Claes Arvidsson

Archive
Afghanistan

Efter terrordådet 11 september 2001 ställde sig Sverige solidariskt på USA:s sida och deltog i Afghanistan tillsammans med ett 40-tal andra stater. Efter att ha funnits på plats i nästan 20 år är det slut. Den 15 maj halades den svenska flaggan på den multinationella styrkans högkvarter i Kabul. Alla lämnar – och för USA:s vidkommande sätter Joe Biden punkt för det ”eviga kriget” den 11 september.


Den svenska insatsen inom ramen för FN:s och Nato:s ISAF- koalition startade med ett förband ur specialstyrkorna men växte till en närvaro med som mest 1 000 soldater och officerare.

Från 2006 till 2014 – då ISAF avvecklades och säkerhetsansvaret övergick till regeringen i Kabul – hade Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan. Insatsen handlade därefter om att agera stöd och utbildningsfunktion inom ramen för Resolute Support Mission.

Sammanlagt har mer än 9 000 svenska soldater och officerare stridit i Afghanistan för säkerhet och fred. Fem har stupat, andra skadats, en del med men för livet.

Tur och skicklighet har gjort att det inte blev värre. Notan för den militära insatsen uppgick för ett par år sedan till mer än tio miljarder kronor, det humanitära biståndet till en miljard och de bilaterala till fem miljarder.

Det som skulle bli en kortvarig humanitär fredsinsats utvecklades till deltagande i ett krig. Nu när uppdraget är avslutat borde vi hedra Afghanistanveteranerna och i en högtidlig ceremoni tacka dem för att deras insats i rikets tjänst.

Har det varit värt det? Försvarsminister Peter Hultqvist har lyft fram att fler kvinnor har fått utbildning, att terrorism har förhindrats och att Afghanistans militära förmåga har stärkts. Så kan man förstås se det.

I verkligheten tyder det mesta sorgligt nog på att det som väntar är inbördeskrig och att framryckande talibaner tar över. Kort sagt, ännu en i raden av misslyckade interventioner.

I en färsk avhandling av statsvetaren Lars Wikman om insatsens inrikespolitiska dimension ger redan titeln svar på vad som över tid var den dominerande berättelsen om insatsen – ”Don’t mention the war” (Acta Universitatis Upsaliensis 2021). Det som intresserar Wikman är hur beslut ramas in i syfte att å ena sidan öka stöd för och å andra sidan minska motstånd mot insatsen (inte minst inom socialdemokratin). Annorlunda uttryckt vägen fram till konsensus.

Ett genomgående tema hos förespråkarna för insatsen i regering och riksdag var att just inte beskriva engagemanget i Afghanistan i termer av krig utan mer i linje med traditionen av fredsbevarande och humanitära insatser.

Att hela tiden hålla en formell rågång till den av USA ledda Operation Enduring Freedom som uttryckligen var en del av president George W Bushs ”krig mot terrorismen”. Och förstås att FN var med på vagnen.

I stället för att vinna ett krig betonades att uppdraget handlade om sådant som byggande av demokrati och jämställdhet. Narkotikasmuggling skulle stoppas. Men Afghanistan passade också som hand i handske i en ny försvarsdoktrin som handlade om att Sverige bäst försvarades på andra ställen än hemmavid.

Sett från ett annat perspektiv kan insatsen därmed ses som en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen om militärt bistånd även utan Natomedlemskap, och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande.

I politikens bråk och larm är det lätt att glömma att det sker mot en botten av en konsensuskultur och nationellt samförstånd anses särskilt viktigt när gäller utrikes- och försvarspolitik.

Vägen fram för sittande regering är att betona kontinuiteten. Även beslut som bryter ny politisk mark – som i Afghanistan – ska ramas in så att de står i samklang med den sedan länge rådande linjen.
När det råder politisk oenighet blir det en strid om vinnande inramning. Som nu när både motståndarna och förespråkarna för en svensk Nato-option betonar att argumenten bara följer de långa linjerna i säkerhetspolitiken.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/5 2021.

Read More