Hyckleriet är äntligen över
Sveriges medlemskap i Nato sätter punkt för en 200-årig säkerhetspolitisk doktrin. Man kan också beskriva det som ett definitivt farväl av de kvardröjande mer sentida nationella myterna om neutralitetens välsignelser och vår frälsande mission i världen. Sverige har blivit det vi i grunden är – ett vanligt land i Europa hemmahörande i den västliga politiska säkerhetsgemenskapen.
Kort sagt, vi har kommit ut ur garderoben.
Det hade kunnat ske långt tidigare men Socialdemokraterna har stått i vägen. Det krävdes ett fullskaligt krig i Europa, Finlands ansökan om medlemskap och ett kommande riksdagsval för att Magdalena Andersson skulle göra det som är ”bäst för Sverige”.
Innan dess handlade politiken om att göra det som var bäst för partiet och dess identitet. Politiken har burits upp av en idylliserande föreställning om Olof Palmes alliansfrihetspolitik som satte FN, fred och tredje världen i fokus – med Sverige i centrum som moralisk stormakt. USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare – och Nato var tabu.
Det har varit en ideologibaserad verklighetsflykt bort från sanningen om ”neutralitetens” välsignelser.
Under andra världskriget stod Sverige först neutralt på Hitlers sida (för att försöka hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). Med det kalla kriget blev doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. I verkligheten inleddes ett långtgående hemligt militärt samarbete med Nato-länder (främst USA) i en ”dold allians” med udden mot Sovjetunionen. Sverige ingick i Natos krigsplanering och Nato i Sveriges.
I offentligheten lät det annorlunda, som när Tage Erlander 1959 i riksdagen slog fast att: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.”
Svenska folket fick en lögn till livs, men Sovjetunionen visste förstås om dubbelspelet. Visste var vi hörde hemma.
EU-medlemskapet 1995 var också en hemkomst, som dessutom innebar att alliansfriheten byttes ut mot militär alliansfrihet. Ett nytt steg togs 2009 då en ensidig säkerhetsgarantiförklaring utfärdades i förhållande till annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Biståndet skulle även kunna vara militärt.
Samarbetet med Nato blev öppet 1994 genom deltagande i Partnerskap för fred. Sverige har sedan dess krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i oräkneliga Nato-övningar, ingått avtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och så vidare.
Det är bara i förhållande till myten om ”neutraliteten” som det fullvärdiga medlemskapet är stort steg. I verkligheten är det bara det naturliga steget.
Gränsen som inte fick överträdas gick vid ett formellt medlemskap i Nato som skulle förpliktiga Sverige att bistå alliansvän i nöd. Samtidigt utgick försvarsplaneringen från att Sverige skulle få bistånd från Nato även utan bindande säkerhetsgarantier. Kort sagt, doktrinen var inte mer trygg än att vi fick hoppas på det bästa.
Att som Natomedlem nu ha musketörsprincipens artikel 5 i ryggen är dock inte detsamma som rast och ro. Tvärtom. I stället väntar uppgiften att bli medlem på riktigt, växa in en egen roll och ytterligare anpassa försvaret.
Sverige ska inte längre från åskådarplats följa utvecklingen utan ha en uppfattning i centrala frågor för försvarsalliansen. Är Macrons utspel om truppnärvaro i Ukraina bra eller dåligt? Vilken roll ska EU ha i fråga om försvar och säkerhet? Ska Nato ha en europeisk pelare? Och hur räta ut frågetecknen kring hållfastheten i USA:s engagemang för Europa?
Donald Trump har goda utsikter att i januari 2025 än en gång sväras in som USA:s president. Trots dystra minnen från förra gången det begav sig gick det chockvågor genom Europa när han svor sig fri från Natos kollektiva säkerhetsgaranti och uppmuntrade Putin att angripa medlemmar i Nato som inte uppfyller målet från 2014 om att satsa två procent av BNP på försvaret.
Ledare i Svenska Dagbladet 9 mars 2024