Ibland går det fort i politiken. Det krävdes närmast ett mirakel för att Arbeiderpartiet inte skulle få utstå en förödmjukande förlust i det till hösten stundande stortingsvalet. Och kanske är det ett sådant mirakel som är på väg att ske. När väljarflykten för några månader sedan var som värst uppgick stödet i opinionen till ynka 14 procent. Nu är AP plötsligt Norges största parti med stöd från knappt 29 procent av väljarna, enligt den senaste opinionsmätningen.
Erna Solberg är den stora förloraren i kampen om väljarna med ett stöd för Høyre nere på 16 procent – och det är oklart vad som ska till för att på egen hand bryta AP:s förtrollning. Fremskrittspartiet har däremot lyckats hålla ställningarna. Visserligen är FrP inte längre största parti, men det i särklass näst största med stöd från var fjärde norrman.
Flera faktorer har bidragit till att väljarna strömmat till AP. De ständiga interna striderna har bilagts inför valet. Det fanns krafter som ville byta ut ”losern” Jonas Gahr Støre mot en uppåtstigande ung stjärna som partiledare. Med kuppförsöket avvärjt uppträder han med både större vitalitet och auktoritet.
Samtidigt har minoritetskoalitionen från 2021 med Senterpartiet slutat i skilsmässa. Båda partierna behövde hitta tillbaka till sig själva efter att ha grottat runt i kompromisskvarnen. En närmast symbolisk EES-fråga blev krisutlösare. AP fick tillfälle att markera den politiska och ekonomiska vikten av avtalet, ansvarstagande i oroliga tider medan SP fritt kunde ägna sig åt att lyfta motståndet mot det norska EES-avtalet om ekonomiskt samarbete med EU. Utträdet ur regeringen har dock inte alls lönat sig lika bra som för AP.
AP har dessutom nylanserat sig som ett parti också för städerna och med förslag om ännu en elprisstödsregim med det i Norge genialiska namnet Norgespriser. Stödet ska träda i kraft efter valet – om det då fortfarande är AP som styr. I dagsläget finns varken på den rödgröna eller den borgerliga sidan ett tydligt majoritetsalternativ. I politiken är dock tiden fram till valet i september en evighet.
I nystarten ingår att Jens Stoltenberg är en av de nya ministrarna i Støres ombildade regering. Att döma av reaktionerna var utnämnandet av honom till finansminister närmast detsamma som att en frälsare hade hämtats in.
Tyvärr har Natos tidigare generalsekreterare inte tagit vara på möjligheten för Norge att både agera moraliskt och realistiskt i fråga om stödet till Ukraina. Den norska linjen är att utlova pengar i framtiden men hålla igen i närtid. I budgeten för 2025 hade koalitionsregeringen avsatt minimum 15 miljarder NOK men pressades av oppositionen till 35 miljarder.
Senterpartiets ordförande Vedum var den främste exponenten för storsnålheten. Men det har visat sig att det också gäller statsminister Jonas Gahr Støre som trots betoningen på att styra stabilt i oroliga tider och visa sammanhållning med EU, fortsätter Vedumlinjen. Också Stoltenberg är nöjd, belåten och har till och med beskrivit det som farligt för Norge att vara mer solidariskt.
Trots en övervinst på 1 270 miljarder norska kronor in på Oljefondens konto bara 2022 och 2023 till följd av energipriskrisen, anser han inte att Norge profiterat på Rysslands krig mot Ukraina. Och han varnar för att bryta den så kallade handlingsregeln som stadgar att politiken årligen får ta ut maximalt tre procent av fondens värde. Det uppgår nu till mer än 20 000 miljarder norska kronor.
Den norska motsvarigheten till Finanspolitiska rådet anser däremot att det är oproblematiskt att göra det under en avgränsad tidsperiod. Det konstateras att frågan om hur mycket Norge ska stödja Ukraina är ett politiskt val. Och det valet, menar nationalekonomerna, bör ha sin grund i det säkerhetspolitiska läget och solidariteten med Ukraina. Så är det förstås.
Och efter Donald Trumps svek är det än viktigare att bistå Ukraina och mobilisera stöd i Europa. Norge bör göra om och göra rätt.
Ledare i Svenska Dagbladet 16 februari 2025.
Read More