Claes Arvidsson

Archive
Eirik Kristoffersen

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

”Jeg vet at veteranforeninger som Veteran møter Veteran har engasjert seg mye i avstemningen. Det er med anerkjennelse og respekt jeg dediserer prisen til våre veteraner. Alle ga litt, noen ga alt.”

Så föll orden när Norges Forsvarssjef general Eirik Kristoffersen tilldelades läsarpriset Årets bok 2020 för Jegerånden – å lede i fred, krig og krise (skriven tillsammans med Malin Stensønes) som har tryckts i 40 000 exemplar. Sedan Kristoffersen tillträdde i augusti 2020 har han tagit plats i den norska offentligheten på ett sätt som ingen tidigare Forsvarssjef har gjort. Det har varit och är ett sätt att skaffa sig mandat för hur försvaret ska förändras – och förändring är ett nyckelord för hans sätt att se på ledarskap.

Med den utgångspunkten räds han inte – till skillnad från företrädaren amiral Haakon Bruun-Hanssen – det av regeringen pålagda rationaliseringskravet motsvarande 2 procent av budgeten fram till och med 2024. I stället skulle han egentligen vilja gå längre, men då under förutsättning att den enhet som gör besparingen får behålla de frigjorda medlen.

Kristoffersen vill förenkla och effektivisera. Det råder överskott på överstar, brigadgeneraler och generalmajorer. Den nuvarande Forsvarsstaben kan göras om till en Generalstab. Duplicering av funktioner inom försvaret kan åtgärdas. Besparingar kan göras genom att använda kompetens som finns i t ex Forsvarsdepartementet, Forsvarsbygg och Forsvarsmateriell. Han vill rationalisera logistiken och städa ut i lagren. Han vill också drastiskt minska byråkratin med upp till en halvering av regleringsmassan.

I detta kan han säkerligen finna både stöd och motstånd inom försvaret (eller för den delen facket).

Ett huvudproblem för reformivern är att Kristoffersen inte själv förfogar över beslutsmakten. Det är friskt men risken är att utspelen avspeglar att han inte har tillräcklig fingertoppskänsla när det gäller de civil-militära spelet. Ett exempel är att i minoritetsregeringen Solbergs första förslag till Langtidsplan for forsvaret 2021–2024 skulle Forsvarssjefen få större rådighet över den försvarsinterna fördelningen av försvarsanslaget. Efter slutbehandlingen i Stortinget i höstas stadgas att i händelse av att akuta behov uppstår i kris eller väpnad konflikt – eller att Stortinget kommer med nya direktiv – är det möjligt att omdisponera medel från något eller några av de sju budgetkapitlen.

En övergripande utgångspunkt är att försvaret i fred ska vara organiserat som i krig. Allt för att skapa bästa möjliga beredskap i en tid där kriget kan börja utan varslingstid (eller det ens är tydligt att kriget inletts). Frågan är dock om bästa möjliga är tillräckligt med den antagna Langtidsplanen Evne til forsvar – vilje til beredskap. Inte alls om man ska tro direktören för Institutt for forsvarsstudier Kjell Inge Bjerga:

”Høstens plan løste likevel ikke problemet med at langtidsplanen(e) i 2020 mest av alt er oppfølging av Stortingets vedtak tilbake i 2008, 20012 og 2016, og ikke et svar på dagens sikkerhetspolitiske situasjon. Det betyr at det haster for Forsvaret og Forsvarsdepartementet å komme i gang med en ny plan: Langtidsplanen som regjeringen skal legge frem i 2024 – hvis den kan vente så lenge.

Slik den sikkerhetspolitiske situasjonen ser ut i dag, er fire år veldig lenge. Om det blir før eller siden, må en ny plan uansett ha enten mye mer penger eller mye tøffere prioriteringer. Det er lite trolig at det blir mye mer penger. Det norske folk ser ut til å synes at 60-70 milliarder er mer enn nok sammen med alt annet de må betale for. Mange vil synes det er viktigere med en ny broforbindelse på Vestlandet enn en F-35 fra eller til! Da kan valget stå mellom nye ubåter eller langtrekkende luftvern – eller mellom en kraftig nedbygging av Hæren eller av kampflyvåpenet. Kanskje må det tradisjonelle nasjonale Forsvaret med hele spekteret av land-, luft- og sjømakt erstattes av en helt annen løsning i en internasjonal ramme?”

Det är värt att fundera på.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 3/3 2021.

Read More

Den 12 maj utnämndes generalmajor Eirik Kristoffersen av Kongen i statsråd till general och ny norsk forsvarschef. Han är ung, 51 år.  Bakom sig har han chefsposten i Forsvarets spesialkommando (FSK) 2010–2014. 2015 utnämndes han till stabschef för Försvarets specialstyrkor och 2016–2017 var han chef för planläggning och övning vid Forsvarets operative hovedkvarter. Vägen fram till ÖB-stolen fortsatte sedan i raketfart. Först som chef för Heimevernet och sedan som arméchef.

Och ja, det finns röster som menar att det gått lite väl fort och att det hade varit nyttigt med lite mer erfarenhet av att förbereda, genomföra och utvärdera försvarsgrensgemensamma operationer. Detsamma gäller samspelet civilt – militärt. Alltså spelet.

Kristoffersen är en ”krigare”. Han har tjänstgjort i FN-styrkan i Libanon, deployerade otaliga gånger till Afghanistan (varav fem längre sejourer). För sina insatser i Afghanistan dekorerades han med Norges högsta militära utmärkelse, Krigskorset med svärd.

Han är en person som är villig att gå egna vägar. När han 1999 som 30-åring sökte sig till FSK gjorde han det mot välvilliga råd om att det var en karriärmässig återvändsgränd. Det innebar också att han gick ned i grad. Det gjorde han gärna.

General Kristoffersen efterträdde amiral Haakon Bruun-Hanssen 17 augusti 2020. Senare i augusti utkom den nye forsvarschefen med boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal). Boken har hittills tryckts i tre upplagor på totalt 15 000 exemplar. Kristoffersen har intervjuats i populära radio- och tv-program och poddar. Han har också porträtterats i ett otal tidningsartiklar.

Med sitt fokus på en av Norges mest mytomspunna förband är det inte att förvåna att boken med dess inblickar i verksamheten bakom den annars stängda grindarna i Rena lockar till läsning. Som bonus följer det med en hel del annan försvarsupplysning. Det personliga anslaget i boken med beskrivningar av livets gång från barndom till skilsmässor bidar också till läslockelsen.

Kristofferson är en ”bygdegutt” från Bjerkvik med nordlandsdialekten intakt och är– för att använda ett norskt uttryck – ”hel ved”. Han är lätt att känna sympati för, en kärnkarl som från uppväxten bär med sig grundvärden som kan sammanfattas i ord som ansvar, anständighet och integritet. Stundtals kan det leda tankarna till Jordan Peterson, men vad gör väl det. Det är värden som kan tyckas självklara men som vi alla behöver påminnas om. Inte minst eftersom det inte är lika enkelt att i praktiken stå för dem.

Trots att Kristoffersen ännu inte är varm i generalsgraden har han blivit en rikskändis (och vill man följa honom på Facebook går det alldeles utmärkt). Det ger försvarsmakten kred och honom själv kanhända ett folkligt stöd som kan vara bra att ha med sig i förhållande till politiken. Men Jegerånden är också ett medskick till det försvar som han är satt att leda. Som framgår av undertiteln handlar ju boken om ledarskap.

Jegerånden beskrivs ledarskap i en mycket liten och platt organisation. För at ta det mycket kort: Alla dörrar står öppna. Alla röster räknas. Gänget är sammansvetsat (och passar man inte åker man ut). Det är inte helt enkelt att se hur den organisationskulturen ska omsättas i en mycket större organisation, men det är likväl intressant som belysning av hans ”tänk”. Och det finns mycket att bejaka. Några exempel.

Kristoffersen lyfter fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Mot bakgrund av erfarenheterna från FSK är slutsatsen att:

”Ledare som setter pris på motet til å si nei, vil kunne lykkes bedre nettopp takket være den konstruktiva motstanden de da vil møte i egen organisasjon.

Motstand gjør at ledere må skjerpe seg, egne sannheter utfordes og egne argumenter må underbygges bedre. Ledare blir rett og slett bedre av motstand; uten motstand blir de en flaskehals, et hinder for utvikling fordi lederens ego vanskliggjør læring.”

Annars är risken att ”forsvaret, som så mange andre hierarkiske organisasjoner, kan stå i fare for å bli statiske och toppstyrte”.

Kristoffersens soldater ska vara lojala men inte lydiga.

I organisationskulturen ingår insikten om att alla kan göra fel och att det centrala därför inte är att utgå från motsatsen utan i stället att felet inte upprepas. Kulturen ska vara lärande.

En tredje utgångspunkt är behovet av förändring – även om det kan tyckas vara förändring bara för förändringens egen skull. Man kan inte slå sig till ro även när det rullar på som det ska. Världen är i konstant ändring.

Tillit är ett nyckelbegrepp i hans syn på ledarskap – och en tillit som måste gå båda vägar. Tilliten är också en grund för intensjonsbasert ledelse med tyngdpunkt på att som ledare precisera och få alla att förstå syfte och mål men inte att detaljstyra valet av ”bästa lösning”. Planer och planläggning är förstås självklara förutsättningar för att klargöra situationer, träna och öva, men samtidigt måste man vara klar över att ”en plan tåler sjelden møtet med virkeligheten”.

Hur det norska försvaret kommer att påverkas av den ledarstil och organisationskultur som Kristoffersen ger uttryck för är för tidigt att sia om. Förändring handlar också om struktur och en omstrukturering är på gång som innebär att delar av ledningen ska flytta norröver och i takt med den organisationskultur som bejakas i Jegerånden ska den inte längre styra utan leda.

Till bilden av den nye forsvarschefen hör att tänka utanför boxen. Ett exempel hämtat från tiden i FSK var att skapa en bredare rekryteringsbas genom att nöja sig med att sökande skulle uppfylla de fysiska minimikraven. Ett annat var initiativtagandet till bildandet av Jegertroppen bestående av kvinnliga värnpliktiga, som lösning på behovet av att ha kvinnor på plats i specialstyrkorna i Afghanistan.

Han har nu aviserat att Forsvarets Forskningsinstitutt ska göra årliga utvärderingar av försvaret – i stället för som nu att forsvarschefen lägger fram ett eget fagligt råd var fjärde år inför kommande försvarsbeslut. Det är minst sagt utanför boxen.

Att snabbare reaktionstid och bättre grundberedskap står på önskelistan är knappast någon överraskning. Som svar på att varslingstid numera inte är något att räkna med ska det norska försvarets organisation vara densamma i fred, kris och krig. Som en del av detta vill Kristoffersen stärka försvaret i Nordnorge med en fullt mekaniserad Brigad Nord. Han vill ha nya och fler stridsvagnar också för att täcka upp tappet när 700 US Marines tidigare i år avslutade rotationen och flyttade hem de förhandslagrade stridsvagnarna (den säkerhetspolitiska förlusten går dock inte att kompensera).

Liksom i Sverige råder det inte konsensus om att satsningen på markstridsförband är den rätta vägen att gå.

Förändring och förändringsvilja står högt i kurs i Kristoffersens ”lärobok”. En sak som inte förändras är dock att i uppdraget ingår det vanliga att skapa ett försvar i balans. När Stortinget senare i höst klubbar den nya långtidsplanen ges en indikation om det politiska förutsättningarna för att lyckas; alltså en matchning mellan ambition och anslag.

Det ska inte uteslutas att Jegerånden – att aldrig ge upp viljan att oberoende av förutsättningar lösa ett uppdrag – kommer att sättas på prov. Eller för den delen viljan att hellre se möjligheter än fokusera på begränsningar.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 16/10 2020.

Read More