En avundsam gratulation till Norge

Det antas att cirka 13 miljoner pølser kommer att konsumeras i Norge den 17 maj. Det är också en dag för is, bløtkake och bobbler. Och bunader. Och norska flaggor. Det är en familjefest med barnen i fokus men också en dag med ett underliggande allvar. Det är en manifestation av en nationalism som även är påtaglig i vardagen och där historien är närvarande.

Alltsedan 1906 ingår det i traditionen att det norska kungaparet på nationaldagen 17 maj vinkar från Slottsbalkongen i Oslo till det förbipasserande barnetåget. I år kommer skolklasser från 109 skolor att paradera förbi i glad ärebetygelse. I ritualen för firandet ingår även kransnedläggning vid gravar som tillsammans fogar samman historien om Norge som nationalstat.

Här återfinns personer som var centrala i utarbetandet av den för sin tid liberala grundlag som antogs i Eidsvoll 17 maj 1814. Norge fick dock inte gå sin egen väg utan påtvingades en personalunion med Sverige och en reviderad grundlag. Likväl var lagen norsk.

På Grunnlovsdagen hedras även förgrundsfigurer i den nationella väckelse som ledde fram till skilsmässan mellan ”broderfolken” 1905. En krans läggs också ned vid statyn av den halvsvenske danske prins som under namnet Håkon VII grundade den nu regerande dynastin.

Kransnedläggning vid minnesmärket över dem som blev arkebuserade på Akershus fästning 1940–1945 hedrar enskilda hjältar. Deras offer är dock även en symbol för kampen för frigörelse och återupprättandet av Norge som suverän stat.

Faktiskt har Sverige en motsvarighet till den norska födelsedagen 1814. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung och grundare av arvsmonarkin. Alltsedan dess – under 500 år – har Sverige varit en självständig nationalstat. I vilket annat land som helst skulle jubileumsåret ha uppmärksammats stort. Så icke i Sverige där regering och riksdag valt att sitta på läktaren.

Kanske bottnar passiviteten i en kvardröjande idé om Sverige som landet i modernismens framkant och att vår historia därmed inte är något att lära av. Eller, för den delen, att känna stolthet inför. Det brukar också sägas lite raljant att den svenska nationalismen är den stolta frånvaron av nationalism. Det stämmer i alla fall inte längre. Problemet är nog snarare att begreppet fortfarande skapar beröringsångest.

Jubileumsåret hade kunnat bli ett tillfälle att vrida och vända på historien i en berättelse om hur Sverige har blivit till – och vilket land vi nu är. Det hade kunnat kasta ljus över svårfångade och omdebatterade frågor som vad ”svenskhet” kan tänkas vara eller nationalismens fram- och baksidor. I stället blir det nu en bortkastad möjlighet.

Inte minst hade det varit ett gyllene tillfälle att för några år sedan ha sjösatt ett brett forskningsprogram om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under 500 år. Det skulle ha kunnat ge ny kunskap, frilägga ideologier och belysa de långa linjerna. Synd att möjligheten inte togs vara på, men jobbet är ju ogjort så chansen finns fortfarande. Och med Sverige på väg in i Nato bör det absolut göras.

Den tidigare S-ledda regeringen bär huvudansvaret för att det är så tyst om jubileumsåret, men det hade förstås funnits möjlighet för andra att driva frågan. Det är på något sätt typiskt att den officiella entusiasmen var större för att tillsammans med Norge ”fira” att 100 år gått sedan unionsupplösningen, än den nu är för Sveriges 500 år som suverän stat. Fast jubileumsåret 2005 var förstås också ett uttryck för hur nära länderna har kommit att stå varandra.

17 maj utbrister vi därför – om än med en smula avund inför den storslagna festen – i ett Gratulerer med dagen.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2023.