När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More