Claes Arvidsson

Archive
Joe Biden

Är Vladimir Putin en mördare? President Biden fick häromdagen just den frågan i en intervju i tv-programmet Good Morning America. Svaret blev ja. Och det är inte utan grund. Och därför är det välkommet att det sägs rakt ut av USA:s president.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj överlevde försöket att i augusti 2020 förgifta honom med nervgiftet Novitjok. Det var rena turen. När han insjuknade på väg med flyg från Tomsk till Moskva valde den rådige piloten att nödlanda i Omsk. Han fick vård och flögs senare till Tyskland för fortsatt vård. Dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia hade också turen på sin sida i Salisbury 2018 – och överlevde. I båda fallen har det klarlagts att den ryska militära underrättelsetjänsten GRU stod bakom. 

Den avhoppade FSB-agenten Alexander Litvinenko mötte däremot döden efter att ha förgiftades med polonium-210. Han hade bjudits på te av ryska säkerhetsagenter. Året var 2006. Det som bäst kan beskrivs som statsterrordåd har också kastat nytt ljus över en rad mytiska dödsfall som tidigare avskrivits som olyckor eller oförklarliga. Ett exempel är oligarken Boris Berezovskij som hade gått i exil efter att ha utmanat Vladimir Putin. Han hittades död i London 2013.

Den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov har utmärkt sig också på detta område och anses stå bakom en rad politiska beställningsmord som på Zelimkhan Khangoshvili 2019 och Mamikhan Umarov 2020. I Wien respektive Berlin. Nyligen dömdes två ryska medborgare till tio respektive åtta års fängelse för mordförsök på den Kadyrovkritiske bloggaren Tumso Abdurachmanov i Gävle 2020.

Det är en bild av Putins Ryssland. 

I den bilden ingår också en rad mord som ägt rum i Ryssland. Som morden på journalister som Jurij Sjtjekotjichin 2003, Anna Politkovskaja 2006 och Stanislav Markelov 2009. I februari 2015 sköts Boris Nemtsov – som då var ledare för den demokratiska oppositionen – ihjäl ett stenkast från Kreml.

Sergej Magnitskij avslöjade en härva av korruption kring företaget Hermitage Capital med statliga tjänstemän som skurkar. Han rapporterade om detta till en likaledes statlig undersökningskommitté, men blev i stället själv gripen och häktad. Året var 2008. Under häktningstiden drabbades han av en rad sjukdomar men fick inte vård. Efter att ha suttit i Butyrkafängelset i nästan ett år – och bara några dagar innan häktningstiden gick ut – avled Magnitskij. Han hade blivit misshandlad innan han dog.

I en rättegång 2012 friades de ansvariga vid fängelset. Året efter dömdes Magnitskij postumt för skattebrott. Passande nog hade lagen ändrats 2011 så det blev möjligt att döma en avliden person. Så fördjupas bilden av Putins Ryssland. Fru Justitia går i maktens ledband, blind för rättvisan. Rättslöshet är normen.

När det gäller mord som politisk affärsidé är demokraturen i Ryssland ett slags återsken av det kommunistiska Sovjetunionen. Tsar Nikolaj II, hans hustru Alexandra och deras fem barn mördades i Jekaterinburg sommaren 1918. Sergej Kirov – tänkbar utmanare till Stalin – mördades 1934. Leo Trotskij – tidigare utmanare till Stalin – mördades med en ishacka i Mexico City 1940. När mördaren efter avtjänat straff tog flyget till Moskva förlänades han unionens högsta hedersbetygelse, Sovjetunionens hjälte. Året var 1961.

Det är en ”path dependence” som illustreras av att Putin själv startade sin karriär i KGB och som senare chef blev för efterföljaren FSB. Sedan tog politiken vid.

Till skillnad från då ingår dock inte nu massmord i modus operandi. För att ta ett exempel. Holomodor, den stora svälten i Ukraina 1932–1933, som följde på kollektiviseringen av jordbruket (under slogan ”Utplåna kulakerna som klass”) och krävde uppskattningsvis 3,3 miljoner liv. Holomodor har betecknats som folkmord, brott mot mänskligheten eller ”bara” som en av Stalinregimen önskvärd effekt av den förda politiken. För att krossa motståndet. Göra bönderna fogliga.

Den stora terrorn på 1930-talet med miljoner offer finns inte heller på dagens karta. Ja, politiskt förtryck som skruvas upp ytterligare i en tid när Putineran har gått in i ett nytt skede, men inte som i det kommunistiska Sovjetunionen. En skillnad är att då skulle man aktivt visa sitt regimstöd – nu räcker det med att inte vara aktiv. Det förenande elementet mellan det kommunistiska Sovjetunionen och dagens kleptokratiska styre är avsaknaden av respekt för människan. För människovärdet. Makten är allt.

En annan systemskillnad är att Sovjetunionen gjorde anspråk på att var en alternativ samhällsmodell och man hade därför ett behov av att presentera sig som Mr Nice Guy. Putins Ryssland agerar utifrån ett annat raison d’être; det handlar om styrka och makt som bygger på att både inneha och använda våldskapital. ”Kvarterets buse” vill just uppfattas på det sättet.

Mot den bakgrunden var avslöjandet av mordförsöket på Navalnyj som ett politiskt beställningsuppdrag inte alls någon PR-mässig katastrof för regimen. I stället bar det fram ett budskap till den ”inhemska” publiken om att tiga still för annars…

Mordförsöket på Navalnyj var också sätt att igen demonstrera för omvärlden att ”vi” gör som vill. Kort sagt maktprojektion. Det understryks av att i det ryska utrikesdepartement förnekande av skuld presenteras alternativa förklaringar som alla förstår bara är ”hitte på”.

Och Navalnyj? Efter att ha vårdats i Tyskland återvände han 17 januari till Moskva. Han blev fängslad på flygplatsen med hänvisning till att ha brutit mot en villkorlig dom och därefter har han raskt dömts i två skenrättegångar. Sergej Maximishin, läkaren i Omsk som räddade livet på den ryske oppositionsledaren avled plötsligt i början på februari. Dödsorsaken har inte angetts.

Vladimir Putin har haft makten sedan 2 000. Först sökte han legitimitet genom att leverera välfärd (de höga oljepriserna) och sedan genom patriotism (krigen med annekteringen av Krim som en höjdpunkt. Nu ligger tyngdpunkten på att slå ned ett växande motstånd och framställa oppositionen som gående i Västs ledband. I höst väntar parlamentsval i Ryssland. Repressionen kommer att trappas upp ytterligare. Samtidigt är klokt att vi tar höjd för att patriotismen kan tas i tjänst igen av ”kvarterets buse”.

Publicerad i Frivärld/Säkerhetsrådet 22/3 2021

Read More

När Joe Biden svor presidenteden präglades Washington inte av glada publikskaror utan av folktomma gator. Desto mer påtaglig blev närvaron av 25 000 sammanbitna nationalgardister, som inkallats för att säkra att den främsta av politiska ceremonier i USA inte skulle drabbas av inhemsk terrorism.

Inramningen ger perspektiv på frågan om det var rätt eller fel att slänga ut Trump från Twitter när mobben gick till angrepp mot Kapitolium. Borde man inte i stället ha tagit ställning till varje enskild tweet? Var det ens verkligen en kupp som iscensattes av den hatiska samlingen stödtrupper?

Ett svar är att Trump i sitt tal till demonstranterna manade till marsch mot Kongressen och att gå hårt fram. Det hade kunnat sluta mycket värre. Ropen skallade: Häng Pence! Allt medan presidenten på tv såg hur det formella godkännandet av Bidens valseger omöjliggjordes. Mobben beskrev han som patrioter.

För Trump blev stormningen ett inslag i kampen för att säkra den valseger som han deklarerade redan innan rösterna var färdigräknade den 4 november – och vars faktiska resultat han fortfarande inte har accepterat. Inte så att själva stormningen i sig skulle räckt till statskupp, men den kan ses i perspektiv av den ”statskupp i slow motion” som summerar Trumps presidentskap med hans strävan efter personliga makt i centrum.

I en artikel i Politico har Fiona Hill (som själv under en tid arbetade som utrikespolitisk rådgivare i Trumpadministrationen) frilagt den auktoritära metodiken. Som alltid handlar det om att söka kontroll över militären, kommunikationskanaler, domstolarna, statliga institutioner och den politiska församlingen samt att mobilisera folkligt stöd.

Trump har hamrat in budskap om att han förtjänade att sitta två eller rent av tre mandatperioder. Han har inte velat inte säga om han frivilligt skulle lämna ämbetet vid en valförlust eftersom det skulle vara riggat. Muellerundersökningen var en häxjakt. Eliten konspirerade. Alla som gick emot honom utpekades som fiender – från demokrater i allmänhet till republikaner som inte fullt ut ställde sig bakom honom. Så även Soros, Antifa och globalisterna.

Men institutionerna stod emot. Trots att Trump utsett ”sina” domare gjorde de sitt jobb när de anstormades av påhittade anmälningar om valfusk. Stod emot gjorde också lokala valförrättare. Till slut tog också Pence, McConnell och de flesta republikanska senatorerna sitt ansvar och godkände Bidens valseger. 147 av partifränderna i representanthuset gjorde det dock inte.

Inte heller försvarsmakten lät sig gå på villovägar trots försöken från Trumps sida. Likväl var det onekligen anmärkningsvärt att tio tidigare försvarsministrar den 6 januari såg sig nödgade att offentligt påminna om plikten för alla anställda i försvaret att skydda konstitutionen.

Trump trummade in ett budskap om traditionella medier som folkets fiender medan han samtidigt mobiliserade sitt folk genom tv- kanaler som Fox och sociala medier. Lögnerna stod som spön i backen. Att ha tillgång till Twitter beskriver Hill som Trumps motsvarighet till gammaldags kuppmakares kontroll av radio och tv. 

Så ja, i det perspektivet var det rätt att stänga ned Trumps viktigaste kommunikationskanal. Kalla det gärna nödvärn till försvar av den amerikanska demokratin.

Nu återstår att hitta svar på frågan om hur sociala medier ska regleras för att värna både privat äganderätt och yttrandefrihet. Sociala medier förblir – och på gott och ont – en central politisk arena.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/1 2021.

Read More