Regeringen har lyckats så bra med försvarets personalförsörjning att ÖB tvingas avskeda soldater och officerare.

Jag antar att det kommer att låta så från det moderata propagandaministeriet men som vanligt är verkligheten en annan. Vad det handlar om är ännu en “satsning” på sänkt försvarsförmåga om regeringen gör allvar av propåerna i RB5 – och inget i det förflutna tyder tyvärr på att man tar intryck av kritik.

Enligt Försvarsmaktens bedömning handlar det om 1200 – 1500 officerare och specialistofficerare, 500-700 civilanställda samt 500 – 700 heltidsanställda gruppbefäl, soldater och sjömän som ska plockas bort ur rullorna för att till 2019 nå försvarsminister Enströms sparmål på 500 miljoner kronor årligen.

Försvarsbloggarna Försvar och säkerhet, Jägarchefen, Skipper och Wiseman skriver om detta.

Hur var det nu?

I maj 2010 lade Alliansregeringen fram en vitbok över det fyra första åren. Den innehåller också ett avsnitt om ”Stärkt försvarspolitik” i vilken det slås fast att reformeringen av försvaret – insatsförsvaret – ska vara genomförd under 2014.

I augusti 2013 ler försvarsminister Enström glatt på regeringskansliets hemsida och citeras så här:

“Vi befinner oss i början av en omfattande och nödvändig försvarsreform. Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld.”

Mindre än ett halvår kvar till 2014 är genomförandet alltså bara i början.

Att döma av Försvarsmaktens bedömningar inträffar slutet först 2023.

Slutet kan dock komma långt tidigare.

I klartext har ÖB vid flera tillfällen slagit fast att anslagen måste öka rejält för att ta höjd för stigande personalkostnader – och möjligheter att rekrytera – och för att beta av ett växande materialberg. Om så inte sker går det ut över den operativa förmågan, d v s vår förmåga att agera hemma, i närområdet och i långt-bort-i-stan.

Budskapet har varit entydigt och åskådliggjorts och då inte minst med ”enveckasförsvaret”.

I ett läge där till och med Försvarsberedningen  i sin omvärldsanalys ger uttryck för oro inför utvecklingen i vårt närområde, fortsätter försvarsminister Enström trampa på som om inget har hänt.

Det finns åtskilligt att säga om ett befordringssystem som gör att försvaret är synnerligen välförsörjt med överstelöjtnanter – eller att Försvarsmakten rekryterat en större andel heltidssoldater än vad som slogs fast i riksdagsbeslutet 2009.

Men det är en annan problematik än Enströms nya sparkrav.

Grundproblemet är varken att personalen är för stor eller att det nya personalförsörjningssystemet överpresterar

Det råder redan en diskrepans mellan tillgången till personal och de uppgifter som regeringen och riksdag har gett ÖB i uppdrag att lösa.

Personalen i insatsförsvaret ska – i enlighet med riksdagsbeslutet 2009– omfatta 28 000 officerare och soldater i stående förband eller i kontraktsförband, men trots att det är lång väg kvar för att gå i mål anser regeringen alltså att det redan är för dyrt.

Räkningen för försvarspolitiken kan bli mycket dyrare.

Enström möter de kritiska frågorna med en förhoppning om en ökning av försvarsanslaget. Men kaffepengar räcker inte för att få ekvationen att gå i hop.