Frågorna kvarstår om försvaret

Det är en styrka att samtliga partier i riksdagen har enats om utformningen av grunderna för nästa totalförsvarsbeslut 2025–2030. Så brukar det låta om Försvarsberedningen, och så lät det också när beredningens ordförande Hans Wallmark 26 april överräckte”Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad” till försvarsminister Pål Jonson.

Förvisso kan politisk enighet vara en styrka. Den avgörande frågan är dock en annan: Matchar innehållet den totalförsvarsförmåga som rikets säkerhet kräver?

Och tyvärr är svaret också denna gång: nej.

En nackdel som det talas desto tystare om är att den partipolitiska enigheten tenderar att leda till ”locket på”. Det är dock raka motsatsen som behövs för att ytterligare stärka försvarsförmågan i det kommande försvarsbeslutet. Nu gäller det att larma och stå i.

Sverige har blivit tryggare genom medlemskapet i Nato. Likväl finns det ett farligt förmågeglapp mellan den nattsvarta omvärldsbilden och försvarsplanen. En anslagsökning i kronor, från nuvarande 119 miljarder till 185 miljarder 2030, kan skapa en illusion av ”jättemycket”. Som förslaget ligger är det emellertid långt ifrån den ”upprustningsfest” som alldeles-för-mycket-opinionen beskriver förslaget.

Marinen lider av en väl dokumenterad ”underskottsförmåga”, men i stället för ett rejält materiellyft föreslås utredning. Det är obegripligt att förstärkningen endast kommer i form av de tidigare aviserade fyra ytstridsfartygen av Luleåklass (och en förhoppning om fler personal och därmed ökad seglingstid).

Och nog borde beredningen ha redovisat varför förmåga för långräckviddig bekämpning inskränks till en mindre enhet före 2030? Liksom varför införandet av raketartilleri verkligen kräver mer utredning. Det går faktiskt inte att förstå.

En del av framtidssatsningen handlar dessutom om att genomföra sådant som redan borde finnas på plats. Det hade varit framtidsinriktat med ett fördjupat resonemang om hur fallerande implementering ska undvikas eller hanteras framöver. Vilka blir till exempel konsekvenserna om den ambitiösa ökningen av anställd personal och värnpliktiga inte blir verklighet?

En övergripande följdfråga är klokskapen i att politikerna detaljplanerar till de grader som nu sker. Överhuvudtaget saknas svar om behovet av att öka ÖB:s möjligheter att agera med den flexibilitet och framförhållning som krävs i krigstid. Inte minst handlar det om att kunna ta höjd för den snabba teknologiska utvecklingen – och därmed hur vi ska försvara oss.

Och så kan man fortsätta.

Det hade varit möjligt att planera med mindre osäkerhet. Än så länge är det okänt vad medlemskapet i Nato konkret innebär för krigsorganisationen och krav på förmågor. Och hade det inte varit en fördel om Sveriges nationella säkerhetsstrategi hade legat till grund för ett arbete som handlar om mål och medel? Den är ju på gång.

Så ja, beredningen har helt rätt i förmodan om att det kan komma att behövas förändringar.

Trots förkrigstid rustar inte Försvarsberedningen i förhållande till krigets grymma verklighet i Ukraina eller rysk vidare expansionism. Därför är det en styrka att det kritiska mottagandet av riksdagspartiernas kompromisspolitik kan sammanfattas med orden att mycket är bra, men det räcker inte.

Den oenigheten med politiken är viktig.

Borde det inte vara en väckarklocka när ledarna i Svensk Tidskrift respektive Aftonbladet landar på samma slutsats? Allra enklast kan kritiken sammanfattas i att ökningen av anslaget till totalförsvaret bara kommer upp i 2,61 procent av BNP (och 2,2 procent enligt det tidigare svenska sättet att räkna).

Med en målbild på tre procent hade Sverige stått starkare – också som allierad.

Pål Jonson gör ett utmärkt jobb. Och det är bara början. Rustningstempot måste skruvas upp. Försvarsministern behöver dessutom tänka nytt om processen som styr utformningen av försvars- och säkerhetspolitiken. Försvarsberedningen har däremot nått vägs ände. Faktiskt för länge sedan.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 maj 2024.