Claes Arvidsson

Archive
Volodomyr Zelenskyj

Han var en komiker som spelade president i en tv-serie. Och i den ukrainska versionen av Paddington var han rösten till den lilla björnen från Peru med den stora hatten. Så tog livet en annan vändning. Volodmyr Zelenskyj blev politiker, och är sedan 2019 Ukrainas president.

På kvällen den 25 februari 2022 höll Zelenskyj ett kort tal till nationen. Det hade gått 38 timmar sedan ryska stridsvagnar börjat rulla in över gränsen som en del av den fullskaliga invasionen och strider pågick runt om Ukraina. I videon ser man honom tillsammans med några medarbetare. Presidentpalatset skymtar i bakgrunden. Han är tagen men samlad:

”God kväll, allesammans! Vi är alla här. Soldaterna i armén är här. Medborgarna är här. Vi försvarar vår självständighet och vårt land. Och från och med nu är det så som det kommer att bli för alltid.”

Talet var en kraftfull dementi av ryktet som spreds om att han hade flyktat landet. Det var också ett besked till medborgarna om att han tänkte stanna på sin post. Orden manade till motstånd. Det avslutades med de två ord som också vi kan utbrista i: ”Slava Ukraini!”

Om Zelenskyj hade accepterat erbjudandet från USA om att evakueras ut ur Ukraina, är det inte osannolikt att motståndet hade fallit samman. Kort sagt, Putins militära specialoperation med sikte på snabb seger hade kunnat bli verklighet – och även vi levt i en annan och långt mer osäker verklighet.

I stället har de inledningsvis snabba ryska framryckningarna övergått i ett fastlåst ställningskrig, något som från rysk sida kombineras med riktade luftangrepp mot civila och civil infrastruktur. Putin har inte heller lyckats behålla hela den nyannekterade delen av Donbass. Den ryska militära förmågan visade sig vara uppblåst.

I själva verket har Putins revanschism och imperiedrömmande gjort Ryssland till biggest loser 2022 i den globala politiken. Några exempel: EU-länderna har snabbt frigjort sig från den ryska energibojan. Europa rustar upp och det transatlantiska bandet har stärkts. Sverige och Finland är på väg in i Nato.

Å andra sidan har Ryssland blivit ännu mer beroende av Kina.

Hur och när kriget kommer att sluta är ovisst. Men även om Ryssland skulle vinna, består de strategiska förlusterna. Ukrainas definitiva steg in i Europa som kandidatland till EU, skulle dock ersättas av Putinlandmodellens kombo av politisk diktatur och korruption.

Efter president Bidens spektakulära besök i Kyiv slog han fast att Putin kan avsluta kriget på en dag. Och det är förstås sant. Men det är knappast möjligt. Det är Putins krig och fälttåget är uppbyggt kring seger som enda möjlighet. Förlust vore förödande för Putins auktoritet och är något som skulle kunna leda till en kupp mot envåldshärskaren.

Således trampar Putin taktfast på i den ryska återvändsgränden. I hans tal till nationen inför årsdagen fanns det inte något som tydde på en vilja att slå in på en annan väg. De vanliga lögnerna stod på rad. Som att Ryssland inte hade börjat kriget och att Kreml nu gör allt för att få slut på det. Och igen skrämde han med kärnvapen.

I Putins värld tillkommer det Ryssland rätten att vara starkt. I lögnens rike utkämpas nu en existentiell strid för att överleva hotet från Väst. Alla måste därför sluta upp bakom flaggan och det ryska. Annorlunda uttryckt är kriget den nya normalen.

Det storskaliga kriget med syfte att utplåna Ukraina som nation går nu in på sitt andra år. Putin tror sig kunna segra genom att uthålligt mala ned motståndet i och utmatta stödet till Ukraina i Väst. Försvarsviljan är stark men utan det militära, ekonomiska och humanitära biståndet hade Ukraina varit förlorat. Utan stöd kan inte heller kriget vinnas. Därför är det klokt att räkna med mer av asymmetrisk krigföring från rysk sida. Men vi får inte låta oss förledas eller förtröttas. Ukrainas heroiska folk lider.

Krönika i Altinget 24 februari 2023.

Read More

Soldaterna önskade till och med lycka till när konvojen på fem personbilar med kvinnor och barn skulle evakuera från ryskockuperade Peremoha. Det var mars 2022. Bilarna rullade i väg. Så kom skotten.

I ett ögonblick mördades sju personer. Inna och hennes treårige pojke var bland de som överlevde. Det gjorde inte hans storebror Yelisey Riabokon.

Sedan 2014 har Museum of Civilian Voices samlat mer än 60 000 ögonblicksbilder från krigets Ukraina. Tillsammans skapar rösterna en sorgesång som smärtar också på tryggt avstånd – och uppfordrar till att bistå en stat i Europa som kämpar för sin överlevnad.

Ukraina hade inte kunnat stå emot den fullskaliga invasionen utan militärt stöd från väst. Men det hade inte heller varit möjligt utan soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati.

Tusentals civila är döda. Mer än tio miljoner lever i inre eller yttre exil. Oron och överlevandets kringflackande vardag skildras av författaren Andrey Kurkov i ”Diary of an invasion” (Mountain Leopard Press 2022). Han beskriver hur kriget äter sig in i honom, och bildar en svulst som kommer att finnas kvar även när kriget tagit slut.

I dagboksanteckningarna ser Kurkov bakåt och konstaterar att ”Ukraina gav mig trettio år utan censur, utan diktatur, utan kontroll av det som jag skrev och sade.” Han ser också framåt och sätter ord på vad vinst eller förlust betyder: ”Antingen blir Ukraina fritt, suveränt och europeiskt eller så kommer landet upphöra att existera.”

För att, kan det tilläggas, bli som Putinland. En maffiastat med lätt igenkända drag från Vladimir Sorokins dystopi ”Day of the Oprichnik” (Penguin Random House) som utkom redan 2006. I Sorokins Ryssland anno 2028 råder en ny tid. Den ”vita oredan” som följde efter den ”röda oredans” kollaps är förbi. Ordningen har återställts. Staten är helig. Förhållandet till omvärlden präglas av sublimerad självisolering.

Monarkin har återupprättats och styrs av Hans majestät – som framtonar som en blandning av Ivan den förskräcklige och Vladimir Putin. Majestätet är upphöjt men samtidigt allestädes närvarande. Regimen är å ena sidan genomkorrupt och brutal, å andra sidan strängt ortodox. Och med hantlangare nära tronen som uppfattar sig själva som nationens tjänare.

Så hur ska det bli? Det är omöjligt att sia om krigets långvarighet eller utgång. Det som däremot är helt säkert är att det ligger i västs eget intresse att snabbare trappa upp det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina.

Allt för att Ryssland ska förlora kriget.

Ryska medier präglas av ett hyperaggressivt – men förstås välregisserat – krigsdelirium. Och officiella uttalanden i lögnens rike summerar till ett slags postmodernistisk mardröm. Den storskaliga invasionen har motiverats med påhittade påståenden om att förhindra folkmord på etniska ryssar, avnazifiera Ukraina eller som ett försvar mot Nato och USA. I botten ligger dock den uttalade viljan att återupprätta det ryska imperiet – med Putin som en ställföreträdande Peter den Store. Kort sagt revanschism som statsideologi.

Faller Ukraina kan andra stå på tur. Vinner Ryssland kan hoppet om att återupprätta den europeiska säkerhetsordningen avskrivas. I stället blir det ett steg mot en världsordning med större maktsvängrum för auktoritära stater.

Men det finns också ett moraliskt handlingsimperativ.

Ryssland bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Det begår folkmord genom att inte erkänna Ukraina som en egen nation, och beskriva landet och dess kultur som en påhittad konstruktion. Barn flyttas till Ryssland. De ockuperade områdena avukrainiseras.

Det är en krigsförbrytelse att delta i planering och genomförande av anfallskrig. Systematiska angrepp mot civila är brott mot mänskligheten. Genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål bryter man också mot krigets lagar. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina. Som i Butja och Mariupol.

Ondska är inte ett begrepp som i ett ord kan sammanfatta angreppskriget, diktaturen i Ryssland, de mekanismer som håller den i gång och den ideologi som bär upp den. Ändå finns det inte något mer passande om man ska välja ett enda ord för de övergrepp som sker på Ukraina. För att citera Sauli Niinistö:

”Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt.”

Yelisey Riabokon blev bara 13 år. Han dog med en röd yllemössa genomborrad av kulor.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2023.

Read More

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Med tre dagars varsel utlyste Vladimir Putin en folkomröstning i Donbass med den enkla frågan om att de från Ukraina helt eller delvis erövrade regionerna skulle byta land till Ryssland. Redan före omröstningen var det dikterade svaret ett rungande ja – och i dag kommer Putin i tal och skrift att tillkännage ”segern”.

Liksom tidigare i kriget mot Ukraina följer Kreml den sovjetiska legalistiska mallen från till exempel annekteringarna av de tre baltiska staterna efter andra världskriget. Alla ”papper” ska till synes vara i ordning för att kunna kolportera en berättelse om den entusiastiska anslutningen till Moder Ryssland. I lögnens rike. I omvärlden.

Själva röstningsförfarandet var förstås som ett dåligt skämt och genomfördes delvis under vapenhot. Men då som nu har det även funktion att tvinga ”väljarna” att underkasta sig makten. Det räcker så att säga inte med att vara passiv, utan i stället krävs ett förödmjukande aktivt ställningstagande för.

I verkligheten är det en förlorare som i dag sammanbitet vänder sig till folket och eliterna. Kriget som inte var något krig utan en särskild militär operation skulle vara över på några dagar och firas med ett quislingstyre i Kiev. I stället blev det ett platt fall som tvingade fram iscensättandet av ett alternativt segermanus skrivet med fokus på Donbass. Där de militära framgångarna har förbytts i sin motsats. Inget går som det var tänkt – utom förstås resultatet i folkomröstningarna.

I linje med den sovjetiska traditionen betyder människoliv ingenting för härskarna. Nu genomförs en till namnet kallad partiell mobilisering av ”kanonmat” till skyttegravarna för att kunna hålla stånd mot framryckande ukrainska styrkor.

Det har i sin tur resulterat i en massexodus från Ryssland av män i vapenför ålder som inte vill riskera att bli inkallade. Kapplöpningen mot gränserna är en handfast demonstration av ihåligheten i den folkliga krigseuforin – när den bistra verkligheten kryper in på den egna kroppen. Mobilisering och motgångar kan i sin tur även påverka bilden av Putin som ”stålmannen” som ska göra Ryssland stort igen.

I verkligheten visade sig krigsmaktens massiva styrka vara en potemkinkuliss, ekonomin ödeläggs och det globala och regionala inflytandet minskar. Ryssland har blivit en pariastat.

Samtidigt som den egna förträffligheten gjordes till dogm, har Moskva velat sätta bilden av ett svagt och käbblande väst. Hittills har reaktionen från USA, Nato och EU – trots en hel del tövan – varit mycket mer kraftfull än vad som hade kunnat befaras. Varken upprepade ryska kärnvapenhot eller användandet av energin som vapen, har fungerat. Det har inte satt stopp för det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, och sanktionsregimen har successivt blivit mer omfattande.

Men det har inte heller hindrat Ryssland från att eskalera i flerfrontskriget. På den ena fronten i form av en ny annektering, och massmobilisering med sikte på att hålla ställningarna till dess att det finns tränade styrkor att tillgå för en ny rysk offensiv. Allt kombinerat med attacker på civil infrastruktur. På den andra kan (de troligen ryska) sabotagen mot Nordstream I och II ses som en signal om att medgörlighet anbefalles för att till vintern undvika ett ännu sämre energiförsörjningsläge. Oskyddade rörledningar finns det gott om.

Defaitistiska röster har höjts – och kommer säkert att höjas igen – för att Rysslands krig mot Ukraina egentligen inte angår oss. Eller att hänsyn måste tas till ryska intressen. Eller att priset för sanktionerna är för högt. Och ja, vintern lär bli kall med stekheta priser på el som kommer att fresta på sammanhållning och motståndskraft i Europa. Saken blir inte mindre allvarlig av att Europa dessutom lär komma att drabbas av andra inslag av hybridkrigföring.

Andra röster varnar för ett kommande kaotiskt sönderfall med dystopiska inslag om Ryssland går förlorande ur kriget mot Ukraina och Putindiktaturen faller. Men han kommer att falla förr eller senare – och ju tidigare desto bättre.

I praktiken innebär båda synsätten att man ser genom fingrarna på hur Ryssland agerar i form av folkmord, brott mot mänskligheten, krigets lagar och krigsförbrytelser. Och det gör det i sådana fall omöjligt att återupprätta en europeisk säkerhetsordning – eller för den delen ha någon som helst tilltro till FN-stadgan.

Krigsherrarna i Kreml har marscherat in i en återvändsgränd och det vore en inbjudan till fortsättningskrig i Europa att hjälpa dem ut. Det gäller i stället att – också i Sverige – se till att hålla gränsen och hålla ut. Och som hjälp till självhjälp kan regeringen Kristersson skicka Archer och Robot 70 till Kiev. Ukrainas strid för att överleva som nation är också en strid för vår frihet.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 september 2022.

Read More

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj har visat hur en politisk ledare kan växa i ödestimmans stund. Detsamma kan sägas om Tysklands förbundskansler, socialdemokraten Olaf Scholz, som på djupet insett att det ryska fortsättningskriget i Ukraina också är en tysk nationell kris. Putin utmanar fred och säkerhet i hela Europa. Tyskland lägger därför om den politiska kursen. Radikalt.

Ett besked från koalitionen med De Gröna och Fridemokraterna är att Tyskland i år satsar ytterligare 100 miljarder euro för att rusta upp försvaret. Därefter ska mer än två procent av BNP gå till försvaret. Tyskland ska också ta krafttag för att minska sitt farliga energiberoende. Det visar sig också inkludera en omprövning av nedläggningen av kärnkraftverk. Som finansminister Christian Lindner uttryckte det: ”[V]i har vaknat ur en självgod dröm”.

Det är dock inte säkert att politiska ledare växer med uppgiften. Det är fint att statsminister Magdalena Andersson visar intresse för försvaret genom att göra förbandsbesök, men hon verkar i grunden inte förstå vad som nu krävs av politisk handlingskraft.

På besök i Helsingfors i början av december – samtidigt som den ryska styrkeuppbyggnaden pågick för fullt – tog Andersson avstånd från vapenskrammel. Inte ens när USA informationsdelade hotet om en storskalig attack mot Ukraina gick larmet. När Ukraina bad om militär hjälp dröjde regeringen politikenligt med att be ÖB föreslå ett paket. Först häromdagen presenterades det förslag som riksdagen under måndagen sade ja till.

Magdalena Andersson kämpade länge emot ett sammankallande av Försvarsberedningen för att dryfta här-och-nu-medel till försvaret och det nya säkerhetspolitiska läget. Den striden förlorade hon. Nu är Andersson öppen för att skjuta till extra medel för 2022, men i övrigt ska Försvarsbeslutet ligga fast till 2025. Detta trots att det enda vi med fullständig säkerhet vet,  är att den grund som försvarsbeslutet stod på är raserad.

Försvarsberedningens arbete bör därför vara långt bredare och mer omfattande än att hantera ÖB:s till regeringen inlämnade shoppinglista för 2022. Det måste dessutom gå att snabba på den planerade långsamma upptrappningen av försvarsförmågan till 2030. Också det civila försvaret i bred mening måste rustas i perspektiv av det som faktiskt är ett krigshot. Och ett hot med kärnvapen.

Det behövs även klarhet i säkerhetspolitiken. När det gäller Nato är Putins röda linje också regeringens – och med samma argument om att medlemskap skulle bidra till instabilitet. Saken blir knappast bättre när Andersson i en intervju i Expressen (24/2) inte gav klart besked om att Sverige kommer att bidra militärt vid ett angrepp på Baltikum. Samtidigt som den svenska allianslösa linjen bygger på en förhoppning om att i nödens stund kommer nog ändå hjälpen.

Tiden kräver mer än så. Försvarsberedningen bör både ta sig an frågan om medlemskap i Nato och sikta på att försvarsutgifterna ska uppgå till 2 procent av BNP senast år 2025. Det är dags för Magdalena Andersson att slita blicken från den pågående valrörelsen och i stället göra en Scholz.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 1 mars 2022.

Read More