Claes Arvidsson

Archive
Tag "Jonas Gahr Støre"

Norges regering idkar självskada

By: admin
31-10-2025
Arbeiderpartiet, Jonas Gahr Støre, Stortinget

I politiken är det aldrig en höjdare att bli tagen in flagrante delicto. Det erfar nu det norska Arbeiderpartiet efter en självskadande vallöftesskandal. Det är hög risk för att det bräckliga samarbetet inom Jonas Gahr Støres tuttifrutti-koalition med stödpartierna Rødt, Sosialistisk Venstre, Miljøpartiet De Grønne och Senterpartiet, blir ännu mindre styrbart.

I spurten inför Stortingsvalet i september lade AP:s vice partiordförande, hälsominister Jan Christian Vestre, ut en video på sociala medier. I den varnade han med emfas för konsekvenserna av att lägga sin röst på Høyre eller Fremskrittspartiet. Han lyfte två sakfrågor.

Den ena handlade om subventionen (som införts av den tidigare minoritetsregeringen bestående av AP och SP) av färjetrafiken för öar och andra orter utan vägförbindelse samt alla färjeförbindelser med under 100 000 resande per år. Resorna blev kostnadsfria.

Den andra regionalpolitiska frågan rörde införandet av en nedskrivning av studielånet för boende i 189 småkommuner.

Och det var förvisso sant att H och FrP önskade sätta punkt för politiken. Att samtidigt inte nämna att båda partierna hade andra lösningar, får väl sägas tillhöra valrörelseretorikens standardverktyg.

Det som däremot inte var sant, var att Arbeiderpartiet stod som garant för att politiken skulle bestå.

När regeringens förslag till statsbudget nyligen lades fram visade det sig att färjesubventionen hade halverats, och antalet kommuner som omfattades av nedskrivning av studielån sjunkit från 189 till 88. Och ja, budgeten hade låsts redan före valdagen den 8 september.

Det strider mot all intern budgetpolitik att de två statsråd som drabbades av besparingen inte skulle ha känt till saken (de och andra i regeringen delade ändå Vestres video). Det är dessutom osannolikt att den troliga politiska affekten hos den tidigare koalitionspartnern SP inte skulle ha ventilerats i regeringen. Man måste ha vetat vad finansminister Jens Stoltenberg hade planerat.

I sak innebär förslagen en förbättring men reaktionen från de berörda var icke förvånande förbittring. Svaret blev inledningsvis maktarrogant slingrande. Vestre förklarade att han borde ha formulerat sig lite annorlunda. Støre å sin sida betonade att ingen hade ljugit, och lade i stället skulden på olyckliga omständigheter, en alltför dålig kommunikation. Båda beklagade.

Duckandet för debatt i frågan var legio (finansministern själv ägnade sig åt bokturné i utlandet), och spåren försvann dessutom från AP:s hemsidor. Men saken dog inte. Det framkallade till slut en äkta pudel genom att nedskärningarna drogs tillbaka. Detta framställdes som en försonande gest mot partiets lokala valarbetare, men viktigare var nog att SP hade krävt full reträtt som villkor för att sätta sig i förhandlingar om statsbudgeten.

Under våren gjorde AP och Støre personligen en mirakulös comeback i opinionen. En bidragande orsak var att i orostider projicera bilden av det egna partiet som garant för ”trygg styring”. Vallöftesskandalen visar snarare på motsatsen till regeringsduglighet. Den gör dessutom att man kan ifrågasätta statsministerns ledningsförmåga före skandalen – och hanteringen efter att den briserade.

I stället för att självsäkert gå in i förhandlingar om statsbudgeten med tuttifrutti-koalitionen är regeringen rejält stukad. Situationen blir inte mindre akut av att det krävs bifall från samtliga stödpartier för att få igenom den i Stortinget. Om det uteblir väntar en regeringskris. Fler kostnadsdrivande återställare, nya krav och mer bråk är att vänta. Också det kan komma att påverka tilliten till politik och politiker.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 oktober 2025.

Read More

Norska Høyre kan få ett dreamteam

By: admin
22-09-2025
Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Høyre, Jonas Gahr Støre

Should I stay or should I go? Det är inte ovanligt att stora politiker alltför länge väljer att hänga kvar på den politiska huvudscenen. Det gäller även Høyres partiledare Erna Solberg som efter nyår återgår till vanlig menig i Stortinget. Hon valdes in första gången 1999, blev partiledare 2004 och var statsminister 2013–2021.

Solberg skrev historia genom att 2013 samla den spretiga borgerliga sidan i norsk politik; först en majoritetsregering i tvåspann med högerpopulistiska Fremskrittspartiet och med stöd av Venstre och Kristelig Folkparti – och sedan i ett formaliserat fyrspann. Under trycket av fallande opinionsstöd hoppade Fremskrittspartiet av i förtid 2020.

Under åren med Solberg har Høyres attraktionskraft gått upp och ned. Hennes första val till Stortinget som partiledare 2005 blev ett fiasko. Det blev inledningen till en förnyelse i liberalkonservativ riktning som ledde till en klar valseger och regeringsskifte 2013. Høyre blev folkligt.

2025 upprepades fiaskot när Høyre igen blev ett 14-procentsparti. Bäst-före-datumet hade gått ut. Med åren har Høyre blivit alltmer liktydigt med Erna Solberg. Det gällde både i fråga om politiskt innehåll (reformvilja övergick i låt-gå-pragmatism) och frontande av partiet (”Erna er stjerna”).

I eftertankens kranka blekhet borde Solberg redan ha lämnat efter framgången i kommunvalet 2023 – och berett vägen för en ny partiledare och ett politiskt omtag. När hon nu stiger av saknas det inte goda alternativ.

Det bästa är Ine Eriksen Søreide. Hon är relativt ung (49 år), lätt att tycka om och kan Stortinget. I kraft av att ha varit både försvars- och utrikesminister är hon dessutom trovärdig som tänkbar statsminister i orostider. Så frågan inför det extra landsmötet i februari är egentligen bara om hon vill.

Tillsammans med Peter Frølich (38 år) som förste vice och Ola Svenneby (28 år) som andre vice, skulle Høyre få ett dreamteam med en bredare framtoning och olika tilltal. Så har till exempel Svenneby som ledare i Unge Høyre visat sig kunna möta den europeiska högervåg som också sköljt in över Norge.

Det krävs dock inte bara ett nytt lag. Høyre är ett parti på jakt efter ett uppdrag och får nu möjlighet att tänka utanför Erna-boxen. En väg framåt är att bli mindre ”Mor duktig” och i stället söka en tydlig oppositionsroll både i förhållande till Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet. Båda vill marginalisera Höyre och ha rampljuset för sig själva. Det är också dags att ta en paus som borgerlig samarbetsingenjör.

Å ena sidan behövs en politik som berör de frågor ”här och nu”, som gjorde Arbeiderpartiet (28 procent) respektive Fremskrittspartiet (23,8 procent) till valvinnare. AP skrämde med att en omvänd Robin Hood-politik väntade vid ett regeringsskifte och att Sylvi Listhaug skulle bli statsminister. FrP hade fokus på effekterna av slöseri, på invandring och kriminalitet om det skulle utebli. Å andra sidan måste Høyre släppa beröringsångesten inför kontroversiella frågor där framtiden redan tränger sig på. Typ EU-medlemskap, den höga sjukfrånvaron (full lön från första sjukskrivningsdagen) och innovationskraft (plats 20 i Global Innovation Index 2025). Med mera.

Trots den svidande valförlusten kan Høyre se framåt med förväntan. Genom att både vara pragmatiskt och samtidigt våga utmana kan Høyre bli ett intressant alternativ. Norska väljare är dessutom notoriskt lättflyktiga.

För det från de döda återuppståndna Arbeiderpartiet, är det snarare bävan som gäller. Visserligen behåller Jonas Gahr Støre regeringsmakten i ensamt ståt, men bara med stöd från fyra små stödpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent) i en informell rödgrön ”tuttifrutti-koalition”. Enigheten är inte påtaglig, varken inbördes eller med Arbeiderpartiet, som dessutom säger sig vilja söka blocköverskridande stöd i enskilda frågor.

Valslogan ”Trygg økonomi” kan snabbt bli en backlash. I vilket fall är det ett Sisyfosarbete som väntar. Det lär alltså bli mycket hej och hå framöver när regeringsskutan ska seglas (närmast gäller det för utgiftskoalitionen att tråckla ihop en budget).

Mer kan det bli i Arbeiderpartiet när tiden närmar sig för 65-årige Støre att lämna över. Internt bråk ingår i partiets signum. Och kanhända blir Fremskrittspartiet bestraffat för att ha omöjliggjort ett regeringsskifte, och i stället valt ytterligare fyra år av allt raspigare slagordsrepriser.

Det gäller för Høyre att gripa möjligheten att bli en rakare höger.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2025.

Read More

Borgerligt haveri gav vänstern segern

By: admin
12-09-2025
Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Jonas Gahr Støre, Stortinget

Jonas Gahr Støre var glad och rörd när han höll sitt segertal efter det norska stortingsvalet. Han konstaterade att det är roligt att bli vald, men ännu roligare att bli omvald. För ett halvår sedan tydde det mesta på motsatsen. Men opinionen vände. Han avvärjde ett internt uppror, blev av med Senterpartiet i regeringen och hämtade i stället in ”hjälten” Jens Stoltenberg som finansminister.

Till slut förverkligades dessutom mantrat om att det är ”vanlig folks tur” i form av ökade reallöner, fortsatt låg arbetslöshet och en tillväxt som vänt uppåt. Han har också tagit hem en räntesänkning och detroniserat den laddade elprisfrågan genom att lansera ”Norgespris” på ström.

I den valvinnande strategin ingick att göra högerpopulisten Sylvi Listhaug och Fremskrittspartiet – inte Erna Solberg och Høyre – till huvudmotståndare. Med framgång har Arbeiderpartiet dessutom gjort valfrågan om förmögenhetsskatten till en fördelnings- i stället för en tillväxtfråga. Man har haft god hjälp av både anonyma kampanjer för avskaffande och missvisande exempel i debatten.

AP är största parti (28,2 procent och 53 mandat) och kan glädja sig över att fortsätta som enpartiregering. Men nu börjar helvetet. Støres fyra små partnerpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent vardera) består av ett moderatvänster och ett yttervänsterparti, ett miljöparti och Senterpartiet. Tillsammans har ”tutti frutti-koalitionen” 87 av stortingets 169 mandat.

Valrörelsen har handlat mycket om slöseri, men valet lär resultera i en utgiftskoalition. Alla kommer att vilja ha något i utbyte för att stå på Støres sida. Visserligen är det troligt att statsministern kommer att försöka skapa breda lösningar i stortinget men det är bara en del av politiken. När det gäller att få igenom budgeten – där lite vad som helst kan ingå – krävs dessutom uppslutning av alla fyra stödpartierna.

Räkna också med politiskt bråk om utvinningen av olja och gas, om miljöpolitik, liksom om EU och Oljefonden (läs investeringar kopplade till Israel).

***

Borgerligt självskadebeteende bidrog till utgången av valet. Erna Solberg borde ha varit självklar som samlande borgerlig statsministerkandidat. FrP delade inte den meningen med det liberala partiet Venstre och Kristelig Folkeparti. I stället drev man linjen att största parti på den borgerliga sidan skulle ha posten. Samtidigt vägrade Listhaug att deklarera sig själv som kandidat. 

Att den borgerliga kvartetten inte klarade av att lösa ut statsministerfrågan verkade demobiliserande för høyreväljare och ledde även till sidbyten – inte minst i V som nu inte fick de tilläggsmandat som annars kanske hade kunnat ändra utgången i valet.

Samtidigt mobiliserade spöket Listhaug motståndarlägret. Frågans sprängkraft illustreras av att Miljøpartiet de Grøne gav upp sin traditionellt regeringsoavhängiga linje för att i stället gå fram som garant för att Støre skulle kunna fortsätta som statsminister. Det funkade. 

MDG tog sig över spärrgränsen på fyra procent. Därmed fick partiet utjämningsmandat som bidrog till valets utgång. 

Det finns skäl att undra om det egentligen i FrP:s strategi existerat ett borgerligt regeringsalternativ. Listhaug har i flera år basunerat ut att FrP är det enda parti som verkligen är ett alternativ i politiken. Hon har ständigt upprepat kritiken mot invandring, slöseri, brott och vanligt folks lidande.

Det är symptomatiskt att det inför valet inte skedde några överläggningar på borgerlig sida om vad som skulle ske om man tog hem segern. I valets slutspurt försökte Solberg att lansera ett program med punkter som de fyra var eniga om. Men det handlade bara om en allmän inriktning, inte konkret politik. Det övertygade inte.

FrP gjorde ett formidabelt val och gick fram till 23,9 procent och 48 mandat. Frågan är dock hur kul det blir framöver när framgången med regeringen Støre vid rodret inte kan omsättas till politiskt inflytande. 

Kan hända har Listhaug hela tiden haft kommunvalet 2027 och så stortingsvalet 2029 i det verkliga siktet. Bli störst och bilda regering enbart med H. Risken är förstås att väljarna tröttnar på bristen på politiskt genomslag och inte nöjer sig med samma gamla visa. 

ör Høyre väntar rannsakningens tid efter ett katastrofalt resultat på 14,6 procent och 24 mandat. Erna Solberg borde förstås ha lämnat på topp efter kommunvalet 2023. I stället började nedförsbacken för det tidigare 30-procentspartiet. Ett problem var Sindreskandalen med Solbergs aktiehandlande man och påföljande ofrivilligt jäv för statsministern. Ett annat var att hennes resonerande stil inte gick hem som tidigare och att hon ofta blev tillbaka- snarare än framåtblickande. 

Det är dessutom väldigt oklart vad som är Høyres uppdrag, mer än att vara ett pragmatiskt lagomparti.

Att det saknats ”edge” i valrörelsen illustreras av det övergripande budskapet från Høyre var ”Inga slagord”. Det kan jämföras med tydligheten hos FrP, och för den delen även Kristelig Folkeparti som tog sig över spärrgränsen med ett budskap om mer Jesus, mindre ”Pride”, lägre förmögenhetsskatt och stöd till Israel.

I stället för att surfa på den europeiska högervåg som också slagit in över Norge blev Høyre översköljd av den. 

***

Som alla valrörelser har den norska varit en strid om verklighetsbilden. En berättelse har handlat om hur illa staten fungerar, hur dåligt industrin levererar, de hjärtskärande ekonomiska klyftorna etc, etc. Det är dock långt ifrån kris.

Norge är rikt och på det hela taget väl fungerande. Välfärdsstaten är stor och arbetslösheten låg. Produktiviteten är hög men tillväxttakten är svagare än jämförbara länder. Det finns dock en uppsjö faktorer som gör framtiden mer oviss och då inte minst näringslivets innovationsförmåga. Det gäller sådant som tillgång till riskkapital och en svag satsning på FOU. För att stärka det privata näringslivet – och samtidigt göra Norge mer liberalt – krävs att man gör något åt det samlade trycket från förmögenhetsskatten, exitskatten, företagsskatten och kapitalinkomskatten.

Valrörelsen har dessutom utspelat sig med en orolig omvärld som bakgrund. Trion Jonas Gahr Støre, finansminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Espen Barth Eide har framställt sig som det trygga alternativet. Det har funkat. 

Det märkliga är dock att det nya läget inte har spillt över i en valrörelsediskussion om vad det betyder för Norge och hur det borde påverka politiken.

Inte minst gäller det förstås EU:s roll i den europeiska ekonomiska och säkerhetsstrukturen i en tid när Trumps USA inte längre kan ses som en allierad. Även om frågan om norskt medlemskap inte finns på den politiska agendan, kan man tycka att Norge och EU borde ha lyfts.

Borde inte någon göra upp med propagandan om att det är byråkraterna som bestämmer i EU? Eller för den delen myten om ”selvråderetten”, vars verklighet handlar om att merparten av lagstiftningen tas över från EU. Och förstås frågan om hur Norge ska hantera den växande irritationen i EU över att det norska bidraget i så hög grad handlar om ”cherry picking”.

Att norska politiker hämtar nästan 25 procent av statsbudgeten från Oljefonden lägger både en hämsko på reformtrycket, och har skapat en mental förväntan om att det alltid finns pengar att hämta för att lösa allehanda problem. 

Norge förblir ”annerledeslandet” och ”seg selv nok”.

Artikel i Smedjan 10 september 2025.

Read More

Ovisst inför det norska valet

By: admin
01-09-2025
Erna Solberg, Jonas Gahr Støre, Norge, Stortinget

Den 8 september är det val till det norska Stortinget. Till floran av partier har i år sällat sig Fred og Rettferdighet. Det är putinisternas parti med en norsk riking bosatt i Ryssland som officiell huvudfinansiär. Politiken har dessutom prytts med en palestinasjal för att på så sätt få ut huvudbudskapet till en vidare krets. Ett annat grepp är att ställa biståndet till Ukraina mot välfärden i Norge.

Väljarsuccén lär utebli, men lanseringen har givit goda möjligheter att föra ut Kremls budskap i offentligheten.

Till det nya politiska landskapet hör att sociala medier tar allt större plats. Det gäller aktörer som influencerkollektivet Gutta på Youtube och Virale videor om Juge-Jonas på FB i regi av den anonyme Occultus Spiritus. Slöserikritik, anti-woke och greenlash – motstånd mot klimatåtgärder – är poppis.

Arbeiderpartiets kamrater i fackförbundet LO kampanjar i mer traditionell stil med lögner om Høyres politik. Fremskrittspartiet (FrP) basunerar ut hur mycket utgifterna ökat för en väl vald vanlig familj under regeringen Støre. Det sägs dock inget om intäkterna. Den stora bilden är att det hela gått plus minus noll.

I en färsk mätning går FrP rejält tillbaka, till 18,3 procent, men är ändå störst på den borgerliga sidan. Partiledaren Sylvi Listhaug, iförd ny power look, har lyft partiet genom ett effektivt upprepande av polariserande oneliners. Inte minst viktigt för framgången är att man tagit väljare från populisterna i Senterpartiet (SP). Alltså flyttat väljare över ”blockgränsen” och därmed möjliggjort ett regeringsskifte.

Samtidigt – och det går att förstå – skräms borgerliga väljare av en framtid med Listhaug som statsminister. Det är föga klargörande att hon å ena sidan säger att största parti ska bilda regering, å andra sidan duckar frågan om hon är statsministerkandidat. Høyres ledare Erna Solberg är den samlande kandidaten. Kring den saken har blossat upp ett ordkrig som underminerar tilltron till det borgerliga regeringsalternativet.

Filmen ”Ingen kommentar” hade nyligen premiär. Det är en satirisk återblick på skandalen med Erna Solbergs aktiehandlande make som gjorde henne ofrivilligt jävig i ett antal regeringsbeslut. Filmen påminner om att först dagarna efter kommunvalet 2023 kom den verkliga omfattningen fram. Då var dock valet redan vunnet.

Solbergs stjärna har falnat. Varken en helt godkänd leverans i partiledardebatterna eller Tik Tok-vänliga stunts, verkar hjälpa. Hon når inte fram som tidigare med sin resonerande stil. Den tidigare dominanten på borgerlig sida går mot ett brakande valnederlag. Inte i någon fråga har partiet sakägarskap. Visserligen blåser det lite medvind men opinionsstödet ligger på 16,8 procent för det tidigare 30-procentspartiet.

I valspurten handlar allt om att mobilisera tveksamma sympatisörer, och vända den väljarström i partiet som har gått till Listhaug.

Dokumentären ”Facing war” handlar om Jens Stoltenbergs sista två år som Natos generalsekreterare. Filmen hade premiär några månader efter det att SP lämnat regeringssamarbetet med Arbeiderpartiet, och Stoltenberg hade trätt i tjänst som finansminister. Jens-faktorn har bidragit till att AP har gått från uträknat till största parti. Jonas Gahr Støre avvärjde ett internt uppror och dessutom kunde partiet vara mer sig självt efter SP:s avhopp.

Lägg därtill omvärldsfaktorn. Støre utlovar trygghet for fremtiden. Men trots ett väljarstöd på 28 procent och att han är den mest efterfrågade statsministerkandidaten, kan inte Støre själv känna sig helt trygg när det gäller framtiden.

Visst lutar det mot en fortsatt enpartiregering, men att döma av opinionsläget kan småpartiernas öde bli avgörande. Det vill säga om de hamnar över fyraprocentspärren som ger utjämningsmandat, eller inte. Støre behöver Miljøpartiet de Grøne för att tillsammans med Rødt, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet bilda en politiskt spretande majoritet. En borgerlig regering kräver att både Venstre och Kristelig Folkparti lyckas – och att bråket om vem som ska bli statsminster löses ut.

Det lär bli mycket nagelbitande på valkvällen.

Ledare i Svenska Dagbladet 31 augusti 2025.

Read More

Kriget har kommit till ett yrvaket Norge

By: admin
15-07-2025
Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Nationell säkerhetsstrategi, Norge, Säkerhetspolitik

På Frigøringsdagen den 8 maj i Fanehallen på Akershus festning lanserade statsminister Jonas Gahr Støre Norges första nationella säkerhetsstrategi. Han yttrade också för första gången att Norge skulle kunna hamna i krig. Liksom tidigare formas dock Rysslandspolitiken kring ”avskrekking og beroligelse”. Kort sagt, begreppsmässig kontinuitet och innehållsmässig förändring.

Strategin är betydligt kortare (16 sidor) än den svenska motsvarigheten. De fluffiga målformuleringarna är inte saknade. Däremot hade det varit befogat med mer om den inre säkerheten och hur den hänger samman med den yttre. Som man gör i den svenska.

Strategin slår fast att Norges säkerhetsintressen är:

  • Et fritt og selvstendig Norge.
  • Et sterkt demokrati.
  • En åpen og omstillingsdyktig økonomi.
  • Et trygt og tillitsfullt samfunn.
  • Et alliert fellesskap og samhold i Europa.
  • En verden som søker løsninger basert på folkeretten.

Av det följer tre fokusområden: snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet.

Till styrkorna hör konstaterandet att Rysslands krig mot Ukraina är ett hot mot fred och säkerhet i hela Europa.

Förslaget om en nationell säkerhetsstrategi lades först fram i Forsvarskommisjonens rapport Forsvar for fred og frihet, som också utgjorde ett viktigt underlag för den nu gällande Langtidsplan for 2025–2036. Det kan dock noteras att strategin inte tillkom på regeringens initiativ utan är en beställning från Stortinget. Framöver ska strategin förnyas vartannat år för att vara up to date.

I samband med presentationen av den nationella säkerhetsstrategin hade ett naturligt inslag varit att inrätta en nationell säkerhetsrådgivare, som skulle kunna ha en övergripande strategisk syn på ett läge i förändring.

Det hade varit att följa Forsvarskommisjonens rekommendation om att uppvärdera Regjeringens sikkerhetsutvalg (“det nationella säkerhetsrådet”) och ge Statsministerns kontor (“statsrådsberedningen”) uppgiften att och resurser för att se till att säkerhetsstrategin tränger ned och genomförs i förvaltningen.

Också på Stortingets initiativ (vedtak 749) ska regeringen varje år avrapportera hur arbetet med genomförandet av LTP 2025 framskrider. Regeringen har levererat i en skrivelse till Stortinget  med huvudbudskapet att det i stort går enligt plan. Stortingets granskning är dock framskjuten till i höst.

Tanken är god men frågan om hur väl den kan fungera. Stortinget har inte något eget organ som kan stå för en bred kvalificerad granskning.

Hanteringen av etableringen av specialstyrkor i Ramsund (SOTG) är ett exempel på problemet med egenutvärdering. Redan 2023 slogs Forsvaret larm om brist på pengar – och på den vägen har det varit. Under tiden har regeringen felinformerat Stortinget om att allt löper på som det ska. Media slog larm och sedan gick vidare till Stortingets kontroll- og konstitusjonskomité (Konstitutionsutskottet).

Nu är förhoppningen att styrkan i alla fall ska vara på plats 2028.

Exemplet Ramsund understryker den kritik mot LTP 2025 som förre forsvarssjefen Sverre Diesen har riktat mot obalansen mellan satsningen på ny materiel respektive drift. Att 50 procent går till materielinvesteringar indikerar en kommande brist vad gäller driftkostnader för träning och övningar. Alltså det som är avgörande för utnyttjandet av materielen. Diesen menar att balanspunkt bör vara 30–70 och efterlyser att det görs en prioritering av den materiel som bör införskaffas.

Det saknas inte heller övergripande kritik. I en analys från Forsvarets forskningsinstitutt har man pekat på hög risk för underfinansiering, otillräcklig förmåga att genomföra materielinvesteringar, brist på kvalificerad personal samt ett större klimatavtryck. Prioriteringar efterlyses.

Till ekvationen LTP 2025 hör dessutom att sektorreformen F24 ska leda till snabbare beslutsprocesser och ge incitament för de respektive försvarsgrenarna att ekonomisera med resurserna.

Lösa boliner, silos och situationsförståelse

När det gäller civilt försvar står frågan om krig överst på agendan i Sverige. I Norge är fokus snarare på kris. Också på detta område finns styrningsproblem. Sedan länge har planer för att stödja militären gjorts upp centralt men dessa har sedan inte följts upp i regioner och kommuner.

I en granskning gjort av den norska Riksrevisjonen utpekas Forsvarets bristande kommunikation av vilka behoven är ett huvudproblem. Det övas inte i tillräcklig grad och det ligger kanske i sakens natur om det är oklart vad som ska övas. Ett tillkommande problem är kommunstrukturen med ett stort antal småkommuner. Utsira är den minst med 215 invånare (1 jan 2024).

Den förklaring som anförts till varför planer har blivit liggande i byrålådan är att man inte trott att det skulle behöva tas i bruk.

Här behövs det ett omtag i fråga om civilt försvar– och kanske kan det komma i kölvattnet på den nationella säkerhetsstrategin.

Bristen på stridvästar är ett annat exempel på en kvarhängande situationsförståelse och bristande styrning. Nya stridsvästar skulle egentligen ha delats ut 2023 men är nu på gång. Problemet är att beställningen avser en personalstyrka på 40 000 medan den totala styrkestrukturen uppgår till 70 000 (och ska dessutom växa).

En förklaring är att beställningen (i enlighet med Forsvarsdepartementets önskan) gjordes när det rådde en annan beredskapsnivå än nu.

Ett norskt företag som 2005–2020 levererade datatjänster till ett av Forsvarets kommunikationssystem skedde delvis med personal i S:t Petersburg. Företagets tjänster har även tagits i bruk för Equinors övervakningssystem – över och under vattenytan – av ca 70 rigginstallationer.

Kanske visar exemplen på hur den goda Rysslandsbilden hängde kvar efter 2014. Samtidigt är det 2025 oklart om avslöjandena leder till åtgärder eller inte.

Direktoratet for eksportkontroll og sanksjoner (DEKSA) fick i januari 2025 information från Finanstilsynet om att ett norskt företag utställde falska försäkringsdokument, som möjliggjorde för den ryska skuggflottan att undgå kontroll i Östersjön.

Det dröjde två månader innan norska UD och PST informerades. Myndigheten som har ett särskilt ansvar för dialog med andra stater i fråga om sanktioner mot Ryssland, struntade dessutom i att informera utanför landets gränser. Man hade inte plikt att göra det. Den finlänska myndighetet fick information genom media som avslöjat saken.

Vad gäller sanktionerna så kan det också konstateras att Norge har en tendens att dröja med implementeringen. Till bilden hör att man valt en annan policy än EU i fråga om möjligheten för ryska fiskebåtar att angöra (några få) norska hamnar. Man tillåter även vittvätt av rysk fisk för vidareexport till EU.

Skrivningarna om Kina i den nationella säkerhetsstrategin är tydligare än vad som hade kunnat befaras. Återstår att se om kinesiska drönare får fortsätta att övervaka stamnätet för el alltmedan kinesiskt byggda bussar trafikerar E-tjänstens huvudkvarter.

Den nationella säkerhetsstrategin kan bidra till en mer samstämd situationsförståelse och mindre silotänkande. Det är till exempel svårt att förstå hur norska UD våren 2025 – och samtidigt som strategin var under utarbetande – låta den norske arktisambassadören i våras delta (via videolänk) på en Putinkongress i Murmansk (Arctic forum).

Fregatterna blir ett vägval

En tvistefråga som har lösts ut är var Nato:s nya luftoperationskommando skall ligga i Norge. Valet föll på Bodø där också Forsvarets operative hovedkvarter är beläget. Ett motiv för det valet är önskan om en större Nato-närvaro i Nordnorge. Kritiker hävdar att det också var regionalpolitik. En fördel med Rygges närhet till Oslo-området hade varit möjligheten att lättare rekrytera norsk- och Nato-personal.

En fråga som ska avgöras i höst är val av fem nya fregatter till marinen. De är en del i den storsatsning på marinen som görs, och som inkluderar sex ubåtar från Tyskland och 28 övriga fartyg som byggs i Norge. Striden om fregatterna står mellan Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Valet handlar förstås om behov, prestanda, tid för leverans, pris och industrisamarbete, men också om politik.  Införskaffandet av amerikanska F35 gick på autopilot, men är det fortfarande en självklarhet att välja USA.

I säkerhetsstrategin beskrivs USA som Norges främste allierad och Norge ”ska bidra till att bevara USA:s engagemang för vår säkerhet”. Samtidigt säger man med ett nytt tonfall att det ”råder osäkerhet om den transatlantiska relationen”. Å andra sidan lyfter man fram viljan av ett närmare samarbete med EU på en rad områden. Det gäller också försvar och säkerhet. Sedan 2024 har Norge ett strategiskt samarbetsavtal på området med EU. Det har också öppnat upp för norsk medverkan i EU:s pågående upprustning av försvarsindustrin.

Fregatterna blir ett vägval. Det eviga norska mantrat när det gäller EU är viljan att samarbeta med Europa. Faller valet på en annan leverantör än USA blir det en signal om att Norge verkligen vill vara en del av Europa.

Kort sagt, det är mycket för de två politiskt huvudansvariga i försvarsdepartementet.Tore Sandvik är sedan början av 2025 Norges försvarsminister i Støres enpartiminoritetsregering. I sitt långa tidigare värv har Sandvik allra mest erfarenhet av att under två decennier ha jobbat som regionpolitiker.

Ansvaret för det praktiska genomförandet av LTP 2025 ligger hos statssekreterare Marte Gerhardsen. Hon har en bred erfarenhet men inte från försvarssektorn. Närmast kom hon från en anställning som chef för skolorna i Oslo.

Artikel på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 15 juli 2025.

Read More

Norge är ännu landet utanför

By: admin
19-05-2025
EES-avtalet, Erna Solberg, EU, Jonas Gahr Støre, Norge

Det norska nationaldagsfirandet 80 år efter krigsslutet sker i skuggan av ett pågående krig i Europa. Allvaret underströks när statsminister Jonas Gahr Støre på Frigjøringsdagen 8 maj lade fram Norges första nationella säkerhetsstrategi. I den slås fast att säkerhetssituationen är den mest allvarliga sedan andra världskriget. Och för första gången sedan Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 varnade Støre för risken att Norge skulle kunna drabbas av krig.

Inte oväntat pekade Støre på osäkerheter knutna till bland annat Trump (utan namns nämnande) och Kina. Strategin rymmer också problematiken att teknologi, ekonomi och säkerhet vävs samman på ett nytt sätt. Han lyfte även fram gråzonen i vilken det är svårt att se skillnad mellan krig och fred. Slutsatsen var att ”verden på kort tid har blitt farligere og mer uforutsigbar”.

Det hade inte varit otänkbart att detta skulle ha påverkat det norska utanförskapet i förhållande till EU. Särskilt som man i säkerhetsstrategin faktiskt tar fasta på hur EU förändras i fråga om säkerhetspolitisk roll, försvar och konkurrenskraft.

Men icke. I stället är det vanliga visan om EES-avtalets förträfflighet som i praktiken innebär att Norge genom detta (och en rad hängavtal) importerar mest EU-lagstiftning. Detsamma gäller viljan att i alla fall få vara med på ett samarbetshörn, till exempel i fråga om försvar och hälsa, men då utan krav på medinflytande.

Medlemskap är en icke-fråga. Och det är egentligen inte förvånande. Visserligen blåser det EU-vindar i opinionen, men i en mätning i våras var det ändå 48 procent som sade nej mot 41 procent ja. Bland partierna är det bara småpartierna Venstre och Miljøpartiet De Grønne som både är för och talar för saken. Høyre är också för medlemskap men är tyst. Arbeiderpartiet är splittrat och vill inte heller ha någon diskussion.

Alla andra säger njet i syfte att bevara myten om selvråderetten; yttervänstern i Rødt, vänstern i Sosialistisk Venstreparti, kyrkliga Kristelig Folkeparti, landsbygdpopulistiska Senterpartiet och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Alla utom KrF vill dessutom säga upp eller i praktiken säga upp EES-avtalet.

Det är upplagt för att valet till Stortinget i höst blir en rysare. Oavsett om det blir Jonas Gahr Støre eller (troligen) Høyres Erna Solberg som triumferar, kommer regeringsbildaren att tvingas stödja sig på partier för vilka myten om det självbestämmande utanför-landet är idealet. Därför är det kanske lika bra att ett bromsande Norge förblir en policy-taker i en tid när EU genomgår en genomgripande dynamisk utvecklingsprocess – som fördjupar integrationen på både det ekonomiska och säkerhetspolitiska området.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2025.

Read More

DN:s Wolodarski har fel om Norge

By: admin
01-05-2025
Donald Trump, Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Ukraina

Det var en megahändelse i Norge när statsminister Støre och finansminister (och tidigare Natos generalsekreterare) Stoltenberg förra veckan fick audiens hos kejsaren av Maga i Vita huset. Inför mötet var oron stor; i medier utfärdas varningar om att det kanske låg en politisk katastrof på lur – efteråt svallade i stället hyllningarna av den diplomatiska segern.

Trump prisade Norge (great) och Støre (great) och betonade gemenskapen (”we are all great people”).

I mediebruset spekulerades om att Norge till och med skulle kunna ta ledartröjan i Norden när det gäller relationerna till USA. De mest kritiska rösterna hördes från Rødt och Sosialistisk Venstreparti, som efterfrågade öppen kritik och bredare samtalspalett. SV klagade över ”koseprat” (ungefär myspys). 

På den här sidan av kölen var upphetsningen betydligt mindre. Med ett undantag. DN:s Peter Wolodarski blev så till sig att rubriken på hans kommentar löd: ”Norge borde skämmas – smickrar Trump i stället för att ge pengar till Ukraina”.

Kanhända har Wolodarski sett för mycket på julfilmen Love Actually där Hugh Grant i rollen som premiärminister vid en presskonferens sågar den amerikanske presidenten vid fotknölarna. Verkligheten är emellertid inte lika enkel och han brister i rollförståelsen mellan sin egen och Støres.

En instabil, aggressivt bekräftelsesökande Trump, hans administrationen och den förda politiken framstår som en svart politisk fars. De besökande norrmännen hade dock knappast en önskan om en repris av scenerna med president Zelenskyj i Vita huset.

I Wolodarskis skildring ”nöjde sig (Støre) inte med att strö falskt smicker över Trumps ‘fredsinitiativ’ – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer”.

Orden som de facto fälldes var uppmaningen att ”båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”. Wolodarski tolkar uttalandet som ett ”uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden”. Men i verkligheten var det en indirekt kritik av Trump. I de så kallade fredsförhandlingarna har ju USA enbart satt press på en av parterna, Ukraina.

Det är dessutom skillnad mellan det som utspelas on stage och off stage. Bakom stängda dörrar var budskapet, enligt Støre, desto tydligare i fråga om att freden ska vara på Ukrainas premisser och att Norge står bakom Ukrainas territoriella suveränitet.

I mötet med Trump tog Støre och Stoltenberg fasta på det som är Norges intresse i fråga om Ukraina och det görs i samråd med den europeiska Ukrainakoalitionen. Att så är fallet understryks av att den norska delegationen hade möten med Ukrainas premiärminister Sjmyhal före och efter sittningen i Ovala rummet. Även Natos generalsekreterare Rutte ankom pronto till den norska ambassaden för att informera sig om samtalen.

För Norge stod ytterligare två frågekomplex i förgrunden. Dels den tioprocentiga generella tull som Trump aviserat. Mötet gav en möjlighet att tala om dels det felaktiga beräkningsunderlaget, hur stora investeringar som Oljefonden har gjort i USA och dylikt. Dels de säkerhetspolitiska relationerna och då med betoning av Norges betydelse för amerikansk säkerhet i Arktis. Och det är inte dåligt i det fall Trump fick en klar bild av den.

Det är som det är och då tvingas man laga efter läge, som också Finlands i Mar Lago golfspelande president Stubb gjorde.

Kort sagt, tiraden i Dagens Nyheter mot Norge var inte helt lysande.

Däremot håller jag med Wolodarski om att Norge – den ofrivillige krigsprofitören – kan och bör visa Ukraina mer biståndsvillighet än vad man har gjort hittills. Men chefredaktörens eländesbeskrivning är lika missvisande som den norska regeringens självskryt över den egna förträffligheten.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2025

Read More

Förloraren verkar bli vinnare

By: admin
19-02-2025
Arbeiderpartiet, Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Nansenprogrammet, Ukraina

Ibland går det fort i politiken. Det krävdes närmast ett mirakel för att Arbeiderpartiet inte skulle få utstå en förödmjukande förlust i det till hösten stundande stortingsvalet. Och kanske är det ett sådant mirakel som är på väg att ske. När väljarflykten för några månader sedan var som värst uppgick stödet i opinionen till ynka 14 procent. Nu är AP plötsligt Norges största parti med stöd från knappt 29 procent av väljarna, enligt den senaste opinionsmätningen.

Erna Solberg är den stora förloraren i kampen om väljarna med ett stöd för Høyre nere på 16 procent – och det är oklart vad som ska till för att på egen hand bryta AP:s förtrollning. Fremskrittspartiet har däremot lyckats hålla ställningarna. Visserligen är FrP inte längre största parti, men det i särklass näst största med stöd från var fjärde norrman.

Flera faktorer har bidragit till att väljarna strömmat till AP. De ständiga interna striderna har bilagts inför valet. Det fanns krafter som ville byta ut ”losern” Jonas Gahr Støre mot en uppåtstigande ung stjärna som partiledare. Med kuppförsöket avvärjt uppträder han med både större vitalitet och auktoritet.

Samtidigt har minoritetskoalitionen från 2021 med Senterpartiet slutat i skilsmässa. Båda partierna behövde hitta tillbaka till sig själva efter att ha grottat runt i kompromisskvarnen. En närmast symbolisk EES-fråga blev krisutlösare. AP fick tillfälle att markera den politiska och ekonomiska vikten av avtalet, ansvarstagande i oroliga tider medan SP fritt kunde ägna sig åt att lyfta motståndet mot det norska EES-avtalet om ekonomiskt samarbete med EU. Utträdet ur regeringen har dock inte alls lönat sig lika bra som för AP.

AP har dessutom nylanserat sig som ett parti också för städerna och med förslag om ännu en elprisstödsregim med det i Norge genialiska namnet Norgespriser. Stödet ska träda i kraft efter valet – om det då fortfarande är AP som styr. I dagsläget finns varken på den rödgröna eller den borgerliga sidan ett tydligt majoritetsalternativ. I politiken är dock tiden fram till valet i september en evighet.

I nystarten ingår att Jens Stoltenberg är en av de nya ministrarna i Støres ombildade regering. Att döma av reaktionerna var utnämnandet av honom till finansminister närmast detsamma som att en frälsare hade hämtats in.

Tyvärr har Natos tidigare generalsekreterare inte tagit vara på möjligheten för Norge att både agera moraliskt och realistiskt i fråga om stödet till Ukraina. Den norska linjen är att utlova pengar i framtiden men hålla igen i närtid. I budgeten för 2025 hade koalitionsregeringen avsatt minimum 15 miljarder NOK men pressades av oppositionen till 35 miljarder.

Senterpartiets ordförande Vedum var den främste exponenten för storsnålheten. Men det har visat sig att det också gäller statsminister Jonas Gahr Støre som trots betoningen på att styra stabilt i oroliga tider och visa sammanhållning med EU, fortsätter Vedumlinjen. Också Stoltenberg är nöjd, belåten och har till och med beskrivit det som farligt för Norge att vara mer solidariskt.

Trots en övervinst på 1 270 miljarder norska kronor in på Oljefondens konto bara 2022 och 2023 till följd av energipriskrisen, anser han inte att Norge profiterat på Rysslands krig mot Ukraina. Och han varnar för att bryta den så kallade handlingsregeln som stadgar att politiken årligen får ta ut maximalt tre procent av fondens värde. Det uppgår nu till mer än 20 000 miljarder norska kronor.

Den norska motsvarigheten till Finanspolitiska rådet anser däremot att det är oproblematiskt att göra det under en avgränsad tidsperiod. Det konstateras att frågan om hur mycket Norge ska stödja Ukraina är ett politiskt val. Och det valet, menar nationalekonomerna, bör ha sin grund i det säkerhetspolitiska läget och solidariteten med Ukraina. Så är det förstås.

Och efter Donald Trumps svek är det än viktigare att bistå Ukraina och mobilisera stöd i Europa. Norge bör göra om och göra rätt.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 februari 2025.

Read More

Norges politiska landskap ritas om

By: admin
12-01-2025
Arbeiderpartiet, Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Høyre, Jonas Gahr Støre, Norge, opinion

När Norge går in i 2025 är det växt i ekonomin, reallönerna ökar och arbetslösheteten är låg. Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har dessutom levererat mycket av den politik som de två partierna gick till val på: ökade bidrag, mer stöd till bönderna, decentralisering, omreglering av arbetsmarknaden och, när energiprischocken kom, införandet av ett generöst elprisstöd.

Allt borde alltså ligga till rätta för att statsminister Jonas Gahr Støre skulle kunna se fram emot Stortingsvalet i höst. I verkligheten råder det full kris när tidvågorna från 2024 års två megatrender också har slagit in i Norge. Den ena handlar om väljarnas missnöje med sittande regeringar och den andra om framgången för missnöjespartier i olika tappning till höger i politiken.

***

Arbeiderpartiets identitet var länge fotad i det kvardröjande minnet av ett fyrtioprocentsparti. Ambitionen skruvades först ned till 30 procent och nu ses 20 som inte alltför illa. I en opinionsmätning genomförd av Norstat i början av december 2024 fick Arbeiderpartiet stöd av 14,2 procent av de tillfrågade. Tillsammans med Senterpartiet (3,8 procent) uppgick regeringens samlade stöd till 18 procent. Stödpartiet Sosialistisk Venstre fick 11 procent, yttervänstern i Rødt 5,6 och Miljøpartiet De Grøne 3,5.

Partiordföranden sedan 2014 Jonas Gahr Støre har varken lyst som oppositionsledare eller statsminister. AP har slitit med skandaler, maktkamper och personstrider som har tärt på förtroendet. Det verkar dock som om försöken att lansera ett nytt namn inför valet har stoppat upp och att Støre kommer att vara frontfiguren i september. Formellt beslut fattas senare i vår.

Kanske partiet tar det säkra för det osäkra i tider som kan bli väldigt turbulenta. Dessutom väntar till slut de räntesänkningar som Støre gång efter annan tidigare har varslat om. Då kan det verkligen bli såsom utlovat i valet 2021: ”Vanligt folks tur”.

I Norstatmätningen uppgick Høyres (21,5) och Fremskrittspartiets (27,4) samlade uppslutning i väljarkåren till 48,9 procent. Om det hade varit val vid mättillfället hade de två partierna haft en egen ”Blåblå” majoritet i Stortinget med 89 av totalt 169 mandat. Lägg därtill stödet för de två tänkbara koalitionspartnerna; 9 mandat för socialliberala Venstre och 8 för Kristelig Folkeparti. Valvinden är tydlig.

Samtidigt har stödet för FrP på bara ett drygt år gått från att vara hälften så stort som för Høyre, till att FrP nu konsekvent är det större partiet i opinionsmätningarna. Det innebär förstås att alarmen ljuder även inom Høyre. Høyre kan dock med visst lugn se tillbaka på en för partiet mer positiv långtidstrend när det gäller styrkeförhållandet till FrP. Det kan också söka lindring i erfarenheten från 2021, då Senterpartiets anti-elitism inte lockade lika mycket vid valurnorna som i opinionsundersökningarna. Dessutom är Høyres Erna Solberg den partiledare som flest väljare vill se som statsminister, långt fler än FrP:s Sylvi Listhaug. Inte minst är detta tydligt bland borgerliga väljare. 

Solberg har emellertid varit partiledare sedan 2004 och statsminister 2013–2021. Blir hon ett lika dragande vallokomotiv som tidigare? Åren av slit i toppolitiken lyser från och till igenom och politiken präglas väldigt mycket att sitta stilla i båten. FrP:s framgångsvåg gör dessutom att de vanliga konfliktytorna höger-vänster i förhållande till AP inte blir dominerande på samma sätt. Det gäller inte minst om FrP får överta den centrala ”skurkrollen” i AP:s valdramaturgi.

Till bilden hör att de två partierna till höger bara delvis konkurrerar om samma väljargrupper. FrP är överrepresenterade bland personer med låg eller ingen utbildning. Alltså snarare väljare som brukat rösta på AP. Till det nya hör att FrP också har börjat att attrahera invandrare och unga (särskilt män). 

***

Fremskrittspartiet beskriver sig självt som ett “liberalistisk” parti som “bygger på Norges Grunnlov, norsk og vestlig tradisjon og kulturarv med basis i det kristne livssyn”. Men om man med “liberalistisk” menar en liten men stark stat är karaktäristiken föga träffande. Man lever inte som man lär. Även FrP står bakom den norska storstaten. Nyliberalerna rensades ut 1994 och med dem försvann ja-till-EU också från partiet.

Historien går tillbaka till 1973 då Anders Lange bildade Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep. Namnbytet till Fremskrittspartiet skedde 1977 och då med ett anti-modernistiskt partiprogram. Året efter valdes Carl I Hagen till ny partiledare och efterträddes först 2006 av Siv Jensen.

Invandring blev prio 1 för FrP först i samband med valet 1987, då Hagen berättade om ett brev han fått från en muslimsk invandrare om planerna på att göra Norge till en muslimsk stat. Brevet visade sig senare vara falskt. Dock först efter att partiet gått från 4 till 12 procent. 

Det dröjde innan FrP välkomnades in i det borgerliga samarbetet mellan Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti. FrP ansågs varken rumsrent i det politiska finrummet eller pålitligt borgerligt. Efter Stortingsvalet 2001 bildade de tre en KrF-ledd regering med stöd av FrP. Inför valet 2005 var dock budskapet till väljarna att FrP inte ingick i det borgerliga regeringsalternativet. 2009 uteslöt Venstre ett förpliktigande regeringssamarbete. 

Men det löste förstås inte problemet med att vägen fram till regeringstaburetterna var kantad av FrP-väljare. Å andra sidan hade Siv Jensen bestämt sig för att tiden var mogen att få inflytande genom att ta regeringsansvar. I god tid inför valet 2013 klargjorde hon att FrP bara kunde stödja en regering som partiet själv ingick i. 

Och så blev det – inte en fyrpartiregering men en “Blåblå” i minoritet bestående av Høyre och FrP med Erna Solberg som statsminister och Siv Jensen som finansminister. 2018 tog Venstre steget in i regeringen och när året efter Kristelig Folkparti följde efter bildades den första borgerliga majoritetsregeringen i historien. 

Solbergs dreamteam varade till början av 2020 då FrP lämnade regeringen. Jensen motiverade avhoppet med svagt genomslag i stort och och rent konkret med regeringens beslut att hämta hem en IS-mamma och hennes två små barn från Syrien. Mer krasst uttryckt hittade man en fråga som kunde bli en väg ut ur regeringen för att få en friare roll i ett läge där partiet kämpade med väljarstödet inför Stortingsvalet 2021. Det gick sådär.

Siv Jensens ledarskap och tiden i regering satte spår. FrP var ett parti som hade en lösning och sökte efter problem att koppla den till. Med regeringsansvaret följde krav på att först identifiera problemet och sedan ta fram lösningen. Och på att kompromissa. Samtidigt tillät Solberg FrP att också odla identiteten som politikens l’enfant terrible.Ibland gick det dock för långt.

FrP:s nuvarande partiledare Sylvi Listhaugs politiska karriär var kantad av kontroversiella utspel. 2018 tvingades hon till och med att ”frivilligt” lämna posten som justitieminister (men var snart tillbaka i en annan ministerroll). När hon tog över partiledarposten 2021 kunde man tro att FrP igen skulle bli mer av ett enfrågeparti. Så har dock inte blivit fallet. 

Motstånd mot invandring är fortfarande partiets främsta varumärke.

Men att det finns gränser understryks av att FrP:s ordförande i justitieutskottet fick silkessnöret sedan han gjort en postning på Facebook som ledde till en polisanmälan om hets mot folkgrupp, som dock sedermera blev nedlagd. Listhaug valde att inte gå på yttrandefrihetslinjen utan tog personligen avstånd. 

Och Listhaug själv har dessutom inför valrörelsen gjort en personlig make-over för att göra sig mer statsministeraktig. Man ska inte längre tänka bygdejenta utan nu är det mer av powerlook med Marine Le Pen och Giorgia Meloni som förebilder. 

FrP är inte något enfrågeparti utan ett högerpopulistiskt parti med “erbjudanden” till väljarna inom alla politikområden – men inte sällan i form av enkla lösningar. I fråga om Putin och angreppskriget mot Ukraina är man en del av samförståndet i Stortinget. Samtidigt som partiet håller sig inom åsiktskorridoren markerar man särskiljande mening i frågor där man egentligen inte ska tycka olika. Det gäller exempelvis kritik av samers rättigheter och den gröna omställningen.

Ungdomsförbundet har velat varumärkesskydda den norska rätten till Trumps “Drill baby drill” och ungdomspolitikern Simon Velle har framgångsrikt burit fram budskap från Jordan Petersons univers. 

Inför Stortingsvalet lanserar partiet sig som det enda alternativet som är ett verkligt alternativ. Alltså något annat än Høyre och Arbeiderpartiet. Anti-etablissemang.

***

Ännu är det många månader kvar till Stortingsvalet i september, men det krävs närmast ett mirakel för att regeringen Jonas Gahr Støre ska bli återvald och inte ersättas av en borgerlig regering. Det är bra för Norge. Det är dock inte tillräckligt bra. Tyvärr krävs det även ett mirakel för att en regering ledd av Solberg eller Listhaug ska ta sig an de stora framtidsfrågorna såsom medlemskap i EU, en ohållbar kommunstruktur, boomen för sjukskrivningar och förtidspensioneringar. 

Det handlar också om en mer realistisk nationell självförståelse. I Norge är föreställningen gärna den av redan varande eller blivande världsbäst. Det statliga ägandet är stort och likaså tilltron till statliga ingripandens välsignelser. Den bilden krackelerar i internationell jämförelse, konstaterade den norska techsektorns branschorganisation Abelia i en rapport nyligen:

Norge mangler relevant spiss- og teknologikompetanse, og har fortsatt svak tilgang på internasjonal kompetanse. Norske bedrifter sakker akterut når det gjelder bruk av muliggjørende teknologi, som kunstig intelligens. Vi har lav gründeraktivitet, og svært begrenset tilgang på risikokapital. 

Norge är tack vare råvaruresurserna ett av världens allra rikaste länder. Oljefonden med ett värde på nästan 20 000 miljarder norska kronor är det främsta exemplet på att Norge kan beskrivas som en rentierstat som gör att det aldrig blir riktigt hårda budgetrestriktioner i politiken. 2025 hämtas nästan en fjärdedel av statsbudgeten från fonden. Det blir aldrig någon riktig känsla av ”kris” och därmed inte heller något riktigt förändringstryck. 

Essä i Smedjan 10 jan 2025.

Read More

Norska socialdemokrater i utförsbacke

By: admin
23-12-2024
Arbeiderpartiet, Energipriskris, Fremskrittspartiet, Jonas Gahr Støre, Populism

Opinionsmässigt har det bara gått utför sedan 2014 då Jonas Gahr Støre valdes till ny ordförande i Arbeiderpartiet. Nu är väljarna på vild flykt bort. I en färsk opinionsmätning har stödet rasat ned till 14,2 procent. Paniken breder ut sig inför höstens val till Stortinget och frågan som pockar på svar är om han borde avgå. Stödet i det egna partiet för partiledaren och statsministern är vacklande.

Efter Stortingsvalet 2021 har Støre inte kunnat omvandla regeringsmakten i minoritetskoalitionen med Senterpartiet till politiskt kapital. Väljarna har varken belönat ökade bidrag till välfärdstjänster eller införandet av ett generöst elprisstöd. I år ökar reallönerna och än bättre tider väntas 2025. Men inget verkar funka. Inte vänstersvängar i politiken och inte heller höger om i retoriken. I stället framstår Arbeiderpartiet som utan kärna, och likt det svenska systerpartiet allra mest sugen på makt.

Åren med Støre har präglats av personstrider och skandaler som har skärpt bilden av ett parti utan politisk själ. Partiledaren har inte förmått hantera kriserna – och i vissa fall snarast underblåst dem. Handlaget har inte varit bra. I alla fall att döma av höstens politiska boksnackis ”Partiet” av Steinar Sutvatne och Jørgen Gilbert (Gyldendal).

Än så länge håller dock Støre stånd. Kanske blir det inflytelsetunga LO som till sist fäller avgörandet. Med stor sannolikhet kommer partiet att gå på en valsmäll. Är det då mer taktiskt att försöka minimera förlusten genom att utse en ny ledare (sannolikt vice ordföranden Tonje Brenna) innan, eller är det bättre att ha kvar Støre i rollen som syndabock för att sedan starta om efter valet?

Saken kompliceras av att en under våren nyvald partiledare inte bara kan ta över den sittande regeringen. I stället krävs det en ny regeringsbildningsprocess. Det är föga lockande.

Inför valet 2021 var humöret så mycket på opinionstopp att Senterpartiets Tryggve Slagsvold Vedum utropade sig till statsministerkandidat. Valet blev en framgång, om än inte riktigt så stor. Senterpartiets stöd är nu 3,8 procent. Ett sätt att försöka avvärja en hotande valkatastrof vore att kasta loss från regeringsansvaret för att i stället i opposition renodla sin egen politik. Därmed blir det kanske inte Støres öde som fäller regeringen. 

Det går alltid att hitta en fråga som gör det ”omöjligt” för finansminister Vedum att fortsätta hänga med Støre. Allt för att ta upp konkurrensen om missnöjesväljarna som nu fylkas hos Fremskrittspartiet och Sylvi Listhaug.

Partiet fortsätter att forsa fram i opinionen och är Norges största. Med ett stöd på 27,4 procent är det större än de båda regeringspartierna tillsammans. Växten har också skett på bekostnad av Høyre som länge tronat i topp men som nu bara är näst störst och tvingas att navigera i ett annorlunda politiskt landskap. Vid ett regeringsskifte är Erna Solberg inte längre lika självklar som statsminister.

Arbeiderpartiet och Høyre vill att de politiska konfliktytorna ska löpa som vanligt längs vänster-höger-skalan. Det saknas inte heller problem att ta itu med, men på samma sätt som runt om i Europa är det inte partier i centrum som har momentum. Också i Norge finns en reservoar av uppdämda olika missnöjen att hämta olika väljare från.

Fremskrittspartiet erbjuder väljarna i sin ”missnöjesrörelse” en goodiebagfylld med skattesänkningar, lägre elpris, mer pengar till kommunerna och mindre invandring. Och mindre byråkrati. Mindre bistånd. Mindre miljardslöseri på gröna satsningar. Mindre woke. Mindre EU. Och mer nationalism. Elkablar till kontinenten kan klippas.

Det är inte någon tillfällighet att Sylvi Listhaug har uppgraderat sin image till en mer elegant powerlook. Mer i stil med Marine Le Pen och Giorgia Meloni. Men väljarkåren är lättrörlig och valdagen 8 september skymtar ännu bara vid den politiska horisonten.

Ledare i Svenska Dagbladet 22 dec 2024

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.