Bunader och burkor

I höstas blev det regeringsskifte i Norge. Det kunde ha blivit en fyrpartiregering i majoritet men det blev en minoritetsregering bestående av (det större) Høyre och (det mindre) Fremskrittspartiet. Regeringen har ett samarbetsavtal med mittenpartierna Venstre och Norges KD som säkrar en majoritet – om man är överens.

I Sverige blev det mediestorm. FrP beskrevs som extremt och främlingsfientligt, som lika eller mer hårdföra än SD och samhällsklimatet klassades som genomruttet. Journalisten Henrik Arnstad, som tidigare hade slagit fast att syttende mai-firandet är ett utslag av extrem norsk nationalism, trummade på i DN (14/10) med orden:

”För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.”

Kort sagt, det förutskickades en förskräckelse utan ände. Mot den dystopiska bakgrunden hade en massmedial hårdbevakning kunnat förväntas, som dock har uteblivit. Så hur har det gått? Har mörkret sänkt sig? Är det främlingsfientlighet förklädd i bunad som i dag tågar till Skansen eller fyller Slottsplassen i Oslo för att fira nationaldagen?

De fyras samarbetsavtal innebär i stort en fortsättning på Jens Stoltenbergs restriktiva invandringspolitik. Det har inte blivit mörkare än att integrationsminister Solveig Horne (FrP) delade ut årets mångfaldspris till den norska försvarsmakten bland annat för att den tillåter att hijab bärs till uniform.

2013 var ett rekordår för antalet beviljade asylansökningar. När justitieminister Anders Anundsen (FrP) intervjuades om saken låg det en förväntan i frågan om kommentar att han skulle svara med förfäran. Svaret blev att resultatet visade att rättsmaskineriet fungerar som det ska.

Som regeringsparti är det mycket annat som pockar på för FrP, men visst är invandringen fortfarande en hjärtefråga. Och det finns möjlighet att göra avtryck. I det avtal som ingick i våras mellan de fyra samarbetspartierna är en punkt att personer som inte beviljas asyl snabbare ska lämna Norge och en annan är att kraven för familjeåterföring skärps. Inte särskilt dramatiskt, alltså.

Det mest dramatiska är snarare förvandlingen av ett klassiskt missnöjesparti (mer av allt utom invandrare) till att tona fram som ett ansvarstagande regeringsparti. De i partiet som inte gillar den linjen har hamnat i kylan. Den mest kritiske av dem tyckte inte ens att det var mödan värt att delta när FrP nyligen genomförde sitt landsmöte.

Onekligen går det att känna en viss trötthet över den till synes outsinliga norska faiblessen för det norska. Det blir lite provinsiellt med norska flaggor på var och varannan vara. Det mest köpta matmagasinet är tidskriften Norsk mat. Helt stilenligt framhåller en mäklarfirma att man främst säljer norska fastigheter till norrmän.

Men när detta i Sverige med något slags automatik översätts till främlingsfientlighet är det mest av allt ett uttryck för ett svenskt debattläge. Svårigheten att förstå den norska nationella yran kan också ses ett slags bevis på bristen på egen yra. Till skillnad från i Sverige finns dessutom en bitvis självkritisk och ironisk granskning av fenomenet att norskt alltid är bäst. Det där med identitet är inte alltid så lätt.

Och vad gör jag själv syttende mai? Det blir mörk kostym, sløjfe i rött vitt och blått, bløtkake och ett och annat hurra.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2014.