Claes Arvidsson

Archive
Tag "Fremskrittspartiet"

Should I stay or should I go? Det är inte ovanligt att stora politiker alltför länge väljer att hänga kvar på den politiska huvudscenen. Det gäller även Høyres partiledare Erna Solberg som efter nyår återgår till vanlig menig i Stortinget. Hon valdes in första gången 1999, blev partiledare 2004 och var statsminister 2013–2021.

Solberg skrev historia genom att 2013 samla den spretiga borgerliga sidan i norsk politik; först en majoritetsregering i tvåspann med högerpopulistiska Fremskrittspartiet och med stöd av Venstre och Kristelig Folkparti – och sedan i ett formaliserat fyrspann. Under trycket av fallande opinionsstöd hoppade Fremskrittspartiet av i förtid 2020.

Under åren med Solberg har Høyres attraktionskraft gått upp och ned. Hennes första val till Stortinget som partiledare 2005 blev ett fiasko. Det blev inledningen till en förnyelse i liberalkonservativ riktning som ledde till en klar valseger och regeringsskifte 2013. Høyre blev folkligt.

2025 upprepades fiaskot när Høyre igen blev ett 14-procentsparti. Bäst-före-datumet hade gått ut. Med åren har Høyre blivit alltmer liktydigt med Erna Solberg. Det gällde både i fråga om politiskt innehåll (reformvilja övergick i låt-gå-pragmatism) och frontande av partiet (”Erna er stjerna”).

I eftertankens kranka blekhet borde Solberg redan ha lämnat efter framgången i kommunvalet 2023 – och berett vägen för en ny partiledare och ett politiskt omtag. När hon nu stiger av saknas det inte goda alternativ.

Det bästa är Ine Eriksen Søreide. Hon är relativt ung (49 år), lätt att tycka om och kan Stortinget. I kraft av att ha varit både försvars- och utrikesminister är hon dessutom trovärdig som tänkbar statsminister i orostider. Så frågan inför det extra landsmötet i februari är egentligen bara om hon vill.

Tillsammans med Peter Frølich (38 år) som förste vice och Ola Svenneby (28 år) som andre vice, skulle Høyre få ett dreamteam med en bredare framtoning och olika tilltal. Så har till exempel Svenneby som ledare i Unge Høyre visat sig kunna möta den europeiska högervåg som också sköljt in över Norge.

Det krävs dock inte bara ett nytt lag. Høyre är ett parti på jakt efter ett uppdrag och får nu möjlighet att tänka utanför Erna-boxen. En väg framåt är att bli mindre ”Mor duktig” och i stället söka en tydlig oppositionsroll både i förhållande till Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet. Båda vill marginalisera Höyre och ha rampljuset för sig själva. Det är också dags att ta en paus som borgerlig samarbetsingenjör.

Å ena sidan behövs en politik som berör de frågor ”här och nu”, som gjorde Arbeiderpartiet (28 procent) respektive Fremskrittspartiet (23,8 procent) till valvinnare. AP skrämde med att en omvänd Robin Hood-politik väntade vid ett regeringsskifte och att Sylvi Listhaug skulle bli statsminister. FrP hade fokus på effekterna av slöseri, på invandring och kriminalitet om det skulle utebli. Å andra sidan måste Høyre släppa beröringsångesten inför kontroversiella frågor där framtiden redan tränger sig på. Typ EU-medlemskap, den höga sjukfrånvaron (full lön från första sjukskrivningsdagen) och innovationskraft (plats 20 i Global Innovation Index 2025). Med mera.

Trots den svidande valförlusten kan Høyre se framåt med förväntan. Genom att både vara pragmatiskt och samtidigt våga utmana kan Høyre bli ett intressant alternativ. Norska väljare är dessutom notoriskt lättflyktiga.

För det från de döda återuppståndna Arbeiderpartiet, är det snarare bävan som gäller. Visserligen behåller Jonas Gahr Støre regeringsmakten i ensamt ståt, men bara med stöd från fyra små stödpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent) i en informell rödgrön ”tuttifrutti-koalition”. Enigheten är inte påtaglig, varken inbördes eller med Arbeiderpartiet, som dessutom säger sig vilja söka blocköverskridande stöd i enskilda frågor.

Valslogan ”Trygg økonomi” kan snabbt bli en backlash. I vilket fall är det ett Sisyfosarbete som väntar. Det lär alltså bli mycket hej och hå framöver när regeringsskutan ska seglas (närmast gäller det för utgiftskoalitionen att tråckla ihop en budget).

Mer kan det bli i Arbeiderpartiet när tiden närmar sig för 65-årige Støre att lämna över. Internt bråk ingår i partiets signum. Och kanhända blir Fremskrittspartiet bestraffat för att ha omöjliggjort ett regeringsskifte, och i stället valt ytterligare fyra år av allt raspigare slagordsrepriser.

Det gäller för Høyre att gripa möjligheten att bli en rakare höger.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2025.

Read More

Opinionsmässigt har det bara gått utför sedan 2014 då Jonas Gahr Støre valdes till ny ordförande i Arbeiderpartiet. Nu är väljarna på vild flykt bort. I en färsk opinionsmätning har stödet rasat ned till 14,2 procent. Paniken breder ut sig inför höstens val till Stortinget och frågan som pockar på svar är om han borde avgå. Stödet i det egna partiet för partiledaren och statsministern är vacklande.

Efter Stortingsvalet 2021 har Støre inte kunnat omvandla regeringsmakten i minoritetskoalitionen med Senterpartiet till politiskt kapital. Väljarna har varken belönat ökade bidrag till välfärdstjänster eller införandet av ett generöst elprisstöd. I år ökar reallönerna och än bättre tider väntas 2025. Men inget verkar funka. Inte vänstersvängar i politiken och inte heller höger om i retoriken. I stället framstår Arbeiderpartiet som utan kärna, och likt det svenska systerpartiet allra mest sugen på makt.

Åren med Støre har präglats av personstrider och skandaler som har skärpt bilden av ett parti utan politisk själ. Partiledaren har inte förmått hantera kriserna – och i vissa fall snarast underblåst dem. Handlaget har inte varit bra. I alla fall att döma av höstens politiska boksnackis ”Partiet” av Steinar Sutvatne och Jørgen Gilbert (Gyldendal).

Än så länge håller dock Støre stånd. Kanske blir det inflytelsetunga LO som till sist fäller avgörandet. Med stor sannolikhet kommer partiet att gå på en valsmäll. Är det då mer taktiskt att försöka minimera förlusten genom att utse en ny ledare (sannolikt vice ordföranden Tonje Brenna) innan, eller är det bättre att ha kvar Støre i rollen som syndabock för att sedan starta om efter valet?

Saken kompliceras av att en under våren nyvald partiledare inte bara kan ta över den sittande regeringen. I stället krävs det en ny regeringsbildningsprocess. Det är föga lockande.

Inför valet 2021 var humöret så mycket på opinionstopp att Senterpartiets Tryggve Slagsvold Vedum utropade sig till statsministerkandidat. Valet blev en framgång, om än inte riktigt så stor. Senterpartiets stöd är nu 3,8 procent. Ett sätt att försöka avvärja en hotande valkatastrof vore att kasta loss från regeringsansvaret för att i stället i opposition renodla sin egen politik. Därmed blir det kanske inte Støres öde som fäller regeringen. 

Det går alltid att hitta en fråga som gör det ”omöjligt” för finansminister Vedum att fortsätta hänga med Støre. Allt för att ta upp konkurrensen om missnöjesväljarna som nu fylkas hos Fremskrittspartiet och Sylvi Listhaug.

Partiet fortsätter att forsa fram i opinionen och är Norges största. Med ett stöd på 27,4 procent är det större än de båda regeringspartierna tillsammans. Växten har också skett på bekostnad av Høyre som länge tronat i topp men som nu bara är näst störst och tvingas att navigera i ett annorlunda politiskt landskap. Vid ett regeringsskifte är Erna Solberg inte längre lika självklar som statsminister.

Arbeiderpartiet och Høyre vill att de politiska konfliktytorna ska löpa som vanligt längs vänster-höger-skalan. Det saknas inte heller problem att ta itu med, men på samma sätt som runt om i Europa är det inte partier i centrum som har momentum. Också i Norge finns en reservoar av uppdämda olika missnöjen att hämta olika väljare från.

Fremskrittspartiet erbjuder väljarna i sin ”missnöjesrörelse” en goodiebagfylld med skattesänkningar, lägre elpris, mer pengar till kommunerna och mindre invandring. Och mindre byråkrati. Mindre bistånd. Mindre miljardslöseri på gröna satsningar. Mindre woke. Mindre EU. Och mer nationalism. Elkablar till kontinenten kan klippas.

Det är inte någon tillfällighet att Sylvi Listhaug har uppgraderat sin image till en mer elegant powerlook. Mer i stil med Marine Le Pen och Giorgia Meloni. Men väljarkåren är lättrörlig och valdagen 8 september skymtar ännu bara vid den politiska horisonten.

Ledare i Svenska Dagbladet 22 dec 2024

Read More