Claes Arvidsson

Archive
Tag "Försvarspolitik"

Norges Försvarschef utger ny bok

By: admin
16-12-2025
Donald Trump, Försvarspolitik, Norge, Ryssland

Forsvarssjef Eirik Kristoffersen inbjuder ibland till facklitterär salong med från gång till gång allra mest olika gäster. I representationsdelen i tjänstebostaden på Akershus festning diskuteras en varierad litteratur men med relevans för ”forsvaret og for tida vi er inne i”.

Salongen står i stil med att Kristoffersen alltsedan tillträdet 2020 har haft en tydlig ambition att knyta an och ta plats på den offentliga scenen och på sociala medier. Han finns också på den facklitterära.

I Jegerånden – å lede i fred, krig og krise skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal 2020) kom han med ett slags programförklaring för sitt nya jobb. Boken blev en bestseller och har sålts i 60 000 exemplar.

Nu har Kristoffersen utkommit med en ”uppföljare”, skriven tillsammans med brodern och officeren Frode Kristoffersen. Beredt – Forsvarsevne og motstandskraft (Gyldendal 2025) vänder sig också till en bred publik. Tanken kan beskrivas som trygghetsskapande försvarsupplysning. Huvudbudskapet är att:

”Som samfunn skal vi ikke være redde. Men vi må ikke heller være naive – og vi er nødt til å være forbredt.”

Med lätt hand – och stundtals med brödernas egna erfarenheter som relief – får läsaren snapshots av hotet från Ryssland, av det militära försvaret, de civila och Nato. Man förklarar vad som prioriteras och varför. Det ges en bild av hur krigföringen förändras och kommer att förändras än mer med AI. Och att detta i sin tur ställer krav på hur försvaret utvecklas.

Andra världskriget och ockupationsåren är levande historia i Norge och som boken anknyter till. Ett exempel är att militär personal primärt inte ska vara lydiga (mot planen) utan lojala (mot uppgiften). Det illustreras med överste Birger Eriksen som på Oscarsborgs fästning gav order om den inledande eldgivningen natten 8–9 april 1940 mot den tyska kryssaren Blücher och som sedan sänktes. Invasionen gick därför inte som på räls.

Författarna fäster stor vikt vid den starka försvarsviljan hos Ola och Kari Norman, de fast förankrade demokratiska värderingarna och förmågan till politiskt samförstånd i Stortinget.

Mot bakgrund av Nato:s uppgraderade militär förmåga tonas risken ned för att Ryssland skulle attackera Nato – och skulle Norge trots allt angripas står de allierade beredda att gripa in. Norge är redan hyggligt väl förberett i förhållande till hotbilden – och bättre ska det bli allteftersom Langtidsplanen for forsvaret implementeras fram till 2035.

I en färsk egenutvärdering från den norska regeringen konkluderar man med att:

“Samlet sett vurderes status på hovedmålet om nasjonal beredskap og evne til kollektivt forsvar som mindre tilfredsstillende.“

Och att

“Samlet sett vurderes status på hovedmålet om styrkestrukturens utholdenhet som ikke tilfredsstillende“

Att konstatera att USA:s agerande har blivit mer oförutsägbart räcker inte i en bok med anspråk på att analysera det säkerhetspolitiska läget och dess implikationer för Norge. Är Trumpland att fortfarande att räkna som en allierad? Om ja, vad slags allierad?

Med tanke på osäkerheten om Nato hade man kunnat resonera om de minilaterala militära samarbetenas betydelse, som Nordefco och JEF.

Det hade också funnits mer att säga om hur militärgeografin numera ser utanför Norges men innanför Nato:s gränser. Och implikationerna för norsk del. Norden-Baltikum var redan tidigare en stridsscen, och är det än mer efter Sveriges och Finlands inträden i Nato.

Till det som saknas hör även EU:s nya säkerhetspolitiska roll, liksom dilemman som uppstår till följd av att Norge inte är medlem.

Ämnena i Beredt är många vilket gör att den blir ganska rapsodisk och den hade vunnit på att gå djupare in på några av frågeställningarna.

Krönika i KKrVA:s Försvar och Säkerhet 12 december 2025

Read More

Kriget har kommit till ett yrvaket Norge

By: admin
15-07-2025
Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Nationell säkerhetsstrategi, Norge, Säkerhetspolitik

På Frigøringsdagen den 8 maj i Fanehallen på Akershus festning lanserade statsminister Jonas Gahr Støre Norges första nationella säkerhetsstrategi. Han yttrade också för första gången att Norge skulle kunna hamna i krig. Liksom tidigare formas dock Rysslandspolitiken kring ”avskrekking og beroligelse”. Kort sagt, begreppsmässig kontinuitet och innehållsmässig förändring.

Strategin är betydligt kortare (16 sidor) än den svenska motsvarigheten. De fluffiga målformuleringarna är inte saknade. Däremot hade det varit befogat med mer om den inre säkerheten och hur den hänger samman med den yttre. Som man gör i den svenska.

Strategin slår fast att Norges säkerhetsintressen är:

  • Et fritt og selvstendig Norge.
  • Et sterkt demokrati.
  • En åpen og omstillingsdyktig økonomi.
  • Et trygt og tillitsfullt samfunn.
  • Et alliert fellesskap og samhold i Europa.
  • En verden som søker løsninger basert på folkeretten.

Av det följer tre fokusområden: snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet.

Till styrkorna hör konstaterandet att Rysslands krig mot Ukraina är ett hot mot fred och säkerhet i hela Europa.

Förslaget om en nationell säkerhetsstrategi lades först fram i Forsvarskommisjonens rapport Forsvar for fred og frihet, som också utgjorde ett viktigt underlag för den nu gällande Langtidsplan for 2025–2036. Det kan dock noteras att strategin inte tillkom på regeringens initiativ utan är en beställning från Stortinget. Framöver ska strategin förnyas vartannat år för att vara up to date.

I samband med presentationen av den nationella säkerhetsstrategin hade ett naturligt inslag varit att inrätta en nationell säkerhetsrådgivare, som skulle kunna ha en övergripande strategisk syn på ett läge i förändring.

Det hade varit att följa Forsvarskommisjonens rekommendation om att uppvärdera Regjeringens sikkerhetsutvalg (“det nationella säkerhetsrådet”) och ge Statsministerns kontor (“statsrådsberedningen”) uppgiften att och resurser för att se till att säkerhetsstrategin tränger ned och genomförs i förvaltningen.

Också på Stortingets initiativ (vedtak 749) ska regeringen varje år avrapportera hur arbetet med genomförandet av LTP 2025 framskrider. Regeringen har levererat i en skrivelse till Stortinget  med huvudbudskapet att det i stort går enligt plan. Stortingets granskning är dock framskjuten till i höst.

Tanken är god men frågan om hur väl den kan fungera. Stortinget har inte något eget organ som kan stå för en bred kvalificerad granskning.

Hanteringen av etableringen av specialstyrkor i Ramsund (SOTG) är ett exempel på problemet med egenutvärdering. Redan 2023 slogs Forsvaret larm om brist på pengar – och på den vägen har det varit. Under tiden har regeringen felinformerat Stortinget om att allt löper på som det ska. Media slog larm och sedan gick vidare till Stortingets kontroll- og konstitusjonskomité (Konstitutionsutskottet).

Nu är förhoppningen att styrkan i alla fall ska vara på plats 2028.

Exemplet Ramsund understryker den kritik mot LTP 2025 som förre forsvarssjefen Sverre Diesen har riktat mot obalansen mellan satsningen på ny materiel respektive drift. Att 50 procent går till materielinvesteringar indikerar en kommande brist vad gäller driftkostnader för träning och övningar. Alltså det som är avgörande för utnyttjandet av materielen. Diesen menar att balanspunkt bör vara 30–70 och efterlyser att det görs en prioritering av den materiel som bör införskaffas.

Det saknas inte heller övergripande kritik. I en analys från Forsvarets forskningsinstitutt har man pekat på hög risk för underfinansiering, otillräcklig förmåga att genomföra materielinvesteringar, brist på kvalificerad personal samt ett större klimatavtryck. Prioriteringar efterlyses.

Till ekvationen LTP 2025 hör dessutom att sektorreformen F24 ska leda till snabbare beslutsprocesser och ge incitament för de respektive försvarsgrenarna att ekonomisera med resurserna.

Lösa boliner, silos och situationsförståelse

När det gäller civilt försvar står frågan om krig överst på agendan i Sverige. I Norge är fokus snarare på kris. Också på detta område finns styrningsproblem. Sedan länge har planer för att stödja militären gjorts upp centralt men dessa har sedan inte följts upp i regioner och kommuner.

I en granskning gjort av den norska Riksrevisjonen utpekas Forsvarets bristande kommunikation av vilka behoven är ett huvudproblem. Det övas inte i tillräcklig grad och det ligger kanske i sakens natur om det är oklart vad som ska övas. Ett tillkommande problem är kommunstrukturen med ett stort antal småkommuner. Utsira är den minst med 215 invånare (1 jan 2024).

Den förklaring som anförts till varför planer har blivit liggande i byrålådan är att man inte trott att det skulle behöva tas i bruk.

Här behövs det ett omtag i fråga om civilt försvar– och kanske kan det komma i kölvattnet på den nationella säkerhetsstrategin.

Bristen på stridvästar är ett annat exempel på en kvarhängande situationsförståelse och bristande styrning. Nya stridsvästar skulle egentligen ha delats ut 2023 men är nu på gång. Problemet är att beställningen avser en personalstyrka på 40 000 medan den totala styrkestrukturen uppgår till 70 000 (och ska dessutom växa).

En förklaring är att beställningen (i enlighet med Forsvarsdepartementets önskan) gjordes när det rådde en annan beredskapsnivå än nu.

Ett norskt företag som 2005–2020 levererade datatjänster till ett av Forsvarets kommunikationssystem skedde delvis med personal i S:t Petersburg. Företagets tjänster har även tagits i bruk för Equinors övervakningssystem – över och under vattenytan – av ca 70 rigginstallationer.

Kanske visar exemplen på hur den goda Rysslandsbilden hängde kvar efter 2014. Samtidigt är det 2025 oklart om avslöjandena leder till åtgärder eller inte.

Direktoratet for eksportkontroll og sanksjoner (DEKSA) fick i januari 2025 information från Finanstilsynet om att ett norskt företag utställde falska försäkringsdokument, som möjliggjorde för den ryska skuggflottan att undgå kontroll i Östersjön.

Det dröjde två månader innan norska UD och PST informerades. Myndigheten som har ett särskilt ansvar för dialog med andra stater i fråga om sanktioner mot Ryssland, struntade dessutom i att informera utanför landets gränser. Man hade inte plikt att göra det. Den finlänska myndighetet fick information genom media som avslöjat saken.

Vad gäller sanktionerna så kan det också konstateras att Norge har en tendens att dröja med implementeringen. Till bilden hör att man valt en annan policy än EU i fråga om möjligheten för ryska fiskebåtar att angöra (några få) norska hamnar. Man tillåter även vittvätt av rysk fisk för vidareexport till EU.

Skrivningarna om Kina i den nationella säkerhetsstrategin är tydligare än vad som hade kunnat befaras. Återstår att se om kinesiska drönare får fortsätta att övervaka stamnätet för el alltmedan kinesiskt byggda bussar trafikerar E-tjänstens huvudkvarter.

Den nationella säkerhetsstrategin kan bidra till en mer samstämd situationsförståelse och mindre silotänkande. Det är till exempel svårt att förstå hur norska UD våren 2025 – och samtidigt som strategin var under utarbetande – låta den norske arktisambassadören i våras delta (via videolänk) på en Putinkongress i Murmansk (Arctic forum).

Fregatterna blir ett vägval

En tvistefråga som har lösts ut är var Nato:s nya luftoperationskommando skall ligga i Norge. Valet föll på Bodø där också Forsvarets operative hovedkvarter är beläget. Ett motiv för det valet är önskan om en större Nato-närvaro i Nordnorge. Kritiker hävdar att det också var regionalpolitik. En fördel med Rygges närhet till Oslo-området hade varit möjligheten att lättare rekrytera norsk- och Nato-personal.

En fråga som ska avgöras i höst är val av fem nya fregatter till marinen. De är en del i den storsatsning på marinen som görs, och som inkluderar sex ubåtar från Tyskland och 28 övriga fartyg som byggs i Norge. Striden om fregatterna står mellan Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Valet handlar förstås om behov, prestanda, tid för leverans, pris och industrisamarbete, men också om politik.  Införskaffandet av amerikanska F35 gick på autopilot, men är det fortfarande en självklarhet att välja USA.

I säkerhetsstrategin beskrivs USA som Norges främste allierad och Norge ”ska bidra till att bevara USA:s engagemang för vår säkerhet”. Samtidigt säger man med ett nytt tonfall att det ”råder osäkerhet om den transatlantiska relationen”. Å andra sidan lyfter man fram viljan av ett närmare samarbete med EU på en rad områden. Det gäller också försvar och säkerhet. Sedan 2024 har Norge ett strategiskt samarbetsavtal på området med EU. Det har också öppnat upp för norsk medverkan i EU:s pågående upprustning av försvarsindustrin.

Fregatterna blir ett vägval. Det eviga norska mantrat när det gäller EU är viljan att samarbeta med Europa. Faller valet på en annan leverantör än USA blir det en signal om att Norge verkligen vill vara en del av Europa.

Kort sagt, det är mycket för de två politiskt huvudansvariga i försvarsdepartementet.Tore Sandvik är sedan början av 2025 Norges försvarsminister i Støres enpartiminoritetsregering. I sitt långa tidigare värv har Sandvik allra mest erfarenhet av att under två decennier ha jobbat som regionpolitiker.

Ansvaret för det praktiska genomförandet av LTP 2025 ligger hos statssekreterare Marte Gerhardsen. Hon har en bred erfarenhet men inte från försvarssektorn. Närmast kom hon från en anställning som chef för skolorna i Oslo.

Artikel på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 15 juli 2025.

Read More

Det krävs reformer för upprustning

By: admin
30-03-2025
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Med presidenten i huvudrollen som drama queen befinner sig USA i fritt fall och på vägen ned växer det fram en annan nation. Det Trumpland som tar form innebär ett högerradikalt farväl på steroider till den gemenskap som brukar sammanfattas i begreppet väst.

Allianser med demokratier och multilateralism hör hemma på politikens skräphög. Så även konstitutionella fundament som rättsstatlighet. Lägg därtill synen på vetenskap och akademisk frihet. Och förstås frihandel.

I rekordfart har det därmed öppnats en avgrund i förhållande till Europa. Värdegrund, intressen och sättet att göra politik är helt annorlunda. Allt illustrerat av Trumps politiska frändskap med Putins envälde i oligarkernas Ryssland. Det är ett band som innebär en ”normalisering” av Ryssland och att Ukrainas suveränitet kan säljas ut i utbyte mot smicker och silverpenningar.

Hoten om att ta Grönland understryker den bistra sanningen att den transatlantiska länken, som Europa alltför länge har förlitat sig på, har förlorat sin trovärdighet. Ett handelskrig väntar för Sverige och resten av EU – och när det gäller USA:s medlemskap och roll i Nato är det inte heller bara att vänta och se.

Den amerikanska ångvältspolitiken syftar till att skapa en känsla av tillplattad maktlöshet, men det är en väldig skillnad mellan Panama och EU. Visserligen är EU inte en stat men tillsammans är medlemmarna en ekonomisk stormakt. I ett handelskrig har EU-kommissionen mandat att svara kraftfullt i fråga om tullar, och har i värsta fall även andra regulatoriska ”vapen” att ta till.

Kort sagt, EU har agens – och faktiskt så även inom säkerhetspolitiken.

Som i tidigare kriser har EU efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, rest sig. Det har handlat om bistånd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. EU har dessutom fått en försvarsdimension på riktigt. ReArm Europe ska täta europeiska förmågeluckor. Det handlar inte om att ersätta Nato utan om att göra Europa starkare i Nato. Och kapabelt att senast 2030 kunna agera på egen hand i hela EU. Det är välkommet.

EU-kommissionen har skruvat på regelverken i syfte att underlätta för medlemsstaterna att investera i säkerhet. Det återstår dock att se hur stor del av de 800 miljarder euro som skulle kunna frigöras för försvar och försvarsindustri som faktiskt kommer att tas i anspråk. Fler borde satsa som Sverige, men såväl lägesbild som statsfinanser skiljer sig markant åt. En varning bör också utfärdas för den byråkratiska grottekvarnen.

För Europa är Putins krig mot Ukraina en existentiell fråga – Ukraina är ju en del av Europa. Om resultatet blir en ”deal” på ryska villkor lämnar det dessutom fältet fritt framöver för fortsatt rysk militär aggression även utanför Ukrainas gränser. ”Koalitionen av villiga” med Emmanuel Macron och Keir Starmer i förarsätet spelar en avgörande för att Ukraina ska kunna hålla emot ”fredsfursten” Trump och ”tsaren” i Kreml. Samtidigt bidrar den till att myndiggöra den europeiska försvarsdimensionen. Och Sverige är förstås med.

Europa rustar. Förr eller senare ska försvarsnotan betalas och därför är det framtidsavgörande att EU:s tillväxtmotor går upp i varv för att minska behovet av skattehöjningar eller tvingas välja bort annat. Inte minst handlar det om att förverkliga den inre marknadens potential och minska på regelbördan. Åtskilligt finns att hämta från att-göra-listan i Draghis och Lettas rapporter. 

Till bilden hör att försvarsindustrin inte bara spelar en säkerhetspolitisk roll, den kan även bidra till innovativt spillover till andra sektorer. Den kommande investeringsboomen förstärks av att tungviktaren Tyskland har beslutat att släppa på ”skuldbromsen”.

För EU gäller den nu att öka den militära förmågan för att minska den säkerhetspolitiska risken och samtidigt bli mer riskbenägen för att öka den ekonomiska tillväxten. Alltså göra det som krigsekonomin kräver. Och freden.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 mars 2025.

Read More

Kristersson måste lotsa ubåtsaffären med Polen i hamn

By: admin
05-02-2025
Donald Tusk, EU, Försvarspolitik, Nato, Polen, Ulf Kristersson

Det har varit en sanning som huggen i sten att Europa inte kan möta kriser och framtidsutmaningar utan ett fransk-tyskt ledarskap. Men ett sådant ledarskap saknas just nu. President Emmanuel Macron såg sig själv som den suveräne ledaren med den romerska överguden Jupiter som rollmodell, men i stället blev han till en Ikaros i Élyséepalatset.

I Tyskland kan – några veckor före parlamentsvalet – åren med trafikljuskoalitionen bäst sammanfattas med Olaf Scholz i rollen som kansler Vankelmod.

I stället har den polske premiärminister Donald Tusk tagit över ledartröjan på den europeiska scenen – och det understryks av att Polen nu är ordförandeland i EU. Efter det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer i häomdagen betonade han att EU:s svar på Donald Trumps hot om att införa tullar måste vara att stå eniga, vara tydliga, vänliga men också fasta. Polens ställning avspeglas också i att Tysklands av allt att döma näste kansler – CDU:s Friedrich Merz – har sagt att han på sin första dag på det nya jobbet inte bara kommer att besöka Paris, utan också Warszawa.

Sedan parlamentsvalet 2023 leder Donald Tusk en bred koalition vars främsta gemensamma nämnare var att hindra det då styrande partiet Lag och rättvisa från att oåterkalleligen göra Polen till ett ”Orbanland” enligt ungersk modell. Tidigare har han varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i EPP, men leder nu alltså igen den liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen.

Inrikespolitiskt har mycket kraft och trixande lagts på att rehabilitera rättsstaten och göra upp med korruption och maktmissbruk. På grund av insatserna från Tusks regering frisläppte EU-kommissionen fondmedel på 137 miljarder euro som blockerats som svar på Lag och rättvisas nedmontering av rättsstaten.

Lag och rättvisas president Andrzej Duda har genom ett flitigt utnyttjande av sin vetorätt varit ett hinder på vägen mot att åter göra Polen till en fullvärdig demokrati.

Om Medborgarplattformens kandidat Rafał Trzaskowski vinner presidentvalet i maj blir det dessutom enklare att genomföra andra reformer som regeringskoalitionen har på sin agenda.

När det gäller försvar och säkerhet har det dock funnits samförstånd. Polen var ett av de länder som reagerade starkast på Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och har efter den fullskaliga invasionen 2022 svarat på ett relevant sätt. Försvarsbudgeten som andel av BNP uppgår till 4,7 procent i Polen och Donald Tusk har inte heller något problem med Donald Trumps krav på att öka Natos tvåprocentsgolv till fem procent.

För att möta ett konventionellt anfall byggs befästningar i riktning Kaliningrad, Belarus och Ukraina (i den händelse Putin tar över).

Den östra skölden syftar till att hindra ryska stridsvagnars framfart med diken, taggtråd och hinder av betong. I Redzikowo, tio mil väster om Gdansk, har USA en bas för försvar mot ballistiska robotar. Även den Baltic Sentry den – pågående Natoinsatsen i Östersjön med syftet att skydda kritisk infrastruktur –  är ett polskt initiativ.

Som en annan del av hybridkrigföringen mot Europa har det organiserats flyktresor till Belarus för vidareförmedling av migranter till Polen. Ett 20 mil och 5,5 meter högt stängsel har dock minskat inflödet rejält. Rzesźow är en central hub för vapenhjälpen till Ukraina.

Inget land i Europa rustar mer än Polen. Upprustningen kan dessutom innebära affärer för svensk del, inte minst när Polens enda ubåt ska ersättas med en helt ubåtsflotta.

Försvarskoncernen Saab har inkommit med anbud om att leverera ubåtarna A26 till Polen. Precis som vanligt är det många olika parametrar som avgör en affär, men i fråga om förmåga att verka i den speciella Östersjömiljön står Saab i särklass. Men för att det ska li en affär lär det också krävas ett paket som inkluderar olika industrisamarbeten.

Det bör vara en prioriterad uppgift för regeringen Kristersson att lotsa affären i hamn. Det är bra för svensk försvarsindustri, men affären skulle dessutom vara ett utmärkt sätt att ta det breda samarbetsavtal som ingicks i höstas vidare.

Inledningsvis i samarbetet slås där fast att:

”Konungariket Sverige och Republiken Polen är sammanlänkade av en gemensam historia, geografi och framtid. Sveriges och Polens djupa samhörighet och gemensamma intressen är utgångspunkten för det strategiska partnerskapet mellan länderna.”

Och för både Sverige och Polen är Ukrainas överlevnad och hotet från Ryssland av högsta prioritet. Det gäller även i dessa Trumptider.

Krönika i Altinget 5 februari 2025.

Read More

Europas försvar kräver mer än Macron

By: admin
09-06-2024
Emmanuel Macron, EU, EU-val, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Det är val till Europaparlamentet men debatten tenderar ändå att bli väldigt svensk när partierna satsar på att mobilisera väljarna att gå och rösta. Och så ser bilden ut i kretsen av medlemsländer. Enskilda frågor står i fokus. Den höjda blicken saknas. Hur ser den stora bilden ut? Problem? Lösningar? Hur ska EU utvecklas för att möta vår tids utmaningar?

Sett ut över det europeiska politiska landskapet är det tunnsått med den framtidsdebatten, men det finns undantag.

Det avspeglar onekligen en viss självmedvetenhet hos den franske presidenten Macron att han i slutet av april höll en nästan två timmar lång föreläsning på Sorbonne på temat. ”Valrörelsetalet” summerar till ett sammanhängande och tankeframkallande politiskt program för EU – och från A till Ö. Allt för att möta hotet, som Macron beskrev det, om att Europa som en demokratisk och frihetlig bastion annars kan dö.

Allt är inte precis glasklart men EU skulle bli mycket mer än vad det är i dag med mer finansiella resurser (dubbla budgeten!), bredare och fördjupad handlingsrepertoar. Samtidigt ska nationalstaterna sitta i förarsätet.

Macron lanserade en uppsättning förslag för hur EU:s försvarsdimension kan utvecklas. Allt byggt kring begreppet strategisk autonomi och med sin grund i EU:s strategiska kompass. Kanske en gemensam robotsköld? Och så behövs en krishanteringsstyrka på 5 000 man. Och mer försvarsindustri. Och snart kommer ett nytt franskt initiativ som också ska inkludera Storbritannien. Mer Europa är bra men frågan är vad det innebär för Nato.

Macron betonar vikten av att de nationella försvaren i EU rustas upp. Hans eget svar på hotet från Ryssland kom dock först 2023, och innebär att Frankrike först i år kommer att uppfylla Natos tvåprocentsmål. Trots alla stora ord intar Frankrike inte heller en tätplats när det gäller bistånd till Ukraina.

Macron har försökt att skapa sina egna arenor. Ett är European Intervention Initiative (EI2) med gemensamt agerande i krishanteringsinsatser. Ett annat är Europeiska politiska gemenskapen (European Political Community) som bildades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina med syfte att skapa ett samtalsforum där också icke-medlemmar av EU skulle kunna delta. Det var ett sätt att avlasta frågan om utvidgning från EU-agendan. Numera är han ledande förespråkare.

Macron vill gärna framstå som en upplyst president men tenderar att överskatta Frankrikes betydelse. Som när Putin medelst telefonsamtal från Élyséepalatset skulle övertalas att inte angripa Ukraina med alla risker för spridning som låg i korten. Numera är linjen bruten.

Det var klokt och framåtsyftande när Macron första gången lyfte tanken på att skicka franska soldater till Ukraina för att på plats genomföra utbildningsinsatser. När Kreml återigen viftade med kärnvapenhotet valde Macron dock att låta den franske ambassadören sprida glans över Putins återinstallation som fuskpresident. Det fick EU, som inte var på plats, att framstå som överkört.

Det var inte ett lysande exempel på den strategiska tvetydighet som Macron gärna lyfter fram som viktig i förhållande till Ryssland. Bra dock att utspelet nu ser ut att bli verklighet inom ramen för en koalition av villiga. Ett annat exempel på hastigt påkomna utspel är tanken på att den franska kärnvapnenavskräckningen ska kunna omfatta EU. Kort sagt är det mycket hit och dit.

På Sorbonne slog Macron fast att inget av EU:s medlemsländer kan göra anspråk på stormaktsstatus, men att ett samlat Europa kan och bör bli en stormakt. Det rimmar illa med hans solospel med kvardröjande stormaktsanspråk och gloire. Essensen fångas i meningen att ”när jag talar om Europa så talar jag alltid om Frankrike”.

Det gör dock inte problemen som Macrons lyfter mindre viktiga att diskutera när valet till Europaparlamentet är över och EU ska se framåt. Också i Sverige.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 juni 2024.

Read More

Frågorna kvarstår om försvaret

By: admin
11-05-2024
Försvarspolitik, Pål Jonson, Ryssland

Det är en styrka att samtliga partier i riksdagen har enats om utformningen av grunderna för nästa totalförsvarsbeslut 2025–2030. Så brukar det låta om Försvarsberedningen, och så lät det också när beredningens ordförande Hans Wallmark 26 april överräckte”Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad” till försvarsminister Pål Jonson.

Förvisso kan politisk enighet vara en styrka. Den avgörande frågan är dock en annan: Matchar innehållet den totalförsvarsförmåga som rikets säkerhet kräver?

Och tyvärr är svaret också denna gång: nej.

En nackdel som det talas desto tystare om är att den partipolitiska enigheten tenderar att leda till ”locket på”. Det är dock raka motsatsen som behövs för att ytterligare stärka försvarsförmågan i det kommande försvarsbeslutet. Nu gäller det att larma och stå i.

Sverige har blivit tryggare genom medlemskapet i Nato. Likväl finns det ett farligt förmågeglapp mellan den nattsvarta omvärldsbilden och försvarsplanen. En anslagsökning i kronor, från nuvarande 119 miljarder till 185 miljarder 2030, kan skapa en illusion av ”jättemycket”. Som förslaget ligger är det emellertid långt ifrån den ”upprustningsfest” som alldeles-för-mycket-opinionen beskriver förslaget.

Marinen lider av en väl dokumenterad ”underskottsförmåga”, men i stället för ett rejält materiellyft föreslås utredning. Det är obegripligt att förstärkningen endast kommer i form av de tidigare aviserade fyra ytstridsfartygen av Luleåklass (och en förhoppning om fler personal och därmed ökad seglingstid).

Och nog borde beredningen ha redovisat varför förmåga för långräckviddig bekämpning inskränks till en mindre enhet före 2030? Liksom varför införandet av raketartilleri verkligen kräver mer utredning. Det går faktiskt inte att förstå.

En del av framtidssatsningen handlar dessutom om att genomföra sådant som redan borde finnas på plats. Det hade varit framtidsinriktat med ett fördjupat resonemang om hur fallerande implementering ska undvikas eller hanteras framöver. Vilka blir till exempel konsekvenserna om den ambitiösa ökningen av anställd personal och värnpliktiga inte blir verklighet?

En övergripande följdfråga är klokskapen i att politikerna detaljplanerar till de grader som nu sker. Överhuvudtaget saknas svar om behovet av att öka ÖB:s möjligheter att agera med den flexibilitet och framförhållning som krävs i krigstid. Inte minst handlar det om att kunna ta höjd för den snabba teknologiska utvecklingen – och därmed hur vi ska försvara oss.

Och så kan man fortsätta.

Det hade varit möjligt att planera med mindre osäkerhet. Än så länge är det okänt vad medlemskapet i Nato konkret innebär för krigsorganisationen och krav på förmågor. Och hade det inte varit en fördel om Sveriges nationella säkerhetsstrategi hade legat till grund för ett arbete som handlar om mål och medel? Den är ju på gång.

Så ja, beredningen har helt rätt i förmodan om att det kan komma att behövas förändringar.

Trots förkrigstid rustar inte Försvarsberedningen i förhållande till krigets grymma verklighet i Ukraina eller rysk vidare expansionism. Därför är det en styrka att det kritiska mottagandet av riksdagspartiernas kompromisspolitik kan sammanfattas med orden att mycket är bra, men det räcker inte.

Den oenigheten med politiken är viktig.

Borde det inte vara en väckarklocka när ledarna i Svensk Tidskrift respektive Aftonbladet landar på samma slutsats? Allra enklast kan kritiken sammanfattas i att ökningen av anslaget till totalförsvaret bara kommer upp i 2,61 procent av BNP (och 2,2 procent enligt det tidigare svenska sättet att räkna).

Med en målbild på tre procent hade Sverige stått starkare – också som allierad.

Pål Jonson gör ett utmärkt jobb. Och det är bara början. Rustningstempot måste skruvas upp. Försvarsministern behöver dessutom tänka nytt om processen som styr utformningen av försvars- och säkerhetspolitiken. Försvarsberedningen har däremot nått vägs ände. Faktiskt för länge sedan.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 maj 2024.

Read More

Norge satsar

By: admin
24-04-2024
Försvarspolitik, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Ett historiskt løft for forsvaret. Det går faktiskt att instämma i statsminister Jonas Gahr Støres sammanfattning av regeringens förslag till Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Ja, i alla fall när det gäller samtidshistorien. Försvarsbudgeten ska få ett samlat extra tillskott på 600 miljarder, vilket summerar till en satsning på försvaret på totalt 1 624 miljarder NOK. Annorlunda uttryckt ska anslaget motsvara tre procent av BNP 2036.

Det är bra för Norge, för Sverige och för Nato.

Mot bakgrund av tidigare signaler kom storleksordningen som en välkommen överraskning. Det är inte bara ett historiskt lyft för försvaret utan kan dessutom ses som ett mentalt och politiskt paradigmskifte.

Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har insett att det brådskar. Redan i den kommande vårändringsbudgeten kommer det militära försvaret att tillföras extra medel i syfte att redan i år uppnå Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 2026.

Langtidsplanen löper längs två spår med ett bättre fungerande försvar i närtid samtidigt som framtidens ska byggas. Alla vapengrenar stärks men huvudvikten läggs vid marinens förmåga längs den långa norska kusten. Rollen som Nato:s (och USA:s) ”øyne og ører i nord” förstärks också bland annat genom att den nedläggningshotade basen på Andøya ska bli utsiktspunkt för övervakningsdroner och satelliter. Armén ska tillföras ytterliga två brigader utöver dagens Brigad Nord; den första i Finnmark.

Listan är lång och ambitionen hög. Så här vill man prioritera:

  • ”Satse på folk i Forsvaret: Fram mot 2036 legger regjeringen opp til om lag 4 600 flere vernepliktige, 13 700 flere reservister og 4 600 flere ansatte, og et stort kompetanseløft.
  • Betydelig maritim satsing: Sjøforsvaret skal få minimum fem nye fregatter med anti-ubåt helikoptre, minimum fem ubåter og en standardisert fartøysklasse med inntil ti store og atten mindre fartøy. I kroner og øre er styrkingen av Sjøforsvaret den største satsingen i denne langtidsplanen.
  • Kraftig styrking av Hæren og Heimevernet med mer kampkraft: Hæren utvikles fra én til tre brigader, én i Finnmark, én i Troms og en ny Brigade Sør. Den styrkes også med langtrekkende presisjonsild, flere kampvogner, luftvern og helikoptre til Hæren og spesialstyrkene. Heimevernet økes til totalt 45.000 soldater.
  • Historisk satsing på luftvern: Regjeringen vil kjøpe langtrekkende luftvern som skal beskytte mot ballistiske missiler med kort rekkevidde. I tillegg dobles mengden av det eksisterende NASAMS-luftvernet, som skal utbedres for å beskytte bedre mot droner og missiler. Både Luftforsvaret og Hæren får flere systemer, og dagens luftvernsystemer skal oppdateres.
  • Bedre situasjonsforståelse: Øke evnen til å skape en situasjonsforståelse med mer overvåking, tilstedeværelse og kontroll i våre nærområder, ved hjelp av nye fartøy og utbygging av satellitt- og dronekapasitet.”

Drivkrafter för upprustning

I propositionen motiveras behovet av försvarslyftet med fem faktorer:

  • ”Russland: Legger til grunn at vi må forholde oss til en farligere og mer uforutsigbar nabo i mange år fremover.
  • Nordområdene: Vårt viktigste strategiske interesseområde.
  • Nato: Gitt oss fred og handlingsrom. Nato tilpasses til en ny tid. Forsikringspremien går opp. Nytt planverk med nye krav til Norge.
  • Norden selv. Samlet i Nato. Øker våre forpliktelser overfor våre nære allierte naboer.
  • De sammensatte truslene.”

Det handlar också om position i Nato och förhållandet till USA. Skulle verkligen en av världens rikaste stater komma till Nato-firandet i Washington i juli utan att ha uppfyllt tvåprocentsmålet som lades fast i Wales 2014 eller ta höjd för att detta efter toppmötet i Vilnius 2023 bara är ett golv. Och så tillkommer förstås Trumpfaktorn.

Likväl var det inte givet med genomslag för krass analys och förslag från Forsvarskommisjonen, Forsvarssjefens fagmilitære råd och FFI:s Forsvarsanalysen 2024.

Ett norskt paradigmskifte

Statsminister Støre har gång efter annan betonat att Ukrainas kamp också är Norges. I samband med lanseringen av Norges biståndspaket (Nansen-programmet) till Ukraina i februari 2023 slog han fast att:

”Russland forsøker å tvinge frem et annet Europa – med mye farligere omgivelser for land som Norge. Om Russland med sin ødeleggende krig når sine mål i Ukraina, vil det ha stor, negativ betydning for vår sikkerhet – og for sikkerheten til våre allierte, særlig øst i Europa. Også derfor, president, er Ukrainas kamp en kamp også for vår sikkerhet og våre nasjonale interesser.”

Men samtidigt kunde det verka som krigsrisken egentligen inte berörde Norge utan bara land någon annanstans:

”Hvis Russland tar Ukraina, hvilket land er det neste? Listen over land som tidligere har vært underlagt Moskva er lang. Og de stiller seg dette spørsmålet.”

I sitt nyårstal 2024 slog Støre fast att”i ett tusen år har Norge levd i fred med vår nabo Russland. Vi tar vare på vår sikkerhet, og Norge truer ingen.” Senare försäkrade han att ”folk skal være trygge på at vi har et forsvar som er i stand til å ta vare på vår sikkerhet.” (NRK Politisk kvarter 9/2 2024).

Inför tvåårsdagen av den ryska fullskaliga invasionen var budskapet från Støre det motsatta från de varningsord om krig som den svenska regeringen och försvarsledningen hade givit uttryck för: ”Selv om verden er urolig og det er krig i Europa, mener jeg – som forsvarssjefen – at nordmenn ikke skal være redde for at det kan bryte ut krig mot Norge.”

Uttalandena talar för sig själva men kan också ses mot bakgrund av Støres svala reaktioner efter det ryska angreppet på Ukraina 2014. Våren 2015 varnade han för att låsa fast sig vid en bild av Ryssland som kunde bli självuppfyllande. Han ville inte heller tala om saken i termer av ”aggressiv ekspansjon” utan om ”aggressiv isolasjon”.

Hösten 2015 kritiserade Støre Ryssland för att skicka flyktingar över gränspassagen i Storskog, men sade samtidigt att: ”Russland er nesten et normalt land”. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

Ordvalen var återhållsamma och uttryckte hopp om att kriget som inleddes 2014 trots allt inte skulle påverka de norsk-ryska relationerna. Alltmedan regeringen Solberg beskriv situationen som en varaktig klimatförändring.

Putins fullskaliga invasion 2022 satte punkt för Merkels och Tysklands rysslandspolitik (”handel und wandel”). Det har den till slut definitivt gjort även för Støres personliga och Norges nationella Nordområdessatsningen med avtalet med Ryssland om delningslinjen i Barents hav och Polhavet 2010 som en höjdpunkt. Och som följdes av samarbete med nyckelord som Arktiska rådet, Barents rådet, Ekonomiskt- och Folk-til folk-samarbejde.

2010 underströk Støre att:”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Och betonade att:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Nu har Støre och Norge uppdaterat den mentala kartan igen.

Söker bred politisk uppgörelse

Redan innan förslaget till Langtidsplan lades fram har regeringen förförhandlat försvar i Stortinget i syfte att nå en bred politisk uppgörelse. En sådan är också att vänta. Mycket är redan klart, men det lär bli frågor kring tidplan, finansiering och genomförande.

Borde mer ske tidigare?

Ska pengarna tas enbart över ordinarie budget, lånefinansieras eller hämtas i form av extra uttag ur Oljefonden?

Borde planerna vara mer konkreta?  Fram till 2036 ska 4 600 nyanställas – i dagsläget tvingas Norge hyra in amerikanske flygtekniker för att serva F-35.

Lägg därtill att det militära försvaret samtidigt ska omorganiseras. En fråga i genomförandet av Langtidsplanen som den norska forsvarssjefen vill ha svar på, rör den egen rådigheten kontra politiska styrningar.

På den politiska att göra listan framöver står behovet av att lägga fram en motsvarande proposition för det civila försvaret och – med inspiration från Sverige – inrätta en egen minister. Och ja, det skulle också behövas ett nationellt säkerhetsråd och en nationell säkerhetsrådgivare. Med mera.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 22 maj 2024.

Read More

Hyckleriet är äntligen över

By: admin
12-03-2024
Nato, Sverige

Sveriges medlemskap i Nato sätter punkt för en 200-årig säkerhetspolitisk doktrin. Man kan också beskriva det som ett definitivt farväl av de kvardröjande mer sentida nationella myterna om neutralitetens välsignelser och vår frälsande mission i världen. Sverige har blivit det vi i grunden är – ett vanligt land i Europa hemmahörande i den västliga politiska säkerhetsgemenskapen. 

Kort sagt, vi har kommit ut ur garderoben.

Det hade kunnat ske långt tidigare men Socialdemokraterna har stått i vägen. Det krävdes ett fullskaligt krig i Europa, Finlands ansökan om medlemskap och ett kommande riksdagsval för att Magdalena Andersson skulle göra det som är ”bäst för Sverige”.

Innan dess handlade politiken om att göra det som var bäst för partiet och dess identitet. Politiken har burits upp av en idylliserande föreställning om Olof Palmes alliansfrihetspolitik som satte FN, fred och tredje världen i fokus – med Sverige i centrum som moralisk stormakt. USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare – och Nato var tabu.

Det har varit en ideologibaserad verklighetsflykt bort från sanningen om ”neutralitetens” välsignelser. 

Under andra världskriget stod Sverige först neutralt på Hitlers sida (för att försöka hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). Med det kalla kriget blev doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. I verkligheten inleddes ett långtgående hemligt militärt samarbete med Nato-länder (främst USA) i en ”dold allians” med udden mot Sovjetunionen. Sverige ingick i Natos krigsplanering och Nato i Sveriges. 

I offentligheten lät det annorlunda, som när Tage Erlander 1959 i riksdagen slog fast att: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.” 

Svenska folket fick en lögn till livs, men Sovjetunionen visste förstås om dubbelspelet. Visste var vi hörde hemma. 

EU-medlemskapet 1995 var också en hemkomst, som dessutom innebar att alliansfriheten byttes ut mot militär alliansfrihet. Ett nytt steg togs 2009 då en ensidig säkerhetsgarantiförklaring utfärdades i förhållande till annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Biståndet skulle även kunna vara militärt.

Samarbetet med Nato blev öppet 1994 genom deltagande i Partnerskap för fred. Sverige har sedan dess krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i oräkneliga Nato-övningar, ingått avtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och så vidare. 

Det är bara i förhållande till myten om ”neutraliteten” som det fullvärdiga medlemskapet är stort steg. I verkligheten är det bara det naturliga steget.

Gränsen som inte fick överträdas gick vid ett formellt medlemskap i Nato som skulle förpliktiga Sverige att bistå alliansvän i nöd. Samtidigt utgick försvarsplaneringen från att Sverige skulle få bistånd från Nato även utan bindande säkerhetsgarantier. Kort sagt, doktrinen var inte mer trygg än att vi fick hoppas på det bästa. 

Att som Natomedlem nu ha musketörsprincipens artikel 5 i ryggen är dock inte detsamma som rast och ro. Tvärtom. I stället väntar uppgiften att bli medlem på riktigt, växa in en egen roll och ytterligare anpassa försvaret. 

Sverige ska inte längre från åskådarplats följa utvecklingen utan ha en uppfattning i centrala frågor för försvarsalliansen. Är Macrons utspel om truppnärvaro i Ukraina bra eller dåligt? Vilken roll ska EU ha i fråga om försvar och säkerhet? Ska Nato ha en europeisk pelare? Och hur räta ut frågetecknen kring hållfastheten i USA:s engagemang för Europa? 

Donald Trump har goda utsikter att i januari 2025 än en gång sväras in som USA:s president. Trots dystra minnen från förra gången det begav sig gick det chockvågor genom Europa när han svor sig fri från Natos kollektiva säkerhetsgaranti och uppmuntrade Putin att angripa medlemmar i Nato som inte uppfyller målet från 2014 om att satsa två procent av BNP på försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 mars 2024

Read More

I Sverige är det bråttom

By: admin
29-01-2024
Försvarspolitik, Krig, Langtidsplanen, Norge, Stortinget

Som ett led i arbetet med nästa Långtidsplan borde Stortingspolitikerna ta en studietur till andra sidan riksgränsen. I Sverige ”är det bråttom” att förbereda landet för krig. Det illustreras av ansökan om medlemskap i Nato och understryks av att nästa försvarsbeslut är tidigarelagt till i år. Redan 2024 kommer försvarsanslaget att uppfylla Nato:s tvåprocentsmål. Anslaget har fördubblats sedan 2020 till 119 miljarder. 

Det sker också en omfattande institutionell förnyelse. Några exempel. Det civila försvaret har fått en egen minister. På den högsta politiska nivå har det dessutom inrättats en nationell säkerhetsrådgivare. På myndighetsnivå har Myndigheten för psykologiskt försvar tillkommit. Utredningsväsendet går på högvarv. En handlar om hur underrättelsetjänsterna ska omorganiseras.

Allvaret underströks när den säkerhetspolitiska eliten möttes på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Men årets upplaga blev även en bekräftelse på att delar av den svenska offentligheten fortfarande lider av sviterna efter en mångårig fredsskada. I stället för att få en vidare offentlig debatt om vad Sverige behöver göra i fråga om krigsavhållande beredskapsåtgärder, uppstod en metadebatt om tonläget. 

I Sälen talade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin om behovet av att brett höja den civila beredskapen. Men alla lyssnade inte till mer av talet än orden att ”det kan bli krig i Sverige”. 

ÖB Micael Bydén uttryckte sig inte lika direkt i sitt anförande men i sak var budskapet detsamma. Och senare i ett intervjusvar i TV4 var han glasklar ifråga om att det kan bli krig i Sverige.

Klarspråket utlöste ramaskrin från etablerade skribenter som att militärens högsta önskan är att det ska bli krig: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv?”

Det raljerades om ”stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron”. 

Ett klipp med stridsvagn och budskapet ”Det kan bli krig i Sverige” gick viralt på barnens favorit, kinesiska Tiktok. Det utlöste i sin tur upprörd kritik mot att barnen blev skrämda: ”Att barn i Sverige gråter gör absolut ingenting för vår beredskap. Ministrar och medier har ett ansvar, också för dem.”

Den ryska ambassaden i Stockholm var förstås inte sen att haka på debatten med budskapet: ”Kanske borde den svenska ledningen sluta driva sin egen befolkning till paranoia?” 

Som svar på kritiken ställde Bydén upp på intervju på barn-TV på Lilla Aktuellt i SVT. På frågan om det kan bli krig blev svaret ja. Kompletterat med budskapet att det inte finns anledning att vara orolig just nu, men att varken Sverige som land eller medborgarna är tillräckligt förberedda på ett krig. Och att det oroar.

Kritiken mot militarismen (mest) från vänster möttes av en ström av motinlägg. Paradoxalt nog kan metadebatten faktiskt ha bidragit till att svenska folket har blivit mer medvetet om att ”det kan bli krig i Sverige” och att det krävs att alla förbereder sig.

Hotet om krig i vår tid är inte heller inte någon nyhet, men har förstås tydliggjorts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Omslagspunkten i doktrinen kom 2017 då bedömningen skrotades att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. Sedan dess utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt var redan då (och än mer med det pågående inträdet i Nato) att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum är ett sammanhängande stridsområde.

Året efter – alltså för delades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till alla Sveriges hushåll. Syfte var att höja allmänhetens beredskap inför dåligt väder, it-attacker – och krig.

Under lång tid var ”Folk utan försvar” ett mer passande namn på Sälenkonferensen. Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att långsamt återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Efter den ryska storskaliga invasionen av Ukraina 2022 har dock allvaret verkligen satt avtryck i fråga om upprustningen av Totalförsvaret. Men mycket återstår.

Känslan av brådska understryks av att den nu förs en diskussion om att Sverige ska skrota det finanspolitiska ankare som etablerades efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet – och som ska säkerställa att statsfinanserna inte igen ska löpa amok. Det skulle i sådana fall möjliggöra statlig upplåning för att finansiera den upprustningen som inte ryms inom ordinarie budgetramar.

Situationsförståelsen och därmed viljan att satsa verkar långt ifrån vara densamma i Norge. En god början vore att uttala orden ”det kan bli krig i Norge” – och att det måste landet förbereda sig på. Pengar saknas ju inte. Varför inte ändra regelverket för Oljefonden så att det också möjliggör att ta hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur?

Krönika Ukens Analyse, DNAK 25 januari 2024.

Read More

S har inget att säga till sitt försvar

By: admin
13-01-2024
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato

Skamlöshet ingår i politikens verktygslåda. Inte minst hämtas den fram för att ge ansvarsbefrielse för egen och tidigare förd politik. Som Magdalena Andersson gjorde när hon talade försvar och säkerhet i Sälen. Hon var en politiker utan förflutet.

Andersson lyfte fram vikten av ett svenskt Natomedlemskap och med betoning lagd på att ansökan lämnades in av hennes regering. Hon manade också till stärkt försvarsförmåga i enlighet med Natos anslagsmål på två procent av BNP. Talet gav intryck av att hon alltid både legat i frontlinjen för ett svenskt medlemskap i Nato och ståndaktigt drivit på för höjda försvarsanslag. En riktig landsmoder i otrygga tider.

Men så sent som på partikongressen hösten 2021 ställde sig dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem. Och det dröjde in på våren 2022 innan statsminister Andersson gjorde helt om i frågan. Nu med motiveringen att det var för Sveriges bästa.

Medlemskap i Nato var inte önskat, utan ansökan kom till under mottot härtill är partiledaren nödd och tvungen. Kort sagt, ett linjeskifte framtvingat av den dynamik som utlöstes genom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Finlands varslade ansökan om medlemskap och det kommande svenska riksdagsvalet.

Och Sveriges försvar skulle i dag stå starkare om dåvarande finansminister Magdalena Andersson tidigare hade förstått allvaret i den förmörkade hotbilden efter Rysslands annektering av Krim 2014. Som när hon 2019 avfärdade Försvarsberedningens budgetäskanden med orden: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

För Andersson var ”välfärden” viktigare än att prioritera den existentiella frågan om rikets säkerhet. Försvarspolitiken kom i stället att präglas av springnotor. Bakom Anderssons självgodhet döljer sig en syndare som har vaknat för sent. Och arbetet med nästa försvarsbeslut blir lackmustestet på hur vaket partiet verkligen är i en tid när Natos tvåprocentsmål blivit ett golv i stället för ett tak.

Talet i Sälen andas allvar och det är bra. Men hade det inte varit på sin plats att Andersson uttryckt sig mer realistiskt än att ”säkerhetsläget har försämrats”? Typ skymningsläge. Och hon borde senare definitivt inte ha fällt ta-det-lugnt-uttalandet att ”det är ju inte så att kriget står för dörren”. Det brådskar att ta igen år av förlorad tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 jan 2024.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.