Claes Arvidsson

Archive
June, 2022 Monthly archive

Sverige och Finland har bjudits in att bli medlemmar i Nato. Det skrivs historia. Som medlemmar kommer vi att bidra till säkerheten i Europa från dag ett. Samtidigt lägger Nato:s nya övergripande strategi tonvikten på att avskräcka ett alltmer aggressivt Ryssland. Det är ett Ryssland som begår folkmord, bryter mot den humanitära rätten och krigets lagar i Ukraina. Som hotar med kärnvapen. Som vill bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Så medlemskapet för Sverige och Finland handlar alltså i högsta grad också om framtiden.

I väntan på att inträdesprocessen skulle gå i mål utfärdade en rad av Nato:s centrala medlemsstater extraordinära säkerhetsgarantier. Men det var inte bara glida in. Än så länge finns det inte heller garantier för att snubbel på mållinjen uteblir. Turkiet är problemet.

Turkiet gick först från grönt till rött i fråga om att stödja Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato. Efter många förhandlade om och men kunde till slut de tre parterna enas i ett gemensamt memorandumdär hänsyn tas till Turkiets säkerhetsintressen. Det slog om till grönt igen.

I nästa steg väntar en granskningsprocess som lär gå undan. Sedan ska medlemskapet ratificeras i de respektive medlemsstaterna. Turkiet kan därmed fortfarande sätta sig på tvären – och det gör implementeringen av samarbetsavtalet till en känslig punkt. Saken blir knappast bättre av att avtalet i sig innehåller punkter som behöver förtydligas.

Memorandumet omfattar tre områden: kampen mot terrorism, frågan om vapenexport och samarbete kring utlämningar. Ny terroristlagstiftning är på gång, regelverket för vapenexport skulle ändå behöva Nato-anpassas och utlämningar hanteras även fortsättningsvis enligt gällande principer.

När det gäller eftergifter är avtalet konkret endast på ett område: att inte stödja syrienkurdiska partiet PYD/YPG. I förra höstens politiska röra ingicks ju ett avtal mellan den socialdemokratiska partisekreteraren Tobias Baudin och vänstervilden och kurdaktivisten Amineh Kakabaveh om att göra just detta. Allt för att Kakabaveh med sin utslagsröst skulle släppa fram Magdalena Andersson till makten.

Det avtalet borde aldrig ha ingåtts. Det borde inte heller – efter Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato – ha bekräftats inför det senaste avsnittet i följetongen (misstroendeomröstningen om Morgan Johansson) om hur Socialdemokraterna gör allt för att sitta kvar vid makten. I praktiken är det dock skrotat. Sverige kommer inte att bli medlem i Nato före riksdagsvalet och därefter gäller det inte.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet blåser upp till strid mot det trilaterala avtalet och deras främsta prioritet är ju att Sverige ska fortsätta på sin allianslösa vandring. Samtidigt är det riktigt att frågetecknen står på kö. Vad innebär det till exempel att Sverige och Finland ska verka för att Turkiet (och andra icke-medlemmar) ska kunna ta del i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik? Och i vilka former ska samarbete kring desinformation kunna ske med ett land som saknar informationsfrihet?

Det helt centrala är att Sverige blir medlem. Samtidigt måste vi hålla fast vid det som til syvende og sidst är den yttersta bevekelsegrunden för att bli medlem. Som det 1949 slogs fast i preambeln till Atlantpakten är syftet att trygga folks frihet grundad på demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Och detta även om Turkiet inte gör det. Eller kräver något annat av oss.

Det brukar sägas att djävulen bor i detaljerna – eller som i memorandumet – i den process som nu väntar när mångtydiga formuleringar ska omsättas i handling. Därför är det så viktigt att man både från svensk och finländsk sida så starkt understryker att det kommande säkerhetssamarbetet med Turkiet ska stå i samklang med Nato:s fastlagda mål och medel, men också med den nationella lagstiftningen.

Sverige har tagit ytterligare ett steg mot att hitta hem och definitivt säga adjö till decennier av hyckleri. Det handlar både om att få del av Nato:s kollektiva säkerhetsgarantier och att bidra till den gemensamma säkerheten i Europa för att värna de värden som också är våra. Men än är vi inte medlemmar. Och på vägen in kommer vi få obehagliga överraskningar om att i geopolitikens värld tvingas man spela med den hand man har och inte den man önskar att man hade.

Med det sagt så är det oerhört tillfredsställande att vägen mot medlemskap fortsätter. Putin är inte glad.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 juni 2022.

Read More

Pridefestivalen i Oslo skulle bli något alldeles särskilt efter två inställda pandemiår. 2022 firas också att det har gått 50 år sedan förbudet för män att ha sex med män upphävdes (lagen från 1902 gällde inte kvinnor). Stortinget markerade saken genom att hissa Prideflaggan. Skolorna i Oslo uppmanades att ta med barnen på Prideparaden.

Det har också erinrats om kung Haralds inkluderande ord från 2016, då han och drottning Sonja firade 25 år som regenter: ”Nordmenn er jenter som er glad i jenter, gutter som er glad i gutter, og jenter og gutter som er glad i hverandre”.

Men festen kom alltså av sig – och i stället för att skicka en glad hälsning inför Prideparaden gav kung Harald på lördagen uttryck för sin och familjens förfäran över tragedin i centrala Oslo.

Norge är i sorg. Inte lamslaget som efter 22 juli 2011, men i sorg.

Den varma sommarnattens leenden förbyttes i skräck när 42-årige Zaniar Matapour öppnade eld med sitt automatvapen i en av Oslos nöjestäta delar. Per på Hjørnet är bara en pub medan London Pub sedan 1980-talet är en mötesplats för ”skeive”. Efter bara några minuter var det över. 21 skadade. Två döda. En gripen gärningsman. Och många som har fått mentala ärr för livet.

Ändå hade det kunnat sluta mycket värre – om det inte hade varit för rådiga ingripanden från folk på gatan. 

I den givna kontexten är det lätt att förstå den snabba slutsatsen att det rörde sig om ett angrepp mot HBTQ-miljön, men även om det är väldigt mycket som pekar i riktning hatkriminalitet, vet vi ännu inte. Anklagelsen mot den iranskfödde norske medborgaren gäller mord och terror, men polisen vill också bedöma hans mentala status.

Säkerhetspolisen PST beskriver attacken som en extremislamistisk terrorhandling. Som IS-sympatisör har Matapour varit i PST:s blickfång sedan 2015. Det har också uppgivits att han har haft kontakt med den flera gånger dömde islamisten Arfan Bhatti. Samme Bhatti som bara några dagar innan Pride inleddes, postade citat på Facebook som uppmanade till mord på homosexuella. Allt illustrerat med en brinnande regnbågsflagga.

Så ja, tecknen är tydliga men det finns flera frågor som ännu inte är besvarade om nätverk och vapen. 

Samtidigt som förundersökningen pågår lär det också bli en diskussion om PST:s roll. Så sent som i maj hade man ett så kallat orossamtal med Matapour och slutsatsen blev då att han inte var våldsbenägen. Tog man då verkligen det säkra före det osäkra? Å ena sidan talar PST nu om förekomsten av stor miljö med extremister, å andra sidan sänkte man hotnivån så sent som i den 16 juni.

Matapour har ett långt straffregister som sträcker sig tillbaka till gymnasietiden och redan då noterades allvarliga psykiska problem. Detta lär öppna för ännu ett varv i diskussionen om huruvida Myndighets-Norge fungerar eller inte.

På uppmaning av polisen ställdes lördagens Prideparad in. I stället för glädje präglades ett polistätt Oslo centrum av en för det mesta återhållen ledsnad. Som hos Pridedeltagare som samlats utanför Stortinget eller som kom till brottsplatsen för att visa omtanke i gemenskap. Samtidigt fanns också vilja att visa att Matapour inte skulle få ”vinna”. Istället för parad blev det därför ett demonstrationståg under paroller som ”Kampen går vidare”. 

Statsminister Jonas Gahr Støre slog an samma tema vid den sorgegudstjänst som hölls under söndagen i Oslo Domkyrka. Stortingets talman talade för sin del om attacken som ett angrepp på hela nationen.

Och kanhända, sade i går en Oslopolis med regnbågsbindel runt ena armen som svar på en fråga från pressen, blir det en riktig Prideparad senare i år. 
Ledare i Svenska Dagbladet 27 juni 2022.

Read More

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Som från en blå himmel dök det i går 15.12 upp ett pressmeddelande från utrikesdepartementet om att Ann Linde i dag klockan 09.00 skulle presentera en ny utrikesdeklaration. Mig veterligen har det aldrig tidigare hänt att den årliga deklarationen har dubblerats.

Men det är synnerligen välkommet att regeringen valde att ta det okonventionella greppet. Det fanns åtskilligt att räta ut.

I december 2021 ökade Ryssland den redan höga spänningsnivån i form av militär uppladdning längs gränsen mot Ukraina; Putin slog då egenmäktigt fast Rysslands rätt till en egen intressesfär. I praktiken innebar diktatet att Sverige inte själv skulle kunna välja sin säkerhetspolitiska linje – och uteslöt därmed ett svenskt medlemskap i Nato.

utrikesdeklarationen den 16 februari demonstrerade Ann Linde den svenska självständigheten genom att dra upp samma röda linje som Putin. Kort sagt, att Sverige inte avsåg ansöka om Natomedlemskap. ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”, hette det då.

Så inledde Ryssland den 24 februari den nya fullskaliga invasionen av Ukraina. Sedan dess har det gått fort. Den 16 mars tillsattes en parlamentarisk grupp för att genomlysa det nya säkerhetspolitiska läget. Den 13 maj drog samtliga riksdagspartier utom V och MP i en rapport slutsatsen att det inte fanns något tryggare alternativ än medlemskap i Nato.

Några dagar senare fattade den socialdemokratiska partistyrelsen det historiska beslutet att i samförstånd med M, L, KD och SD ansöka om medlemskap.

På vägen hade Magdalena Andersson bytt framtoning från S-partist till landsmoder som bara gör det som är ”bäst för Sverige”.

I samband med SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson (som de tre borgerliga partierna tyvärr ställde sig bakom), drabbades hon dock av ett återfall. Hon gjorde en fråga om den inre säkerheten till kabinettsfråga om den yttre säkerheten. Det var fel läge att visa ansvarslöshet, om man säger så.

Med hjälp av en nedlagd röst (vänstervilden och kurdaktivisten Amineh Kakabaveh) lyckades dock justitieministern i måndags klamra sig fast vid taburetten och därmed undanröjdes hotet om att Sverige skulle få en övergångsregering med begränsad politiska handlingskraft.

Så visst kan man igen dra en hjärtesuck över tillståndet i svensk politik.

Med dagens grepp försöker regeringen återta initiativet i de komplicerade förhandlingarna om Natomedlemskapet med Turkiets kravstore president Erdoğan. Men det är också viktigt att greppet tas i förhållande till Nato-motståndarna inom det egna partiet, som efter att ansökningschocken har kunnat återta förlorad politisk terräng med samme Erdoğan som murbräcka.

Den uppdaterade utrikesdeklarationen är uppbyggd kring det nya läget efter 24 februari och ett svenskt medlemskap i Nato. Det är bra att det klargörs att Sverige i sin helhet sluter bakom Washingtonfördraget och Nato:s doktriner (alltså inklusive den som rör kärnvapen).

Som en uträckt hand till Erdoğan konstateras att regelverket för krigsmaterielexport som en följd därav kan komma att förändras. Därmed kör man över den frifräsande S-gruppen i Europaparlamentet som i tisdags röstade för ett förslag att ”på grund av Turkiets militariserade utrikespolitik uppmana medlemsländerna att stoppa all vapenexport till Turkiet”. Förslaget röstades ned ska det tilläggas.

I utrikesdeklarationen slås det också fast att Sverige ”solidariskt” kommer att ”bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets”. Här talas också om ny terroristlagstiftning, men man glömmer att till raddan av kritik mot Morgan Johansson faktiskt också hör hans saktfärdighet vad gäller den lagstiftningen.

Ann Linde tryfferade framställningen med påminnelser om att bytet av den säkerhetspolitiska linjen och viljan att gå Turkiet till mötes inte är detsamma som Armageddon. Grundpelare i politiken som feminism, miljö, bistånd kommer även fortsättningsvis att stå fast. Liksom kampen mot kärnvapen.

Och så är det ju.

Krönika i Altinget 10 juni 2022.

Read More

Så var det dags igen. Efter ett antal regeringskriser och nödtorftigt i hoplappade politiska överenskommelser under de senaste åren tvingas vi ännu en gång utbrista i ett ”vad sjutton håller de på med”. Eller för att uttrycka det mer precist denna gång: Vad sjutton håller Magdalena Andersson på med?

Vägen fram till ett framgångsrikt riksdagsval tycktes utstakad för statsministern. Opinionssiffrorna går som tåget och hon står i särklass bland partiledarna när det gäller väljarförtroende. Fallhöjden blir desto större sedan hon på eget initiativ valt att göra den kommande misstroendeomröstningen om justitieminister Morgan Johanssons hantering av den inre säkerheten till en kabinettsfråga om den yttre säkerheten.

Det är faktiskt obegripligt. Ansvarslöst. Och otaktiskt.

Efter en tafflig inledning har Andersson lotsat Nato-frågan fram till en ansökan om svenskt medlemskap och säkrat stöd inte minst från USA i fråga om militärt bistånd i händelse av elände i avvaktan på att anslutningsprocessen ska gå i mål. På köpet har hon blivit av med en sakfråga som annars hade blivit ett sänke för Socialdemokraterna i valrörelsen.

Helt på eget bevåg är Andersson nu beredd att kasta ut Sverige i en politisk kris samtidigt som det ryska kriget mot Ukraina fortsätter och det pågår känsliga Nato-förhandlingar med Turkiet. Den senare saken blir inte bättre av att det inför tisdagens omröstning krävs ytterligare förhandlingar med vänstervilden Amineh Kakabaveh som står på Turkiets lista över misshagliga svenskar.

I höstas var Kakabaveh tungan på vågen och släppte fram Magdalena Andersson som regeringsbildare efter att i ett märkligt avtal med Socialdemokraterna fått betalt i ”kurdisk valuta”. Också denna gång är Andersson beroende av Kakabavehs röst, men har i realiteten tömt kassan. Om inte Natomedlemskapet ska offras på partialtaret, vilket förstås skulle glädja en del i partiet.

Att politiken på det här sättet reduceras till spel om regeringsmakten gör dock inte att Andersson inför riksdagsvalet blir av med den akilleshäl som i ett ord kan fångas i fenomenet gängkriminalitet – Morgan Johanssons fögderi sedan 2014.

Den enklaste lösningen för att undvika risken för en politisk kris vore att Andersson gör en Löfven, vilket också föreslogs av Ebba Busch under TV4:s partiledardebatt. Det vill säga föregår misstroendeomröstningen genom att låta statsrådet avgå av egen fri vilja. Om statsministern i stället väljer att fortsätta agera som en trotsig tonåring kan Ulf Kristersson – som aldrig borde ha hakat på SD:s utspel – träda fram som den ”vuxne i rummet” genom att dra tillbaka Moderaternas stöd för misstroendet. 

Det borde vara en görlig pedagogisk uppgift att förklara att han som oppositionsledare tar det ansvar för Sverige som statsministern inte är beredd att ta. Och förstås slå fast, att ”backa” inför statsministerns maktspråk inte är liktydigt med förtroende för Morgan Johansson. Verkligheten, ministerns senfärdighet och ovärdighet talar sitt ju sitt tydliga språk.

Det är dock långt ifrån givet att Andersson eller Kristersson levererar inför omröstningen i riksdagen. Pressen ökar då på ansvarskännande riksdagsledamöter i Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet att avvika från partilinjen. Det kommer att kosta på för dem personligen, men lända dem till heder.

Det Sverige behöver nu är en regering som vid behov kan handla med kraft – inte en politiskt förlamad övergångsregering. Och Sverige går till val om några få månader.

Ledare publicerade i Svenska Dagbladet 7 juni 2022.

Read More