Kanske hemsöker Navalnyj fortfarande Putins drömmar

Aleksej Navalnyj är som hämtad ur en rysk klassisk roman. Med sin tro på sanningen. Med sin tro på att de flesta ryssar egentligen är goda. Med sin tro på ett annat Ryssland än Putinland – välmående och demokratiskt. Och med sin tro på att just han var den som skulle leda landet till det bättre.

Närmast som av ett under överlevde den ryske oppositionsledaren efter att ha fått sina kalsonger nedsmetade av nervgiftet Novichok i augusti 2020. Han flögs till Tyskland för sjukvård och under rekonvalescensen började han skriva på Patriot – En självbiografi (Bonniers förlag).

Att memoaren inleds i presens och att Navalnyj själv är en så levande person inger en märklig och motsägelsefull känsla. Läsaren vet ju att döden blev slutstationen efter återresan till Ryssland i januari 2021. Och framgår det; han var klar över risken men villig att lida martyrdöden.

På vägen dit berättar Navalnyj historien om sitt ”jobb” och sin ”mission” som smart politisk entreprenör. Först bloggar han och sedan kommer inslagen på Youtube som blottlägger en korrupt politisk och ekonomisk elit. Instagram, Tiktok och Twitter var också välbesökta scener.

Navalnyj stökade till det i Putinland

Medan regimen var tungfotad var Navalnyj och hans team smarta, också efter hemkomsten. Filmen Putins palats publicerades två dagar efter hemkomst och arrestering.

Navalnyj stökade till det i Putinland. Han gjorde det också genom att ställa upp i borgmästarvalet i Moskva 2013. Och inför andra val uppmanade han till att rösta på det ”oppositionsparti” som ansågs ha bäst chanser att slå kandidaten för det regimbärande partiet Förenade Ryssland. Alltså – med Navalnyjs ord från 2011 – ”partiet för skurkar och tjuvar”.

Svaret från Kreml var att ta till orättvisan som motmedel. Åtal på åtal. Rättegång efter rättegång. Korruptionsavslöjaren skulle avslöjas som en ekonomisk bedragare. Som att Navalnyj av samma skrot och korn som dem han själv anklagade och därför anklagelser som det inte var något att uppröras över.

Inför presidentvalet 2018 där Navalnyj ville ställa upp men inte fick, kopplades FSB in. Förföljelsen tog en ny vändning som sedan fick sitt logiska slut med Novichok.

Genom sin livsberättelse i bokens andra del ger han läsarna inblick i den korrupta verklighet som var Sovjetunionen, hur utvecklingen i Ryssland på 1990-talet kapades av den gamla eliten. Putinregimen var bara är en fortsättning på eländet.

I den tredje delen beskriver han livet efter hemkomsten till Ryssland. Redan på flygplatsen arresterades han för att ha brutit mot villkoren för villkorlig frigivning (sjukvården i Tyskland). Och så fortsätter det. Och fortsätter. Och fortsätter.

Åtal. Rättegångar. Domar. Allt hårdare behandling i fängelserna. Sjukvård? Glöm det. Till slut fördes han över till IK-3, ett fängelse med speciell regim känt under namnet Polarvargen.

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Att Navalnyj inte redan hade dött var närmast ett under, men i februari 2024 tog livet slut. Inget tyder på att det officiella läkarutlåtandet om hjärtat var mer än en lögn. Navalnyj hade ingått i förhandlingarna mellan Kreml och Vita huset om den fångutväxling som sedan ägde rum i augusti 2024. Det fick inte ske. Han skulle inte leva.

Nu lever minnet som en uppfordran till oss alla att leva i sanning. Kanske hemsöker han också diktatorn Putin i hans mardrömmar och då med samma goda humör som aldrig övergav Navalnyj.

Krönika i Altinget 4 november 2024.