Claes Arvidsson

Archive
Nazism

Ibland blir det tröttsamt med den närmast slentrianmässiga kritiken mot public service för att vara vänstervriden. Men ibland undrar också jag vad sjutton de håller på med i TV-huset.

Ta exemplet med den franske journalisten Paul Moreiras dokumentärfilm Ukraina: revolutionens mörka sida. Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.

Den internationella kritiken blev därefter. Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen. Visserligen ledde protester till att visningen sköts upp, men efter att redaktionen hade genomfört en egen faktagranskning gjordes den ”samlade bedömningen” att filmen skulle sändas.

I sitt försvar lyfte SVT fram vikten av att sända ”kontroversiella dokumentärer” som kan bidra till ”fördjupade kunskaper om världens konflikter”. Det är förstås utmärkt. Men det gör agerandet i fråga om en annan dokumentär blir ännu mer svårförståeligt. SVT har varit medproducent till filmen Watching the Moon at Night men har brutit kontraktet, hoppat av och förklarat att man inte kommer att sända. Allt utan att någon offentlig motivering har gjorts. Men en sådan skulle behövas – för beslutet är verkligen inte självförklarande.

Bo Persson och Joanna Helander har gjort en visuellt stark film med hög närvaro, som låter kommentatorer vrida och vända på terrorism i dess olika ideologiska eller religiösa tappningar. Det är historia och nutid. Perspektivet är globalt. Offren ges en röst. Det är en bra och viktig film – inte minst eftersom den även tar upp kopplingen mellan den moderna terrorismen och antisemitismen.

Watching the Moon at Night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler. Ordförande i den Europeiska filmakademin, regissören Agnieszka Holland, är en av dem som hyllar filmen för att den sätter igång tankeprocesser. Berättelsen, betonar Holland, drivs inte av en enda förenklad tes och saknar ”politisk korrekthet”. Och, kan man fråga SVT, är det inte just sådana perspektiv som vi behöver?

Ukrainafilmen är ett exempel – om inte annat – på lockelsen att sända ”bra” TV med konspirationer som dramaturgisk grund. I Watching the Moon at Night utmanas däremot indirekt konspirationsteorin att den nutida islamistiska terrorismen egentligen är USA:s och Israels fel – och att vi trots allt måste ”förstå” terroristerna. Det låter helt enkelt inte så ”Ship to Gaza”, när Hamas utrikesminister lägger ut rörelsens antisemitiska hatbudskap.

Men det vi verkligen innerst inne behöver förstå är, som systern till ett av baskiska ETA:s offer säger i filmen, att det enda som terrorism kan skapa är lidande, och att terror aldrig kan rättfärdigas.

I  dag visas Watching the Moon at Night på Bio Roy på Avenyn i Göteborg.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 7/6 2016.

Read More

Monumentet över Europas mördade judar i Berlin består av 2 711 olika höga betongpelare som bildar ett slags labyrintiskt system av smala gångar. Att gå in i den ger en klaustrofobisk känsla. Fångad. Ingen utväg. Förintelselägren var välorganiserade dödsmaskiner. Mer än 6 miljoner judar dödades.

Det finns många förklaringar som svarar på frågan hur Förintelsen kunde ske, men trots detta går den inte i sin omänsklighet att förstå. Inte minst därför är det så viktigt att fortsätta söka kunskap om, konfrontera och bearbeta det som är mänsklig historia. Och minnas.

I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer och som en del i högtidlighållandet visar TV4 Fakta i kväll klockan 19 Leo Kantors lågmälda men gripande dokumentärfilm På jakt efter ett svunnet landskap. Landskapet är Europa, Polen och Kantors egen livshistoria. I det personliga kommer man nära.

Förintelsen är en berättelse om förödmjukelse, lidande och meningslös död. Vidden av det som gick förlorat, blir tydligare genom att återkalla det judiska liv som fanns. Före. Det gör Kantor med staden Wroclaw (före 1945 Breslau) som utgångspunkt. Gemenskap. Driftighet. Delaktighet. Kultur. Härifrån hade det kommit judiska politiker och Nobelpristagare som satt Breslau på kartan.

Men det fanns också ett Efter. Efter krigsslutet blev Wroclaw och Nedre Schlesien en samlingsplats för överlevande judar. Dit, till den lilla orten Strzegom, kom Leo Kantor tillsammans med sina föräldrar. Livet startade på nytt. Men det gjorde också förföljelserna av judar.

Framtiden försvann igen och hoppet ställdes nu till emigration, som dock var officiellt förbjuden. I hemlighet organiserade dock den polska kommunistregimen en judisk exodus (avresa endast med handbagage och förbud mot att ta med värdeföremål). Familjen Kantor stannade.

1968 drog kommunistpartiet igång en antisemitisk kampanj med anklagelser mot judarna för att inte vara riktiga polacker utan femtekolonnare. Leo Kantor, och många andra, förlorade jobbet. Kampanjen syftade också till att få ut judarna – med engångspass och utan rätt att återvända – ur Polen. Kantor var en av dem som kom till Sverige.

Efter Förintelsen återstod 250 000 av Polens 3,5 miljoner judar. 100 000 lämnade åren efter krigsslutet. Av de 20 000 som fanns kvar 1968, tvingades 17 000 ut ur landet.

Det är alltså ett svunnet landskap, men det judiska arvet har fått en renässans i Polen. I filmen liknas den fascinationen vid sökandet efter ett judiskt Atlantis – de fanns här men är inte här längre. Likväl. Efter att historien närmast varit utsuddad i offentligheten, existerar den igen. På museet för de polska judarnas historia i Warszawa kan man följa livet under tusen år.

På jakt efter ett svunnet landskap visar Leo Kantor igen prov på sin förmåga att berätta om det som egentligen inte kan berättas. Filmen är en sorgesång, som ljuder än starkare genom att även skildra livet med dess skapande och strävan i den judiska gemenskap som gick förlorad. Den gemenskapen är historia. Det är inte antisemitismen.

Publicerad i Svenska Dagbladet 27 januari 2016.

Read More