Claes Arvidsson

Mindre än man tror i Norges stora stödpaket


I bland verkar det faktiskt som att en elefant är mer än fem myror. Som i fallet med Norges stödpaket till Ukraina, som nyligen kungjordes högtidligt i Stortinget. I det så kallade Nansenprogrammet utlovas 75 miljarder norska kronor som ska fördelas lika mellan civilt och militärt bistånd. Det är onekligen ett substantiellt belopp som är ägnat att fästa sig på näthinnan. Men ska vi låta oss imponeras?

Optiken blir en annan när det visar sig att stödet ska fördelas över fem år. Alltså 15 miljarder per år. I det ingår dessutom redan utlovade medel för 2023.

Till sammanhanget hör att samtliga partier utom yttervänstern i Rødt står bakom programmet. Därför, poängterar man, kommer det att stå sig även vid ett regeringsskifte 2025. Men är det verkligen en realistisk tanke att det inte skulle göra det – och vad säger den i sådana fall om Norge?

Nansenprogrammet kan jämföras att helstatliga Statkraft – med vattenkraft som främsta affär – 2022 betalade in 27 miljarder norska kronor i skatt och 17 miljarder i vinstutdelning till statskassan. Olje- och gasföretaget Equinor, med staten som dominerande ägare, fyllde på med 420 skattemiljarder. Och kulorna fortsätter att rulla in. Också i fråga om vinst. Statens del av den förväntade vinstutdelningen Equinor 2023 uppgår till cirka 114 miljarder. 

Regeringen Støre har gång efter annan framhållit att man från norsk sida kommer att göra allt vad man kan för att trycka ned priset på gas, och därför alltid leverera maximal kapacitet i existerande rörledningar. Trots dessa utfästelser minskade Equinor – som står för 80 procent av den norska gasexporten – sin produktion av rörgas sista kvartalet 2022 jämfört med samma period 2021. 

Bolaget har motiverat sitt agerande med fallande priser – trots att det fortfarande är skyhögt. Priset ligger 80 procent högre än genomsnittspriset för åren 2018–2021. Från regeringens sida är detta helt i sin ordning.

Så mycket för utfästelserna om maximal kapacitet.

Att den norska femårsplanen döpts till Nansenprogrammet är lätt att förstå. Fridtjof Nansen är en norsk hjälte och ett slags grundare av självbilden av Norge som moralisk stormakt. Hans namn väcker dessutom fortfarande internationell anklang. Nansen tilldelades 1922 Nobels fredspris för sina humanitära hjälpinsatser bland annat för att lindra en svältkatastrof i Ryssland, Nord-Kaukasus och Ukraina. 

Men medaljen har också en baksida. Sett i ljuset av dagens kontext kan valet av programnamn verka tondövt. Ja, rent av utmanande.

Nansenhjälpens betydelse har överdrivits både i Norge och Sovjetunionen/Ryssland. 1921–1923 stod American Relief Administrationen (ARA) för 80 procent av biståndet, medan den hjälp som gavs under Nansens paraplyorganisation (där bland andra Röda Korset ingick) uppskattas ha bidragit med 13 procent. ARA var också bättre organiserat och helt fristående från bolsjevikerna.

1923 gav Nansen ut boken ”Rusland og freden”. I den träder Moskva fram som en egen civilisation: ”Moskva er en annen kultur-verden. Det er ikke lenger Europa, det er heller ikke Orienten – det er Russland.” Det är ett Ryssland som dock behövde frigöra sig från västligt inflytande: ”Den russiske folkesjel har enda ikke kunnet avkaste det vesteuropeiske åk og komme til fri utfollelse, den har enda ikke funnet formen for sin sannhet.

Medan vägen framåt var osäker för ett sjukt och korrupt Västeuropa, menade Nansen ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Han ansåg dessutom att de olika nationaliteterna och kulturerna i bolsjevikernas rike aldrig hade haft det bättre. Det gällde också Ukraina. En nation som för Nansen blott och bart var en del av Ryssland och inte ett eget land.

Det är omöjligt att veta om Nansen 100 år senare skulle ha hållit fast vid ett slavofilt svärmeri för Ryssland, men han skulle säkerligen ha ändrat uppfattning om Ukraina. Det politiska problemet 2023 är i stället parallellerna med Putins Russkij Mir-ideologi. Den är ett centralt ledmotiv i legitimerandet av kriget genom sitt förnekade av att Ukraina är en egen nation utan bara är en del av ”det heliga Ryssland”.

I kölvattnet på energipriskrisen i Europa med påföljande klirr i statskassan har etiketten (ofrivillig) krigsprofitör kletat sig fast på Norge. Bara 2022 uppgick de totala intäkterna från olja och gas till svindlande 1 457 miljarder norska kronor. Det är bra att Norge utlovat mer stöd till Ukraina. Det valda beloppet imponerar dock inte. Inte heller den (ofrivilliga) historielösheten i valet av Fridtjof Nansen som frontfigur.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 mars 2023.