Claes Arvidsson

Archive
Vladimir Putin

Den ryska regimen ruttnar inifrån

By: admin
26-02-2026
Krig, Neo-stalinism, Ukraina, Vladimir Putin

Vladimir Putin vill skriva in sig historien som en härskarlike till Ivan IV, Katarina II och Peter I. Men det som 2022 var tänkt att bli en snabb militär operation för regimskifte i Kiev, blev inte alls avslutningen på den historiska mission som inleddes 2014. I stället sjunker Ryssland allt djupare i kvicksanden.

Kreml pumpar ut budskap om framgångar på slagfältet. Verkligheten ser annorlunda ut. Fronten är i stort sett frusen. Trots förluster på över miljonen man i döda och sårade, kontrollerar Ukraina fortfarande en femtedel av Donbass. Problemen står på kö.

Sönderfallet avspeglas i en ekonomi som har ställts om för krig. Alla pilar pekar i fel riktning bortsett från boomen i vapenindustrin. Kriget tar inte bara stort budgetutrymme utan tär också på de statsfinansiella reserverna. I bilden ingår hög inflation och höga räntor, liksom brist på kapital och arbetskraft inom andra sektorer när mottot är ”allt för kriget”.

Sanktionerna mot Ryssland (EU är på gång med sitt 20:e hårda paket) har inte fått Putin att ge upp sin plan, men de ökar priset för krigsbrotten. Också framöver. Bristen på kompetens, kapital och teknologi från utlandet är exempel på att Putinland går baklänges in i framtiden.

Inget tyder heller på en omprioritering och ju längre tiden går desto mer ackumuleras effekterna. Det gäller även de vanliga ryssarnas vardagsproblem med höga priser, skatteökningar och försämrad offentlig service.

Strategin för bevarande av lugn och ro är att inte längre bara motivera kriget med ”nazisterna i Kiev” och hotet från Nato. Även i fråga om vardagens vedermödor läggs skulden på aktörer och faktorer utanför Ryssland (läs Nato).

Än så länge har inte det folkliga missnöjet växlats över till kritik av den store ledaren eller för den delen i en antikrigsopinion. Att Putin undvikit allmän mobilisering visar dock att han är orolig för konsekvenserna.

Kriget är allestädes närvarande i samhället genom propagandan. I dokumentärfilmen ”Mr Nobody mot Putin” på SVT Play fogas videoklipp från en skola på den ryska obygden samman till en berättelse om hur indoktrineringen successivt blev navet i undervisningen. Barnen ska förberedas för att bli kanonföda eller i alla fall lojala undersåtar.

Ryssland har blivit en totalitär stat. I Putins neo-stalinism ingår att angiveriet har återuppstått, liksom risken att avskedas från jobbet för att uttrycka avvikande uppfattningar. Straffen för att protestera är drakoniska; sju års fängelse för att ha placerat ut små klisterlappar med antikrigsbudskap.

Informationskontrollen över sociala medier har skärpts och fortsätter att tillta. Nu vill regimen att folk ska lämna populära appar som Telegram till förmån för den statskontrollerade Max. Genom att blockera de andra apparna gör man valet lättare. Det händer att anställda i statens tjänst tvingas visa upp att Max är installerad.

Det senaste exemplet på hur Putindiktaturen drar åt tumskruvarna är en dom (böter) för att ha gillat inslag på Youtube som säkerhetstjänsten FSB inte gillade. Kort sagt, storebror ser dig. Och förstås, den skyldige har gjort avbön.

Kriget är den enda framtidsvision som Putinregimen bygger sin legitimitet på, och den blir ännu viktigare för regimens överlevnad allteftersom regimen ruttnar på insidan. Men det blir allt svårare att upprätthålla skenet av framgång. Hoppet står till valfrändskapet med Donald Trump. I den pågående förhandlingscirkusen vill Kreml ha en ”fredsdeal” där Ukraina förlorar (territorium och suveränitet), och som bonus ger Ryssland möjlighet till ekonomisk och militär styrkeuppbyggnad.

Det råder inte något tvivel om att Putins övergripande strategiska mål består, det vill säga att skapa en rysk intressesfär och att med olika medel – liksom Trump – härska genom att splittra EU. Också därför får vi inte låta oss förtröttas i stödet till Ukrainas kamp för överlevnad som nation och försvarare av vår civilisation. Tänk seger, och agera därefter.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2026

Read More

Det är upp till Europa att stoppa Putin

By: admin
04-12-2025
Donald Trump, EU, Ukraina, Vladimir Putin

USA står varken på Ukrainas eller Europas sida. Trumps världsbild och ideal består av stormakter som gör upp på egen hand, och då helst på ett sätt som genererar klirr i den egna familjekassan. Andra stater kan behandlas som växelmynt när affärerna görs upp. Allt eventuellt tvivel om den saken försvann med lanseringen av den ”ryska” fredsplanen i 28 punkter.

Visserligen har förhandlingscirkusen sedan gått vidare till att förutom Moskva även inkludera Kyiv, men det ändrar inte på faktum. Visst kan man hoppas på att en ”deal” verkligen tillvaratar Ukrainas och Europas fundamentala säkerhetsintressen, men underverk inträffar tyvärr väldigt sällan.

Det är hög tid att inse att klockan nu är fem i tolv – och agera därefter.

Det är, som den tyske kanslern Friedrich Merz slog fast i Bundestag, dags att få Putin att inse att han varken militärt, politiskt eller ekonomiskt kan vinna kriget mot Ukraina. Merz riktade sig till Putin men han hade också ett indirekt budskap till Trump: Ukraina ska sitta med vid förhandlingsbordet och Europa accepterar inte att bli överkört.

Merz utlovade ökat ekonomiskt och militärt bistånd. Han talade sig dessutom varm för att den ryska centralbankens frysta tillgångar i Europa ska användas som lånefacilitet för att hålla Ukraina i gång 2026–2027.

Innan klockan är slagen måste fler följa Merz genom att massivt trappa upp stödet till Ukraina. Det är hjälp till självhjälp, som dessutom kan bidra positivt till de pågående förhandlingarna.

Ryssland fortsätter pressa på med sin ”köttkvarnstaktik”, men har trots enorma förluster efter snart fyra år inte lyckats ta hela Donetsk. Det vill man ändra på i ”fredsuppgörelsen” med Trump för att Putin därigenom ska kunna deklarera en seger. Men det är också av militärstrategisk vikt, eftersom det öppnar för ett framtida fortsättningskrig när man fått kontroll över det som nu är väl befästa ukrainska ställningar.

Putin är varken beredd att ge upp grundkraven på begränsningar av den ukrainska försvarets storlek eller ett absolut nej till medlemskap i Nato. Ukraina ska inte tillåtas vara en suverän stat utan inordnas i den ryska säkerhetssfären, bli en bricka i det som i Ryssland framställs som en existentiell kamp mot ett påstått krigslystet Nato.

Ett avtal som inte ger Ukraina vattentäta säkerhetsgarantier är inget värt. Kriget är den livsluft som genomsyrar Putinland; politiskt, ideologiskt och ekonomiskt. Det som ska ge diktaturen sin legitimitet. Alltså består krigsmålen.

Samtidigt sker en upptrappning av kriget i gråzonen mot Europa i form av desinformation och sabotage i syfte att polarisera och skapa osäkerhet. Kreml sår splittring, spär på Ukrainatrötthet och hoppas på att den politiska utvecklingen i Europa ska gå Putins väg.

Ryssland har sedan länge en god vän i Ungerns Viktor Orban. Tjeckien och Slovakien går nu i samma riktning. Alternativ für Deutschland är störst i den tyska opinionen och detsamma gäller Reform i UK. Om det i dag hölls presidentval i Frankrike skulle Nationell samlings Jordan Bardella flytta in i Elyséepalatset.

Saken blir inte bättre av att den nationalkonservativa högern i dess olika schatteringar kan räkna med draghjälp från Vita huset.

Det är utan tvivel så att ekonomiskt trånga tider bidrar till polarisering och populism i Europa. Likväl är detta inte något argument mot att massivt öka biståndet till Ukraina.

I en perspektivrik studie från Norsk utenrikspolitisk institutt granskas konsekvenser och kostnadsbilder för två scenarion med en rysk respektive en ukrainsk ”(del)-seger”. Slutsatsen är att entydig. Att ge Ukraina vad landet behöver ekonomiskt och militärt faktiskt är en, i pengar räknat, god investering. Som förstås också ökar säkerheten i Europa.

ÖB Michael Claesson gör bedömningen att Putin vid sidan av hybridkriget till och med skulle vara beredd att testa hållbarheten i Natos artikel 5, ta ”enorma strategiska risker för att uppnå allt de tror är möjligt att uppnå”. Också det är ett skäl till att Ryssland inte får vinna.

Krönika i Altinget 3 december 2025.

Read More

Stalin-kulten avslöjar Putins Ryssland

By: admin
04-12-2025
Neo-stalinism, Ukraina, Vladimir Putin

I den tid när Sovjetunionen först krackelerade och sedan upplöstes revs statyer och monument som hyllade diktatorn, kommunistpartiets generalsekreterare Josef Stalin. Propagandabilden av honom som den store och fullkomlige ledaren (vozjd) sprack definitivt. Miljoner hade mördats under åren av statsterrorism och ännu fler hade ”bara” förlorat sina liv.

Det blev dock aldrig någon uppgörelse med det förflutna som skulle möjliggöra avstamp för en annan framtid. I stället har stalinismen gjort comeback under Vladimir Putins tid.

Fallet med den rysk-karelske historikern Jurij Dmitriev är ett vittnesbörd om vad som kunnat bli och hur det i stället blev.

I mitten på 1990-talet inledde Dmitriev utgrävningar av massgravar från Stalintiden för att hitta och identifiera offren för statsterrorn. Gravarna i Sandarmokh och Krasny Bor i närheten av den karelska huvudstaden Petrozavodsk blev minnesmärken över en ond tid, men kunskapen innebar också en möjlighet till ett slags återupprättelse för offren och deras anhöriga. En del av dem som mördades var invandrade som trott sig kunna hitta lyckan i det socialistiska paradiset, men som i stället förpassades till dödsriket. Bland dem fanns även så kallade Kirunasvenskar.

Arbetet skedde först med myndigheternas goda minne. Det blev dock allt sämre och byttes mot en upptrappad förföljelse. 2016 inleddes en rättsprocess mot Dmitriev, baserad på en fabricerad anklagelse. Saken utvecklades till en långdragen kafkaliknande följetong fram till dess att den slutliga domen föll 2021. Straffet för att ha avslöjat Stalins förbrytelser fastställdes till 13 års fängelse.

Till skillnad från den i fängelset döde (och troligen mördade) ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj är Dmitriev fortfarande i livet. Dock med svåra hälsoproblem. Han trakasseras – liksom Navalnyj – genom att återkommande sättas i isolering för påhittade ordningsbrott, till exempel att på grund av yrsel olovligen ha suttit på britsen i cellen.

Det är en bild av ondskan i Putinland.

Putin har sammanfattat sin version av Stalin med att han var ”en komplex person” och kritiserat den ”överdrivna demoniseringen”. I Kremls minnespolitik har terrorväldet tonats bort och i stället betonas sedan länge segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Alltså det krig som i den statliga propagandan och i historieundervisningen kopplas ihop med den storskaliga invasionen 2022 av Ukraina.

I det som bäst kan beskrivas som en officiell kult hamras angreppet in som ett slags fortsättning på samma kamp för överlevnad i ett nytt ”försvarskrig”. Nu mot (hitte-på) nazisterna i Ukraina och deras bundsförvanter i väst.

I en tid när Stalin kommit in i värmen har byster och minnesmärken till hans ära dykt upp. Mest spektakulär är invigningen i år av en kopia av en staty i kolossalformat i Moskvas tunnelbana. Originalet revs under avstaliniseringen på 1960-talet. Stalin-merch finns att köpa. Och ja, Stalin ses av väldigt många vanliga ryssar som den store nationelle ledaren.

Samtidigt har museer och andra minnesmärken över offren försvunnit. Människorättsorganisationen Memorial, den främste vårdaren av sanningen om Stalin och värnaren av dagens politiska fångar, brännmärktes först med beteckningen utländsk agent och blev sedan förbjuden.

Kanske hade Ryssland kunnat bli ett annat land än det nu reellt existerande Putinland. Det får vi aldrig få veta. Men vi vet vad som blev: neo-stalinism med förträngningen av Stalins skräckvälde som en avgörande markör – och med allt fler politiska fångar. Det vi måste förhålla oss till är en politisk diktatur, en paranoid och revanschistisk stat.

Om framtiden är det alltid svårt att sia – det enda säkra är att Ryssland bara kan mötas med politisk fasthet och militär styrka. Och mer stöd till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 nov 2025.

Read More

Relationen med en vindflöjel

By: admin
25-08-2025
Donald Trump, EU, Nato, Vladimir Putin

Amatörernas julafton är ett sätt att sammanfatta modus vivendi under administrationen Trump II – med presidenten själv som den största tomten. Det politiska hantverket är därefter, men ingen behöver tveka om att färdriktningen är America First. Och förstås Trump First med dess kombo av maktlystnad och girighet.

Argument inlindade i smicker går hem. Världens mäktigaste man lider av samma problem som drottningen i sagan om Snövit. Hon som stod framför en magisk spegel som alltid slog fast att drottningen var vackrast i landet. Världen räds de politiska konsekvenserna av att som spegeln en dag svara att det är Snövit som är vackrast. Därav variationerna på temat storhet när Europa möter Trump.

Ryssland fjäskar också, men förlöjligar eller ”trollar” honom samtidigt. Och det går uppenbarligen an. Trump verkar uppriktigt glad över att den ryske diktatorn och krigsförbrytaren ger uttryck för att gilla honom. Så den utrullade röda mattan i Anchorage var lika naturlig som att Putin mottogs med applåd. Kanske Putin är ett slags förebild. I alla fall sett i perspektiv av den pågående processen i USA av ”statsövertagande”, ”kommandokapitalism” och ”oligarkifiering”.

Samtidigt är presidenten som en lynnig vindflöjel. Ena dagen tycker han si men efter nästa möte i stället så. Detaljer betyder intet. Ett fredsavtal som det tar år att förhandla fram mellan Ryssland och Ukraina ser bättre ut i den självutnämnda fredsfurstens ögon, än en permanent vapenvila som kan träda i kraft omedelbart.

Så Putin kan lugnt fortsätta kriget och glömma hotet om verkligt hårda sanktioner. Eller så ändrar Trump sig igen.

Och avtal är inte till för att hållas utan för att brytas.

Att politiken kan kastas om från en dag till en annan gör det ännu svårare för Europa att förhålla sig till hur den ska bemötas. Detsamma gäller aversionen mot konkretion och detaljer. Det lät som något tänkbart positivt när Trump öppnade för säkerhetsgarantier till Ukraina, men var förstås bara luft. Det hastigt påkomna talet om att leverera vapen för angrepp inne i Ryssland röner sannolikt samma öde.

Den transatlantiska länken var grundad i en värdegemenskap byggd kring grundstenar som demokrati och rättsstat i enskilda länder, försvarsalliansen Nato och ett internationellt system med institutioner som världshandelsorganisationen WTO. Den gemenskapen finns inte längre. Ingen behöver heller tvivla på att Trump-administrationen inte gillar Europa. Länken är bruten.

Samtidigt måste Europa av både säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl förhålla sig till världens mäktigaste land. Det innebär att odla relationer baserade på sammanfallande intressen. Så vad kan göras?

I rapporten ”Rebalancing transatlantic relations – a roadmap for 2030” från tankesmedjan German Marshall Fund är en utgångspunkt att lägga det som har varit åt sidan och starta på nytt i en tid där den globala maktbalansen ändras. Man påminner om att EU och USA tillsammans bildar världens största handels- och investeringsområde, har ett långtgående säkerhetspolitiskt samarbete och ett strategiskt intresse av att möta utmaningen från Kina.

Om partnerskapet också fortsättningsvis ska vara en bärande bjälke i världen, måste de politiska motsättningarna överbryggas. USA och Europa behöver tillsammans gå i bräschen i fråga om teknologisk innovation och regulatoriskt nytänkande. Men är det möjligt? Det är inget fel på strävan, men är inte alla de goda idéerna – bortsett från ett större europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten – allra mest en akademisk övning?

Det är klokt att höja blicken, men risken är att man då inte ser vad som pågår på marken.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 augusti 2025.

Read More

Natomöte i förhöjt säkerhetsläge

By: admin
25-06-2025
Donald Trump, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Upptakten till Nato-toppmötet i Haag hade kunnat vara bättre. I Rom deklarerade den italienske försvarsministern att Nato (och EU) tillhör en förgången tid. Från Bratislava hördes tal om att neutralitet kanske vore bättre än medlemskap. Ledande tyska socialdemokrater ville – liksom ADF och Die Linke – värma upp relationerna till Kreml. Spaniens premiärminister Sanchez med en Nato-fientlig koalitionspartner körde en egen version av Dario Fos fars ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Och bland Natoländerna är han inte ensam om den hållningen.

Och så Iran. Framtiden i regionen var osäker redan innan Donald Trump aktivt valde att gå in på Israels sida i kriget mot mullorna i Teheran. Glöm det där med kärnvapen, är budskapet levererat i form av bunkerbomber från B-2 Spirits. Men är det troligt med en fundamentalistisk regim vars kärnvapenprogram varit själva juvelen i dess arsenal? Kanske blir svaret en enkel ”smutsig bomb” bestående av en sprängladdning och radioaktivt material? 

Frågan är också om ett desperat Iran väljer att utvidga stridsscenen regionalt genom attacker mot amerikanska baser. De lär i sådana fall inte bli obesvarade. En stängning av Hormuzsundet ligger även i korten och därmed ett stopp för den internationella sjöfarten. En möjlig konsekvens blir att priset på olja och gas skjuter i höjden.

Mer av den hybrida krigföring som Iran regelmässigt riktar också mot Sverige är att vänta. Terrorhotet ökar. Ännu ligger dock terrornivån kvar på tre, det vill säga att dåd är tänkbara men Sverige anses inte vara ett prioriterat mål.

Och så står frågan om Trumps nu önskade regimskifte i kön av osäkerheter.

En sak som däremot är säker, är att Ali Khameneis kompisdiktator i Kreml inte enbart beklagar utvecklingen. Kritiken från Putin mot Israel och USA har inte låtit vänta på sig, men för honom är det ändå kriget mot Ukraina som är prio 1. Det kan nu hamna ännu mer i skymundan.

Ukraina borde ha varit en huvudpunkt men blir knappt ett kommatecken. Det är osäkert vad president Zelenskyj kommer att inviteras till, det finns en rädsla för att Trump ska spåra ur. Så absurt är det. Men det är värre än så.

Vid toppmötet i Washington 2024 slogs det fast att Ukraina har rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val och att landets framtid finns i Nato. Medlemskapet beskrevs som oåterkalleligt. I det utkast till slutdeklaration som cirkulerat inför veckans möte nämns inte ens Ukraina. Ryssland utpekas som ett hot mot Nato, men till skillnad mot tidigare, inte som aggressor i kriget mot Ukraina.

Det är Trumpfaktorn. Han gillar Putin.

Men som ett minimum borde det finnas med en formulering om att Natos ”öppna-dörren-politik” i förhållande till medlemskap står fast. Och vore det inte på tiden att för gott begrava det vilande Nato-Rysslands-rådet? Rådet bildades 2002 med sikte på en allt närmare relation mellan parterna. Alltså i en annan tid än den som vi lever i sedan länge.

Den allt överskuggande frågan i Haag blir i stället Trumps uppmaning: Show me the money. Kravet är att alla medlemsstater ska binda sig för att lägga fem procent av BNP (till skillnad från dagens två procent) på försvar.

Det är en självklarhet att Europa ska ta ett större ansvar för säkerheten. Det ska Trump i alla fall ha. Det borde ha skett för länge sedan. Då hade krisen inte stått för dörren som den nu gör. För generalsekreteraren Mark Rutte gäller det nu att hitta en formel för ökningen som alla kan leva med. Det politiska priset för oenighet är mycket högt.

Därför lär det bli åtskilliga välknådade formuleringar och kryphål i slutdeklarationen. På bordet ligger en uppdelning mellan militärt försvar och civilt, 3,5 respektive 1,5 procent. En utestående fråga är vid vilken tidpunkt målet ska vara uppfyllt. En annan är vad som ska ingå på den civila sidan. Klart är i alla fall att bistånd till Ukraina borde ingå.

Ryssland är en totalitär stat och ett land som anser sig ha rätt till andra länder och intressesfärer. Krig är den enda framtidsvision som Putin erbjuder. Därför är Ukraina den första försvarslinjen i Europa. För att hålla den krävs mer avancerade vapen som kan göra mer skada i Ryssland, ekonomiskt stöd till vapentillverkning och mycket mer. För Trump är däremot Ukraina inte viktigt. Han vill bara få slut på kriget och öppna för business med Kreml.

Den 1 juli tar Danmark över från Polen som ordförande i Europeiska rådet. Prioriteringarna är tydliga och ambitionen är hög: 2030 ska Europa kunna försvara sig på egen hand; att bli herre i eget hus genom samverkan mellan EU och Nato. Och mycket är redan i process för att både ge finansiella möjligheter till nationella satsningar på försvar och uppbyggnad av försvarsindustri.

Men att om fem år ha alla de strategiska förmågor som USA nu ensamt står för, är dessvärre inte realistiskt. På vägen gäller det därför att även framledes vårda relationen till Vita huset och bara ta strid när det verkligen är allvarligt. Detta trots den auktoritära politiken på hemmaplan och tiraderna mot den europeiska civilisationen.

Även när Trump flyttat ut kommer dessutom förbindelserna inte att bli som de en gång i tiden var när Europa verkligen var viktigt för USA. Närvaron kommer att minska. Fokusområdet är Kina. I Europa är det bara Arktis som riktigt räknas militärt i Vita huset.

Hotet om att ta Grönland med militära medel var oförlåtligt i förhållande till en allierad. I grunden handlar det dock om behovet av att möta hotet från Rysslands kärnvapenbärande ubåtar på Kola. Politiken understryks av att ansvaret för Grönland nu har flyttats från det amerikanska Europakommandot till U.S. Northern Command som har fokus på att beskydda USA.

Inför Haag-mötet har det inte avhörts några nya hot från Trump om att lämna Nato. Och trots varningar om motsatsen har försvarsminister Hegseth tidigare utnämnt en ny SACEUR, den högsta militära befattningen i Nato och som alltid är en amerikan. Han har också fastslagit i Interim National Defense Strategic Guidance att kärnvapenparaplyet över Europa fortfarande är utfällt.

Men det är omöjligt att veta hur lös förbindelsen är eller hur lite som som ska till för att den ska brytas. Trump är ju mer känd för känslomässiga infall och egenartade verklighetsföreställningar än att vara genomtänkt.

Det är en styrka att Riksdagen enhälligt ställt sig bakom det nya femprocentsmålet. Att Sverige dessutom ligger i framkant vad gäller medlemskapet i form av styrkebidrag stärker vår och alliansens försvarsförmåga. Det ger dessutom Sverige extra tyngd både i Nato och i EU.

Och än så länge rullar arbetet på i Nato som vanligt. Svensk försvarsförmåga stärks i detta nu genom bilateralt samarbete med till exempel Finland, regionalt i Norden-Baltikum, och inte minst inom ramen för det minilaterala av britterna ledda Joint Expeditionary Force. Det är ”garderingsstrategin” om Donald Trump plötsligen får för sig att minska USA:s engagemang till den grad att alliansen i praktiken inte längre kan fylla sin funktion att avskräcka och försvara. 

Det kan också bli ett kort farväl. Allt som tidigare inte troddes möjligt är nu möjligt.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 juni 2025.

Read More

I det ockuperade Ukraina har till och med tiden blivit rysk

By: admin
19-03-2025
Donald Trump, Russificering, Ukraina, Vladimir Putin

Förhandlingar om ett slut på kriget i Ukraina har redan tidigare legat i korten, men då med utgångspunkten att det skulle ske utifrån en ukrainsk styrkeposition. Men med USA:s president Donald Trump är det motsatsen som gäller. Han vill ha en deal för att kunna utropa sig till fredsfurste, till en starkare man än Putin och dessutom möjligen dra in lite snabba cash.

Ukraina i sig är en bisak – Trump är huvudsaken. Beskedet från Vita huset är att priset för vapenvila och eventuell fred är att landet måste ställa in sig på att avträda ockuperat territorium.

Kort sagt, överge sina egna medborgare.

Putin har å sin sida stått på sig efter att ha fått huvudkrav tillgodosedda av Trump redan innan förhandlingarna hade inletts.

Ryssland har annekterat Donbass och Krim i strid med folkrätten, men det betyder nada för Trump. Med stöd i den uppdaterade ryska konstitutionen kräver Kreml i stället att de delar som Kiev har återtagit (“ockuperat”) måste befrias.

Samtidigt rullar russificeringen med full kraft i de ockuperade delarna av Ukraina. I propagandakriget avfyras ständiga salvor om att regeringen i Kiev är nazister och russofober – och egentligen är förklädda representanter för Nato. Och dessutom är ju Ukraina inte och har aldrig varit en egen nation utan är en del av Ryssland, enligt propagandan.

De ideologiska grundelementen är förstås desamma som i Ryssland i form av en treenighet bestående av imperial nationalism, sovjetnostalgi och rysk-ortodoxi. I kulten har det Stora fosterländska kriget en central roll – att det krig som utkämpas nu är samma strid nu som då.

Typiskt nog börjar tideräkning för kriget i Kreml först 1941 då Hitlers Tyskland gick till angrepp, inte Molotov-Ribbentroppakten med nazisterna 1939.

Budskapet till dem som identifierar sig som ukrainare är att de är förledda och med brutala medel ska de komma på rätta tankar. Det behöver ju förstås inte betyda att identiteten ändras men att man ska tvingas böja sig. Kort sagt, som i Ryssland.

På klassiskt maner skapas rädsla i form av inkallande av misshagliga eller misstänkt misshagliga ukrainare till förhörscentran. Särskilda läger för omvändelsebehandling har inrättats. Det finns också rena tortyrkammare.

Det ukrainska språket är bannlyst i skolor och på universitet. Läromedlen är förstås ryska.

Ukrainska är inte heller tillåtet språk i offentliga institutioner. Den ryska ortodoxa kyrkan är den enda tillåtna och präster från andra kristna kyrkor förföljs. I försöken att utplåna det ukrainska ingår rivandet av minnesmonument över Holomodor (den politiskt framkallade svältkatastrofen 1932–1933 i den dåvarande sovjetrepubliken Ukraina).

Mer materiellt påtagligt är att det bara är ett byte till ett ryskt pass gör det möjligt att få tillgång till socialt stöd, hälsovård och pensioner. Rubeln är det enda giltiga betalningsmedlet.

Till och med tiden har blivit rysk.

Till bilden hör å ena sidan att hundratusentals ryssar har uppmuntrats att flytta in på ockuperad mark. Å andra sidan tvångsinkallas ukrainska män till den ryska armén för att i rollen som kanonföda strida mot sina egna landsmän och 20 000 barn har tvångsdeporterats till Ryssland.

Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utgjorde den definitiva slutpunkten på det post-kommunistiska Ryssland. Skapandet av en ny nationell identitet byggt till den ”den heliga treenigheten” inleddes tidigare, men processen har intensifierats. Det understryks av att indoktrineringen nu inte längre bara pågår i högstadiet och på universiteten, utan att propagandan kolporteras även på förskolan och till småskolebarn. Och kriget står i fokus.

Den som tror att Putin nöjer sig med en Ukrainadeal tror fel. 

Krönika i Altinget 19 mars 2025.

Read More

Trump agerar som en allsmäktig gudfader

By: admin
21-01-2025
Donald Trump, EU, Högerextremism, Tullar, Ukraina, Vladimir Putin

Ibland överträffar verkligheten vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. En sådan dag är det i dag, när USA:s 47:e president svärs in och ett nytt kapitel i The Trump Story börjar skrivas. Historien skulle ha kunnat vara en svart politisk fars, men den är en amerikansk tragedi som utspelas i realtid.

Med Donald Trump får världens mäktigaste land igen en president som anser att diktatorerna Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Xi Jinping är förebilder. Ja, som i alla fall prisas för sin handlingskraft. Lite skämtsamt har Trump sagt att han bara ska styra som en diktator första dagen på jobbet.

Agerar som en allsmäktig gudfader

Om man ska tro den tillträdande presidenten är han störst, bäst och vackrast, en guds gåva till mänskligheten. Smicker är följaktligen det som krävs för att komma på god fot med honom. I Donald Trumps värld är det uttryck för respekt. Detsamma gäller annan betalning av tribut, typ kampanjbidrag i valrörelsen eller kostnaderna i samband med installationen.

Samtidigt agerar Donald Trump som en allsmäktig gudfader när han delar ut fördelar och beskydd i utbyte mot osviklig lojalitet och, å andra sidan, mobbning och hot. Det republikanska partiets överideologi är numera klientilismen. Det finns en oro för ”state capture” med Viktor Orbáns Ungern som förebild.

I sitt avskedstal varnade president Biden för att en oligarki tar form på basis av extrem rikedom, makt och inflytande.

Trump kan knappt öppna munnen utan att faktakontrollanterna visar röd flagg, men det berör honom inte. Sant eller falskt spelar inte någon roll för en person som med filosofen Harry G Frankfurst ord skulle kunna beskrivas som en ”bullshit artist”. Det allt överskuggande för en ”skitsnackare” är att skapa intryck och säga det som leder till att bakomliggande outtalade mål uppnås.

Saken blir inte bättre av att för mycket av det snacket minska förmågan att faktiskt kunna tala sanning.

Trump begriper inte värdet av allianser

Donald Trump leder världens mäktigaste land men står för en geopolitik som för tankarna till en realitysåpa. Han är fixerad vid tullar – trots att det utlovade resultatet av införandet av sådana går på tvärs mot hur de i verkligheten fungerar. Så nu ligger handelskrig mot Kina och EU i korten. Och förstås ökad inflation i USA.

USA får en president som inte förstår att allianser med andra stater ger ett enormt övertag i förhållande till Kina, Ryssland och Iran. Med hot om militärmakt och ekonomiska sanktioner har Donald Trump i stället krävt att få lägga beslag på Grönland. I samma släng ska USA ta över Panamakanalen. Kanada kan lämpligtvis inkorporeras som en amerikansk delstat. Lägg därtill att Elon Musks kampanjande i Europa nu blir officiell utrikespolitik.

Till skillnad från under den första mandatperioden är det få vuxna i det Ovala rummet, men desto fler som hör hemma i ett skräckkabinett. Genom utspelen tar USA avstånd från den i FN grundande rättsordningen med staters suveränitet och territoriella integritet som grund.

Det välkomnas både av Kina och Ryssland som också vill att stormakt ska vara detsamma som rätt.

Fasthet – men också flexibilitet

Utrikesminister Sergej Lavrov har betonat att USA och Danmark borde lyssna till vad Grönlands invånare själva vill – på samma sätt som Ryssland hävdar att man gjort med invånarna på Krim och i Donbas. Kreml har med nöje också kunnat konstatera att den nygamle presidenten delar den ryska synen på vad som utlöste kriget mot Ukraina, det vill säga det påstådda hotet från Nato mot Ryssland.

Donald Trump har försäkrat att kriget kan avslutas på 24 timmar, men räknar nu med att det tar upp till ett halvår. Tyvärr är det mer sannolikt att det i sådana fall snarare blir en fred på Putins än Ukrainas villkor. Avtalet med talibanerna från 2020 (som Biden tyvärr fullföljde) är ett avskräckande exempel på Trumps ”Art of the Deal”.

I en tid när det är troligt att en kravstor Trump kommer att försämra relationerna till Europa krävs det sammanhållning och fasthet men också flexibilitet för att göra överenskommelser.

Fortsättningen på Donald Trumps historia behöver inte bli så illa som man kan befara och det kan till och med finnas uppsidor både i USA och på världsscenen.

Men det kan också bli värre.

Krönika i Altinget 22 januari 2025

Read More

Allt förfryser i Putins Ryssland

By: admin
10-12-2024
Neo-stalinism, Tystnadskultur, Ukraina, Vladimir Putin

I Ryssland finns numera två versioner av Fader Frost. Den ena kommer traditionsenligt med gåvor vid nyår. Den andra ”tomten” – Kremls egen Ded Moroz – är diktator året runt. Regimen har under många år successivt trappat upp repressionen och efter den storskaliga invasionen av Ukraina är samhällsklimatet iskallt.

I Putins värld är Sovjetunionens upplösning 1991 det förra århundradets största geopolitiska katastrof. Nu kan han i alla fall glädjas åt att ha återskapat centrala inslag i det stalinistiska terrrorväldet. Stalin själv har dessutom kommit på modet genom att regimen kolporterar förstående filmer och tv-serier – allt medan minnet av den grymma tiden förtrycks undan. Och ja, Stalin är poppis.

Den högljudda propagandateatern i statlig tv står i bjärt kontrast till generalordern om största möjliga tystnad. Med en allt tjockare lagbok till hands krossar regimen alla försök att ta ställning mot Ukrainakriget.

Juristen och lokalpolitikern Aleksej Gorinov tog ställning mot storkriget och dömdes våren 2022 till sju års fängelse. Nyligen dömdes han till ytterligare tre år. Han anklagades för att ha diskuterat kriget med cellkamrater med ord som, enligt åtalet, ”legitimerade terrorism”. Liksom oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, som avled i fångenskap, är han sjuk men får inte vård.

Det finns ett tusental politiska fångar och långt fler har blivit bötfällda för att ha haft en uppfattning eller ställt en fråga. Och så kan man förstås bli av med jobbet. Det är inte heller tillräckligt att tiga, utan krav ställs på ”Ivan och Irina” att aktivt ta ställning för kriget och de styrande. Och angiveriet har gjort comeback.

Den kognitiva dissonansen från den sovjetiska förtryckarstaten går därmed i repris; det är bara möjligt att vara sig själv med de allra närmaste. Resultatet är ett samhälle som utmärks av social apati, rädsla för att säga ifrån och ovilja att ta ansvar. I stället får livet gå sin gilla gång. Kriget är både närvarande och inte.

Den tysta konformismen är särskilt viktig för regimen när krigströttheten breder ut sig. Opinonsundersökningar får läsas med viss varsamhet, men i en novembermätning från Russian Fields noteras de hittills högsta stödet, 53 procent, för att inleda förhandlingar om att avsluta kriget. 36 procent önskade fortsätta striden.

I mätningen uppgav 63 procent att kriget går bra mot 23 procent som menade att det går dåligt. Resultatet säger något om propagandans genomslag. De ryska förlusterna hittills har uppskattats till 700 000 döda och sårade. Antalet stupade antas vara mellan 140 000 och 200 000.

Putins specialoperation skulle vara en snabb affär. Det blev det inte. Det står dessutom klart att de ursprungliga ryska krigsmålen inte kommer att nås. Till priset av nya enorma förluster görs nu sakteliga framsteg i de annekterade delarna av Donbass. Man försöker nöta ned det pressade ukrainska frontförsvaret, men de strategiska vinsterna har hittills uteblivit. Och ryska Kursk är fortfarande inte befriat.

Samtidigt råder det ekonomisk kris som följd av kriget. Inflationstakten, ränteläget, BNP-utvecklingen och sinande finansiella reserver pekar fram emot en ohållbar ekonomisk situation 2025. Och det finns inte någon lösning så länge som kriget pågår.

I bilden ingår att den offentliga välfärden prioriteras ned. Smör har blivit en snatterivara i Moskva. Missnöjet kan alltså växa men det spelar ingen roll för det brutala anfallskriget så länge som kritiken är outtalad.

Det finns fredsduvor som vill räcka diktatorn en olivkvist, blidka på bekostnad av Ukrainas suveränitet. Men de lyssnar inte på vad Putin själv säger. Rättare sagt: att han aldrig talar om framtiden för Ryssland när kriget är över. För det går inte över. Det eviga kriget i ”försvaret” av Moder Ryssland har blivit den främsta självlegitimitetsgrunden för Fader Frost.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 dec 2024.

Read More

Norge måste sluta snåla med biståndet till Ukraina

By: admin
18-11-2024
Bistånd, Jonas Gahr Støre, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina, Vladimir Putin

Norge är rikast i Norden men är ändå, med undantag för Island, minst villigt att i praktisk handling visa solidaritet med Ukraina. Planen för Nansenprogrammet är att ställa upp med (åtminstone) 15 miljarder NOK årligen till och med 2030. Det var därför inte utan att jag kände ett visst medlidande med utrikesminister Espen Barth Eide när han i radio hade den otacksamma uppgiften att försvara det snåla norska biståndet till Ukraina.

Men det gick över.

Tänk om biståndet vore lika storslaget som självberömmet. Droppen var när han försökte åka politisk snålskjuts med hänvisning till allt som Norge gör tillsammans med Norden och Baltikum.

Norge var det enda land i Europa som ”drabbades” av ökade inkomster som en följd energikrisen. Det har rått viss osäkerhet om storleken på krigsprofiten för åren 2022 och 2023 som utlöstes av Rysslands fullskaliga invasion. Nu har det norska finansdepartementet räknat på saken: 1 270 miljarder NOK.

Det talet kan och bör jämföras med det totala norska biståndslöftet till och med 2030 på 135 miljarder.

Det är ett politiskt fallissemang när statsminister Jonas Gahr Støre avfärdar övervinsten med det banala konstaterandet att priset på gas går upp ibland och ned ibland. Problemet är förstås att ett erkännande av fakta skulle kasta ett föga smickrande ljus över regeringens självgoda skryt. Det argumentativa trycket på att göra mer skulle öka.

Synd att Høyres Erna Solberg traskar patrullo med orden: ”Jeg blir aldri med på dette om at Norge har ekstraordinære inntekter på grunn av krigen. Vi har også ekstraordinære utgifter.”

Ja, stackars Norge.

På Venstres initiativ ska det i alla fall bli förhandlingar i Stortinget om storleken på biståndet. Förslaget var att lyfta ut stödet till Ukraina ur regeringens pågående budgetarbete (förhandlat med stödpartiet Sosialistisk Venstre) och det kravet ställde sig Høyre, Miljøpartiet De Grønne och SV bakom. Regeringen vill dock ta en väl så avslöjande förhandlingsomväg, där alla partier först ska redovisa sitt “bud” i sina respektive alternativa budgetförslag. Allt för att inte behöva ta stöten från den opinion som vill se ökade satsningar för att stärka kommunernas ekonomi.

Venstre vill att golvet i Nansenprogrammet ska höjas till 105 miljarder, Høyre föreslår ett engångsanslag för nästa budgetår på 45 miljarder för att därefter följa 2030-planen. Och allt utöver regeringens bud är förstås bra. Resultat lär dock knappast stå i paritet med de finansiella muskler som Norge till skillnad från alla andra stater i Europa har till sitt förfogande.

Norge har alla möjligheter att verkligen göra skillnad. Alltså är det den politiska viljan som avgör vilket slags land som Norge vill vara.

Inom ramen för regeringens budgetförslag för 2025 kan man hålla fast vid handlingsregeln och ändå ha ett finansiellt utrymme på 100 miljarder NOK. Vill man mer fram emot 2030 uppgår värdet på oljefonden till nästan 20 000 miljarder NOK.

Uttag ur fonden, utöver handlingsregelns stadgande om max tre procent av avkastningen, får bara ske för att möta en ekonomisk kris. Men det är förstås inte något argument. Regelverket är hugget i politisk sten så det kan ändras för att också ta hänsyn till säkerhetspolitisk lågkonjunktur. Kort sagt, krig i Europa. Skapa en Ukrainafond.

För att undvika risken för att Oljefonden ska bli dränerad på sparkapitalet för framtida generationer kan man också i Stortinget slå fast att det rör sig om en undantagshändelse.

Det råder inte någon brist på stora och allvarsamma ord om Ukraina, Ryssland och den havererade europeiska säkerhetsordningen. Men ord betyder mindre än ”kulor” för soldaterna i skyttegravarna – eller för de civila runt om i Ukraina som terrorbombas. Och det brådskar. Än mer så efter presidentvalet i USA.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 nov 2024.

Read More

Kanske hemsöker Navalnyj fortfarande Putins drömmar

By: admin
04-11-2024
Aleksej Navalnyj, Patriot, Vladimir Putin

Aleksej Navalnyj är som hämtad ur en rysk klassisk roman. Med sin tro på sanningen. Med sin tro på att de flesta ryssar egentligen är goda. Med sin tro på ett annat Ryssland än Putinland – välmående och demokratiskt. Och med sin tro på att just han var den som skulle leda landet till det bättre.

Närmast som av ett under överlevde den ryske oppositionsledaren efter att ha fått sina kalsonger nedsmetade av nervgiftet Novichok i augusti 2020. Han flögs till Tyskland för sjukvård och under rekonvalescensen började han skriva på Patriot – En självbiografi (Bonniers förlag).

Att memoaren inleds i presens och att Navalnyj själv är en så levande person inger en märklig och motsägelsefull känsla. Läsaren vet ju att döden blev slutstationen efter återresan till Ryssland i januari 2021. Och framgår det; han var klar över risken men villig att lida martyrdöden.

På vägen dit berättar Navalnyj historien om sitt ”jobb” och sin ”mission” som smart politisk entreprenör. Först bloggar han och sedan kommer inslagen på Youtube som blottlägger en korrupt politisk och ekonomisk elit. Instagram, Tiktok och Twitter var också välbesökta scener.

Navalnyj stökade till det i Putinland

Medan regimen var tungfotad var Navalnyj och hans team smarta, också efter hemkomsten. Filmen Putins palats publicerades två dagar efter hemkomst och arrestering.

Navalnyj stökade till det i Putinland. Han gjorde det också genom att ställa upp i borgmästarvalet i Moskva 2013. Och inför andra val uppmanade han till att rösta på det ”oppositionsparti” som ansågs ha bäst chanser att slå kandidaten för det regimbärande partiet Förenade Ryssland. Alltså – med Navalnyjs ord från 2011 – ”partiet för skurkar och tjuvar”.

Svaret från Kreml var att ta till orättvisan som motmedel. Åtal på åtal. Rättegång efter rättegång. Korruptionsavslöjaren skulle avslöjas som en ekonomisk bedragare. Som att Navalnyj av samma skrot och korn som dem han själv anklagade och därför anklagelser som det inte var något att uppröras över.

Inför presidentvalet 2018 där Navalnyj ville ställa upp men inte fick, kopplades FSB in. Förföljelsen tog en ny vändning som sedan fick sitt logiska slut med Novichok.

Genom sin livsberättelse i bokens andra del ger han läsarna inblick i den korrupta verklighet som var Sovjetunionen, hur utvecklingen i Ryssland på 1990-talet kapades av den gamla eliten. Putinregimen var bara är en fortsättning på eländet.

I den tredje delen beskriver han livet efter hemkomsten till Ryssland. Redan på flygplatsen arresterades han för att ha brutit mot villkoren för villkorlig frigivning (sjukvården i Tyskland). Och så fortsätter det. Och fortsätter. Och fortsätter.

Åtal. Rättegångar. Domar. Allt hårdare behandling i fängelserna. Sjukvård? Glöm det. Till slut fördes han över till IK-3, ett fängelse med speciell regim känt under namnet Polarvargen.

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Att Navalnyj inte redan hade dött var närmast ett under, men i februari 2024 tog livet slut. Inget tyder på att det officiella läkarutlåtandet om hjärtat var mer än en lögn. Navalnyj hade ingått i förhandlingarna mellan Kreml och Vita huset om den fångutväxling som sedan ägde rum i augusti 2024. Det fick inte ske. Han skulle inte leva.

Nu lever minnet som en uppfordran till oss alla att leva i sanning. Kanske hemsöker han också diktatorn Putin i hans mardrömmar och då med samma goda humör som aldrig övergav Navalnyj.

Krönika i Altinget 4 november 2024.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.