Claes Arvidsson

Archive
Volodomyr Zelenskyj

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj har visat hur en politisk ledare kan växa i ödestimmans stund. Detsamma kan sägas om Tysklands förbundskansler, socialdemokraten Olaf Scholz, som på djupet insett att det ryska fortsättningskriget i Ukraina också är en tysk nationell kris. Putin utmanar fred och säkerhet i hela Europa. Tyskland lägger därför om den politiska kursen. Radikalt.

Ett besked från koalitionen med De Gröna och Fridemokraterna är att Tyskland i år satsar ytterligare 100 miljarder euro för att rusta upp försvaret. Därefter ska mer än två procent av BNP gå till försvaret. Tyskland ska också ta krafttag för att minska sitt farliga energiberoende. Det visar sig också inkludera en omprövning av nedläggningen av kärnkraftverk. Som finansminister Christian Lindner uttryckte det: ”[V]i har vaknat ur en självgod dröm”.

Det är dock inte säkert att politiska ledare växer med uppgiften. Det är fint att statsminister Magdalena Andersson visar intresse för försvaret genom att göra förbandsbesök, men hon verkar i grunden inte förstå vad som nu krävs av politisk handlingskraft.

På besök i Helsingfors i början av december – samtidigt som den ryska styrkeuppbyggnaden pågick för fullt – tog Andersson avstånd från vapenskrammel. Inte ens när USA informationsdelade hotet om en storskalig attack mot Ukraina gick larmet. När Ukraina bad om militär hjälp dröjde regeringen politikenligt med att be ÖB föreslå ett paket. Först häromdagen presenterades det förslag som riksdagen under måndagen sade ja till.

Magdalena Andersson kämpade länge emot ett sammankallande av Försvarsberedningen för att dryfta här-och-nu-medel till försvaret och det nya säkerhetspolitiska läget. Den striden förlorade hon. Nu är Andersson öppen för att skjuta till extra medel för 2022, men i övrigt ska Försvarsbeslutet ligga fast till 2025. Detta trots att det enda vi med fullständig säkerhet vet,  är att den grund som försvarsbeslutet stod på är raserad.

Försvarsberedningens arbete bör därför vara långt bredare och mer omfattande än att hantera ÖB:s till regeringen inlämnade shoppinglista för 2022. Det måste dessutom gå att snabba på den planerade långsamma upptrappningen av försvarsförmågan till 2030. Också det civila försvaret i bred mening måste rustas i perspektiv av det som faktiskt är ett krigshot. Och ett hot med kärnvapen.

Det behövs även klarhet i säkerhetspolitiken. När det gäller Nato är Putins röda linje också regeringens – och med samma argument om att medlemskap skulle bidra till instabilitet. Saken blir knappast bättre när Andersson i en intervju i Expressen (24/2) inte gav klart besked om att Sverige kommer att bidra militärt vid ett angrepp på Baltikum. Samtidigt som den svenska allianslösa linjen bygger på en förhoppning om att i nödens stund kommer nog ändå hjälpen.

Tiden kräver mer än så. Försvarsberedningen bör både ta sig an frågan om medlemskap i Nato och sikta på att försvarsutgifterna ska uppgå till 2 procent av BNP senast år 2025. Det är dags för Magdalena Andersson att slita blicken från den pågående valrörelsen och i stället göra en Scholz.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 mars 2022.

Read More