Det blev allvarstid till slut

Allvarstid är titeln på Försvarsberedningens säkerhetspolitiska omvärldsbeskrivning. ”Aldrig mer” hade varit lika välfunnet. Eller, varför inte ”Vi har lärt oss läxan”:

”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen. Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”

Hotbilden har inte tagits på allvar, kostnader och ledtider för förmågeuppbyggnad har felbedömts. En strategi byggd på att snabbt återta försvarsförmåga i en kris eller när ett krig startats, funkar inte.

Kort sagt, vägen framåt leder till skapandet av en stadigvarande svensk grundberedskap.

otalförsvaret ska inte heller dimensioneras utifrån en hotbild baserad på sannolikhet, utan i stället ta höjd för utvecklingsförlopp som, om de inträffar, får särskilt allvarliga konsekvenser.

Detta är kloka och länge efterfrågade grundläggande insikter. Synd bara att de har dröjt.

2017 väckte det uppseende när den dåvarande beredningen slog fast att ”ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Numera är detta allmängods. Detsamma gäller att ”det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex”.

Det går inte att, som det ibland görs gällande i debatten, slå sig till ro med att Ryssland är uppbundet av kriget i Ukraina. Ryssland omvandlas till en ”krigsstat” som snabbt kan mobilisera och som hittills bara delvis har tagit krigsmaskinen och andra förmågor i bruk.

Ryssland kommer, som beredningen slår fast, att för överskådlig tid att utgöra det dimensionerande hotet mot Sverige. Till helheten hör även Kinas långsiktiga geopolitiska ambitioner och hur dessa utmanar svensk och europeisk säkerhet.

Att bästa försvar är ett medlemskap i Nato, går som en röd tråd genom rapporten. Det tas alltså för givet att Turkiet och Ungern i närtid kommer att ratificera den svenska ansökan. Som saken står är det klokt. Om högmod skulle gå före fall vid Nato-toppmötet i Vilnius i juli, får beredningen laga efter läge. Det är ännu inte akut att tänka på en plan B.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom omvärldsbeskrivningen, men fortsätter trots detta att hålla fast vid att Sverige skulle kunna möta hoten bättre på egen hand som militärt alliansfria. Hur deras plan C ser ut är okänt. Fast det är ju så mycket annat som inte hänger ihop i de två partiernas politik.

En nyckelformulering i rapportens definition av det svenska nationella säkerhetsintresset är att ”vi är beredda att ytterst med vapenmakt försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva”. För att göra detta krävs det vapen och mycket annat för att skapa ett skarpt totalförsvar.

Det kommer att kosta, så frågan är om politiken förmår leverera när Försvarsberedningen om ett knappt år lämnar sitt förslag till utformning av totalförsvaret. Eller rättare sagt är frågan om det kan bli en bred överenskommelse mellan Tidö och Sveavägen 68.

Försvarsberedningens totalsågning av den förda försvarspolitiken kan jämföras med Magdalena Anderssons rosenröda självgodhet (SvD 18/6); som finansminister påbörjade hon tillsammans med Peter Hultqvist en historisk satsning på försvaret. Och nu anger hon ett anslagstak för försvaret på två procent av BNP. Det vi redan vet inte räcker till.

Tur att det blev regeringsskifte.

Ledare i Svenska Dagbladet 19 juni 2023.