysare. Oavsett om det blir Jonas Gahr Støre eller (troligen) Høyres Erna Solberg som triumferar, kommer regeringsbildaren att tvingas stödja sig på partier för vilka myten om det självbestämmande utanför-landet är idealet. Därför är det kanske lika bra att ett bromsande Norge förblir en policy-taker i en tid när EU genomgår en genomgripande dynamisk utvecklingsprocess – som fördjupar integrationen på både det ekonomiska och säkerhetspolitiska området.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2025.

Read More


Det blev fred i Europa 8 maj 1945. I Sverige var firandet 80 år senare inte mycket att skryta över. Allra mest hågkomster och bilder från Kungsgatan i Stockholm efter den tyska kapitulationen fylld med glada människor i ett regn av papper och girlanger dalande ned från husfasadernas fönster.

Det borde ha varit mycket mer.

Kung Carl XVI Gustaf kunde ha talat. Statsministern kunde ha talat. Och tänk om alla landets kyrkklockor hade ringt en halvtimme för att markera freden som de gjorde 1945 – och i år också för att påminna om det krig som pågår i vår tids Europa. Ofärden och ondskan. Men icke. Högtidlighållandet av Europadagen 9 maj blev också ett missat tillfälle.

Ursäkta, var är kriget? Den frågan behöver inte ställas i de krigshärjade staterna. I till exempel Norge återskapas hela tiden ockupationsåren, förtrycket och motståndskampen i forskning, skönlitteratur, i film och på tv. I minneskulturen ingår högtidlighållande av dem som kämpade och dem som föll för friheten.

80 år efter krigsslutet genomfördes markeringar runt om i landet i anslutning till och på Frigjøringsdagen (som också är den norska Veterandagen). I ett av alla arrangemang kunde man följa en 7,5 km lång flyktingrutt från den norska sidan in till tryggheten i Värmland. Totalt var det under krigsåren cirka 50 000 norrmän som fick en fristad på den här sidan riksgränsen.

Flyktingströmmen möjliggjordes genom att Sverige inte var i krig. Den är ett exempel på att historien rymmer så mycket mer än den tyska permittenttrafiken genom Sverige upp till Nordnorge, handeln med malm och kullager till Nazityskland, beslag av tidningar och allmän anpasslighet. Tyngst vägande militärstrategiskt var passagen genom Sverige för division Engelbrecht 1941 från Oslo till Finland och materieltransporterna till Finland 1941–43.

Allt som då utsattes för en förgörande moralisk kritik; en kritik som blivit till ett svart-vitt kvarhängande minne.

Hur ska man då förstå det neutrala Sveriges agerande? Det enkla svaret är att efter år av, en också i vår tid alltför välbekant fredsnaivitet, talade de militära styrkeförhållandena inte till Sveriges fördel. Samlingsregeringen förde därför vad Kent Zetterberg i ”Sverige och Hitler 1939–1945” (Carlssons Bokförlag 2021) har beskrivit som en förhandlingspolitik vis-à-vis Nazityskland.

Syftet var att hålla Sverige utanför kriget – även till priset av att bryta mot den deklarerade neutraliteten. Den politiska linjen bestod i att hålla emot och bara göra det man måste – och efterhand gjorde man allt mindre eftergifter.

När sedan kriget vände 1942–43 bröt Sverige neutraliteten till fördel för de allierade för att man ville det. Viktigast var möjligheten att ha tillgång till svenskt luftrum.

Sveriges agerande hade många sidor. När Sovjetunionen hade inlett sitt storskaliga anfall på Finland i Vinterkriget 1939–40 var handlingsutrymmet större och som ”icke-krigförande” gavs ett omfattande militärt bistånd. Finlands sak är vår, som det hette i insamlingsarbetet för det omfattande humanitära biståndet och mottagandet av flyktingar.

Krigets utveckling ledde sedan till att Sverige blev inringat av tysk trupp i Danmark, Finland och Norge. Att Sverige genom den solkiga neutralitetspolitiken lyckades hålla sig utanför kriget gjorde det dock möjligt att genomföra insatser under ”falsk flagg”.

Ett exempel är utbildandet av de så kallade polistrupperna som rekryterades bland de norska flyktingarna. Beskedet till tyskarna var att det bara handlade om ett slags polisutbildning men huvudstyrkan av de runt 15 000 som ingick kan snarare beskrivas som lätt infanteri. Delar av styrkan deltog i befrielsen av Finnmark 1944–1945.

Ett annat exempel är bildandet av Svenska Norgehjälpen. Med regeringens välsignelse skapades en svensk folkrörelse bestående av 25 rikstäckande organisationer. Det höll svälten borta. När det sattes punkt för nödhjälpen fördelades 164 000 dagsportioner ”svenskesuppe” på 1 119 orter runt om i Norge.

Så ja, historia är viktigt. I ett inslag på Lunchekot 8 maj fick vi veta att nazisterna startade andra världskriget. I verkligheten delades skulden mellan Tyskland och Sovjetunionen, som i det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939, delade upp bytet. Först ut var Polen. Stalin bytte sida först sedan Hitler brutit icke-angreppspakten.

Det är välkommet att SVT i kväll inleder en dokumentärserie i fem delar om Sverige och kriget.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 maj 2025.

Read More

Det var en megahändelse i Norge när statsminister Støre och finansminister (och tidigare Natos generalsekreterare) Stoltenberg förra veckan fick audiens hos kejsaren av Maga i Vita huset. Inför mötet var oron stor; i medier utfärdas varningar om att det kanske låg en politisk katastrof på lur – efteråt svallade i stället hyllningarna av den diplomatiska segern.

Trump prisade Norge (great) och Støre (great) och betonade gemenskapen (”we are all great people”).

I mediebruset spekulerades om att Norge till och med skulle kunna ta ledartröjan i Norden när det gäller relationerna till USA. De mest kritiska rösterna hördes från Rødt och Sosialistisk Venstreparti, som efterfrågade öppen kritik och bredare samtalspalett. SV klagade över ”koseprat” (ungefär myspys). 

På den här sidan av kölen var upphetsningen betydligt mindre. Med ett undantag. DN:s Peter Wolodarski blev så till sig att rubriken på hans kommentar löd: ”Norge borde skämmas – smickrar Trump i stället för att ge pengar till Ukraina”.

Kanhända har Wolodarski sett för mycket på julfilmen Love Actually där Hugh Grant i rollen som premiärminister vid en presskonferens sågar den amerikanske presidenten vid fotknölarna. Verkligheten är emellertid inte lika enkel och han brister i rollförståelsen mellan sin egen och Støres.

En instabil, aggressivt bekräftelsesökande Trump, hans administrationen och den förda politiken framstår som en svart politisk fars. De besökande norrmännen hade dock knappast en önskan om en repris av scenerna med president Zelenskyj i Vita huset.

I Wolodarskis skildring ”nöjde sig (Støre) inte med att strö falskt smicker över Trumps ‘fredsinitiativ’ – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer”.

Orden som de facto fälldes var uppmaningen att ”båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”. Wolodarski tolkar uttalandet som ett ”uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden”. Men i verkligheten var det en indirekt kritik av Trump. I de så kallade fredsförhandlingarna har ju USA enbart satt press på en av parterna, Ukraina.

Det är dessutom skillnad mellan det som utspelas on stage och off stage. Bakom stängda dörrar var budskapet, enligt Støre, desto tydligare i fråga om att freden ska vara på Ukrainas premisser och att Norge står bakom Ukrainas territoriella suveränitet.

I mötet med Trump tog Støre och Stoltenberg fasta på det som är Norges intresse i fråga om Ukraina och det görs i samråd med den europeiska Ukrainakoalitionen. Att så är fallet understryks av att den norska delegationen hade möten med Ukrainas premiärminister Sjmyhal före och efter sittningen i Ovala rummet. Även Natos generalsekreterare Rutte ankom pronto till den norska ambassaden för att informera sig om samtalen.

För Norge stod ytterligare två frågekomplex i förgrunden. Dels den tioprocentiga generella tull som Trump aviserat. Mötet gav en möjlighet att tala om dels det felaktiga beräkningsunderlaget, hur stora investeringar som Oljefonden har gjort i USA och dylikt. Dels de säkerhetspolitiska relationerna och då med betoning av Norges betydelse för amerikansk säkerhet i Arktis. Och det är inte dåligt i det fall Trump fick en klar bild av den.

Det är som det är och då tvingas man laga efter läge, som också Finlands i Mar Lago golfspelande president Stubb gjorde.

Kort sagt, tiraden i Dagens Nyheter mot Norge var inte helt lysande.

Däremot håller jag med Wolodarski om att Norge – den ofrivillige krigsprofitören – kan och bör visa Ukraina mer biståndsvillighet än vad man har gjort hittills. Men chefredaktörens eländesbeskrivning är lika missvisande som den norska regeringens självskryt över den egna förträffligheten.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2025

Read More