Bara så 1970-tal. Retroregeringen Löfven höjer skatterna, bygger ut offentlig sektor, minskar valfriheten och – förstås – lägger ned kärnkraften. Som väntat gav effektskattehöjningen på kärnkraft i vårpropositionen det önskade resultatet i form av ett besked från Vattenfall om förtida avveckling av Ringhals 1 och 2. Med E.ON:s planerade stängning av Oskarshamn 1 blir det tre reaktorer mindre.

Vice statsminister Åsa Romson har varit tydlig med den politiska viljan att stänga två reaktorer till nästa val. Att Vattenfall släcker ljuset någonstans mellan 2018 och 2020 i stället för 2025, har alltså inte med att reaktorerna har tjänat ut att göra. Beslutet är en effekt av en energipolitik som dessutom pressar kärnkraftens lönsamhet genom subventioner av andra energislag.

Att som Ibrahim Baylan beskriva detta som marknadsmässigt är faktiskt rena skämtet. Det är mindre roligt att politiken är ett rödgrönt Kinderägg: förtidsavvecklingen innebär kapitalförstöring för miljarder, är dålig för miljön och oroväckande för näringslivet.

Det finns dessutom ett säkerhetspolitiskt perspektiv, som Stefan Löfven rätt och slätt väljer att bortse från i sin iver att ge Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) möjlighet att omsätta antikärnkraftsfundamentalismen till politik. Därmed går man på tvärs mot sin egen säkerhetspolitiska uppfattning.

MP har varit pådrivande för en bredare syn på säkerhet och varit så framgångsrik att både fallskador i hemmet och risken för militär konflikt numera ryms i det svenska säkerhetsbegreppet. Sårbarhetsfrågor och då inte minst de som rör energin finns med som en central del i bilden – i Sverige och Europa.

I Försvarsberedningen var MP med om att betona vikten av att ”skyndsamt genomföra vidtagna åtgärder för att analysera och minska EU:s energiberoende av Ryssland”. Här kan Sverige spela en roll via elkabelförbindelser till Baltikum och Centraleuropa. Det handlar om att öka sammanlänkningen mellan de tre baltiska staterna, utbyggd infrastruktur i Östersjöregionen och leveranssäkerhet.

Inom EU pågår ett intensivt arbete för att göra starkt beroende medlemsstater mindre utsatta och överlag minska sårbarheten – både i fråga om gas och om el. Den kommande energiunionen har tre fokusområden: miljö, effektivitet och säkerhet. Det är illustrativt att den rödgröna regeringen valt att prioritera bort säkerheten. Så mycket för solidaritetspolitiken.

Men inte heller på hemmaplan hänger energisäkerhetspolitiken ihop. I en reservation klagade MP över att beredningen inte nog hade lyssnat på de gröna:

”Vi har under beredningens arbete lyft upp att de nationella säkerhetsintressena borde breddas såsom t ex el-och livsmedelsförsörjningen. Energiförsörjningens sårbarhet har aktualiserats i samband med Ukrainakrisen.”

Slutsatsen – rödgrön logik – är alltså att öka sårbarheten genom att via politiska beslut snabbavveckla kärnkraft.

I decemberöverenskommelsen ingår energipolitiken som ett av tre samförståndsområden, men Löfven har valt att sätta sin egen agenda och gå före.

Energisäkerhetspolitiken är skäl nog att säga upp DÖ. Också det är för dåligt för Sverige. Europa är i krig. Regeringen låtsas som om det är fred.

Gästledare i Svenska Dagbladet 30/4 2015.