Härförleden var jag med när FOI avtäckte sjunde upplagan av Strategisk utblick – och som vanligt fylld med korta men informationstäta bidrag. Under seminariets gång lyftes det fram att 80 000 personer hade varit med på Försvarsdagen på Gärdet i Stockholm.

Detta, liksom den entusiasm som allmänheten mött soldaterna med under Aurora 17, lyftes fram som exempel på försvarsvilja och främjande av försvarsviljan.

Och det stämmer nog. Försvarets ökade synlighet bidrar. Ingen beskriver heller längre Försvarsmakten som ett särintresse. Försvarspolitikernas – och inte minst Peter Hultqvist tydlighet om hotbild bidrar. Putin gör det också förstås. Igen. Och igen. Medan Aurora var en övning i försvar, var den ryska storövningen Zapad 2017 en uppvisning i anfall.

Återuppväckandet av värnplikten är begränsat till ett intag på 4 000 för 2018, men likväl medverkar den ändå till att försvaret tar mer plats i vid köksborden. Alla födda 1999 har fått svara på Rekryteringsmyndighetens frågebatteri och 6 000 har sedan kallats till mönstring (dock är det rätt många som inte känt sig kallade) och av dessa tas 1 500 ut för grundutbildning. Övriga platser ska fyllas av frivilligt sökande.

Frivilligrörelsen har redan en plats vid köksborden men fungerar också som ambassadörer i vardagen för värnandet av Sveriges frihet. Hemvärnet finns också ute i det civila samhället och ger till exempel polisen stöd vid sökinsatser. Sådant märks också.

Vid FOI-seminariet kunde jag inte undvika tanken att när det talades om allmänhetens intresse var det underförstått att det handlade om ett nymornat intresse. Men ska nedmonteringen av det svenska försvaret läggas svenska folket till last? Var det verkligen det man ville? Låt oss backa bandet några år.

Hösten 2012 hade det gått fyra år sedan det ryska kriget mot Georgien. Putin rustade för fullt. Pressade och projicerade makt. Samma höst gjorde Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) bedömningen – efter samtal med försvars- och utrikesministrar i Moskva – att Europa är säkrare än på länge. Alliansregeringens försvarspolitik var därefter, men – ska det sägas – socialdemokraternas var sannerligen inte mycket att hänga i julgranen heller.

Och svenska folket, då? Att döma av MSB:s undersökning Opinioner 2012 var folket mer klarsynt än politikerna. Knappt 40 procent ansåg att utvecklingen i Ryssland var mycket eller ganska oroande.

På frågan om faktorer med betydelse för försvarets trovärdighet ansåg 82 procent att moderna vapensystem hade mycket eller ganska stor betydelse. 81 procent svarade samma sak när det gällde förmåga att försvara hela landet och 76 procent i fråga om försvarsanslagets storlek. 70 procent ansåg att anslaget skulle öka eller vara oförändrat.

När folket såg in i framtiden blev resultatet att två femtedelar spådde en mörkare hotbild på tio års sikt. En femtedel ansåg att risken för en militär konflikt var mycket stor eller ganska stor. 75 procent skulle absolut eller kanske göra väpnat motstånd i den händelse Sverige anfölls. Knappt hälften var tvärsäkra på saken.

Annorlunda uttryckt; opinionen skall inte lastas för en försvarspolitik som bäst kan beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande.

Och nu är det mycket att ta igen.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2017.