I Norge kom svenska farhågor på skam
“Nå er nesten alle ord brukt opp“, sade kung Harald i ett tal den 21 augusti 2011. Och så kändes det. Det var en månad efter Anders Behring Breiviks terroristattentat först mot regeringsbyggnaderna i Oslo och sedan mot Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt traditionsenliga sommarläger. Sorgen var för stor och själva gärningen i sin grymhet närmast obegriplig. 77 människor dog. 69 av dem på Utøya.
Alla i Norge var berörda. Direkt eller indirekt.
22 juli är ett nationellt trauma som det har vridits och vänts på under de tio år som har gått. Var Breivik galen eller inte? Vilka var drivkrafterna? Vilken roll spelade debattklimat och ekokammare för självradikaliseringen? Varför fungerade inte beredskapen bättre? Frågorna har stått på kö. Sökandet efter svar har resulterat i utredningar, fakta och fiktion, filmer och tv-serier. Och letandet fortsätter.
Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså.
I ”Arbeiderpartiet og 22. juli” (Aschehoug) ger historikern Hallvard Notaker en ingående skildring av hur AP hanterade krisen. Praktiskt och politiskt. Statsminister Jens Stoltenberg manade till nationell samling; det rörde sig om ett angrepp på Norge och den norska demokratin. Mer öppenhet och humanitet borde bli vägen framåt.
Andra såg det snarare som en attack mot AP. Inte minst fanns starka röster som ville lyfta fram, som man såg det, Fremskrittspartiets roll i form av dess retorik kring invandring med begrepp som ”snikislamisering”.
AP:s partisekreterare Raymond Johansen tillhörde dem som ville ta den striden. Men Stoltenberg sade nej. Bara några månader senare var det dags för kommunval. Så tillfället var fel. Han ville slå vakt om känslan av nationell gemenskap. Efter valet planerade Johansen för ett generalangrepp på FrP, men det tal som han tänkt hålla hölls aldrig. Beskedet internt var att FrP inte skulle pekas ut. Det fick vänta.
När Johansen och ungdomsförbundets ordförande i alla fall talade ut ledde det till anklagelser från FrP om att ta på sig offerkoftan för att göra politisk vinst. Och därmed tog debatten slut; den kom att handla om anklagelserna och inte om själva saken.
Som Notaker tolkar historien var det egentligen inte möjligt för AP att ta den ideologiska striden. Motsättningarna inom AP illustrerar partiets två sidor. Statsbärande med fokus på regeringsmakten å ena sidan, å andra sidan ideologi och idéer som ska förverkligas. AP:s framgångsrecept har genom åren varit att förena ”alla” med att stegvis genomdriva den egna politiska viljan. I fråga om 22 juli var den kompromissen inte möjlig.
En del hoppas att tiden nu är mogen för den uppgörelse som aldrig blev av, men den tiden är nog förbi. Efter Stortingsvalet 2013 klev FrP in i Erna Solbergs första koalitionsregering. När Siv Jensen under trycket av sjunkande opinionssiffror lämnade regeringssamarbetet 2020 hade hon visat att också högerpopulisterna (med ett antal undantag) kunde vara regeringsdugliga.
Fortsatt sjunkande väljarstöd gör att Jensen slutar som partiledare i maj, med Sylvie Listhaug som trolig efterträdare. Tonläget blir högre, men också hon har dämpat sig.
Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså. Nu ekar varningsorden igen.
Men denna gång gäller det Sverige och ett slags hotande svensk repris av ett tyskt 1930-tal. Socialdemokraterna utpekar till och med M som ett tvillingparti till SD. Det är skrämselpropaganda i syfte att behålla regeringsmakten. Fast knappast särskilt statsbärande.
Ledare i Svenska Dagbladet 20/2 2021