Claes Arvidsson

Archive
Polisen

Av och till poppar pigga politiker upp med förslag om att sätta in militär mot den organiserade brottsligheten i utsatta områden. Nu har också Som-institutet i en opinionsundersökning (pdf) fått upp saken på den politiska debattdagordningen. 78 procent av de tillfrågade svarar att det är en mycket eller ganska viktig uppgift för militären att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. 

Under strejken i Ådalen 1931 sköts fem personer ihjäl av militär som stod under polisens befäl. Traumat ledde till ett tabu mot samverkan som det tog lång tid innan det bröts – och numera kan Försvarsmakten till exempel bistå vid terrorismbekämpning. Men det bör inte ersättas av vad som har beskrivits som det omvända Ådalensyndromet som öppnar för militär insats i fredstid.

I en kontext av alarmerande brottsutveckling var svaren från svenska folket i opinionspejlingen inte särskilt förvånade. Det är ett rop på hjälp, men förslaget blir inte bättre bara av det skälet. Nog kan man undra över hur opinionsyttringen hade sett ut om den inramats med kompletterande frågor av typen:

  • Är det rätt att militären får använda våld mot den egna befolkningen?
  • Har militären rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?
  • Ska resurser verkligen tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

När ”kriget mot gängkriminaliteten” var uppe till debatt år 2018, följde Stefan Löfven i Jimmie Åkessons (SD) fotspår genom att lite försiktigt öppna för att sätta in militären. Det gillade inte justitieminister Morgan Johansson (S) som betonade att det varken var lämpligt eller nödvändigt:

”Vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet.”

Och så har det låtit och låter det – till dess att det erkänns att resurserna inte alls räcker till.

År 2012 avskaffades beredskapspolisen av alliansregeringen (med Beatrice Ask (M) som justitieminister). Polisen ansågs inte längre behöva den förstärkningsresursen i form av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser.

Nedläggningen skedde under hejarop från Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Det hade blivit så många poliser i tjänst och dessutom hade polisen ”ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation”.

Och det säkerhetspolitiska läget var ju så bra, tyckte man.

Efter Krim 2014 började enskilda borgerliga riksdagsledamöter motionera om att återupprätta beredskapspolisen. Men justitieminister Anders Ygeman (S) agerade stoppkloss och följdes sedan av Morgan Johansson.

Verkligheten tryckte dock på och 2017 föreslog Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft (pdf) att beredskapspolisen skulle återupplivas. Den skulle dock bara kunna sättas in under höjd beredskap eller krig – och den inskränkningen kan bara förstås mot bakgrund av det seglivade motståndet. Det är självmotsägande.

Hybridkrigföring mot Sverige vägde ju annars mycket tungt i beredningens analys. Och som understryks i en rapport från FOI är dagens hotbild grå – med oklarhet i fråga om vad som är krig och fred – också för polisens del.

En majoritet i justitieutskottet har nu tagit ställning för att arbetet med att återupprätta Beredskapspolisen ”inte längre fördröjs utan skyndsamt påbörjas”. Man vill även att den ska kunna sättas in i fredstid. Beskedet kommer som ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen.

Återstår att se om Stefan Löfven vaknar, i den händelse att hans regering överlever. Helt säkert är att om det blir regeringsskifte kommer polisen att få den förstärkningsresurs som den så väl behöver.

Publicerad i Altinget 18/6 2021.

Read More

Fler poliser är ett av valrörelsens oftast uttalade framtidslöften. Det lär dock dröja innan löftena infrias och polisen slutar att vara en bristvara. Ett annat problem rör själva tänket kring att vara polis. Kräver alla uppgifter verkligen samma kompetens? Skulle vi snabbare kunna få fler poliser genom en tudelad organisation med en rikspolis och lokalpolis för att lösa ”enklare” ordningsuppdrag?

En annan fråga gäller återupprättandet av Beredskapspolisen, som som så mycket annat försvann när Sveriges nationella försvar avvecklades. Det var 2012 och skedde med motiveringen att polisen inte längre behövde förstärkning.

Men om den fortfarande hade funnits kvar hade den till exempel kunnat sättas in för bevakningsuppgifter under sommarens omfattande skogsbränder.

Försvarsberedningen har föreslagit att Beredskapspolisen ska återuppstå men bara kunna sättas in i krig. Det kan tyckas obegripligt men det är värre än så. Man skulle kanske kunna tro att det rör sig om kvardröjande Ådalen-effekt men det stora problemet är snarare polisfacket – en gång pådrivare för avveckling och nu bromskloss.

Enligt Christer Palmkvist som är tillförordnad förbundsordförande vore det inte bara mycket olyckligt utan till och med “mycket, mycket olyckligt” att återinföra Beredskapspolisen. I ett svep anförs skäl som att det skulle vara svårt att skilja mellan polis och Beredskapspolis, oklarheter om befogenheter och otillräcklig utbildning.

I stället menar Palmkvist att det i avvaktan på att fler poliser utbildas bör fler civilanställda avlasta och poliser som lämnat kåren lockas tillbaka. Väktare och ordningsvakter går det också utmärkt att samarbeta med.

 Bra, men det är inte något argument mot Beredskapspolisen.

För några år sedan hade det varit möjligt att på basis av “gamla” Beredskapspoliser har skapat en styrka på 500-600. Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) försatte den möjligheten. Facket stod i vägen. Men frågan om Beredskapspolisen är inte facklig fråga utan något som rör rikets säkerhet.

Publicerade i SvD/Säkerhetsrådet 23 augusti 2018.

Read More