Should I stay or should I go? Det är inte ovanligt att stora politiker alltför länge väljer att hänga kvar på den politiska huvudscenen. Det gäller även Høyres partiledare Erna Solberg som efter nyår återgår till vanlig menig i Stortinget. Hon valdes in första gången 1999, blev partiledare 2004 och var statsminister 2013–2021.

Solberg skrev historia genom att 2013 samla den spretiga borgerliga sidan i norsk politik; först en majoritetsregering i tvåspann med högerpopulistiska Fremskrittspartiet och med stöd av Venstre och Kristelig Folkparti – och sedan i ett formaliserat fyrspann. Under trycket av fallande opinionsstöd hoppade Fremskrittspartiet av i förtid 2020.

Under åren med Solberg har Høyres attraktionskraft gått upp och ned. Hennes första val till Stortinget som partiledare 2005 blev ett fiasko. Det blev inledningen till en förnyelse i liberalkonservativ riktning som ledde till en klar valseger och regeringsskifte 2013. Høyre blev folkligt.

2025 upprepades fiaskot när Høyre igen blev ett 14-procentsparti. Bäst-före-datumet hade gått ut. Med åren har Høyre blivit alltmer liktydigt med Erna Solberg. Det gällde både i fråga om politiskt innehåll (reformvilja övergick i låt-gå-pragmatism) och frontande av partiet (”Erna er stjerna”).

I eftertankens kranka blekhet borde Solberg redan ha lämnat efter framgången i kommunvalet 2023 – och berett vägen för en ny partiledare och ett politiskt omtag. När hon nu stiger av saknas det inte goda alternativ.

Det bästa är Ine Eriksen Søreide. Hon är relativt ung (49 år), lätt att tycka om och kan Stortinget. I kraft av att ha varit både försvars- och utrikesminister är hon dessutom trovärdig som tänkbar statsminister i orostider. Så frågan inför det extra landsmötet i februari är egentligen bara om hon vill.

Tillsammans med Peter Frølich (38 år) som förste vice och Ola Svenneby (28 år) som andre vice, skulle Høyre få ett dreamteam med en bredare framtoning och olika tilltal. Så har till exempel Svenneby som ledare i Unge Høyre visat sig kunna möta den europeiska högervåg som också sköljt in över Norge.

Det krävs dock inte bara ett nytt lag. Høyre är ett parti på jakt efter ett uppdrag och får nu möjlighet att tänka utanför Erna-boxen. En väg framåt är att bli mindre ”Mor duktig” och i stället söka en tydlig oppositionsroll både i förhållande till Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet. Båda vill marginalisera Höyre och ha rampljuset för sig själva. Det är också dags att ta en paus som borgerlig samarbetsingenjör.

Å ena sidan behövs en politik som berör de frågor ”här och nu”, som gjorde Arbeiderpartiet (28 procent) respektive Fremskrittspartiet (23,8 procent) till valvinnare. AP skrämde med att en omvänd Robin Hood-politik väntade vid ett regeringsskifte och att Sylvi Listhaug skulle bli statsminister. FrP hade fokus på effekterna av slöseri, på invandring och kriminalitet om det skulle utebli. Å andra sidan måste Høyre släppa beröringsångesten inför kontroversiella frågor där framtiden redan tränger sig på. Typ EU-medlemskap, den höga sjukfrånvaron (full lön från första sjukskrivningsdagen) och innovationskraft (plats 20 i Global Innovation Index 2025). Med mera.

Trots den svidande valförlusten kan Høyre se framåt med förväntan. Genom att både vara pragmatiskt och samtidigt våga utmana kan Høyre bli ett intressant alternativ. Norska väljare är dessutom notoriskt lättflyktiga.

För det från de döda återuppståndna Arbeiderpartiet, är det snarare bävan som gäller. Visserligen behåller Jonas Gahr Støre regeringsmakten i ensamt ståt, men bara med stöd från fyra små stödpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent) i en informell rödgrön ”tuttifrutti-koalition”. Enigheten är inte påtaglig, varken inbördes eller med Arbeiderpartiet, som dessutom säger sig vilja söka blocköverskridande stöd i enskilda frågor.

Valslogan ”Trygg økonomi” kan snabbt bli en backlash. I vilket fall är det ett Sisyfosarbete som väntar. Det lär alltså bli mycket hej och hå framöver när regeringsskutan ska seglas (närmast gäller det för utgiftskoalitionen att tråckla ihop en budget).

Mer kan det bli i Arbeiderpartiet när tiden närmar sig för 65-årige Støre att lämna över. Internt bråk ingår i partiets signum. Och kanhända blir Fremskrittspartiet bestraffat för att ha omöjliggjort ett regeringsskifte, och i stället valt ytterligare fyra år av allt raspigare slagordsrepriser.

Det gäller för Høyre att gripa möjligheten att bli en rakare höger.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2025.

Read More