När Norge går in i 2025 är det växt i ekonomin, reallönerna ökar och arbetslösheteten är låg. Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har dessutom levererat mycket av den politik som de två partierna gick till val på: ökade bidrag, mer stöd till bönderna, decentralisering, omreglering av arbetsmarknaden och, när energiprischocken kom, införandet av ett generöst elprisstöd.
Allt borde alltså ligga till rätta för att statsminister Jonas Gahr Støre skulle kunna se fram emot Stortingsvalet i höst. I verkligheten råder det full kris när tidvågorna från 2024 års två megatrender också har slagit in i Norge. Den ena handlar om väljarnas missnöje med sittande regeringar och den andra om framgången för missnöjespartier i olika tappning till höger i politiken.
***
Arbeiderpartiets identitet var länge fotad i det kvardröjande minnet av ett fyrtioprocentsparti. Ambitionen skruvades först ned till 30 procent och nu ses 20 som inte alltför illa. I en opinionsmätning genomförd av Norstat i början av december 2024 fick Arbeiderpartiet stöd av 14,2 procent av de tillfrågade. Tillsammans med Senterpartiet (3,8 procent) uppgick regeringens samlade stöd till 18 procent. Stödpartiet Sosialistisk Venstre fick 11 procent, yttervänstern i Rødt 5,6 och Miljøpartiet De Grøne 3,5.
Partiordföranden sedan 2014 Jonas Gahr Støre har varken lyst som oppositionsledare eller statsminister. AP har slitit med skandaler, maktkamper och personstrider som har tärt på förtroendet. Det verkar dock som om försöken att lansera ett nytt namn inför valet har stoppat upp och att Støre kommer att vara frontfiguren i september. Formellt beslut fattas senare i vår.
Kanske partiet tar det säkra för det osäkra i tider som kan bli väldigt turbulenta. Dessutom väntar till slut de räntesänkningar som Støre gång efter annan tidigare har varslat om. Då kan det verkligen bli såsom utlovat i valet 2021: ”Vanligt folks tur”.
I Norstatmätningen uppgick Høyres (21,5) och Fremskrittspartiets (27,4) samlade uppslutning i väljarkåren till 48,9 procent. Om det hade varit val vid mättillfället hade de två partierna haft en egen ”Blåblå” majoritet i Stortinget med 89 av totalt 169 mandat. Lägg därtill stödet för de två tänkbara koalitionspartnerna; 9 mandat för socialliberala Venstre och 8 för Kristelig Folkeparti. Valvinden är tydlig.
Samtidigt har stödet för FrP på bara ett drygt år gått från att vara hälften så stort som för Høyre, till att FrP nu konsekvent är det större partiet i opinionsmätningarna. Det innebär förstås att alarmen ljuder även inom Høyre. Høyre kan dock med visst lugn se tillbaka på en för partiet mer positiv långtidstrend när det gäller styrkeförhållandet till FrP. Det kan också söka lindring i erfarenheten från 2021, då Senterpartiets anti-elitism inte lockade lika mycket vid valurnorna som i opinionsundersökningarna. Dessutom är Høyres Erna Solberg den partiledare som flest väljare vill se som statsminister, långt fler än FrP:s Sylvi Listhaug. Inte minst är detta tydligt bland borgerliga väljare.
Solberg har emellertid varit partiledare sedan 2004 och statsminister 2013–2021. Blir hon ett lika dragande vallokomotiv som tidigare? Åren av slit i toppolitiken lyser från och till igenom och politiken präglas väldigt mycket att sitta stilla i båten. FrP:s framgångsvåg gör dessutom att de vanliga konfliktytorna höger-vänster i förhållande till AP inte blir dominerande på samma sätt. Det gäller inte minst om FrP får överta den centrala ”skurkrollen” i AP:s valdramaturgi.
Till bilden hör att de två partierna till höger bara delvis konkurrerar om samma väljargrupper. FrP är överrepresenterade bland personer med låg eller ingen utbildning. Alltså snarare väljare som brukat rösta på AP. Till det nya hör att FrP också har börjat att attrahera invandrare och unga (särskilt män).
***
Fremskrittspartiet beskriver sig självt som ett “liberalistisk” parti som “bygger på Norges Grunnlov, norsk og vestlig tradisjon og kulturarv med basis i det kristne livssyn”. Men om man med “liberalistisk” menar en liten men stark stat är karaktäristiken föga träffande. Man lever inte som man lär. Även FrP står bakom den norska storstaten. Nyliberalerna rensades ut 1994 och med dem försvann ja-till-EU också från partiet.
Historien går tillbaka till 1973 då Anders Lange bildade Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep. Namnbytet till Fremskrittspartiet skedde 1977 och då med ett anti-modernistiskt partiprogram. Året efter valdes Carl I Hagen till ny partiledare och efterträddes först 2006 av Siv Jensen.
Invandring blev prio 1 för FrP först i samband med valet 1987, då Hagen berättade om ett brev han fått från en muslimsk invandrare om planerna på att göra Norge till en muslimsk stat. Brevet visade sig senare vara falskt. Dock först efter att partiet gått från 4 till 12 procent.
Det dröjde innan FrP välkomnades in i det borgerliga samarbetet mellan Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti. FrP ansågs varken rumsrent i det politiska finrummet eller pålitligt borgerligt. Efter Stortingsvalet 2001 bildade de tre en KrF-ledd regering med stöd av FrP. Inför valet 2005 var dock budskapet till väljarna att FrP inte ingick i det borgerliga regeringsalternativet. 2009 uteslöt Venstre ett förpliktigande regeringssamarbete.
Men det löste förstås inte problemet med att vägen fram till regeringstaburetterna var kantad av FrP-väljare. Å andra sidan hade Siv Jensen bestämt sig för att tiden var mogen att få inflytande genom att ta regeringsansvar. I god tid inför valet 2013 klargjorde hon att FrP bara kunde stödja en regering som partiet själv ingick i.
Och så blev det – inte en fyrpartiregering men en “Blåblå” i minoritet bestående av Høyre och FrP med Erna Solberg som statsminister och Siv Jensen som finansminister. 2018 tog Venstre steget in i regeringen och när året efter Kristelig Folkparti följde efter bildades den första borgerliga majoritetsregeringen i historien.
Solbergs dreamteam varade till början av 2020 då FrP lämnade regeringen. Jensen motiverade avhoppet med svagt genomslag i stort och och rent konkret med regeringens beslut att hämta hem en IS-mamma och hennes två små barn från Syrien. Mer krasst uttryckt hittade man en fråga som kunde bli en väg ut ur regeringen för att få en friare roll i ett läge där partiet kämpade med väljarstödet inför Stortingsvalet 2021. Det gick sådär.
Siv Jensens ledarskap och tiden i regering satte spår. FrP var ett parti som hade en lösning och sökte efter problem att koppla den till. Med regeringsansvaret följde krav på att först identifiera problemet och sedan ta fram lösningen. Och på att kompromissa. Samtidigt tillät Solberg FrP att också odla identiteten som politikens l’enfant terrible.Ibland gick det dock för långt.
FrP:s nuvarande partiledare Sylvi Listhaugs politiska karriär var kantad av kontroversiella utspel. 2018 tvingades hon till och med att ”frivilligt” lämna posten som justitieminister (men var snart tillbaka i en annan ministerroll). När hon tog över partiledarposten 2021 kunde man tro att FrP igen skulle bli mer av ett enfrågeparti. Så har dock inte blivit fallet.
Motstånd mot invandring är fortfarande partiets främsta varumärke.
Men att det finns gränser understryks av att FrP:s ordförande i justitieutskottet fick silkessnöret sedan han gjort en postning på Facebook som ledde till en polisanmälan om hets mot folkgrupp, som dock sedermera blev nedlagd. Listhaug valde att inte gå på yttrandefrihetslinjen utan tog personligen avstånd.
Och Listhaug själv har dessutom inför valrörelsen gjort en personlig make-over för att göra sig mer statsministeraktig. Man ska inte längre tänka bygdejenta utan nu är det mer av powerlook med Marine Le Pen och Giorgia Meloni som förebilder.
FrP är inte något enfrågeparti utan ett högerpopulistiskt parti med “erbjudanden” till väljarna inom alla politikområden – men inte sällan i form av enkla lösningar. I fråga om Putin och angreppskriget mot Ukraina är man en del av samförståndet i Stortinget. Samtidigt som partiet håller sig inom åsiktskorridoren markerar man särskiljande mening i frågor där man egentligen inte ska tycka olika. Det gäller exempelvis kritik av samers rättigheter och den gröna omställningen.
Ungdomsförbundet har velat varumärkesskydda den norska rätten till Trumps “Drill baby drill” och ungdomspolitikern Simon Velle har framgångsrikt burit fram budskap från Jordan Petersons univers.
Inför Stortingsvalet lanserar partiet sig som det enda alternativet som är ett verkligt alternativ. Alltså något annat än Høyre och Arbeiderpartiet. Anti-etablissemang.
***
Ännu är det många månader kvar till Stortingsvalet i september, men det krävs närmast ett mirakel för att regeringen Jonas Gahr Støre ska bli återvald och inte ersättas av en borgerlig regering. Det är bra för Norge. Det är dock inte tillräckligt bra. Tyvärr krävs det även ett mirakel för att en regering ledd av Solberg eller Listhaug ska ta sig an de stora framtidsfrågorna såsom medlemskap i EU, en ohållbar kommunstruktur, boomen för sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Det handlar också om en mer realistisk nationell självförståelse. I Norge är föreställningen gärna den av redan varande eller blivande världsbäst. Det statliga ägandet är stort och likaså tilltron till statliga ingripandens välsignelser. Den bilden krackelerar i internationell jämförelse, konstaterade den norska techsektorns branschorganisation Abelia i en rapport nyligen:
Norge mangler relevant spiss- og teknologikompetanse, og har fortsatt svak tilgang på internasjonal kompetanse. Norske bedrifter sakker akterut når det gjelder bruk av muliggjørende teknologi, som kunstig intelligens. Vi har lav gründeraktivitet, og svært begrenset tilgang på risikokapital.
Norge är tack vare råvaruresurserna ett av världens allra rikaste länder. Oljefonden med ett värde på nästan 20 000 miljarder norska kronor är det främsta exemplet på att Norge kan beskrivas som en rentierstat som gör att det aldrig blir riktigt hårda budgetrestriktioner i politiken. 2025 hämtas nästan en fjärdedel av statsbudgeten från fonden. Det blir aldrig någon riktig känsla av ”kris” och därmed inte heller något riktigt förändringstryck.
Essä i Smedjan 10 jan 2025.
Read More