Claes Arvidsson

Archive
Vladimir Putin

Med den senaste tidens massiva sammandragning av arméstyrkor, flotta och flyg med anfallsriktning Ukraina som bakgrund, intog i går Vladimir Putin scenen för sitt årliga tal till nationen. Men vi får vänta på klarhet i fråga om den ryska målbilden. Kanske utvidgas kriget. Kanske rör det sig ”bara” om en styrke- demonstration i det diplomatiska spelet kring Ukraina. Eller så kan det handla om att försöka sätta Joe Biden på plats.

Putin talade sig varm för goda relationer med omvärlden men anklagade väst för motsatsen. Ständigt och helt utan anledning attackeras Ryssland. Han återkom också till ett välkänt tema från inledningen av kriget mot Ukraina 2014 om att massprotester understödda av dolda utländska krafter ledde till den Putinvänliga regimens fall – och återupprepade verklighetsbeskrivningen i fråga om protesterna i dagens Belarus. Han hävdade till och med att USA har stått bakom ett (påhittat) mordförsök på presidenten Lukasjenko.

Det är den bild av yttre hot som Putin försöker att sätta på hemmaplan inför parlamentsvalet i höst. Samtidigt varnade han väst med hot om vedergällning för att överträda röda linjer eller utmana ryska nationella säkerhetsintressen. Dock utan att ange vilka dessa är. Kort sagt, strategisk otydlighet ska ge ett övertag.

Desto tydligare var den ryske presidenten i fråga om den inrikespolitiska agendan inför parlamentsvalet: Allt ska bli bättre. Ryssland ska moderniseras, men med ryska traditionella värden och familjen i centrum. Putin utlovade ökade bidrag till barnfamiljer och gravida kvinnor. Men räcker det?

Visserligen är det ryska valsystemet konstruerat enligt modellen ”vinst varje gång”, så det finns ingen risk för att maktpartiet Förenade Ryssland kommer att förlora. Men stödet både för partiet och presidenten själv har minskat dramatiskt. Missnöje är inte en bristvara.

Den genomsnittliga realinkomsten har sjunkit år efter år sedan 2013. 2020 hamnade ytterligare en miljon ryssar under den snålt satta fattigdomsgränsen. Totalt uppgår antalet fattiga nu till 20 miljoner. I en opinionsmätning i höstas svarade bara en tredjedel ja på frågan om de överhuvudtaget hade några sparade medel.

Det är en statistik som står i bjärt kontrast till de avslöjanden om maktens lyxliv och korruption som den politiskt dömde oppositionsledaren Aleksej Navalnyj stått bakom. Och priserna på baslivsmedel bara stiger.

Som väntat berörde inte Putin i sitt tal Navalnyj, som återigen kämpar mot döden. Denna gång i ett ryskt fängelseläger. Navalnyj överlevde mirakulöst nog giftattacken, men frågan är om han tål den vård som Putins fängelseläkare ger patienten. Vikten av att sätta honom ur spel inför det kommande parlamentsvalet råder det i alla fall inte någon tvekan om.

Gårdagens demonstrationer till stöd för Navalnyj runt om i Ryssland möttes med järnhand och så lär det fortsätta, också med ytterligare repressiva lagändringar. Om detta – i kombination med påstådda yttre hot och löften om ökade bidrag – inte räcker för att möta risken för att det stigande missnöjet övergår i en protestvåg, finns Putins eget pretoriangarde att sätta in. I gardets utbildning ingår att skjuta skarpt på demonstranter.

Om inte heller det är tillräckligt finns alltid möjligheten att med vapenmakt preventivt slå till mot ett påhittat hot mot Ryssland. Fantasin har inga gränser i Kreml.

Vi måste förhålla oss till det verkliga Ryssland – inte till den verklighet som Putin vill att vi ska tro på. Så ja, låt oss ansöka om medlemskap i Nato. Det skulle vara att ge klart besked om Sveriges säkerhetspolitiska linje – i stället för att som nu senast i gårdagens riksdagsdebatt ha ett politiskt gräl om huruvida den nuvarande linjen är oklar eller inte. För det är den. Och det är inte bra.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/4 2021.

Read More

Vi borde aldrig ha lagt ned det nationella försvaret, och i ett allt mer spänt läge i vårt närområde måste vi snabbt bygga upp det igen. Jag minns inte exakt när mitt samtal med den svenske diplomaten ägde rum – det var efter det ryska kriget mot Georgien 2008 men före kriget mot Ukraina 2014.

Svaret minns jag dock mycket väl; Ryssland är så ekonomiskt beroende av väst att Putin aldrig kan bli ett militärt hot i Europa. Det skulle vara irrationellt. Kontentan var därför att det mer än väl räckte med ett insatsförsvar byggt för internationella insatser i långtbortistan.

Tänket är en illustration av en fälla som fortfarande gör sig gällande i synen på Putinland. Det som för oss framstår som självskadebeteende kan mycket väl vara rationellt. Sålunda ”borde” det ligga i Kremls intresse att få ett avslut på kriget mot Ukraina för att både frigöra resurser, bli befriat från sanktioner och komma in i värmen. Men kriget smakar mer än det kostar.

2014 var kriget ett bärande inslag i Putins narrativ om återupprättande av rysk storhet och den hotfulla omvärlden. Det gav regimen legitimitet i ett läge när levnadsstandarden inte längre ökade. Och så länge kriget pågår kommer Ukraina inte att kunna ta de definitiva stegen bort från det som i Moskva uppfattas som en rättmätiga intressesfär. Samtidigt lägger kriget hinder i vägen för att Ukraina ska bli ett skyltfönster för välfungerande demokrati – och därmed ett alternativ till den ryska demokraturen. Sak samma med Belarus.

Lägg därtill att det militärstrategiska värdet av annekteringen av Krim som ägde rum 18 mars 2014 inte kan överskattas för en regim med stormaktsdrömmar. Faktum är ju dessutom att Putin kommit lindrigt undan. Sanktioner rörande Krim, ja. Samtidigt upprätthåller omvärlden i ”fredsförhandlingarna” illusionen om att Ryssland inte är en krigförande part i Ukraina.

En annan sida av ”feltänket” är att lägga fokus på svaghet. Typ: ”Vi ska inte förhasta oss med en skarpare politik utan vänta på att makthavarna förstår landets eget bästa.” Och ja, Ryssland är på många sätt på dekis och BNP är verkligen inte mycket att skryta med. Militärt kan Putin inte heller mäta sig mot Natos samlade styrkor. Men det utesluter inte handlingsförmåga och risktagande. Som i Syrien. Kostbart i pengar och i anseende men på det hela taget en framgång i det ryska perspektivet. Ryssland har återetablerat sig som en central spelare i Mellanöstern och har fått öva och testa militärt.

I själva verket har Ryssland under senare år varit mycket aktivt. På Balkan. I EU. I Afrika. Desinformationskampanjer har fått mycket uppmärksamhet (senast konstaterandet i USA att Putin också 2020 önskade Trump som president). Det är förstås svårt att exakt mäta effekten av just de ryska påverkansoperationerna men i Kreml kan man i alla fall glädjas åt att syftet att åstadkomma polarisering och misstänksamhet i Väst har uppnåtts.

Att så split är ett maktmedel. I det perspektivet har visserligen den utdragna striden kring Nord Stream II kostnader, men dessa ska vägas mot att gasledningsprojektet skapar konflikt i EU och sätter käppar i hjulet för att stärka den transatlantiska länken.

Putin har inget emot att spela skurkroller. Tvärtom. De iscensätts som styrkedemonstrationer. För att få makt. För att behålla makten. I en tid av växande missnöje på hemmaplan och i perspektiv av rysk gripbar militärmakt är det lätt att instämma i maningen från Totalförsvarets forskningsinstitut att snabbt bygga försvar i Nordeuropa. Presidenten på livstid kommer att göra vad som krävs.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/3 2021.

Read More

Är Vladimir Putin en mördare? President Biden fick häromdagen just den frågan i en intervju i tv-programmet Good Morning America. Svaret blev ja. Och det är inte utan grund. Och därför är det välkommet att det sägs rakt ut av USA:s president.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj överlevde försöket att i augusti 2020 förgifta honom med nervgiftet Novitjok. Det var rena turen. När han insjuknade på väg med flyg från Tomsk till Moskva valde den rådige piloten att nödlanda i Omsk. Han fick vård och flögs senare till Tyskland för fortsatt vård. Dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia hade också turen på sin sida i Salisbury 2018 – och överlevde. I båda fallen har det klarlagts att den ryska militära underrättelsetjänsten GRU stod bakom. 

Den avhoppade FSB-agenten Alexander Litvinenko mötte däremot döden efter att ha förgiftades med polonium-210. Han hade bjudits på te av ryska säkerhetsagenter. Året var 2006. Det som bäst kan beskrivs som statsterrordåd har också kastat nytt ljus över en rad mytiska dödsfall som tidigare avskrivits som olyckor eller oförklarliga. Ett exempel är oligarken Boris Berezovskij som hade gått i exil efter att ha utmanat Vladimir Putin. Han hittades död i London 2013.

Den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov har utmärkt sig också på detta område och anses stå bakom en rad politiska beställningsmord som på Zelimkhan Khangoshvili 2019 och Mamikhan Umarov 2020. I Wien respektive Berlin. Nyligen dömdes två ryska medborgare till tio respektive åtta års fängelse för mordförsök på den Kadyrovkritiske bloggaren Tumso Abdurachmanov i Gävle 2020.

Det är en bild av Putins Ryssland. 

I den bilden ingår också en rad mord som ägt rum i Ryssland. Som morden på journalister som Jurij Sjtjekotjichin 2003, Anna Politkovskaja 2006 och Stanislav Markelov 2009. I februari 2015 sköts Boris Nemtsov – som då var ledare för den demokratiska oppositionen – ihjäl ett stenkast från Kreml.

Sergej Magnitskij avslöjade en härva av korruption kring företaget Hermitage Capital med statliga tjänstemän som skurkar. Han rapporterade om detta till en likaledes statlig undersökningskommitté, men blev i stället själv gripen och häktad. Året var 2008. Under häktningstiden drabbades han av en rad sjukdomar men fick inte vård. Efter att ha suttit i Butyrkafängelset i nästan ett år – och bara några dagar innan häktningstiden gick ut – avled Magnitskij. Han hade blivit misshandlad innan han dog.

I en rättegång 2012 friades de ansvariga vid fängelset. Året efter dömdes Magnitskij postumt för skattebrott. Passande nog hade lagen ändrats 2011 så det blev möjligt att döma en avliden person. Så fördjupas bilden av Putins Ryssland. Fru Justitia går i maktens ledband, blind för rättvisan. Rättslöshet är normen.

När det gäller mord som politisk affärsidé är demokraturen i Ryssland ett slags återsken av det kommunistiska Sovjetunionen. Tsar Nikolaj II, hans hustru Alexandra och deras fem barn mördades i Jekaterinburg sommaren 1918. Sergej Kirov – tänkbar utmanare till Stalin – mördades 1934. Leo Trotskij – tidigare utmanare till Stalin – mördades med en ishacka i Mexico City 1940. När mördaren efter avtjänat straff tog flyget till Moskva förlänades han unionens högsta hedersbetygelse, Sovjetunionens hjälte. Året var 1961.

Det är en ”path dependence” som illustreras av att Putin själv startade sin karriär i KGB och som senare chef blev för efterföljaren FSB. Sedan tog politiken vid.

Till skillnad från då ingår dock inte nu massmord i modus operandi. För att ta ett exempel. Holomodor, den stora svälten i Ukraina 1932–1933, som följde på kollektiviseringen av jordbruket (under slogan ”Utplåna kulakerna som klass”) och krävde uppskattningsvis 3,3 miljoner liv. Holomodor har betecknats som folkmord, brott mot mänskligheten eller ”bara” som en av Stalinregimen önskvärd effekt av den förda politiken. För att krossa motståndet. Göra bönderna fogliga.

Den stora terrorn på 1930-talet med miljoner offer finns inte heller på dagens karta. Ja, politiskt förtryck som skruvas upp ytterligare i en tid när Putineran har gått in i ett nytt skede, men inte som i det kommunistiska Sovjetunionen. En skillnad är att då skulle man aktivt visa sitt regimstöd – nu räcker det med att inte vara aktiv. Det förenande elementet mellan det kommunistiska Sovjetunionen och dagens kleptokratiska styre är avsaknaden av respekt för människan. För människovärdet. Makten är allt.

En annan systemskillnad är att Sovjetunionen gjorde anspråk på att var en alternativ samhällsmodell och man hade därför ett behov av att presentera sig som Mr Nice Guy. Putins Ryssland agerar utifrån ett annat raison d’être; det handlar om styrka och makt som bygger på att både inneha och använda våldskapital. ”Kvarterets buse” vill just uppfattas på det sättet.

Mot den bakgrunden var avslöjandet av mordförsöket på Navalnyj som ett politiskt beställningsuppdrag inte alls någon PR-mässig katastrof för regimen. I stället bar det fram ett budskap till den ”inhemska” publiken om att tiga still för annars…

Mordförsöket på Navalnyj var också sätt att igen demonstrera för omvärlden att ”vi” gör som vill. Kort sagt maktprojektion. Det understryks av att i det ryska utrikesdepartement förnekande av skuld presenteras alternativa förklaringar som alla förstår bara är ”hitte på”.

Och Navalnyj? Efter att ha vårdats i Tyskland återvände han 17 januari till Moskva. Han blev fängslad på flygplatsen med hänvisning till att ha brutit mot en villkorlig dom och därefter har han raskt dömts i två skenrättegångar. Sergej Maximishin, läkaren i Omsk som räddade livet på den ryske oppositionsledaren avled plötsligt i början på februari. Dödsorsaken har inte angetts.

Vladimir Putin har haft makten sedan 2 000. Först sökte han legitimitet genom att leverera välfärd (de höga oljepriserna) och sedan genom patriotism (krigen med annekteringen av Krim som en höjdpunkt. Nu ligger tyngdpunkten på att slå ned ett växande motstånd och framställa oppositionen som gående i Västs ledband. I höst väntar parlamentsval i Ryssland. Repressionen kommer att trappas upp ytterligare. Samtidigt är klokt att vi tar höjd för att patriotismen kan tas i tjänst igen av ”kvarterets buse”.

Publicerad i Frivärld/Säkerhetsrådet 22/3 2021

Read More

Jag kan inte andas – det var de sista orden som George Floyd yttrade innan han dog i samband med ett polisingripande i Minneapolis i somras. Liksom vid tidigare fall av polisbrutalitet med dödlig utgång blev det demonstrationer.

Solidaritetsaktionerna spred sig som en löpeld. Också till Sverige. Och utan hänsyn till corona.

Det är en upprördhet som jag kan förstå. Vad jag däremot inte förstår är att den internationella solidariteten visas så selektivt och så ofta för eller mot någonstans långt borta.

Bilder på omfattande och systematiska polisövergrepp, liksom av militära insatser mot civilbefolkningen har kablats ut från närmare håll.

Några stenkast bort från Sverige pågår massiva demonstrationer efter fuskpresidentvalet i Belarus. Protesterna är fredliga men viljan till frihet slås ned med våld. Men den internationella solidariteten tar det med ro. Har annat att tänka på. Som vanligt.

Sovjetunionen var länge en favorit. Maos Kina och Castros Kuba blev sedan konkurrerande modeller för hur den internationella solidaritetens värld borde se ut.

Venezuela var den senaste i raden av socialistiska stjärnor, som det nu talas tyst om. Det verkar som man aldrig lär sig.

Demonstrationstågen mot USA gick så länge Vietnamkriget pågick men fortsatte inte när ofriheten i det förenande Vietnam uppmärksammades. Det hade ju först och främst handlat om nationellt självbestämmande, sades som försvar.

Baltikums frigörelse från Sovjetunionen var dock inte intressant – trots att den också handlade om nationellt självbestämmande.

När Ukraina ville gå sin egen väg bort från rättslöshet och fasaddemokrati, var det något som misstänkliggjordes. Som om man till vänster inte kunde acceptera viljan att hellre fritt närma sig EU och Nato än ha Putinland som modell och Putin själv som överförmyndare. I stället misstänkliggörande av kritik och kritiker.

Och nej, Rysslands krig mot Ukraina har inte heller lett till att vänstern skanderat INTER-NATIO-NELL-SOLI-DARI-TET. Om den amerikanska flottan på vänskapsbesök har siktats vid Vinga väntar däremot demonstranter på kajen.

Vore det inte dags att bryta mönstret?

Det är omöjligt att veta hur den dragkampen i Belarus kommer att sluta. Utvecklingen kan – om Putin tillåter – bli densamma som efter ”silkesrevolutionen” i Armenien 2018, med nya val och bildande av ett ryskvänligt men nytt styre. Belarus 2020 är inte Ukraina anno 2014; demonstranternas kravlista handlar inte om Ryssland utan om Lukasjenkos avgång och fria val.

Samtidigt är ett Belarus som genom framgångsrika protester visar vägen för fria val ett exempel som kan mana till efterföljd och därför ett skräckscenario för Putin. Saken blir knappast bättre av att den politiska färdriktningen i Belarus efterhand kan bli som den i Ukraina. Västvänlig. Lägg därtill att gammaldags rysk imperialism i förhållande till sina slaviska bröder talar mot att landet får gå sin egen väg.

Det är inte lätt att vara optimist. Desto mer angeläget är det att visa internationell solidaritet med ett kämpande Belarus som bara vill andas friare.

Gästledare publicerad i SvD 5/10 2020.

Read More

Ukrainas president – den tidigare tv-skådisen – Volodymyr Zelenskyj inbjöd den 20 maj till en presskonferens om sitt första år på det nya jobbet; president på riktigt. I valet förra året vann han en jordskredsseger med löften om att få bukt på korruptionen, reformer och fred. Det har gått så där med alla tre vallöftena. I valrörelsen utlovade Zelenskyj att han skulle fixa saken under en mandatperiod och sedan inte ställa upp till omval. Nu säger han att det nog behövs en mandatperiod till.

Fredsivern har fått honom att gå längre än vad som ligger i Ukrainas intresse. Det mest anmärkningsvärda är ett slags indirekt erkännande av Putins separatister i Donbass som förhandlingspart. Att inom ramen för en av de ”fångutväxlingar” som skett, tillgodose Kremls sista-minuten-krav om att en av de inblandade i nedskjutningen av MH17 skulle ingå, var inte heller diplomati ägnad att imponera.

Och varje vecka stupar ukrainska soldater.

Zelenskyj hamnade i internationell snålblåst i samband med riksrättsprocessen mot Donald Trump; det saken gällde var Trumps krav på en ukrainsk rättsutredning om anklagelserna mot Joe Bidens son Hunter Biden och dennes arbete som styrelseledamot i energibolaget Burisma.

Det famösa telefonsamtalet i juli 2019 mellan de två presidenterna lämnade inte mycket utrymme för att Trumps ord inte skulle tolkas som ett hot om infruset militärt stöd. Zelenskyj sade sig villig att titta på saken men utredningen blev det först inte mycket av med, men sedan riksåklagaren har bytts ut är utredningen igång och med Joe Bidens namn explicit omnämnt.

Den 19 maj, dagen före presidentens presskonferens anordnade Interfax Ukraina (som är del av ryska Interfax) en presskonferens med parlamentsledamoten Andrii Derkach. Derkach hävdade att han hade bevis på vad han beskrev som internationell korruption rörande Burisma och förräderi på högsta politiska nivå. Beviset var ljudinspelningar 2015–2016 där röster som låter som dåvarande vicepresidenten Joe Bidens och den förre ukrainska presidenten Petro Poroshenko. Biden kräver här, vilket inte är någon hemlighet, som villkor för ett amerikanskt lån att den dåvarande och för korruption hårt kritiserade riksåklagaren Viktor Shokin skulle avsättas. Så blev också fallet.

Derkach utbildades i KGB och fick först jobb i ukrainska motsvarigheten SBU och ingick sedan i Leonid Kuchamas presidentadministration. Han invaldes i parlamentet 1998, har representerat olika partier (inklusive Viktor Janukovytj Regionernas parti), men är nu oberoende. Sedan 2003 är han också chef för en organisation som propagerar för ryskortodoxa kyrkan i Ukraina.

2014 röstade han för de undantagslagar som skulle krossa Euromajdan, men som alltså misslyckades.

Derkach har också tidigare bland annat fört fram anklagelser om mot Biden och försvar av Shokin. Derkach hävdade att han fått det uppenbart hårt redigerade ljudfilerna från en oberoende journalist. Det ryska propagandaorganet Sputnik har sedan publicerat en intervju med den i Ukraina efterlyste men förlupne oligarken Oleksandr Onyshchenko, som förklarade att det var han som hade inspelningarna och låtit förmedla dem. Han utlovade också att det fanns mer och att man i samarbete med Trumpadministrationen skulle läcka mer inför det amerikanska presidentvalet i september.

Om Onyshchenko kan det sägas mycket, t ex att han var i farten om Burisma i samband med riksrättsprocessen mot Trump men också att han anklagats för att försök till storskalig penningtvätt av frusna tillgångar knutna till Janukovytj klan. Planen skulle verkställas tillsammans med Pavel Fuchs som var med i projektet Trump Tower i Moskva och som nu är en medarbetare till Giuliani.

Och Derkach? I december 2019 sammanträffade han med Trumps handgångne man Rudy Giuliani.

Vid Zelenskyjs presskonferens 20 maj meddelade presidenten att ärendet hade tagits upp av Riksåklagaren som ett förräderimål. Ett alternativ hade varit att låta säkerhetstjänsten undersöka läckan, men det valde han alltså inte att göra. I stället blir han ett redskap i en pågående desinformationskampanj. Det ligger inte i Ukrainas nationella intresse – bara i Trumps (och Putins).

Publicerad i Säkerhetsrådet 2/6 2020.

Read More

Det skulle ju bli så bra. Frågan om vem som skulle efterträda Vladimir Putin när hans sista mandatperiod går ut, löstes av Putin med ett konstitutionellt trix som möjliggjorde för honom att sitta kvar som president ytterligare två sexåriga mandatperioder efter 2024. Folkets välsignelse i en rådgivande folkomröstning var inplanerad till den 22 april och sedan skulle ledaren ”förgyllas” i samband med högtidlighållandet av Segerdag 9 maj.

Putin kunde också se en positiv utveckling i relationerna med Ukraina (fångutväxlingar, partiella trupptillbakadraganden, samtal och nästan acceptans för att Rysslands separatister i Donbass som förhandlingspart). Detta samtidigt som inte minst president Macron pläderade för att relationerna med Ryssland borde värmas upp. Rejält. Ord som väcker förhoppningar om en delvis avveckling av sanktioner som infördes post-Krim 2014.

Men sedan kom Covid-19 som ett oönskat Kinderegg, som efter en viss tvekan ledde till att såväl folkomröstning som parad ställdes in. Den tryggade framtiden ser inte längre lika trygg ut. Putin nu har att hantera tre kriser samtidigt; effekterna av oljeprischocken, recession och Corona. Frågan är om Putin kan upprätthålla illusionen av att vara nationens räddare, när nu systemets brist på funktionalitet blottläggs.

Inledningsvis intog Putin en avfärdande hållning till pandemin. Som om Ryssland inte skulle drabbas och allt var under kontroll. I nästa steg lade han skulden på ledare längre ned i ”vertikalen”. I samma anda utfärdades inte nationellt undantagstillstånd utan i stället uppdrogs åt dem längre ned att administrera det som i början av april beskrevs som en månads semester.

I ett tal 28 april var det dags för allvarligare ord. Putin betonade att Coronakrisen inte var över och att det därför skulle vara fel att blåsa faran över. Lockdown med skarpa begränsningar för röra sig utomhus ska kvarstå till åtminstone 11 maj. Han beordrade regeringen och regionala myndighet att planlägga för att å ena sidan lätta på restriktionerna och å andra sidan stimulera ekonomin.

I samband med att lockdown infördes ålades företagen att fortsätta betala ut löner. Hur det skulle gå till lämnades det inte något riktigt svar på. Ett blygsamt stödpaket på motsvarande 3 procent av BNP presenterades – i huvudsak riktat mot stora företag och i form av uppskjuten skatt och lånegarantier. Efter ramaskrin har det även kommit en statlig lönesubvention riktad mot små och medelstora företag på 12 000 rubler per månad och anställd.

Ingendera räcker lång. Och värre lär det bli. IMF räknar med att BNP faller med 5,5 procent i år. Andra uppskattningar är högre, 7–12 procent. Arbetslösheten kommer att öka och folk få det sämre ekonomiskt ställt.

Den ekonomiska nedgången drabbar en befolkning som redan tidigare hade små marginaler – eller inga alls. Enligt den statliga statistikbyrån Rosstat hade 13,5 procent en inkomst under (ett lågt) officiellt existensminimum första halvåret 2019. I en mätning från Levda där de tillfrågade gjorde en självskattning visade att 40 procent levde i fattigdom 2018. I en annan mätning från välrenommerade Levada hamnade 71 procent under existensminimum.

Kort sagt, mätningarna visar att var åttonde till var tredje är fattiga. Rosstat har i en annan mätning redovisat att 26,5 procent av de tillfrågade ansåg att den materiella situationen var dålig eller mycket dålig. Det handlar om grupper som stora familjer, ensamstående föräldrar, om pensionärer och om personer som är arbetslösa eller har okvalificerade jobb. De regionala skillnaderna är stor.

Två tredjedelar saknar sparade medel.

En sak är säker och det är att Putins (redan då orealistisk) löfte från maj 2018 om att halvera fattigdomen till 2024, leverera reallöneökningar, pensioner, bättre bostäder inte kommer att uppfyllas. Fattigdomen minskade 2000–2013, stabiliseras för sedan öka igen. Och i kölvattnet på Corona kommer den i stället att öka ännu mer.

Hittills har 134 000 fall av coronasmitta rapporterats och spridningstaken uppskattas nu till en fördubbling an antalet var 10:e dag. 1 200 rapporteras ha avlidit. De verkliga talen är sannolikt betydligt högre till följd av underrapportering från lokala myndigheter. Sjukvården går på knäna även i metropoler som Moskva och St Petersburg. Hur illa det är ute på landsbygden vågar man nästan inte tänka på.

Putin har å ena sida haft en låg synlighet under Coronakrisen och å andra sidan velat lägga skuld och ansvar på andra. Till skillnad mot det som är normalbilden t ex i Sverige där förtroendet för Stefan Löfven har ökat, har krishanteringen i Kreml inte lett till ökat stöd. I stället fortsätter den nedåtgående trenden (från en hög nivå).

Om Putin varken lyckas få kontroll på covid-19 eller hittar mer effektiva stötdämpare för att lindra den ekonomisk smällen, lär förtroendet fortsätta minska. Om det i sin tur leder till protest är en annan sak. Och vilken riktning den i sådana fall får är ytterligare en fråga. Det är inte så mycket längtan efter liberala reformer som präglar opinionen. Däremot mycket Sovjetnostalgi och antivästism, samma som regimen kolporterar. Konspirationsteorier svirrar runt. Xenofobi.

Den politiska apatin är utbredd – precis som Kreml vill ha det. Medierna ingår i den statliga propagandan. Politiken har dessutom i hög grad handlat om att skapa säkerhetsbälten i händelse av en upprorisk utveckling. Å ena sidan kontrollerar Putin säkerhetsapparaten, och å andra sidan har det bildats ett nationalgarde som – med skarpladdade vapen – kan sättas in om det skulle komma till oroligheter.

I vanlig ordning tar man till ytterligare inskränkningar för att försvåra kritik och opinionsbildning. En ny lag stadgar att den som sprider ”fake news” om Corona kan dömas upp till fem års fängelse. Och i den händelse budskapet om största möjliga tystnad inte efterlevs, är det – också i vanlig ordning – möjligt för systemet att agera med kraft. Tre läkare som har varit kritiska mot hur Coronakrisen har hanterats har fallit ut genom fönster.

Putin har byggt upp bilden av sig själv som Rysslands räddare och garant för landets storhet – en bild som är tänkt att legitimera och skapa legitimitet för oligarkin. Den ikonen krackelerar nu. Trubbel på hemmaplan är dock tyvärr inte någon en garanti för att politiken mot omvärlden ändras till det bättre. Tvärtom.

Publicerad i Säkerhetsrådet 4/5 2020.

Read More

I dag är det fem år sedan Boris Nemtsov mördades i Moskva, bara ett stenkast från Kreml. Fem personer – alla från Tjetjenien – dömdes för mordet. Vem eller vilka som lade ut ”kontraktet” framkom dock aldrig. Över huvud taget råder det rättslig oklarhet kring brottet – och hur skulle det kunna vara annorlunda i Putins Ryssland.

Boris Nemtsov var Putins främste politiske utmanare. Demokrat.

Mats Johansson (1951–2017) som var god vän med Nemtsov, skrev efter mordet i Göteborgs-Posten bland annat att:

Statistiken talade ett tydligt språk, enligt Nemtsov. När Putin kom till makten vid millennieskiftet låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals lista över global korruption; ett decennium senare hade fallet stannat på plats 146, ungefär där Zimbabwe låg.

Situationen hade, med Nemtsovs ord, gått från dålig till katastrofal på en korruptionsmarknad i Ryssland som av Transparency värderades till 300 miljarder dollar, en fjärdedel av landets BNP.

Som om det inte skulle räcka för en dödsdom påpekade Nemtsov att tiotusentals korruptionsanklagade sällan bestraffades: Tjänstemän som tar mutor är praktiskt taget immuna mot allvarliga straff.

När jag något år senare lät översätta och publicera hans och Vladimir Milovs text med titeln Tio år med Putin frågade jag honom vid ett seminarium i Stockholm om inte korruptionen var ett stort problem för hela det ryska samhällssystemet, på vilket han svarade att korruptionen ÄR systemet.

En sådan öppen utmaning av härskaren och hans fögderi skulle inte gå ostraffad. Problemet för Kreml var inte själva skriften, eller ens avslöjandena. Problemet var att det fanns sådana högljudda röster kvar som Nemtsov som kunde samla in detaljerad information och våga sprida den – till folk som lyssnade och läste, tog intryck.

De följande stora demonstrationerna, Bolotnaja-upproret 2012 med hundratusentals deltagare, var början till slutet för Nemtsov; några fler färgrevolutioner skulle inte äga rum, inte i Putinland. Dödsdomen utfärdades.

Den 55-årige före detta vice premiärministern under Jeltsin dog mitt i steget. Han hade just i en radiointervju kritiserat kriget i Ukraina och twittrat ut en maning till manifestation mot kriget innan mördarna slog till.

Detta var hans sista budskap: If you support stopping Russia’s war with Ukraine, if you support stopping Putin’s aggression, come to the Spring March in Maryino on 1 March.

Och kriget mot Ukraina pågår fortfarande. Och korruptionen. Och repressionen.

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/2 2020.

Read More


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Jag tillhörde ju dem som var starkt kritisk till hur Anders Borg agerade försvarsminister i alliansregeringen (se t ex Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Det var därför med viss spänning som jag såg fram emot Borgs minnesbok Finansministern (Mondial). I boken gör han en halv avbön för nedskärningspolitiken. Den var felaktig, men det kunde man inte veta då – nu menar han sig veta bättre.

Borg menar att vid tidpunkten för det stora bråk om försvarsanslaget som ledde fram till Mikael Odenbergs avgång 2007 kunde man inte förutse att Ryssland skulle iscensätta Georgien 2008 och Ukraina 2014. Han frikänner sig själv men är nu självkritisk: 

”I efterhand kan man konstatera att tidpunkten att reducera försvarsanslagen var fel ur ett bredare historiskt perspektiv.”

Problemet är ju att det är fel. Varningsklockorna hade ringt länge. Det fanns en riskbild men ändå vaknade inte Borg – och han var förvisso inte ensam om att sova på sin post. Uppvaknandet dröjde till annekteringen av Krim.

I boken ser Borg också framåt och betonar att det nu är nödvändigt med svensk upprustning. Ryssland rustar och:

”Sveriges närområde har blivit mindre stabilt och det är tydligt att Ryssland åter har intagit en hårdare hållning till sina grannländer. 

Så långt efterklokhet och varningarna för Putins Ryssland.

Finansministern kom ut i mitten på oktober. En dryg månad senare gjorde Borg en postning på Linkedin med en positiv betraktelse över hur den ryska ekonomin utvecklas (som kan jämföras med t ex Peter Rutlands artikel i Russia’s Economic Prospects: The Perils of a Petrostate).

Till den positiva bilden hör även Borgs beskrivning av det ekonomiska systemet:

”The last years we have also seen improved governance in a the corporate sector. The potential to improve capital allocation is there and the trend is towards more attention to share holder value. Russia has clear structural issues, not the least establishing a predictable rule of law based protection for property rights, but the outlook for 2020 is worth to consider seriously.”

Det låter som om Ryssland skulle vara ett nästan vanligt land. Men det är det ju inte. Utmärkande är i stället det politiska förtrycket, korruptionen och rättslösheten. Och en aggressivitet utåt.

Borg gjorde postningen efter deltagit på den ryska storbanken VTB:s (med den ryska staten som dominerande ägare) investeringskonferens i Moskva 20–22 november. Banken står på både EU:s och USA:s sanktionslista. Sedan 2018 är även dess styrelseordförande under sanktion.

En av talarna på investeringskonferensen var president Putin, som menade att de två tusen deltagarna från mer än 60 länder var en bekräftelse på att forumet nu fanns inskrivet i kalendern ”in the world of business”. Man kan väl också säga att det var ett sätt att visa att Ryssland inte alls är ett parialand.

Den ryske presidenten måste ha imponerat. Anders Borg lade ut tre bilder på Linkedin. Ett foto är av honom själv och några kollegor. De två andra föreställer Putin.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/11 2019.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More