Claes Arvidsson

Archive
Tag "Putin"

Aleksej Navalnyj är som hämtad ur en rysk klassisk roman. Med sin tro på sanningen. Med sin tro på att de flesta ryssar egentligen är goda. Med sin tro på ett annat Ryssland än Putinland – välmående och demokratiskt. Och med sin tro på att just han var den som skulle leda landet till det bättre.

Närmast som av ett under överlevde den ryske oppositionsledaren efter att ha fått sina kalsonger nedsmetade av nervgiftet Novichok i augusti 2020. Han flögs till Tyskland för sjukvård och under rekonvalescensen började han skriva på Patriot – En självbiografi (Bonniers förlag).

Att memoaren inleds i presens och att Navalnyj själv är en så levande person inger en märklig och motsägelsefull känsla. Läsaren vet ju att döden blev slutstationen efter återresan till Ryssland i januari 2021. Och framgår det; han var klar över risken men villig att lida martyrdöden.

På vägen dit berättar Navalnyj historien om sitt ”jobb” och sin ”mission” som smart politisk entreprenör. Först bloggar han och sedan kommer inslagen på Youtube som blottlägger en korrupt politisk och ekonomisk elit. Instagram, Tiktok och Twitter var också välbesökta scener.

Navalnyj stökade till det i Putinland

Medan regimen var tungfotad var Navalnyj och hans team smarta, också efter hemkomsten. Filmen Putins palats publicerades två dagar efter hemkomst och arrestering.

Navalnyj stökade till det i Putinland. Han gjorde det också genom att ställa upp i borgmästarvalet i Moskva 2013. Och inför andra val uppmanade han till att rösta på det ”oppositionsparti” som ansågs ha bäst chanser att slå kandidaten för det regimbärande partiet Förenade Ryssland. Alltså – med Navalnyjs ord från 2011 – ”partiet för skurkar och tjuvar”.

Svaret från Kreml var att ta till orättvisan som motmedel. Åtal på åtal. Rättegång efter rättegång. Korruptionsavslöjaren skulle avslöjas som en ekonomisk bedragare. Som att Navalnyj av samma skrot och korn som dem han själv anklagade och därför anklagelser som det inte var något att uppröras över.

Inför presidentvalet 2018 där Navalnyj ville ställa upp men inte fick, kopplades FSB in. Förföljelsen tog en ny vändning som sedan fick sitt logiska slut med Novichok.

Genom sin livsberättelse i bokens andra del ger han läsarna inblick i den korrupta verklighet som var Sovjetunionen, hur utvecklingen i Ryssland på 1990-talet kapades av den gamla eliten. Putinregimen var bara är en fortsättning på eländet.

I den tredje delen beskriver han livet efter hemkomsten till Ryssland. Redan på flygplatsen arresterades han för att ha brutit mot villkoren för villkorlig frigivning (sjukvården i Tyskland). Och så fortsätter det. Och fortsätter. Och fortsätter.

Åtal. Rättegångar. Domar. Allt hårdare behandling i fängelserna. Sjukvård? Glöm det. Till slut fördes han över till IK-3, ett fängelse med speciell regim känt under namnet Polarvargen.

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Att Navalnyj inte redan hade dött var närmast ett under, men i februari 2024 tog livet slut. Inget tyder på att det officiella läkarutlåtandet om hjärtat var mer än en lögn. Navalnyj hade ingått i förhandlingarna mellan Kreml och Vita huset om den fångutväxling som sedan ägde rum i augusti 2024. Det fick inte ske. Han skulle inte leva.

Nu lever minnet som en uppfordran till oss alla att leva i sanning. Kanske hemsöker han också diktatorn Putin i hans mardrömmar och då med samma goda humör som aldrig övergav Navalnyj.

Krönika i Altinget 4 november 2024.

Read More

Vi måste alla bidra till att minska risken för krig och konflikt och därför avråder Ryssland från investeringar i försvarsindustrin i Väst. Det gäller särskilt investeringar som bidrar till att vidmakthålla eller öka kärnvapenförmågan i Frankrike, Storbritannien och USA. Alltså de medlemmar i Nato som har kärnvapen.

Så skulle ett budskap från Vladimir Putin ha kunnat spritts över världen. Vädjan har dock inte behövts. Godhetsrörelsen i Väst har skött saken på egen hand. Också i Sverige.

En rad svenska banker tog eget initiativ till att säga farväl till vapen och ge svensk försvarsindustri en smäll. Inte hållbart, menade man med stöd i FN:s Agenda 2030:s mål om fredliga och inkluderande samhällen.

Tanken på att företag ska ta en hänsyn till hur affären påverkar samhället i vidare mening kan spåras tillbaka till den amerikanska ekonomen Howard Bowen som på 1950-talet myntade begreppet Corporate Social Responsibility (CSR). Det var dock först i kölvattnet på finanskrisen 2009 som CSR blev en veritabel väckelserörelse och egen slags industri. Modeindustri, om man så vill. På gott och på ont. 

Så här beskriver nätverket CSR Sweden sig själva enligt EU:s definition:

”CSR är det ansvar som företag har för den påverkan man har i samhället där man verkar. CSR är en process att integrera mänskliga rättigheter, miljö, socialt ansvar, anti-korruption i strategi och verksamhet. Man ska se över, tänka innovativt och utveckla sin affärsmodell, sina produkter och tjänster.”

I ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 och den därpå följande haussen för försvarsindustrin var fondpacifismen inte längre hållbar. Swedbank Robur som var storägare i Saab fram till dess man fasade ut ägandet 2021, började storköpa aktier i försvarskoncernen. SEB:s fondbolag slopade fy-fy-policyn i förhållande till försvarsindustrin.

Fortfarande har dock BAE Systems Hägglunds och BAE Systems Bofors pariastämpel hos Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank Robur. Flera AP-fonder har samma policy. Det som utpekas som ett problem är att ägarna BEA Systems till exempel har haft uppdrag att vidmakthålla missilerna Trident och Minuteman för USA:s räkning. Och kärnvapen, nej. Där går gränsen.

Det betyder att det inte betyder något att kärnvapentrion i Nato – i enlighet med icke-spridningsavtalet från 1968 – har rätt att inneha kärnvapen. Kärnvapen utgör dessutom den yttersta avskräckningen i Nato:s försvarsdoktrin, en doktrin som Sverige kommer att dela och vara med om att implementera när medlemskapet är fullbordat. Är man mot medlemskapet?

Det blir lätt fel när CSR går i samtramp med en fredsrörelse utan verklighetskontakt – typ FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Hållbarheten globalt skulle knappast öka om bara Ryssland, Kina och Nordkorea hade kärnvapen (och ja, troligen även Israel).

Det understryks av att det nästan inte går en dag utan att Ryssland hotar med kärnvapenkrig. Budskapet hörs i statstelevisionen, på sociala medier och från ledande politiker. Utspelen kan ses som moralhöjande propaganda i krigstid för inrikes konsumtion – och blir därmed en illustration av hur det står med moralen.

Men hoten kan inte bara avskrivas som inrikes utrikespolitik. Och det är med kärnvapenarsenalen i sin hand som Putin vill göra Ryssland stort igen. Kärnvapen i krig kan inte uteslutas.

I sitt nyligen avgivna Militära råd har ÖB Micael Bydén väl fångat vad som står på spel:

”Rysslands strategiska målsättningar sträcker sig bortom slagfälten i Ukraina och handlar i grunden om att försöka återupprätta en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund. Den ryska regimen eftersträvar en världsordning där Ryssland, jämte andra stormakter, upprätthåller en global maktbalans och erkänner varandras intressesfärer på bekostnad av mindre staters suveränitet. Det ryska anfallet mot Ukraina är därmed ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen och varje lands rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska vägval.”

Visst är det bra att företag tänker vidare än bara vinst, men då förstås bara om de verkligen tänker sig om. Risken är att den etiska kompassen visar fel och att det goda i stället blir det bästas fiende.

Krönika i Altinget.se 22 november 2023.

Read More

Den svenska fredsrörelsen har en lång historia av att gå vilse i pannkakan. Under kalla kriget blev den en ofrivillig – och ibland frivillig – ”nyttig idiot”. Opinionsbildning för fred ingick i Kremls påverkanskampanjer för att så tvivel och skapa oenighet mellan Västeuropa och USA med det yttersta syftet att vinna politiska och militära fördelar.

Då som nu är det viktig att i förhållande till fredsrörelsens ställningstaganden ställa frågan Cui bono (till vems gagn). Så curlar till exempel Sveriges fredsråd Ryssland och vill stoppa vapenleveranserna till Ukraina. Till vänster är det alltid USA som är den stora satan.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har tydligt fördömt Ryssland. Däremot har man gått i taket över att USA har levererat klusterammunition till Ukraina, eftersom det kan ”luckra upp” FN:s förbudskonvention mot ammunitionen. Men den kritiken ska ses i perspektiv av ett krigsfacit so far som visar att Ryssland i Ukraina:

  • Bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning
  • Begår folkmord
  • Begår brott mot mänskligheten
  • Begår krigsförbrytelser och
  • Bryter mot krigets lagar.

Ukraina kämpar för att överleva.

Svenska Freds tar strid för den egna agendan.

Ryssland kommer fortsätta

Ukraina har ju inte heller tillträtt konventionen och är därmed inte bunden av den. Man har dock tydligt uttalat att ammunitionen inte ska användas mot civila. På så sätt står man upp för konventionens huvudsyfte ”att lösa de humanitära problem som användningen av denna typ av ammunition kan ge upphov till”.

Inte heller Ryssland är bunden av konventionens förbud. Putins generaler har dock använt klusterammunition mot civila från dag ett i den storskaliga invasionen. Och det tänker man fortsätta med.

Svenska Freds har inte velat att Sverige blir medlem i Nato. Huvudbudskapet är att ett Natomedlemskap ”varken skulle göra Sverige eller världen till en säkrare plats”. Nato är ju dessutom, fy, fy, en ”kärnvapenallians”. Det kan alltså antas att man nu sätter sitt hopp till att Turkiet trots allt inte ska ratificera den svenska Natoansökan.

Cui bono? I sådana fall lär det bli champagnefest i Kreml.

Putin får inte lämnas ensam med knappen

I kraft av att vara en del av SAP-LO-konglomeratet är Olof Palmes internationella centrum fredsrörelsens tyngsta organisation. OPIC talar tyst om stödet till olika vänsterdiktaturer och den sovjetvänliga fredspolitiken under epoken Palme, men desto mer om Palmekommissionens tro på gemensam säkerhet, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull kärnvapenallians. Regeringen Magdalena Anderssons ansökan om medlemskap i Nato har man fått svälja men också OPIC kan alltså leva på det turkiska hoppet.

Liksom Svenska Freds har Palmecentret drivit på för ett svenskt tillträde till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Det hade i sådana fall omöjliggjort ett Natomedlemskap. Båda delarna toppade dåvarande utrikesminister Margot Wallströms agenda. Efter utredning kunde dock frågan med nöd och näppe avföras från regeringens dagordning.

Nu kräver OPIC att Sverige även som Natomedlem ska ratificera konventionen och sätta press på kärnvapennationerna. Kort sagt verka för avveckling av Natos yttersta avskräckningsmedel. Men Cui bono?

Tänk ett Europa där Putin är ensam om att ha möjlighet att ”trycka på knappen”. Som diktatorn redan flera gånger hotat att göra.

Det är som om man lever i en fantasivärld. Inte i krigets tid.

För fina för fronten

I syfte att återuppliva Palmeismen tog OPIC 2021 initiativet till en ny Palmekommission, Common Security 2022. I samband med bildandet beskrevs Europa häpnadsväckande nog som den region i världen som mest utmärktes av fred. I Palmes anda efterlystes en folkrörelse för att driva på politikerna att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof.

En månad före Rysslands fullskaliga invasion uttryckte Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström förhoppningen att:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.”

Sedan dess har OPIC stämt in i fördömandet av det ryska angreppskriget och ger också Ukraina stöd. Bra förstås. Man tillhör dock de organisationer som hjälparbetaren Tilde Addenbrooke i sitt Sommarprat beskrev som för ”fina” för att finnas ute vid fronten: ”Våra insamlade medel och verksamhetspengar går inte till att köpa in eller stödja militära vapen och utrustning.”

I somras inbjöd Kvinnor för fred till ”Hopp och motstånd: Träning i icke-våld och fredskultur” som skulle ”kombineras med badsemester”. Det är en lyx som Ukraina inte kan kosta på sig – och faktiskt inte heller fredsrörelsen. Om Ukraina förlorar blir det en inbjudan till Kreml att gå vidare och därmed blir hoppet om att återupprätta en europeisk säkerhetsordning definitivt blott en dröm.

Som Jens Stoltenberg så väl uttryckt saken: ”Vapen är vägen till fred”.

Krönika i Altinget.se 9 augusti 2023

Read More

Låt oss bjuda in till ett toppmöte med Vladimir Putin. Det var budskapet från Emmanuel Macron och Angela Merkel inför Europeiska rådets möte i juni. Tungviktarna mötte dock motstånd. Klokt nog gick rådet i stället på en hårdare linje. Merkel betonar dock fortfarande behovet av en öppenhjärtig dialog med Kreml. Inte heller Macron har givit upp.

Men vad är det egentligen som EU:s stats- och regeringschefer ska prata med Putin om? Svårigheten består ju inte i att identifiera problemen med cyberattacker och informationskrigföring – eller för den delen giftmord – utan i det ryska agerandet. Som alltid förnekas i Moskva. I stället erbjuds en verklighetsbeskrivning som hämtad ur Olustiga huset. Det ska inte belönas.

Att träffas har inte heller något egenvärde. Ryssland är inte en samarbetspartner och det ligger inte i korten att den bilden skulle ändras genom att vara tillmötesgående. Tvärtom utpekar Kreml väst, USA och Nato som ett hot mot Ryssland och den ryska ”civilisationen”. Anklagelserna om militär inringning och inrikespolitisk destabilisering haglar.

Allt är möjligt i den fantasivärld som målas upp. Som att de höga ryska smittotalen i covid-19 är ett resultat av amerikansk biologisk krigföring. Och vad för slags dialog är det möjligt att föra om Krim och de ryska marionettrepublikerna i Östra Ukraina?

Det nu lågintensiva kriget som Ryssland inledde 2014, ja det bara pågår. Putin har 14 000 döda och 30 000 skadade på sitt samvete. Närmare 1,5 miljoner ukrainare har drivits på flykt. Och Moskva fortsätter att trycka på. I april drog Ryssland samman 100 000 man vid gränsen till Ukraina i vad som sades vara en militärövning – och en stor del har stannat kvar efter dess avslutande. I Svarta havet försöker man aggressivt att inskränka den fria sjöfarten och flödet in och ut från ukrainska hamnar.

I en lång artikel har Vladimir Putin lagt ut texten om att ryssar och ukrainare (och belarusier) egentligen är ett och samma folk. Den outtalade slutsatsen är att Ukraina (och Belarus) egentligen är en del av det ryska riket. Relationerna skulle kunna vara utmärkt broderliga om det inte vore för att kretsen kring president Zelenskyj går i utländska krafters ledband, krafter som har siktet inställt på att skada Ryssland. Så Ukraina utgör ett hot.

I den världsbild som kolporteras ingår också tanken på att de landområden som var ryska vid Sovjetunionens bildande borde återgå till den ”rättmätige ägaren”. Så nog finns anspråk.

När det onormala inträffar tillräckligt ofta skapas ett nytt förväntat normalläge – trots att beteendet fortfarande är onormalt. Ryssland har förmågan och har visat viljan att ta land med våld. Och det kan komma mer. I samband med truppsammandragningen i våras spekulerades det i ett möjligt anfall mot Ukraina. Höstens stora militärövning Zapad 2021 öppnar också möjligheternas fönster för att igen överraska under den täckmanteln. Att gå in i och sedan annektera det redan kontrollerade Donbass är en smal sak.

Detta kan man spekulera i, men militära styrkedemonstrationer är också ett sätt att projicera makt för att sätta press på EU, USA och Nato. Det gäller att stå emot. En sak som är säker är att eftergifter för ryska krav uppfattas som svaghet, något som i sin tur inbjuder till ytterligare press.

Om nog verkligen ska vara nog, är ett första steg att skrota det feltänkta Minskavtalet, som bygger på illusionen att Ryssland är en oberoende part i ansträngningarna att finna en lösning på kriget i Ukraina. Kort sagt, lämna Olustiga huset. Det skulle dessutom bli en viktig markering av att Ryssland inte har rätt till en egendefinierad intressesfär och som sådan bidra till säkerheten i Europa.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 20/7 2021.

Read More