De kom i alla fall överens om att ta in en offert

Aurora 17 var den största militärövningen sedan början på 1990-talet (fast förstås mycket mindre än då). Septemberövningen var ett viktigt test både av samverkan mellan försvarsgrenarna och förmåga att ta emot militärt bistånd. Utmärkt.

Samtidigt var det en dyster påminnelse om försumlighet som borde få politikerna att mer än rodna. Till exempel saknas transportfordon för soldaternas livsmedelsförsörjning. Men det är så mycket mer som pockar på.

2010 körde en riksdagsmajoritet överalliansregeringen. Nu skulle det bli en utredning om det svenska luftförsvaret – för första gången sedan 1960-talet. När försvarsminister Sten Tolgfors till slut och motvilligt effektuerade beställningen skrev han ut direktiv om att utredningen skulle ta sikte på behoven efter 2040.

Det var en galen tid. Från mitten av 1990-talet och fram till Krim 2014. Priset betalar vi i form av att det är glest mellan förmågorna. Därför har det inte varit någon brist på applåder efter regeringens uppgörelse med allianspartierna, om att Sverige ska köpa in det medelräckviddiga amerikanska luftförsvarssystemet Patriot.

Och visst är det bra. Men det är svårt att svara på hur bra valet av Patriot är.

Ett krux är att det inte har fattats något beslut om inköp. Än så länge handlar det bara om att ta in en offert. Än så länge är det inte bestämt hur mycket av Patriot som ska köpas – och inte heller hur mycket ammunition. Det är inte heller offentligt känt hur Patrioterna ska pusslas in i försvarets system av system – eller för den delen om bristen på förmåga att möta ballistiska robotar är ett problem eller inte.

Ett annat frågetecken rör utvecklingsbarheten. Patriot har redan hunnit bli en gammal trotjänare, vilket rimligtvis innebär att zenit för systemets utvecklingsbarhet nås tidigare än med ett nyare system.

Europeiska SAMP/T var det enda alternativet till Patriot, men om det hade varit ett bättre val är i perspektiv av bristen på transparens lika omöjligt att veta. Helt klart är i alla fall att Sverige inte ger de häromdagen uppvarvade planerna på ett fördjupat försvarsindustrisamarbete i EU någon draghjälp.

I beslutsekvationens X-faktor ingår frågan ifall valet att handla med Trump, har påverkats av behovet att balansera regeringen Löfvens valhänta säkerhetspolitik.

Å ena sidan Hultqvistdoktrinens fördjupade bilaterala försvarssamarbeten med ”America First” i hopp om hjälp i händelse av elände.

Å andra sidan Wallströmdoktrinen vars verklighetsfrämmande antikärnvapenpolitik i praktiken riskerar att göra försvarsministerns säkerhetspolitiska bygge till ett svenskt korthus. Och göra världen osäkrare.

Med ett svenskt medlemskap i Nato hade varken den ena eller andra frågeställningen varit aktuell.

Så visst är överenskommelsen om Patriot välkommen. Inte minst på grund av närtidsperspektivet med ambitionen att välbeprövade Patriot ska levereras till 2020. Att Försvarsmakten, som annars regelmässigt brukar prioritera väntan på ”det allra senaste”, vill ha Patriot, understryker att det spända läget är på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 20/11 2017.