Saltsjöbadsandan slängde S ut för länge sedan
Socialdemokraterna lider av växtvärk. Om det sitter i ryggmärgen att vara dominant, smärtar det att bli mindre och mer som ett parti bland andra. Att viljan till regeringsmakt är ett bestående drag i partiets kultur illustreras i Januariöverenskommelsen 2019 i vilken S kompromissade bort politik som i valrörelsen ett halvår tidigare hade beskrivits i det närmaste som en katastrof för löntagarna.
Inte minst gäller detta arbetsrätten och när nu frågan hur den ska reformeras har utretts visar sig ett annat kvardröjande drag från fornstora dagar: att spela ut de borgerliga partierna mot varandra med löften som man sedan inte håller. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) har slagit fast att utredaren inte har följt direktiven – trots att utredningsförslaget följer av punkt 20 i avtalet och de av S tillsammans med de två stödbenen C och L formulerade direktiven.
Det var andra tider när arbetsrätten reformerades och maktrelationerna på arbetsmarknaden ändrades i nio nya lagar under det långa sjuttiotalet. Vid jämlikhetskongressen 1969 gjorde den nyvalde partiledaren Olof Palme arbetslivets demokratisering till en huvudfråga. Alltså en politisk – och därmed stick i stäv med den svenska modellens grundsten att arbetsmarknaden var en fråga som parterna löste avtalsvägen. Saltsjöbadsanda ersattes av tankefiguren kamp mot kapitalet.
Som ett utflöde av partikongressen tillsattes en utredning om anställningsskyddet under ledning av Valter Åman (socialdemokrat och tidigare direktör för TCO). Motivet var omsorgen om äldre och handikappade. De äldres ställning på arbetsmarknaden lyftes sedan ut – på ett sätt som sedan blev ett mönster för snabbehandling av Palmes juristkonsult Carl Lidbom, som snickrade ihop en departementspromemoria med förslag om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder.
Den fria uppsägningsrätten var en kvarleva som borde avskaffas. Längre uppsägningstider skulle införas för anställda över 45 år och ges företräde vid nyanställning. Turordning vid avsked skulle tillämpas enligt anställningstid. Företag som inte godvilligt gick med på att anställa fler äldre skulle vid vite kunna åläggas att enbart anställa personer som Arbets-förmedlingen anvisade.
När Åmanutredningen i mars 1971 yttrade sig över förslagen var kritiken inte nådig. De stred mot praxis, mot förhandlingsordningen och mot verkligheten (påståendet att de äldre diskriminerades). Det spelade dock ingen roll utan utredningen skulle leverera ett förslag enligt beställning senast vid årsskiftet 1972/73. I praktiken innebar Lag 1974:12 (som skärptes 1982) att arbetsbrist blev det enda sakliga skälet till uppsägning.
I tidens anda slog LO 1975 fast att arbete var grunden till all välfärd – och tog ställning för löntagarfonder. Och alla löntagare på LO:s avtalsområden var förstås kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Arbetsrätten var bara en del av den tidens revolutionära reformism. Den gick dock inte som planerat utan reformoffensiven ledde i stället till att problemformuleringsprivilegiet gick förlorat. Och nu håller man fast vid det som finns kvar.
Las-dramatiken kommer att tätna framåt hösten när arbetsmarknadens parter ska ha kommit överens. Om inte väntar lagstiftning i enlighet med punkt 20 i Jöken. Eller regeringskris – om inte C och L viker ned sig för maktpartiet. Verkligheten fångas i några rader i Miriam Bryants ”Nån av oss”:
Kan vi säga som det är?
Eller hoppas att vi två är
Nånting större än det här
Trots att vi bara låtsas att det finns ett oss här
Publicerad i Svenska Dagbladet 10/6 2020.