Claes Arvidsson

Archive
Tag "Norge"

Skål för Norge på dagen!

By: admin
24-05-2024
17 Mai, Norge

Med en militärorkester i täten paraderar i dag 30 000 skolbarn förbi den på palatsbalkongen vinkande monarken. Och kvinnorna i skaran av de runt 100 000 åskådarna som trängs i city är företrädesvis klädda i folkdräktsuniformer. Och så är det väldigt många flaggor. För den som inte vet att det är Norge, Oslo och nationaldag skulle tankarna kunna gå till ett annat slags land.

Unionen med Sverige upplöstes 1905 och sedan första bästa tillfälle (1906), har det norska kungaparet den syttende mai vinkat från Slottsbalkongen till det förbipasserande barnetåget. Och folkdräkterna är inte mer uniformerade än att de finns i 500 olika varianter. Tanken är att de ska signalera tillhörighet, regionalt och lokalt. Bygda betyder något helt annat i Norge än i Sverige – på gott och ont som så mycket annat som skiljer.

Till puristernas förskräckelse finns bunader som inte följer regelboken (och därför bara får kallas för festdrakter). Dräkterna ska inte heller vara tillverkade i lågprisland för att vara riktigt äkta. Priset för äkta vara varierar mellan 40 000 och 50 000 norska kronor. För den allra dyraste får Ola ogKari Norman punga ut med 70 000–80 000 kronor.

Norsk institutt for bunad og folkedrakt har uppskattat det samlade folkdräktsvärdet till 30 miljarder norska kronor. Så ja, det finns pengar.

Och själva firandet i Oslo och andra större städer kan inte beskrivas som puritanskt utan som tudelat.

Visst upprätthålls traditionen att hylla centralfigurer från Eidsvoll där den norska grundlagen antogs 1814, och som i modifierad form kvarstod även efter den påtvingade unionen med Sverige. Men 17 mai är också en påminnelsedag om den tyska ockupationen under andra världskriget. Inte minst görs det genom att sjunga Norge i rødt, hvitt og blått med musiken hämtad från Obligationsmarschen från 1940 (beställd av den svenska staten i syfte att kränga krigsobligationer).

Till traditionen hör att nationaldagen ska vara barnens dag med glada lekar tillsammans med pølser, is och bløtkake. Den har dock mer och mer också blivit de vuxnas dag med bobbler. Det nya 17 mai startar gärna med champagnefrukost och sedan rinner det bara på resten av dagen. I veckan inför firandet 2023 sålde Vinmonoplet 340 000 liter mousserande viner: champagne, cava och prosecco. Det är som om 17 mai har blivit ett slags nyårsfirande.

På byn är det full rulle (i alla bemärkelser) på överfyllda näringsställen. Suget efter bord står inte i proportion till efterfrågan. Vissa kan till och med ta betalt bara för att få möjlighet att reservera bord. På Petter Stordalens lyxhotell Sommaro är priset för ett förmiddagsbord 8 970 kronor. Åtgången har ändå varit strykande.

På Nasjonalstadion Bislet anordnas i dag Norgeshistoriens største 17 mai-fest. 10 000 personer ska festa loss. Och ja, det är utsålt.

Det är det nya Norge.

Tidskriften The Economist utsåg Norge till världens rikaste land 2023.

Det avspeglas också i att politikerna i Norge spenderar nästan dubbelt så många kronor på varje invånare som de kan göra i Sverige. Förklaringen är inte blod, svett och tårar utan stavas Oljefonden. Snart kommer en fjärdedel av statens utgifter att hämtas från fonden.

Politikerna berömmer sig om att hålla sig till den så kallade handlingsregeln som innebär att man inte får hämta inte mer än tre procent av Oljefonden till statsbudgeten. När regeln infördes 2001 gick gränsen vid 4 procent och fondens värde uppgick till 614 miljarder. 2017 sänktes gränsen till tre procent. Värdet hade då stigit till 8 448 miljarder och dagen före 17 mai 2024 är det svindlande 17 730 miljarder.

Vanligtvis är problemet att politiker spenderar pengar som de inte har. I Norge är problemet det motsatta; hur undvika att festa loss med pengar som man faktiskt har? Eller i alla fall göra rätt saker.

Men en dag som denna är det bara att glatt instämma i: Gratulerer med dagen. 17 mai bärs av en känsla av nationell gemenskap, firarglädje och en för dagen mindre tillknäppthet i mötet med andra. Faktiskt väldigt fint.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2024.

Read More

Norske tilstander

By: admin
11-05-2024
EU, Nato, Norge, Sverige

Sverige blir aldri med i NATO og ideen om norsk medlemskap i EU er rett og slett bare å glemme. Det var en like åpenbar sannhet som at jorden er rund – helt til Sverige ble medlem av NATO i år. Så er kanskje ikke undrenes tid over i Norge heller? Eller er Norge rett og slett anderledeslandet? Seg selv nok? Marinert i oljepenger.

Det er både likheter og forskjeller.

Den politiske utviklingen i Sverige har vært krisedrevet, med Putins fullskala invasjon av Ukraina i 2022 som det definitive vippepunktet – også for opinionen. Et slikt punkt ser vi ikke for Norge og EU. Fraværet av en egen norsk vaksineavtale under pandemien kunne blitt det, men ble i stedet det motsatte, da et solidarisk EU stilte opp.

I stedet handler det for Norge om en pågående smygende krise for grunnlaget i selvråderetten i bunadsform.

I fablenes verden

Sverige tok et sakte farvel med nøytralitetsdoktrinen, og ble i stedet militært alliansefritt i forbindelse med inntreden i EU i 1995. I virkeligheten hadde Sverige under den kalde krigen et omfattende hemmelig militært samarbeid med NATO-land. Etter murens fall utviklet integrasjonen i NATO seg fra Partnerskap for fred til det som kan beskrives som et «de facto medlemskap» inkludert svensk militær deltakelse i en rekke NATO-operasjoner.

Men naturligvis uten automatikk i forhold til NATOs kollektive sikkerhetsgaranti (artikkel 5). Og kun med mulighet til å uttrykke synspunkter mens medlemmene av forsvarsalliansen tok beslutninger av avgjørende betydning for rikets sikkerhet. 

Alt kombinert med et nettverk av bilaterale og multilaterale ikke-bindende samarbeidsavtaler med medlemmer i NATO.

Forholdet til NATO var en slags svensk «ekvivalent» til Norge og EU. Nesten med, men likevel ikke. 

Motivet bak håpe-på-det-beste-doktrinen var delt. På den ene siden erkjennelsen av at Sverige ikke ville være i stand til å forsvare seg på egenhånd ved et angrep. På den annen side, en motvilje mot å forplikte seg til den alliansesolidariteten man håpet også ville omfatte Sverige. Sagt på en annen måte, Sverige var en gratispassasjer.

Til tross for offentlige undersøkelser som viste at Sverige ikke ville kunne unngå å bli involvert ved et russisk angrep på Baltikum, levde myten om militær alliansefrihet videre. Med Socialdemokraterna (S) i spissen holdt motstanderne seg til en identitetspolitikk som levde sitt eget dvelende liv med Sverige som en moralsk stormakt mellom blokkene. NATO var tabu.

Motstanden mot fakta var urokkelig. Som den S-merkede forsvarsministeren som ikke motsatte seg en etterforskning av fordeler og ulemper med NATO-medlemskap. Året var 2014. Men uansett hva en slik utredning kom frem til, ville han ikke ta noe hensyn til resultatet. Det gjorde han heller ikke, til tross for at utredningens (Säkerhet i ny tid)viktigste konklusjon var at svensk medlemskap i NATO ville heve terskelen for konflikt i Nord-Europa.

Selv etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina, brukte den sosialdemokratiske minoritetsregjeringen tid på å endre sin politikk. Men endelig ble det politisk uholdbart ikke å gjøre det. Søknaden om medlemskap skjedde deretter etter avtale med de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (SD) (som i likhet med S byttet mening over natten).

Medlemmene i S ble dermed overkjørt av sin egen statsminister Magdalena Andersson. Endringen fra et ideologisk nei til et pragmatisk ja var imidlertid ikke bare et resultat av en ekstern sikkerhetspolitisk krise, men handlet også om definisjonsmakten. Det vil si makten over den offentlige samtalen.

Definisjonsmakten

Motstanden mot svensk medlemskap i NATO var kompakt inntil Liberalerna (L) brøt konsensus i 1999. Moderata Samlingspartiet (M) fulgte etter i 2003. For M hadde imidlertid spørsmålet om medlemskap i NATO lenge samme karakter som S programfestede innføring av en republikk. Det var en ikke-sak. Kritikk ble møtt med svar om at medlemskap først kunne søkes når S hadde endret standpunkt. Definisjonsmakten ble overlatt til hovedmotstanderen.

Da M mistet regjeringsmakten i september 2014, ble NATO i stedet en konfliktlinje i forhold til S. I et meningslandskap i forandring etter Russlands annektering av Krim var medlemskapet ikke lenger et søkke, men en ressurs. Centerpartiet (C) og Kristdemokraterna (KD) ble også ja-partier og budskapsforsterkere.

Siste steg i å ta tilbake definisjonsmakten kom etter fullskalainvasjonen i 2022. Dersom M fikk regjeringsmakt ved det kommende stortingsvalget, ville det bli sendt inn søknad om medlemskap. Selv om S motsatte seg det.

Tabuet var brutt.

Tabubelagte ord er ord som ikke må sies. Årsakene er vanligvis religiøse eller sosiale, men de kan også være politiske, som i utredningen «Norge og EØS: Utvikling og erfaringer». Utredningens mandat omfattet også å gjennomgå avtalene Storbritannia, Sveits og Canada har med EU. Bedre eller dårligere enn den norske EØS-avtalen? Svaret var at det eneste alternativet til EØS er medlemskap. Selv om det ikke fikk sies høyt.

Spørsmålet om Norges forhold til EU er så politisk følsomt at mandatet overhodet ikke tillot utredningen å diskutere i termer av alternativer til EØS-avtalen. Dermed blir resultatet veldig likt den granskning av EØS-avtalen Europautvalget gjorde for over ti år siden. Også den nye EØS-utredningen legger vekt på at den økonomiske gevinsten har en pris i form av underskudd i politisk innflytelse.

Det er trangt i meningskorridoren. 

I partiprogrammet er Høyre (H) et ja-til-medlemskapsparti. I realiteten ønsker Erna Solberg å holde spørsmålet om medlemskap i EU utenfor sin egen agenda og sitte stille i EØS-båten. Så det er logisk at H ikke har engasjert seg i debatten når Miljøpartiet De Grønne (MDG) og Venstre (V) har forsøkt å ta opp saken. Det har heller ikke ja-mannen Jonas Gahr Støre gjort. Tvert imot har det splittede Arbeiderpartiets (Ap) ja til medlemskap gjort at ny søknad om medlemskap krever nytt landsmøtevedtak.

Støre ønsker for øvrig ingen diskusjon – i hvert fall ikke før stortingsvalget i 2025. Det vil virke polariserende. I realiteten innebærer det at Nei-sidens definisjonsmakt ikke utfordres.

En smygende krise

EU har blitt så mye mer enn det var ved den norske folkeavstemningen i 1994. Den europeiske unionen ble etablert med Maastricht-traktaten og deretter har den «konstitusjonelle» utviklingen fortsatt. Nice-traktaten ble vedtatt i 2003 og Lisboa-traktaten i 2009.

EU har også fått så mange flere medlemmer. I 1994 var antallet 12 med tre til (Finland, Sverige og Østerrike) på vei. Etter ytterligere utvidelser steg antallet før Brexit til 28. Og ytterligere utvidelser er på vei.

Underveis har EU blitt en reguleringsstormakt og fått en stemme i verdenspolitikken. EU er ledende når det gjelder miljøpolitikk. EU hjelper Ukraina med å overleve og påtar seg en stadig viktigere komplementær rolle i forhold til NATO.

Selvråderetten var det skjebnespørsmålet i den norske folkeavstemningen i 1994 med svaret at den bare kunne bevares ved å stå utenfor EU. Det mantraet gjentas fortsatt så snart spørsmålet om medlemskap kommer opp – og også som begrunnelse for å si opp EØS-avtalen. 

Faktisk kan utenforskapet oppsummeres i en serie med «ikker».

Norge har ikke en stemme i Det europeiske råd og deltar heller ikke i forhandlinger før vedtak. Som medlem kunne Norge ha argumentert for eller imot, og også brukt vetoretten i forhandlinger innfor vedtak som krever enstemmighet. Når EU-parlamentet, som nå er en likeverdig partner til rådet og EU-kommisjonen, etablerer nytt lovverk, har ikke norske politikere en stemme. Og norske velgere har heller ikke fått velge sine EU-parlamentarikere.

Til bildet kan føyes at etter hvert som EØS-avtalen har blitt stadig mer «dynamisk» med stadig nye krav om innarbeiding av ny lovgivning, har det demokratiske underskuddet blitt stadig større. Tilleggsavtalene utgjør 102 og flere kommer til – Norge ønsker å være med når EU tar nye steg i politikken. Og selv på de områdene som ikke dekkes av EØS, knasker EU på selvbestemmelsen siden politikken stadig strekker seg utenfor det indre markedet.

Dessuten er vetoretten i praksis en illusjon.

Den smygende krisen («creeping crisis») understrekes av at import av ny norsk lov fra EU i økende grad kommer i form av direkte styrende forordninger i stedet for direktiver som bare setter mål.

Mangelen på proaktivitet i forhold til EUs lovgivningsprosess forsterker mangelen på demokratisk innflytelse. I stedet har det vært lagt vekt på etteraktivitet – å finne et «handlingsrom» for å ta hensyn til nasjonale interesser etter at EU har vedtatt det nye lovverket som da skal innlemmes i norsk lov. Etter Brexit har imidlertid EUs toleranse for «cherry picking» og etterslepende implementering avtatt betydelig. For tiden er det mer enn 400 rettsakter som venter på inkludering i EØS-avtalen.

Mytologien opprettholdes ved å synliggjøre Stortingets rolle som beslutningstaker. Men reservasjonsretten i EØS-avtalen er i praksis bare en illusjon. I realiteten slipper EU-lovgivningen igjennom uten for mye politisk oppstyr. Noen ganger brenner det til rundt spørsmålet om Grunnlovens §115 med krav om tre fjerdedels flertall med to tredjedeler av stortingsrepresentantene til stede i saker som gjelder «lite inngripende» myndighetsoverføring til internasjonale organisasjoner.

Fiksjonen opprettholdes ved at hver avgjørelse om ny innføring av lovgivning vedtatt av EU ses separat. Virkeligheten blir annerledes med et helhetlig perspektiv. EØS-avtalen har vokst fra å omfatte i underkant av 1800 rettsakter til å nærme seg 8000.

Å ikke «sitte ved bordet» er det samme som å velge selvmarginalisering. Policytaker isteden for policymaker.

Politisk berøringsangst

I politikken kan frykten for å bli forlatt av velgerne indusere berøringsangst. Ja-siden i den norske ikke-debatten om EU-medlemskap er et eksempel på dette. Ja-siden verner innflytelsesmulighetene Norge tross alt har, men man tør ikke snakke rett ut om kostnaden ved å være utenfor.

Men nei-siden lider også etter EØS-utvalgets dømmekraft – på et annet plan – av frykten for berøringsangst i form av de vidtrekkende begrensningene i retten til selvråderett som den er garantist for. I realiteten er EU Norges desidert viktigste lovgiver.

I stedet er det fritt frem for «magical thinking», som når Senterpartiets EU-talskvinne og nestleder Anne Beathe Tvinnereim i en kommentar til EØS-utredningens konklusjon insisterer på at en bilateral handelsavtale absolutt hadde vært å foretrekke for å beskytte selvråderetten og «da ville vi selvfølgelig finne gode løsninger med EU som utgangspunkt». Enkelt sagt «en avtale skreddersydd for Norge».

Det er riktig å påstå, som Sosialistisk Venstreparti, at utvalget var et forsøk fra regjeringen på å få bukt med en politisk plagsom sak. Typisk nok bryr partiet seg ikke om den uuttalte konklusjonen at det eneste alternativet til EØS er medlemskap.

Den tilnærmingen til virkeligheten fanges opp i uttrykket «performance of nationalism» – et politisk teater mer styrt av partiets enn av statens interesser. Som en gang motstanden mot svensk medlemskap i NATO.

Debattartikel i Minerva 3 maj 2024.

Read More

Norge satsar

By: admin
24-04-2024
Försvarspolitik, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Ett historiskt løft for forsvaret. Det går faktiskt att instämma i statsminister Jonas Gahr Støres sammanfattning av regeringens förslag till Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Ja, i alla fall när det gäller samtidshistorien. Försvarsbudgeten ska få ett samlat extra tillskott på 600 miljarder, vilket summerar till en satsning på försvaret på totalt 1 624 miljarder NOK. Annorlunda uttryckt ska anslaget motsvara tre procent av BNP 2036.

Det är bra för Norge, för Sverige och för Nato.

Mot bakgrund av tidigare signaler kom storleksordningen som en välkommen överraskning. Det är inte bara ett historiskt lyft för försvaret utan kan dessutom ses som ett mentalt och politiskt paradigmskifte.

Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har insett att det brådskar. Redan i den kommande vårändringsbudgeten kommer det militära försvaret att tillföras extra medel i syfte att redan i år uppnå Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 2026.

Langtidsplanen löper längs två spår med ett bättre fungerande försvar i närtid samtidigt som framtidens ska byggas. Alla vapengrenar stärks men huvudvikten läggs vid marinens förmåga längs den långa norska kusten. Rollen som Nato:s (och USA:s) ”øyne og ører i nord” förstärks också bland annat genom att den nedläggningshotade basen på Andøya ska bli utsiktspunkt för övervakningsdroner och satelliter. Armén ska tillföras ytterliga två brigader utöver dagens Brigad Nord; den första i Finnmark.

Listan är lång och ambitionen hög. Så här vill man prioritera:

  • ”Satse på folk i Forsvaret: Fram mot 2036 legger regjeringen opp til om lag 4 600 flere vernepliktige, 13 700 flere reservister og 4 600 flere ansatte, og et stort kompetanseløft.
  • Betydelig maritim satsing: Sjøforsvaret skal få minimum fem nye fregatter med anti-ubåt helikoptre, minimum fem ubåter og en standardisert fartøysklasse med inntil ti store og atten mindre fartøy. I kroner og øre er styrkingen av Sjøforsvaret den største satsingen i denne langtidsplanen.
  • Kraftig styrking av Hæren og Heimevernet med mer kampkraft: Hæren utvikles fra én til tre brigader, én i Finnmark, én i Troms og en ny Brigade Sør. Den styrkes også med langtrekkende presisjonsild, flere kampvogner, luftvern og helikoptre til Hæren og spesialstyrkene. Heimevernet økes til totalt 45.000 soldater.
  • Historisk satsing på luftvern: Regjeringen vil kjøpe langtrekkende luftvern som skal beskytte mot ballistiske missiler med kort rekkevidde. I tillegg dobles mengden av det eksisterende NASAMS-luftvernet, som skal utbedres for å beskytte bedre mot droner og missiler. Både Luftforsvaret og Hæren får flere systemer, og dagens luftvernsystemer skal oppdateres.
  • Bedre situasjonsforståelse: Øke evnen til å skape en situasjonsforståelse med mer overvåking, tilstedeværelse og kontroll i våre nærområder, ved hjelp av nye fartøy og utbygging av satellitt- og dronekapasitet.”

Drivkrafter för upprustning

I propositionen motiveras behovet av försvarslyftet med fem faktorer:

  • ”Russland: Legger til grunn at vi må forholde oss til en farligere og mer uforutsigbar nabo i mange år fremover.
  • Nordområdene: Vårt viktigste strategiske interesseområde.
  • Nato: Gitt oss fred og handlingsrom. Nato tilpasses til en ny tid. Forsikringspremien går opp. Nytt planverk med nye krav til Norge.
  • Norden selv. Samlet i Nato. Øker våre forpliktelser overfor våre nære allierte naboer.
  • De sammensatte truslene.”

Det handlar också om position i Nato och förhållandet till USA. Skulle verkligen en av världens rikaste stater komma till Nato-firandet i Washington i juli utan att ha uppfyllt tvåprocentsmålet som lades fast i Wales 2014 eller ta höjd för att detta efter toppmötet i Vilnius 2023 bara är ett golv. Och så tillkommer förstås Trumpfaktorn.

Likväl var det inte givet med genomslag för krass analys och förslag från Forsvarskommisjonen, Forsvarssjefens fagmilitære råd och FFI:s Forsvarsanalysen 2024.

Ett norskt paradigmskifte

Statsminister Støre har gång efter annan betonat att Ukrainas kamp också är Norges. I samband med lanseringen av Norges biståndspaket (Nansen-programmet) till Ukraina i februari 2023 slog han fast att:

”Russland forsøker å tvinge frem et annet Europa – med mye farligere omgivelser for land som Norge. Om Russland med sin ødeleggende krig når sine mål i Ukraina, vil det ha stor, negativ betydning for vår sikkerhet – og for sikkerheten til våre allierte, særlig øst i Europa. Også derfor, president, er Ukrainas kamp en kamp også for vår sikkerhet og våre nasjonale interesser.”

Men samtidigt kunde det verka som krigsrisken egentligen inte berörde Norge utan bara land någon annanstans:

”Hvis Russland tar Ukraina, hvilket land er det neste? Listen over land som tidligere har vært underlagt Moskva er lang. Og de stiller seg dette spørsmålet.”

I sitt nyårstal 2024 slog Støre fast att”i ett tusen år har Norge levd i fred med vår nabo Russland. Vi tar vare på vår sikkerhet, og Norge truer ingen.” Senare försäkrade han att ”folk skal være trygge på at vi har et forsvar som er i stand til å ta vare på vår sikkerhet.” (NRK Politisk kvarter 9/2 2024).

Inför tvåårsdagen av den ryska fullskaliga invasionen var budskapet från Støre det motsatta från de varningsord om krig som den svenska regeringen och försvarsledningen hade givit uttryck för: ”Selv om verden er urolig og det er krig i Europa, mener jeg – som forsvarssjefen – at nordmenn ikke skal være redde for at det kan bryte ut krig mot Norge.”

Uttalandena talar för sig själva men kan också ses mot bakgrund av Støres svala reaktioner efter det ryska angreppet på Ukraina 2014. Våren 2015 varnade han för att låsa fast sig vid en bild av Ryssland som kunde bli självuppfyllande. Han ville inte heller tala om saken i termer av ”aggressiv ekspansjon” utan om ”aggressiv isolasjon”.

Hösten 2015 kritiserade Støre Ryssland för att skicka flyktingar över gränspassagen i Storskog, men sade samtidigt att: ”Russland er nesten et normalt land”. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

Ordvalen var återhållsamma och uttryckte hopp om att kriget som inleddes 2014 trots allt inte skulle påverka de norsk-ryska relationerna. Alltmedan regeringen Solberg beskriv situationen som en varaktig klimatförändring.

Putins fullskaliga invasion 2022 satte punkt för Merkels och Tysklands rysslandspolitik (”handel und wandel”). Det har den till slut definitivt gjort även för Støres personliga och Norges nationella Nordområdessatsningen med avtalet med Ryssland om delningslinjen i Barents hav och Polhavet 2010 som en höjdpunkt. Och som följdes av samarbete med nyckelord som Arktiska rådet, Barents rådet, Ekonomiskt- och Folk-til folk-samarbejde.

2010 underströk Støre att:”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Och betonade att:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Nu har Støre och Norge uppdaterat den mentala kartan igen.

Söker bred politisk uppgörelse

Redan innan förslaget till Langtidsplan lades fram har regeringen förförhandlat försvar i Stortinget i syfte att nå en bred politisk uppgörelse. En sådan är också att vänta. Mycket är redan klart, men det lär bli frågor kring tidplan, finansiering och genomförande.

Borde mer ske tidigare?

Ska pengarna tas enbart över ordinarie budget, lånefinansieras eller hämtas i form av extra uttag ur Oljefonden?

Borde planerna vara mer konkreta?  Fram till 2036 ska 4 600 nyanställas – i dagsläget tvingas Norge hyra in amerikanske flygtekniker för att serva F-35.

Lägg därtill att det militära försvaret samtidigt ska omorganiseras. En fråga i genomförandet av Langtidsplanen som den norska forsvarssjefen vill ha svar på, rör den egen rådigheten kontra politiska styrningar.

På den politiska att göra listan framöver står behovet av att lägga fram en motsvarande proposition för det civila försvaret och – med inspiration från Sverige – inrätta en egen minister. Och ja, det skulle också behövas ett nationellt säkerhetsråd och en nationell säkerhetsrådgivare. Med mera.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 22 maj 2024.

Read More

Relationen till EU är en Norgehistoria

By: admin
14-04-2024
EES-avtalet, EU, Norge

Det hela skulle ha kunnat vara en Norgehistoria, men den färska EES-utredningen är inte ett skämt. Det är Norge. I mandatet ingick att utreda – nej inte alternativen – utan ”erfarenheterna” från brexit, liksom de avtal som Schweiz och Kanada har med EU. Att till exempel granska de svenska erfarenheterna av medlemskap var däremot fy fy.

Trippandet är en avspegling av frågans politiska sprängkraft.

Utredningsuppdraget var en kompromiss mellan Arbeiderpartiets huvudfåra (”rör inte min kompis”) och Senterpartiet (”nej till EU”). Även regeringens närmaste samarbetsparti Sosialistisk Venstreparti vill sätta punkt för EES-avtalet med EU. Och förstås Rødt ytterligare en bit till vänster. Liksom delar av fackföreningsrörelsen.

Det är som om tiden stått stilla sedan folkomröstningen 1994 med ”selvråderätten” som vinnande slagnummer. Efter 30 år med EES-avtalets införlivande av EU-lagstiftning lever den illusionen i godan ro – inklusive föreställningar om avtalets i praktiken illusoriska vetorätt.

Utanförskapet som mentalitet har spätts på av att EES är utrikespolitik med UD som nav. Det är signifikant att EU i en vanlig fras görs till ett distanserat ”samarbete med Europa”. Som om Norge inte var en del av Europa utan en egen planet.

I utredningen Norge og EØS: Utvikling og erfaringer är slutsatsen att EES i kraft av att ge tillgång till den inre marknaden i ekonomiskt hänseende står i en klass för sig. Man påminner även om att ett EES av 2024 inte är detsamma som för 30 år sedan, och till den bilden hör 102 tilläggsavtal. Norge vill regelmässigt hänga på när EU går vidare.

Utredningens rekommendation är att Norge bör fortsätta följa med i EU:s politikutveckling. På vägen klarlägger man ”missförstånd” som att EU har ambitionen att ersätta Nato. Den roll som växer fram på försvarssidan är viktig men komplementär.

Utredningen är en bra genomgång av vad EU är, som förtjänar att lyftas fram i den pågående EU-valrörelsen. Baksidan av utanförskapet är ett ökande demokratiskt underskott i takt med att EU:s verksamhetssfär växer. Norge sitter inte med vid Europeiska rådets möten och har inte heller några EU-parlamentariker. Och, kan det tilläggas, hemmavid har Stortingets EØS-kommitté inte alls samma mandat som Riksdagens EU-nämnd.

Det demokratiska underskottet hade kunnat lindras med en aktiv politik för att påverka EU-lagstiftning i vardande. I takt med att EU gör mer har underskottet i stället ökat. Det vill utredningen ändra på med en praktisk att-göra-lista för att öka kompetensen i förvaltningen, öka fokus i politiken och rusta upp den allmänna kunskapsnivån.

Och behovet av en uppväxling har ökat. Efter brexit är inte EU lika öppet för ”cherrypicking. Sedan kommissionen tog över ansvaret för EES från EU:s utrikestjänst är nyporna dessutom hårdare.

Om det blir en realitet har utredningen verkligen gjort skillnad. Vikten av proaktivitet har betonats i 30 år men har stannat vid att det blev en tumme. I stället har standardproceduren varit att söka ett norskt ”handlingsrom” efter det att EU fattat beslut.

Med facit i hand ångrar säkerligen SP-ledaren Tryggve Slagsvold Vedum att han insisterade på att försöka ta hem frågan om att säga upp EES-avtalet. Utredningens entydiga – om än förstås outtalade – slutsats är att det enda alternativet till EES är ett fullt medlemskap.

Att fakta på bordet skulle få Senterpartiet – eller andra i den programmatiska uppsägarrörelsen – att ändra åsikt är dock inte att förvänta. Svaret lär bli att medlemskap i EU är en politisk fråga. Och det är ju sant. Som det också var för både förespråkarna och motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 april 2024.

Read More

I Sverige är det bråttom

By: admin
29-01-2024
Försvarspolitik, Krig, Langtidsplanen, Norge, Stortinget

Som ett led i arbetet med nästa Långtidsplan borde Stortingspolitikerna ta en studietur till andra sidan riksgränsen. I Sverige ”är det bråttom” att förbereda landet för krig. Det illustreras av ansökan om medlemskap i Nato och understryks av att nästa försvarsbeslut är tidigarelagt till i år. Redan 2024 kommer försvarsanslaget att uppfylla Nato:s tvåprocentsmål. Anslaget har fördubblats sedan 2020 till 119 miljarder. 

Det sker också en omfattande institutionell förnyelse. Några exempel. Det civila försvaret har fått en egen minister. På den högsta politiska nivå har det dessutom inrättats en nationell säkerhetsrådgivare. På myndighetsnivå har Myndigheten för psykologiskt försvar tillkommit. Utredningsväsendet går på högvarv. En handlar om hur underrättelsetjänsterna ska omorganiseras.

Allvaret underströks när den säkerhetspolitiska eliten möttes på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Men årets upplaga blev även en bekräftelse på att delar av den svenska offentligheten fortfarande lider av sviterna efter en mångårig fredsskada. I stället för att få en vidare offentlig debatt om vad Sverige behöver göra i fråga om krigsavhållande beredskapsåtgärder, uppstod en metadebatt om tonläget. 

I Sälen talade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin om behovet av att brett höja den civila beredskapen. Men alla lyssnade inte till mer av talet än orden att ”det kan bli krig i Sverige”. 

ÖB Micael Bydén uttryckte sig inte lika direkt i sitt anförande men i sak var budskapet detsamma. Och senare i ett intervjusvar i TV4 var han glasklar ifråga om att det kan bli krig i Sverige.

Klarspråket utlöste ramaskrin från etablerade skribenter som att militärens högsta önskan är att det ska bli krig: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv?”

Det raljerades om ”stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron”. 

Ett klipp med stridsvagn och budskapet ”Det kan bli krig i Sverige” gick viralt på barnens favorit, kinesiska Tiktok. Det utlöste i sin tur upprörd kritik mot att barnen blev skrämda: ”Att barn i Sverige gråter gör absolut ingenting för vår beredskap. Ministrar och medier har ett ansvar, också för dem.”

Den ryska ambassaden i Stockholm var förstås inte sen att haka på debatten med budskapet: ”Kanske borde den svenska ledningen sluta driva sin egen befolkning till paranoia?” 

Som svar på kritiken ställde Bydén upp på intervju på barn-TV på Lilla Aktuellt i SVT. På frågan om det kan bli krig blev svaret ja. Kompletterat med budskapet att det inte finns anledning att vara orolig just nu, men att varken Sverige som land eller medborgarna är tillräckligt förberedda på ett krig. Och att det oroar.

Kritiken mot militarismen (mest) från vänster möttes av en ström av motinlägg. Paradoxalt nog kan metadebatten faktiskt ha bidragit till att svenska folket har blivit mer medvetet om att ”det kan bli krig i Sverige” och att det krävs att alla förbereder sig.

Hotet om krig i vår tid är inte heller inte någon nyhet, men har förstås tydliggjorts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Omslagspunkten i doktrinen kom 2017 då bedömningen skrotades att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. Sedan dess utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt var redan då (och än mer med det pågående inträdet i Nato) att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum är ett sammanhängande stridsområde.

Året efter – alltså för delades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till alla Sveriges hushåll. Syfte var att höja allmänhetens beredskap inför dåligt väder, it-attacker – och krig.

Under lång tid var ”Folk utan försvar” ett mer passande namn på Sälenkonferensen. Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att långsamt återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Efter den ryska storskaliga invasionen av Ukraina 2022 har dock allvaret verkligen satt avtryck i fråga om upprustningen av Totalförsvaret. Men mycket återstår.

Känslan av brådska understryks av att den nu förs en diskussion om att Sverige ska skrota det finanspolitiska ankare som etablerades efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet – och som ska säkerställa att statsfinanserna inte igen ska löpa amok. Det skulle i sådana fall möjliggöra statlig upplåning för att finansiera den upprustningen som inte ryms inom ordinarie budgetramar.

Situationsförståelsen och därmed viljan att satsa verkar långt ifrån vara densamma i Norge. En god början vore att uttala orden ”det kan bli krig i Norge” – och att det måste landet förbereda sig på. Pengar saknas ju inte. Varför inte ändra regelverket för Oljefonden så att det också möjliggör att ta hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur?

Krönika Ukens Analyse, DNAK 25 januari 2024.

Read More

Erna Solberg har överlevt krisen

By: admin
20-11-2023
Erna Solberg, Høyre, Norge, Politisk skandal, Sindre Finnes

Erna Solberg är en imponerande politiker. Hon har lett Høyre i snart två decennier och som statsminister skickligt lyckats hålla ihop den blå majoriteten i två mandatperioder 2013–2021. Mycket av framgångarna i kommunvalet i september tillskrivs Solberg dragningskraft som landsmoder; lugnet självt i oroliga tider.

Det lugnet har Solberg åter visat prov på under de åtta veckor som gått sedan den största ”affären” briserat i den redan skandaltyngda norska politiken. Krishanteringen utgör gott politiskt handlag, men har samtidigt visat att viljan till makt väger tyngre än den vikt som läggs på personligt ansvar i Høyres värdegrund.

Allt var upplagt för att Høyre med mantrat ”Erna er stjerna” skulle börja färden mot stortingsvalet 2025 för att åter uppstiga på regeringstaburetterna. Två dagar efter kommunvalet höll i stället en tårfylld Solberg presskonferens med beskedet om maken Sindre Finnes svek. Han hade ljugit för henne om omfattande aktieaffärer under statsministeråren och dessutom försökt att utplåna spåren efter dem.

En följdfråga som har gått som följetong i medierna är om Solberg hade varit jävig i samband med regeringsbeslut – och det har hon med stor sannolikhet varit. En annan är om Finnes hade ägnat sig åt insiderhandel. Och nej, hon har inte kunnat garantera att maken inte snokat i hennes dokument i statsministerbostaden.

Till saken hör att Solberg var bunden av lagen att ha koll, men i stället överlåtit detta till maken. Hennes försvar har varit att ta steget från det förvaltningsrättsliga och politiska till det personliga med motfrågan: Skulle jag ha inte litat på min man? Det enkla svaret är: Nej, det är inte så det funkar.

Solberg har både beklagat och bagatelliserat – och nu är beskedet att hon sitter kvar som partiledare och att partiet går vidare med henne som statsministerkandidat. Det hade inte varit möjligt om en förundersökning om insiderhandel hade inletts mot Sindre Finnes, men sker innan det norska konstitutionsutskottet om en dryg månad kommer med sin väntade kritik. Smart kanske, men maktnonchalant.

Allt fokus på jävsproblematiken har gjort att den fråga som är allra mest allvarlig, helt har kommit bort. Det är frågan om Solberg och Høyre medvetet valde att vänta med att låta Finnes-affären brisera till dess kommunvalet var överståndet.

Opinionen har inte bestraffat Høyre, som tvärtemot gått fram efter kommunvalet, och Solberg är fortfarande en mer populär statsministerkandidat än den sittande Jonas Gahr Støre. Efter den mediala uppmärksamheten råder kanhända Sindre-fatigue, eller så anses jävsfrågorna inte så viktiga. Vardagsfrågorna är viktigare för väljarna än ofrivilligt jäv som inte tycks ha haft någon betydelse för besluten.

Och partiet vill uppenbarligen ha henne. I bilden ingår att Solbergs stjärnglans vägs mot tänkbara efterträdares, och det beskrivs som att de två vice partiordförandena än så länge väger för lätt. Alternativet som lyfts fram är den förra försvars- och utrikesministern Ine Marie Eriksen Søreide. Det är dock ovisst om hon vill. Samtidigt är det föga troligt att någon i Ernas parti skulle räcka upp handen – så länge Solberg så tydligt ger uttryck för att hon vill behålla jobbet.

Så stark är alltså Solbergs ställning att hon vid ett regeringsskifte kommer att flytta in igen tillsammans med Sindre Finnes. Skilsmässa är inte aktuellt, trots att det alltså är samme Finnes som ibland framställs som en säkerhetsrisk.

Arbeiderpartiet plågas av ständiga personstrider inkluderande ifrågasättande partiledaren tillika statsministern Støre. I Norges andra statsbärande parti är det kav lugnt i regi av Team Erna. Varken det ena eller det andra är i längden välgörande för ett parti.

Ledare i Svenska Dagbladet 19/11 2023

Read More

Nu är Høyre störst i Norge

By: admin
13-09-2023
Arbeiderpartiet, Erna Solberg, Høyre, Jonas Gahr Støre, Norge

I Bindal tog Arbeiderpartiet hem 80 procent av rösterna i måndagens kommunval. Det är dock en mycket liten ljuspunkt för partiledaren, statsminister Jonas Gahr Støre. Bindal har 1 400 invånare. På landsbasis gjorde Arbeiderpartiet sitt sämsta val sedan 1924. Få lär köpa berättelsen om att väljarstödet på 21,7 procent ändå kan ses som en seger; förvalsopinionen hade ju indikerat ett ännu sämre valresultat. Nu blev tillbakagången ”bara” 3,1 procentenheter i förhållande till valet 2019.

Med det sättet att resonera skulle Høyre kunna beskrivas som valets stora förlorare. Partiledaren Erna Solberg har kunnat luta sig mot mätningar som visat väljarstöd på upp mot 35 procent, men fick när rösterna räknats nöja sig med 25,9 procent. Uppgången på 5,8 procentenheter gör dock Solberg till valets obestridda segrare. Sötman understryks dessutom av att AP för första gången sedan 1924 inte längre är Norges största parti. 

Överlag hade den borgerliga oppositionen valvinden med sig – både Høyre, Fremskrittspartiet och liberala Venstre gick fram. Att det blev stiltje till vänster om AP understryker hur vindarna blåst. Och trots ett stort intresse för klimatfrågor kunde Miljøpartiet De Grønne inte heller i detta val kapitalisera på ”sina” frågor – uppenbarligen tycker väljarna att svaren är fel. I Oslo halverades partiet.

Efter valet får Miljøpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Arbeiderpartiet dessutom lämna taburetterna i Rådhuset Oslo. Efter en uppgång på 7,2 procentenheter fick Høyre 32,6 procent av rösterna i Oslo. Nu vill man ta över makten genom en majoritetskoalition med Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre. Venstre har dock hittills gjort tummen ned för att styra med FrP. Det innebär i sådana fall att Oslo i stället kommer att styras av en H-ledd minoritetskoalition. Men maktskifte blir det. Så också i flera andra större städer.

Det norska kommunvalet är 357 olika val. Det kan handla om rena personval, om förmågan att leverera lokalt och om pop up-partier med missnöjesfrågor på agendan. Oundvikligen spelar dock även rikspolitiken in. Det har gått ut över koalitionsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Det nybildade Industri- og Næringspartiet är valets ”bubblare”. På landsbasis fick INP tre procent rösterna, men motstånd mot vindkraft, klimatpolitiken och höga elpriser engagerar långt fler.

AP har dessutom haft fullt upp med interna strider och koalitionsregeringen Støre har dessutom framstått som inkompetent. Det gör intryck. Politiken gör förstås också avtryck. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum svek sitt vallöfte från stortingsvalet om att ”laxeskatt” inte skulle införas. I laxindustrikommunen Frøya gick SP 18,9 procent i förra kommunvalet till 4,6 procent. Samtidigt ökade stödet för Høyre med 30 procentenheter till 42,8 procent.

På landsbasis gick Senterpartiet tillbaka med 6,2 procentenheter till 8,2 procent. Det är en effekt av att Vedum mött sig själv i dörren också i andra frågor, men även att han i regeringen har drivit igenom en rad utlovade återställare som troddes vara populära. Ett exempel är tvångssammanslagna kommuner och regioner som efter att ha lagt ned stora resurser på att fusionera inte längre vill gå skilda vägar. 

För AP väntar nu många smärtsamma maktskiften i kommunerna. Även SP kommer att på många håll tvingas abdikera som ledande kommunparti. Det betyder att man kommer att gå in i den kommande valrörelsen inför stortingsvalet 2025 rejält stukade.

Krönika i Smedjan 12 september 2023.

Read More

Blir det ett norskt försvar för fred og frihet?

By: admin
24-05-2023
Forsvarskommisjonen, Försvarspolitik, Norge, Ofrivillig krigsprofitör

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More

Norska utmaningar

By: admin
17-04-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Nato, Norge

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Forsvarssjefens nej

By: admin
02-01-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Nordkalotten, Norge

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.