Norska socialdemokrater i utförsbacke
Opinionsmässigt har det bara gått utför sedan 2014 då Jonas Gahr Støre valdes till ny ordförande i Arbeiderpartiet. Nu är väljarna på vild flykt bort. I en färsk opinionsmätning har stödet rasat ned till 14,2 procent. Paniken breder ut sig inför höstens val till Stortinget och frågan som pockar på svar är om han borde avgå. Stödet i det egna partiet för partiledaren och statsministern är vacklande.
Efter Stortingsvalet 2021 har Støre inte kunnat omvandla regeringsmakten i minoritetskoalitionen med Senterpartiet till politiskt kapital. Väljarna har varken belönat ökade bidrag till välfärdstjänster eller införandet av ett generöst elprisstöd. I år ökar reallönerna och än bättre tider väntas 2025. Men inget verkar funka. Inte vänstersvängar i politiken och inte heller höger om i retoriken. I stället framstår Arbeiderpartiet som utan kärna, och likt det svenska systerpartiet allra mest sugen på makt.
Åren med Støre har präglats av personstrider och skandaler som har skärpt bilden av ett parti utan politisk själ. Partiledaren har inte förmått hantera kriserna – och i vissa fall snarast underblåst dem. Handlaget har inte varit bra. I alla fall att döma av höstens politiska boksnackis ”Partiet” av Steinar Sutvatne och Jørgen Gilbert (Gyldendal).
Än så länge håller dock Støre stånd. Kanske blir det inflytelsetunga LO som till sist fäller avgörandet. Med stor sannolikhet kommer partiet att gå på en valsmäll. Är det då mer taktiskt att försöka minimera förlusten genom att utse en ny ledare (sannolikt vice ordföranden Tonje Brenna) innan, eller är det bättre att ha kvar Støre i rollen som syndabock för att sedan starta om efter valet?
Saken kompliceras av att en under våren nyvald partiledare inte bara kan ta över den sittande regeringen. I stället krävs det en ny regeringsbildningsprocess. Det är föga lockande.
Inför valet 2021 var humöret så mycket på opinionstopp att Senterpartiets Tryggve Slagsvold Vedum utropade sig till statsministerkandidat. Valet blev en framgång, om än inte riktigt så stor. Senterpartiets stöd är nu 3,8 procent. Ett sätt att försöka avvärja en hotande valkatastrof vore att kasta loss från regeringsansvaret för att i stället i opposition renodla sin egen politik. Därmed blir det kanske inte Støres öde som fäller regeringen.
Det går alltid att hitta en fråga som gör det ”omöjligt” för finansminister Vedum att fortsätta hänga med Støre. Allt för att ta upp konkurrensen om missnöjesväljarna som nu fylkas hos Fremskrittspartiet och Sylvi Listhaug.
Partiet fortsätter att forsa fram i opinionen och är Norges största. Med ett stöd på 27,4 procent är det större än de båda regeringspartierna tillsammans. Växten har också skett på bekostnad av Høyre som länge tronat i topp men som nu bara är näst störst och tvingas att navigera i ett annorlunda politiskt landskap. Vid ett regeringsskifte är Erna Solberg inte längre lika självklar som statsminister.
Arbeiderpartiet och Høyre vill att de politiska konfliktytorna ska löpa som vanligt längs vänster-höger-skalan. Det saknas inte heller problem att ta itu med, men på samma sätt som runt om i Europa är det inte partier i centrum som har momentum. Också i Norge finns en reservoar av uppdämda olika missnöjen att hämta olika väljare från.
Fremskrittspartiet erbjuder väljarna i sin ”missnöjesrörelse” en goodiebagfylld med skattesänkningar, lägre elpris, mer pengar till kommunerna och mindre invandring. Och mindre byråkrati. Mindre bistånd. Mindre miljardslöseri på gröna satsningar. Mindre woke. Mindre EU. Och mer nationalism. Elkablar till kontinenten kan klippas.
Det är inte någon tillfällighet att Sylvi Listhaug har uppgraderat sin image till en mer elegant powerlook. Mer i stil med Marine Le Pen och Giorgia Meloni. Men väljarkåren är lättrörlig och valdagen 8 september skymtar ännu bara vid den politiska horisonten.
Ledare i Svenska Dagbladet 22 dec 2024