Claes Arvidsson

Archive
Fremskrittspartiet

När Norge går in i 2025 är det växt i ekonomin, reallönerna ökar och arbetslösheteten är låg. Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har dessutom levererat mycket av den politik som de två partierna gick till val på: ökade bidrag, mer stöd till bönderna, decentralisering, omreglering av arbetsmarknaden och, när energiprischocken kom, införandet av ett generöst elprisstöd.

Allt borde alltså ligga till rätta för att statsminister Jonas Gahr Støre skulle kunna se fram emot Stortingsvalet i höst. I verkligheten råder det full kris när tidvågorna från 2024 års två megatrender också har slagit in i Norge. Den ena handlar om väljarnas missnöje med sittande regeringar och den andra om framgången för missnöjespartier i olika tappning till höger i politiken.

***

Arbeiderpartiets identitet var länge fotad i det kvardröjande minnet av ett fyrtioprocentsparti. Ambitionen skruvades först ned till 30 procent och nu ses 20 som inte alltför illa. I en opinionsmätning genomförd av Norstat i början av december 2024 fick Arbeiderpartiet stöd av 14,2 procent av de tillfrågade. Tillsammans med Senterpartiet (3,8 procent) uppgick regeringens samlade stöd till 18 procent. Stödpartiet Sosialistisk Venstre fick 11 procent, yttervänstern i Rødt 5,6 och Miljøpartiet De Grøne 3,5.

Partiordföranden sedan 2014 Jonas Gahr Støre har varken lyst som oppositionsledare eller statsminister. AP har slitit med skandaler, maktkamper och personstrider som har tärt på förtroendet. Det verkar dock som om försöken att lansera ett nytt namn inför valet har stoppat upp och att Støre kommer att vara frontfiguren i september. Formellt beslut fattas senare i vår.

Kanske partiet tar det säkra för det osäkra i tider som kan bli väldigt turbulenta. Dessutom väntar till slut de räntesänkningar som Støre gång efter annan tidigare har varslat om. Då kan det verkligen bli såsom utlovat i valet 2021: ”Vanligt folks tur”.

I Norstatmätningen uppgick Høyres (21,5) och Fremskrittspartiets (27,4) samlade uppslutning i väljarkåren till 48,9 procent. Om det hade varit val vid mättillfället hade de två partierna haft en egen ”Blåblå” majoritet i Stortinget med 89 av totalt 169 mandat. Lägg därtill stödet för de två tänkbara koalitionspartnerna; 9 mandat för socialliberala Venstre och 8 för Kristelig Folkeparti. Valvinden är tydlig.

Samtidigt har stödet för FrP på bara ett drygt år gått från att vara hälften så stort som för Høyre, till att FrP nu konsekvent är det större partiet i opinionsmätningarna. Det innebär förstås att alarmen ljuder även inom Høyre. Høyre kan dock med visst lugn se tillbaka på en för partiet mer positiv långtidstrend när det gäller styrkeförhållandet till FrP. Det kan också söka lindring i erfarenheten från 2021, då Senterpartiets anti-elitism inte lockade lika mycket vid valurnorna som i opinionsundersökningarna. Dessutom är Høyres Erna Solberg den partiledare som flest väljare vill se som statsminister, långt fler än FrP:s Sylvi Listhaug. Inte minst är detta tydligt bland borgerliga väljare. 

Solberg har emellertid varit partiledare sedan 2004 och statsminister 2013–2021. Blir hon ett lika dragande vallokomotiv som tidigare? Åren av slit i toppolitiken lyser från och till igenom och politiken präglas väldigt mycket att sitta stilla i båten. FrP:s framgångsvåg gör dessutom att de vanliga konfliktytorna höger-vänster i förhållande till AP inte blir dominerande på samma sätt. Det gäller inte minst om FrP får överta den centrala ”skurkrollen” i AP:s valdramaturgi.

Till bilden hör att de två partierna till höger bara delvis konkurrerar om samma väljargrupper. FrP är överrepresenterade bland personer med låg eller ingen utbildning. Alltså snarare väljare som brukat rösta på AP. Till det nya hör att FrP också har börjat att attrahera invandrare och unga (särskilt män). 

***

Fremskrittspartiet beskriver sig självt som ett “liberalistisk” parti som “bygger på Norges Grunnlov, norsk og vestlig tradisjon og kulturarv med basis i det kristne livssyn”. Men om man med “liberalistisk” menar en liten men stark stat är karaktäristiken föga träffande. Man lever inte som man lär. Även FrP står bakom den norska storstaten. Nyliberalerna rensades ut 1994 och med dem försvann ja-till-EU också från partiet.

Historien går tillbaka till 1973 då Anders Lange bildade Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep. Namnbytet till Fremskrittspartiet skedde 1977 och då med ett anti-modernistiskt partiprogram. Året efter valdes Carl I Hagen till ny partiledare och efterträddes först 2006 av Siv Jensen.

Invandring blev prio 1 för FrP först i samband med valet 1987, då Hagen berättade om ett brev han fått från en muslimsk invandrare om planerna på att göra Norge till en muslimsk stat. Brevet visade sig senare vara falskt. Dock först efter att partiet gått från 4 till 12 procent. 

Det dröjde innan FrP välkomnades in i det borgerliga samarbetet mellan Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti. FrP ansågs varken rumsrent i det politiska finrummet eller pålitligt borgerligt. Efter Stortingsvalet 2001 bildade de tre en KrF-ledd regering med stöd av FrP. Inför valet 2005 var dock budskapet till väljarna att FrP inte ingick i det borgerliga regeringsalternativet. 2009 uteslöt Venstre ett förpliktigande regeringssamarbete. 

Men det löste förstås inte problemet med att vägen fram till regeringstaburetterna var kantad av FrP-väljare. Å andra sidan hade Siv Jensen bestämt sig för att tiden var mogen att få inflytande genom att ta regeringsansvar. I god tid inför valet 2013 klargjorde hon att FrP bara kunde stödja en regering som partiet själv ingick i. 

Och så blev det – inte en fyrpartiregering men en “Blåblå” i minoritet bestående av Høyre och FrP med Erna Solberg som statsminister och Siv Jensen som finansminister. 2018 tog Venstre steget in i regeringen och när året efter Kristelig Folkparti följde efter bildades den första borgerliga majoritetsregeringen i historien. 

Solbergs dreamteam varade till början av 2020 då FrP lämnade regeringen. Jensen motiverade avhoppet med svagt genomslag i stort och och rent konkret med regeringens beslut att hämta hem en IS-mamma och hennes två små barn från Syrien. Mer krasst uttryckt hittade man en fråga som kunde bli en väg ut ur regeringen för att få en friare roll i ett läge där partiet kämpade med väljarstödet inför Stortingsvalet 2021. Det gick sådär.

Siv Jensens ledarskap och tiden i regering satte spår. FrP var ett parti som hade en lösning och sökte efter problem att koppla den till. Med regeringsansvaret följde krav på att först identifiera problemet och sedan ta fram lösningen. Och på att kompromissa. Samtidigt tillät Solberg FrP att också odla identiteten som politikens l’enfant terrible.Ibland gick det dock för långt.

FrP:s nuvarande partiledare Sylvi Listhaugs politiska karriär var kantad av kontroversiella utspel. 2018 tvingades hon till och med att ”frivilligt” lämna posten som justitieminister (men var snart tillbaka i en annan ministerroll). När hon tog över partiledarposten 2021 kunde man tro att FrP igen skulle bli mer av ett enfrågeparti. Så har dock inte blivit fallet. 

Motstånd mot invandring är fortfarande partiets främsta varumärke.

Men att det finns gränser understryks av att FrP:s ordförande i justitieutskottet fick silkessnöret sedan han gjort en postning på Facebook som ledde till en polisanmälan om hets mot folkgrupp, som dock sedermera blev nedlagd. Listhaug valde att inte gå på yttrandefrihetslinjen utan tog personligen avstånd. 

Och Listhaug själv har dessutom inför valrörelsen gjort en personlig make-over för att göra sig mer statsministeraktig. Man ska inte längre tänka bygdejenta utan nu är det mer av powerlook med Marine Le Pen och Giorgia Meloni som förebilder. 

FrP är inte något enfrågeparti utan ett högerpopulistiskt parti med “erbjudanden” till väljarna inom alla politikområden – men inte sällan i form av enkla lösningar. I fråga om Putin och angreppskriget mot Ukraina är man en del av samförståndet i Stortinget. Samtidigt som partiet håller sig inom åsiktskorridoren markerar man särskiljande mening i frågor där man egentligen inte ska tycka olika. Det gäller exempelvis kritik av samers rättigheter och den gröna omställningen.

Ungdomsförbundet har velat varumärkesskydda den norska rätten till Trumps “Drill baby drill” och ungdomspolitikern Simon Velle har framgångsrikt burit fram budskap från Jordan Petersons univers. 

Inför Stortingsvalet lanserar partiet sig som det enda alternativet som är ett verkligt alternativ. Alltså något annat än Høyre och Arbeiderpartiet. Anti-etablissemang.

***

Ännu är det många månader kvar till Stortingsvalet i september, men det krävs närmast ett mirakel för att regeringen Jonas Gahr Støre ska bli återvald och inte ersättas av en borgerlig regering. Det är bra för Norge. Det är dock inte tillräckligt bra. Tyvärr krävs det även ett mirakel för att en regering ledd av Solberg eller Listhaug ska ta sig an de stora framtidsfrågorna såsom medlemskap i EU, en ohållbar kommunstruktur, boomen för sjukskrivningar och förtidspensioneringar. 

Det handlar också om en mer realistisk nationell självförståelse. I Norge är föreställningen gärna den av redan varande eller blivande världsbäst. Det statliga ägandet är stort och likaså tilltron till statliga ingripandens välsignelser. Den bilden krackelerar i internationell jämförelse, konstaterade den norska techsektorns branschorganisation Abelia i en rapport nyligen:

Norge mangler relevant spiss- og teknologikompetanse, og har fortsatt svak tilgang på internasjonal kompetanse. Norske bedrifter sakker akterut når det gjelder bruk av muliggjørende teknologi, som kunstig intelligens. Vi har lav gründeraktivitet, og svært begrenset tilgang på risikokapital. 

Norge är tack vare råvaruresurserna ett av världens allra rikaste länder. Oljefonden med ett värde på nästan 20 000 miljarder norska kronor är det främsta exemplet på att Norge kan beskrivas som en rentierstat som gör att det aldrig blir riktigt hårda budgetrestriktioner i politiken. 2025 hämtas nästan en fjärdedel av statsbudgeten från fonden. Det blir aldrig någon riktig känsla av ”kris” och därmed inte heller något riktigt förändringstryck. 

Essä i Smedjan 10 jan 2025.

Read More

Opinionsmässigt har det bara gått utför sedan 2014 då Jonas Gahr Støre valdes till ny ordförande i Arbeiderpartiet. Nu är väljarna på vild flykt bort. I en färsk opinionsmätning har stödet rasat ned till 14,2 procent. Paniken breder ut sig inför höstens val till Stortinget och frågan som pockar på svar är om han borde avgå. Stödet i det egna partiet för partiledaren och statsministern är vacklande.

Efter Stortingsvalet 2021 har Støre inte kunnat omvandla regeringsmakten i minoritetskoalitionen med Senterpartiet till politiskt kapital. Väljarna har varken belönat ökade bidrag till välfärdstjänster eller införandet av ett generöst elprisstöd. I år ökar reallönerna och än bättre tider väntas 2025. Men inget verkar funka. Inte vänstersvängar i politiken och inte heller höger om i retoriken. I stället framstår Arbeiderpartiet som utan kärna, och likt det svenska systerpartiet allra mest sugen på makt.

Åren med Støre har präglats av personstrider och skandaler som har skärpt bilden av ett parti utan politisk själ. Partiledaren har inte förmått hantera kriserna – och i vissa fall snarast underblåst dem. Handlaget har inte varit bra. I alla fall att döma av höstens politiska boksnackis ”Partiet” av Steinar Sutvatne och Jørgen Gilbert (Gyldendal).

Än så länge håller dock Støre stånd. Kanske blir det inflytelsetunga LO som till sist fäller avgörandet. Med stor sannolikhet kommer partiet att gå på en valsmäll. Är det då mer taktiskt att försöka minimera förlusten genom att utse en ny ledare (sannolikt vice ordföranden Tonje Brenna) innan, eller är det bättre att ha kvar Støre i rollen som syndabock för att sedan starta om efter valet?

Saken kompliceras av att en under våren nyvald partiledare inte bara kan ta över den sittande regeringen. I stället krävs det en ny regeringsbildningsprocess. Det är föga lockande.

Inför valet 2021 var humöret så mycket på opinionstopp att Senterpartiets Tryggve Slagsvold Vedum utropade sig till statsministerkandidat. Valet blev en framgång, om än inte riktigt så stor. Senterpartiets stöd är nu 3,8 procent. Ett sätt att försöka avvärja en hotande valkatastrof vore att kasta loss från regeringsansvaret för att i stället i opposition renodla sin egen politik. Därmed blir det kanske inte Støres öde som fäller regeringen. 

Det går alltid att hitta en fråga som gör det ”omöjligt” för finansminister Vedum att fortsätta hänga med Støre. Allt för att ta upp konkurrensen om missnöjesväljarna som nu fylkas hos Fremskrittspartiet och Sylvi Listhaug.

Partiet fortsätter att forsa fram i opinionen och är Norges största. Med ett stöd på 27,4 procent är det större än de båda regeringspartierna tillsammans. Växten har också skett på bekostnad av Høyre som länge tronat i topp men som nu bara är näst störst och tvingas att navigera i ett annorlunda politiskt landskap. Vid ett regeringsskifte är Erna Solberg inte längre lika självklar som statsminister.

Arbeiderpartiet och Høyre vill att de politiska konfliktytorna ska löpa som vanligt längs vänster-höger-skalan. Det saknas inte heller problem att ta itu med, men på samma sätt som runt om i Europa är det inte partier i centrum som har momentum. Också i Norge finns en reservoar av uppdämda olika missnöjen att hämta olika väljare från.

Fremskrittspartiet erbjuder väljarna i sin ”missnöjesrörelse” en goodiebagfylld med skattesänkningar, lägre elpris, mer pengar till kommunerna och mindre invandring. Och mindre byråkrati. Mindre bistånd. Mindre miljardslöseri på gröna satsningar. Mindre woke. Mindre EU. Och mer nationalism. Elkablar till kontinenten kan klippas.

Det är inte någon tillfällighet att Sylvi Listhaug har uppgraderat sin image till en mer elegant powerlook. Mer i stil med Marine Le Pen och Giorgia Meloni. Men väljarkåren är lättrörlig och valdagen 8 september skymtar ännu bara vid den politiska horisonten.

Ledare i Svenska Dagbladet 22 dec 2024

Read More

Det senaste året har pandemin överskuggat det mesta i Norge. Allas liv har skakats om. 785 har ryckts bort. Sett i relation till den svenska coronastatistiken med 14 652 döda är dock talen snarast en bekräftelse på att Høyreregeringen Erna Solberg har hanterat krisen bra. Trots pandemin är dessutom situationen på arbetsmarknaden jämförelsevis god och ekonomin är åter i gång. Hon fortsätter också att vara den politiker som norrmännen helst vill se som statsminister efter stortingsvalet i september.

Men om inte ett mirakel inträffar kommer valet ändå att bli slutpunkten för Solbergs tid som statsminister

Høyres partiledare Erna Solberg tillträdde som statsminister 2013 i ledningen för en minoritetsregering med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FrP) – och med det socialliberala partiet Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier. Efter en knapp valseger 2017 för de ”blåblå” tog Venstre steget fullt ut och klev in i regeringen. I januari 2019 gjorde KrF samma vägval.  Därmed hade Solberg förverkligat sin politiska dröm att bilda en majoritetsregering av, som det heter, icke-socialistiska partier. 

Det var historiskt. Lyckan varade ett år. 

Pressat av fallande opinionssiffror fick FrP ett allt mer akut behov att få slå sig lös politiskt. Siv Jensen – partiledare och finansminister sedan 2013 – klagade över att politiken hade blivit för ”grå”. Det som fick bägaren att rinna över, och som i januari 2020 fick FrP att lämna regeringen, var en konflikt i regeringen om hemtagning av en norsk IS-mamma från Syrien.

Vägen fram från 2013 har varit minst sagt skakig. Statsministern har svalt upprepade voteringsförluster i stortinget med ett leende. Ibland har partiledare i kvartetten – inklusive Solberg själv – offentligt opponerat mot vad samma person i rollen om minister fattat beslut om. FrP:s stortingsgrupp har gått emot den egna regeringen.  Svajigheten kan också illustreras med att Solberg nu är inne på sin sjunde justitieminister (de sex första var från FrP).

Som politisk konstellation kan olikheten mellan partierna – för att göra en jämförelse med Sverige – snarare föra tanken till januariavtalet än till Alliansen. Till skillnad från båda dessa har det dock inte funnits någon gemensam stor berättelse eller gemensamt politiskt uppdrag. Detta understryks exempelvis av att skälet till att V och KrF först valde rollen som enbart samarbetspartier, var att de inte ansåg sig kunna sitta i en regering tillsammans med FrP. 

Likväl har Solberg lyckats behålla sitt regeringsunderlag från 2013 intakt (även sedan FrP lämnat regeringen). Genom ett skickligt politiskt hantverk har hon fått de olika partierna i fyrklövern att ställa sig bakom det som egentligen är egna ”tabufrågor”. Ett exempel är att FrP ställde sig bakom miljöpolitiken. Andra exempel är att Venstre har välsignat en skattesubventionerad satsning på utvinning av olja och gas, och att KrF har svalt mer restriktioner i invandringspolitiken.

Det sammanhållande kittet har varit en generös användning av medel från Oljefonden (Statens pensjonsfond utland), som fyller gapet mellan statsbudgetens utgifter och intäkter. 

Oljefonden som upprättades 1990 har växt till att bli världens största statliga förmögenhetsfond med ett värde av 11 400 miljarder norska kronor. Fonden får inte äga norska företag – men äger i genomsnitt 1,4 procent av alla börsnoterade företag i världen.

2013 fylldes statsbudgeten på med cirka 150 miljarder norska kronor från oljefonden och 2019 hade tillskottet stigit till 225 miljarder. 2021 tar man ut 400 miljarder. Förklaringen till den senaste rekordökningen heter förstås Covid-19 och de stödåtgärder som sjösatts. De breda överenskommelser som ingåtts i stortinget har dock även haft inslag som egentligen inte är pandemirelaterade, men ”trevliga” att ha.

Inför valet 2013 hamrade Arbeiderpartiet in budskapet att det som väntade var ett av de viktigaste vägvalen sedan andra världskriget. Det var inte någon ände på den förskräckelse som väntade vid ett regeringsskifte. Visserligen var det en bred reformagenda som Høyre gick till val på men långt ifrån något systemskifte. Agendan – och retoriken – var borgerlig och med en stark social profil.

Visst ingick liberaliseringar, men berättelsen var inte ideologiskt laddad. Det som utlovades var ”bedre løsninger”. Ett slags problemlösningspragmatism som bottnade i viljan att få ”ett samfunn med muligheter for alle”. Samtidigt undveks strider som var förlorade på förhand, som till exempel villkoren i sjukförsäkringen, som innebär 100 procent ersättning från dag ett och driver upp sjukfrånvaron. 

Ibland har man nått fram med reformambitionerna – ibland inte. Det blev inget söndagsöppet i butikerna. Och nu senast gick regeringen på pumpen i fråga om att avkriminalisera användningen av narkotika. 

Inom sjukvården har patientmakten ökat genom införande av ”fritt behandlingsval” – i händelse av kö i den offentliga vården kan man söka sig till ledig kapacitet hos privata eller ideella aktörer. I skolvärlden har lärarutbildningen kompetenshöjts och gymnasieeleverna kan inte längre ha hur hög frånvaro som helst och ändå få betyg. Och ja, frånvaron har gått ned.

På arbetsmarknadsområdet har man velat komma till rätta med en relativt sett låg sysselsättningsgrad. Ökad flexibilitet i fråga om korttidsanställningar och arbetstider syftade till att öka arbetsutbudet genom att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden. 

Motvinden illustreras av att de fackliga organisationerna utlyste generalstrejk i protest.

Numera byggs fler vägar och mer rationellt. Järnvägen drivs mer kundorienterat – och till lägre kostnad – efter att ha konkurrensutsatts. Viljan att öppna upp för privata utförare av välfärdstjänster har däremot runnit ut i sanden. Motståndet är för starkt.

2013 hade Norge 427 kommuner, varav väldigt många i praktiken saknar befolkningsunderlag för att ge den lagstadgade lika tillgången till välfärdstjänster. En utredning landade på ca 100 kommuner där de minsta skulle ha 15 000 – 20 000 invånare. 2015 fattade ett enhälligt storting beslut om att en kommunreform skulle genomföras – primärt på frivillig basis och med ekonomiska incitament, men i nödfall med tvång. Sosialistisk Venstre och Senterpartiet gick dock inte med på tvång.

I stället för att bli ett paradexempel på ”bedre løsninger” har reformen blivit ett rejält sänke för regeringen. Resultatet har blivit en blygsam reducering av antalet till 356 – och en massa politiskt bråk på vägen. Norges minsta kommun Utsira ståtar med 192 invånare. 2017 sjösattes en regionreform som minskade antalet fylken från 19 till 11. Ännu ett sänke. 

Också på flera andra områden, exempelvis domstolsväsendet, där reformidén har varit att öka effektiviteten genom större och mer bärkraftiga enheter, har regeringen drabbats av samma oblida öde. I stället för att uppfattas som bättre möjligheter för alla har reformerna hamnat i det politiska bakvatten som heter centralisering och elitprojekt. 

En bättre beredskap var 2013 ett av de valvinnande löftena. 22 juli-kommissionens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte hade fullföljts.  Polisreformen har syftat till att både öka den operativa beredskapen och tillföra nya kompetenser för att möta nya former av kriminalitet. Men även den reformen har malts ned i centraliseringskvarnen. 

Kritiken mot regeringen Stoltenberg har dessutom kommit i retur när pandemin visat att den norska beredskapen inte var god.

Regeringarna Solberg har sänkt skatter och avgifter med 34 miljarder norska kronor, men bara naggat förmögenhetsskatten i kanten. Det säger onekligen en hel del att när Høyres partikongress senast 2020 beslutade att den skulle tas bort, blev svaret från partiledaren att det tänkte hon inte alls göra.

Sociala bidrag har både minskat och ökat – framför allt med syfte att öka incitamenten för att komma i arbete. Det har väckt ramaskrin.

Den offentliga sektorn har växt från 55 procent av BNP till 60 procent (vilket kan jämföras med knappt 50 procent i Sverige). Nästan en tredjedel av de sysselsatta arbetar i offentlig sektor. Till bilden hör att staten står som ägare till en tredjedel av värdet på Oslobörsen. Och några privatiseringar har inte ägt rum.

Systemskifte stod aldrig på Erna Solbergs agenda utan vägen fram har handlat om att göra Norge till ett bättre fungerande land – men i relation till ambitionerna har man knappast nått fram. Förklaringen till reformresistensen kan sökas i den politiska kulturen och det politiska systemet. En annan faktor står att finna i den norska ekonomin. Som den tidigare statsministern Jens Stoltenberg en gång formulerade saken:

Å få lov til at bli født i Norge er på en måte som å vinne på Lotto.

Så Norge är på många sätt ”Annerledeslandet”. Statens roll och synen på den skiljer sig från den i Sverige. Samtidigt är nationalismen mycket starkare. EU-folkomröstningen 1994 resulterade i ett nej till medlemskap – allt medan EES-avtalet har fortsatt att löpa. Frågan om nationell suveränitet (selvråderetten) dyker alltid upp när det kommer reformimpulser i form av tvingande EU-direktiv. Skallet går mot Bryssel. Undantaget som ”bekräftar regeln” är Norges val att ansluta sig till EU:s klimatmål för 2030.

På Aktuellts väderkarta finns inte en enda ort utmärkt. På den norska motsvarigheten Dagsrevyen är 56 platser namngivna. Det är en symbol för att landsbygden och lokalpatriotismen har en helt annan politisk tyngd i Norge än i Sverige. I det perspektivet – och ständigt återkommande i inte minst i Senterpartiets retorik – har Solbergs ”bedre løsninger” omformuleras till en berättelse om centralisering i regi av Oslo-eliten. 

Regeringen Solbergs handlingskraft har paradoxalt nog drabbats av Arbeiderpartiets försvagade ställning i opinionen. Det norska socialdemokraterna har gång efter annan abdikerat från sin statsbärande roll genom att hoppa av reformer som man ursprungligen röstat för. Den förlorade balansen kan illustreras av att Arbeiderpartiet nu ställer sig bakom byggandet av Nord-Norgebanen, som till ett lågt räknat pris på 130 miljarder norska kronor kommer att bli både en  samhällsekonomisk och miljömässig förlustaffär.

Dessutom har det politiska systemet korporativistiska inslag som bidrar till reformresistens. ”Trepartssamarbetet” mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna kan innebära en fråga i praktiken är färdigförhandlad innan den går till stortinget. Till särdragen hör dessutom att regeringen förhandlar med bondeorganisationerna om deras ”lön”, som sedan stadfästes i stortinget. Och ja, en hög tullmur skyddar jordbruket från konkurrens.

Politiken påverkas av att den norska ekonomin står och faller med råvaror. Det ger både fiskelobbyn och oljelobbyn särintressemakt. Nu senast har LO och NHO presenterat en gemensam vägkarta för det gröna skiftet; man vill ha fortsatta skattesubsidier för att driva den största utsläppsindustrin vidare och subsidier för att genom elektrifiering av oljeplattformarna för att minska utsläppen.

Och så finns förstås bakdörren som gör det möjligt att smita från problemen. Lottovinsten i form av oljefonden.

Grundtanken är att fonden ska vara ett instrument för motkonjunkturpolitik, men i verkligheten inbjuder den också till medkonjunkturpolitik. 2001 infördes därför en ”handlingsregel”, som nu stadgar att uttaget ur fonden i genomsnitt inte får överstiga den antagna realavkastningen på tre procent. Därmed ska inte fondens värde urholkas. Det är förstås en utmärkt idé med en ”Rainy day fund”, men i Norge regnar det alltid. 

När ett begrepp som ”spleiselag” (knytkalas) dyker upp i debatten brukar det betyda att staten ska gå in med medel. Det är den norska definitionen av delningsekonomi. Utgiftskoalitioner är lätta att hitta – till skillnad från motsatsen.

En riktig kris skulle kunna bryta reformresistensen men möjligheten att ”köpa” sig fri ur den gör att krisen aldrig blir på riktigt. Förändringstrycket blir därefter.

I finansdepartementets med fyra års intervall återkommande Perspektivutredning varnas för en framtid där oljeintäkterna faller och kostnaderna för den gröna omställningen i alla fall kortsiktig ökar utgiftstrycket – samtidigt som allt färre i arbete ska försörja allt längre levande äldre. Ser man framåt leder det till att även med uttaget av hela Oljefondens avkastning kommer det inte att räcka för att betala ”kalaset” utan man kommer att tvingas att ta av fondens kapital. Från kommande generationer. På tvärs mot syftet.

Men framtidsspaningen blir mest en politisk ritual.

I Sverige stod varningarna som spön i backen före och efter Stortingsvalet 2013. Det som väntade med Fremskrittspartet i regeringsställning beskrevs i medierna närmast som katastrof för demokratin. Det dystopiska stämningsläget fångades i en artikel i Dagens Nyheter av kulturskribenten Henrik Arnstad:

För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.

Så hur har det blivit? Åtta år senare är väldigt mycket sig likt. Och efter höstens stortingsval blir det ännu mera likt hur det var 2013. Återställare är en gemensam passion för en annars heterogen samling av fem partier som i någon konstellation sannolikt kommer att ta över. Alltmedan det politiskt splittrade Arbeiderpartiet vankar vilset omkring med ”tåkefyrsten” Jonas Gahr Støre som ledare och trolig ny statsminister.

Publicerad i Smedjan 18/6 2021.

Read More

Nå er nesten alle ord brukt opp“, sade kung Harald i ett tal den 21 augusti 2011. Och så kändes det. Det var en månad efter Anders Behring Breiviks terroristattentat först mot regeringsbyggnaderna i Oslo och sedan mot Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt traditionsenliga sommarläger. Sorgen var för stor och själva gärningen i sin grymhet närmast obegriplig. 77 människor dog. 69 av dem på Utøya.

Alla i Norge var berörda. Direkt eller indirekt.

22 juli är ett nationellt trauma som det har vridits och vänts på under de tio år som har gått. Var Breivik galen eller inte? Vilka var drivkrafterna? Vilken roll spelade debattklimat och ekokammare för självradikaliseringen? Varför fungerade inte beredskapen bättre? Frågorna har stått på kö. Sökandet efter svar har resulterat i utredningar, fakta och fiktion, filmer och tv-serier. Och letandet fortsätter.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså.

I ”Arbeiderpartiet og 22. juli” (Aschehoug) ger historikern Hallvard Notaker en ingående skildring av hur AP hanterade krisen. Praktiskt och politiskt. Statsminister Jens Stoltenberg manade till nationell samling; det rörde sig om ett angrepp på Norge och den norska demokratin. Mer öppenhet och humanitet borde bli vägen framåt.

Andra såg det snarare som en attack mot AP. Inte minst fanns starka röster som ville lyfta fram, som man såg det, Fremskrittspartiets roll i form av dess retorik kring invandring med begrepp som ”snikislamisering”.

AP:s partisekreterare Raymond Johansen tillhörde dem som ville ta den striden. Men Stoltenberg sade nej. Bara några månader senare var det dags för kommunval. Så tillfället var fel. Han ville slå vakt om känslan av nationell gemenskap. Efter valet planerade Johansen för ett generalangrepp på FrP, men det tal som han tänkt hålla hölls aldrig. Beskedet internt var att FrP inte skulle pekas ut. Det fick vänta.

När Johansen och ungdomsförbundets ordförande i alla fall talade ut ledde det till anklagelser från FrP om att ta på sig offerkoftan för att göra politisk vinst. Och därmed tog debatten slut; den kom att handla om anklagelserna och inte om själva saken.

Som Notaker tolkar historien var det egentligen inte möjligt för AP att ta den ideologiska striden. Motsättningarna inom AP illustrerar partiets två sidor. Statsbärande med fokus på regeringsmakten å ena sidan, å andra sidan ideologi och idéer som ska förverkligas. AP:s framgångsrecept har genom åren varit att förena ”alla” med att stegvis genomdriva den egna politiska viljan. I fråga om 22 juli var den kompromissen inte möjlig.

En del hoppas att tiden nu är mogen för den uppgörelse som aldrig blev av, men den tiden är nog förbi. Efter Stortingsvalet 2013 klev FrP in i Erna Solbergs första koalitionsregering. När Siv Jensen under trycket av sjunkande opinionssiffror lämnade regeringssamarbetet 2020 hade hon visat att också högerpopulisterna (med ett antal undantag) kunde vara regeringsdugliga.

Fortsatt sjunkande väljarstöd gör att Jensen slutar som partiledare i maj, med Sylvie Listhaug som trolig efterträdare. Tonläget blir högre, men också hon har dämpat sig.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså. Nu ekar varningsorden igen.

Men denna gång gäller det Sverige och ett slags hotande svensk repris av ett tyskt 1930-tal. Socialdemokraterna utpekar till och med M som ett tvillingparti till SD. Det är skrämselpropaganda i syfte att behålla regeringsmakten. Fast knappast särskilt statsbärande.

Ledare i Svenska Dagbladet 20/2 2021

Read More