Claes Arvidsson

Så agerar vi i en normlös tid

By: admin
12-01-2025
Magdalena Andersson, Maria Malmer Stenergard, Olof Palme, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik, Värdebaserad realism


Sveriges enda nationella intresse är att inte ha något. Så brukade det heta. Inom ramen för en idealistisk utrikespolitik med fokus på rollen som moralisk stormakt var det tabubelagt att tala om Sveriges nationella intresse. 

Så är det inte längre. Det är bra. Det är ännu bättre att regeringen Kristersson preciserat innebörden som därmed blir styrande för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Det kan kallas att leda i allvarstid. Politiken består av mindre verbalt gestikulerande och mer verkstad. Och det allra viktigaste är nu stödet till Ukraina, vars strid för överlevnad också är en existentiell fråga för Sverige.

I det linjetal som utrikesminister Maria Malmer Stenergard höll på Utrikespolitiska institutet den 11 december återfinns svenska grundvärden som frihet, demokrati och vårt sätt att leva. Viljan att stå upp för internationell rätt och en regelbaserad världsordning är inte heller någon omvälvande nyhet. Och inte heller att frihandel är viktigt. Problemet är hur man navigerar i en normlös tid.

Svaret sammanfattade hon i det av Finlands president Alexander Stubb myntade begreppet värdebaserad realism. Det handlar om att å ena sidan stå på fast värdegrund men å andra sidan erkänna behovet av att agera ”pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna”. Ibland innebär det samarbete med stater som har helt andra värderingar.

Malmer Stenergard beskriver det som ”en värderingsdriven utrikespolitik för världen som den är”. Det kan naturligtvis vara både smärtsamt och inbjuda till kritik.

Den värdebaserade realismen innebär ett erkännandet av att politiken formuleras i val mellan olika mål, som dessutom kan stå i konflikt med varandra. Det handlar också om insikten om begränsningar i små staters förmåga att påverka och därav behovet av att prioritera vad som är viktigast. Utan att följa de två handlingsreglerna hade Sverige sannolikt nu inte varit medlem i Nato (trots den låga profilen från svensk sida satt den turkiska ratificeringen långt inne).

Den politiska geografin är radikalt ändrad sedan den moraliska stormaktstiden. Politiken formuleras på europeisk, nordisk-baltisk och transatlantisk grund. Med regeringen Kristersson har Sverige valt sida. Tillsammans med likasinnade.

Vad det nationella intresset innebär i konkret politik är inte givet utan kan och bör diskuteras. Till exempel behovet av ett ytterligare budgetlyft för att stärka det svenska försvaret. Som utrikesministern konstaterade i sitt tal: ”Vägen till ökad stabilitet och säkerhet går i dag via en stark avskräckning”. Det gäller i än högre grad efter det kommande vaktombytet i Vita huset.

Alternativet vid riksdagsvalet nästa höst är en regeringskonstellation med MP och V som inte vill att Sverige ska vara med i Nato – och ledd av Magdalena Anderssons socialdemokrater som först nödda och tvungna gjorde ett säkerhetspolitiskt lappkast. Att S av instrumentella skäl nu står bakom Sverige i Nato är förstås utomordentligt viktigt.

Som det mycket riktigt slås fast i förslaget till nytt partiprogram för S ”höjer (medlemskapet) tröskeln för kris och konflikt”. Men det är ett medlemskap utan känsla av delaktighet i den värdegemenskap som trots påfrestningar och kriser är försvarsalliansens grund.

Det är både signifikativt och oroande att förslaget bottnar i den politik som är förknippad med Olof Palme och uttryckt i ord som ”gemensam säkerhet”, ”samarbete för gemensam överlevnad “, ”internationell solidaritet” och ”förebyggande fredsarbete”. Det låter som om man vill återuppliva Sverige som moralisk stormakt.

I förslaget radas punkt efter punkt upp på, som det verkar, den bärande idén att ”allt” är viktigt. Det är det inte. För att citera tänkaren N Puh: ”Om du inte vet vart du ska är det ingen idé att du skyndar dig. Du vet ändå inte när du kommer fram.”

Ledare i Svenska Dagbladet 11 januari 2025.

Read More

Norges politiska landskap ritas om

By: admin
12-01-2025
Arbeiderpartiet, Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Høyre, Jonas Gahr Støre, Norge, opinion

När Norge går in i 2025 är det växt i ekonomin, reallönerna ökar och arbetslösheteten är låg. Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har dessutom levererat mycket av den politik som de två partierna gick till val på: ökade bidrag, mer stöd till bönderna, decentralisering, omreglering av arbetsmarknaden och, när energiprischocken kom, införandet av ett generöst elprisstöd.

Allt borde alltså ligga till rätta för att statsminister Jonas Gahr Støre skulle kunna se fram emot Stortingsvalet i höst. I verkligheten råder det full kris när tidvågorna från 2024 års två megatrender också har slagit in i Norge. Den ena handlar om väljarnas missnöje med sittande regeringar och den andra om framgången för missnöjespartier i olika tappning till höger i politiken.

***

Arbeiderpartiets identitet var länge fotad i det kvardröjande minnet av ett fyrtioprocentsparti. Ambitionen skruvades först ned till 30 procent och nu ses 20 som inte alltför illa. I en opinionsmätning genomförd av Norstat i början av december 2024 fick Arbeiderpartiet stöd av 14,2 procent av de tillfrågade. Tillsammans med Senterpartiet (3,8 procent) uppgick regeringens samlade stöd till 18 procent. Stödpartiet Sosialistisk Venstre fick 11 procent, yttervänstern i Rødt 5,6 och Miljøpartiet De Grøne 3,5.

Partiordföranden sedan 2014 Jonas Gahr Støre har varken lyst som oppositionsledare eller statsminister. AP har slitit med skandaler, maktkamper och personstrider som har tärt på förtroendet. Det verkar dock som om försöken att lansera ett nytt namn inför valet har stoppat upp och att Støre kommer att vara frontfiguren i september. Formellt beslut fattas senare i vår.

Kanske partiet tar det säkra för det osäkra i tider som kan bli väldigt turbulenta. Dessutom väntar till slut de räntesänkningar som Støre gång efter annan tidigare har varslat om. Då kan det verkligen bli såsom utlovat i valet 2021: ”Vanligt folks tur”.

I Norstatmätningen uppgick Høyres (21,5) och Fremskrittspartiets (27,4) samlade uppslutning i väljarkåren till 48,9 procent. Om det hade varit val vid mättillfället hade de två partierna haft en egen ”Blåblå” majoritet i Stortinget med 89 av totalt 169 mandat. Lägg därtill stödet för de två tänkbara koalitionspartnerna; 9 mandat för socialliberala Venstre och 8 för Kristelig Folkeparti. Valvinden är tydlig.

Samtidigt har stödet för FrP på bara ett drygt år gått från att vara hälften så stort som för Høyre, till att FrP nu konsekvent är det större partiet i opinionsmätningarna. Det innebär förstås att alarmen ljuder även inom Høyre. Høyre kan dock med visst lugn se tillbaka på en för partiet mer positiv långtidstrend när det gäller styrkeförhållandet till FrP. Det kan också söka lindring i erfarenheten från 2021, då Senterpartiets anti-elitism inte lockade lika mycket vid valurnorna som i opinionsundersökningarna. Dessutom är Høyres Erna Solberg den partiledare som flest väljare vill se som statsminister, långt fler än FrP:s Sylvi Listhaug. Inte minst är detta tydligt bland borgerliga väljare. 

Solberg har emellertid varit partiledare sedan 2004 och statsminister 2013–2021. Blir hon ett lika dragande vallokomotiv som tidigare? Åren av slit i toppolitiken lyser från och till igenom och politiken präglas väldigt mycket att sitta stilla i båten. FrP:s framgångsvåg gör dessutom att de vanliga konfliktytorna höger-vänster i förhållande till AP inte blir dominerande på samma sätt. Det gäller inte minst om FrP får överta den centrala ”skurkrollen” i AP:s valdramaturgi.

Till bilden hör att de två partierna till höger bara delvis konkurrerar om samma väljargrupper. FrP är överrepresenterade bland personer med låg eller ingen utbildning. Alltså snarare väljare som brukat rösta på AP. Till det nya hör att FrP också har börjat att attrahera invandrare och unga (särskilt män). 

***

Fremskrittspartiet beskriver sig självt som ett “liberalistisk” parti som “bygger på Norges Grunnlov, norsk og vestlig tradisjon og kulturarv med basis i det kristne livssyn”. Men om man med “liberalistisk” menar en liten men stark stat är karaktäristiken föga träffande. Man lever inte som man lär. Även FrP står bakom den norska storstaten. Nyliberalerna rensades ut 1994 och med dem försvann ja-till-EU också från partiet.

Historien går tillbaka till 1973 då Anders Lange bildade Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep. Namnbytet till Fremskrittspartiet skedde 1977 och då med ett anti-modernistiskt partiprogram. Året efter valdes Carl I Hagen till ny partiledare och efterträddes först 2006 av Siv Jensen.

Invandring blev prio 1 för FrP först i samband med valet 1987, då Hagen berättade om ett brev han fått från en muslimsk invandrare om planerna på att göra Norge till en muslimsk stat. Brevet visade sig senare vara falskt. Dock först efter att partiet gått från 4 till 12 procent. 

Det dröjde innan FrP välkomnades in i det borgerliga samarbetet mellan Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti. FrP ansågs varken rumsrent i det politiska finrummet eller pålitligt borgerligt. Efter Stortingsvalet 2001 bildade de tre en KrF-ledd regering med stöd av FrP. Inför valet 2005 var dock budskapet till väljarna att FrP inte ingick i det borgerliga regeringsalternativet. 2009 uteslöt Venstre ett förpliktigande regeringssamarbete. 

Men det löste förstås inte problemet med att vägen fram till regeringstaburetterna var kantad av FrP-väljare. Å andra sidan hade Siv Jensen bestämt sig för att tiden var mogen att få inflytande genom att ta regeringsansvar. I god tid inför valet 2013 klargjorde hon att FrP bara kunde stödja en regering som partiet själv ingick i. 

Och så blev det – inte en fyrpartiregering men en “Blåblå” i minoritet bestående av Høyre och FrP med Erna Solberg som statsminister och Siv Jensen som finansminister. 2018 tog Venstre steget in i regeringen och när året efter Kristelig Folkparti följde efter bildades den första borgerliga majoritetsregeringen i historien. 

Solbergs dreamteam varade till början av 2020 då FrP lämnade regeringen. Jensen motiverade avhoppet med svagt genomslag i stort och och rent konkret med regeringens beslut att hämta hem en IS-mamma och hennes två små barn från Syrien. Mer krasst uttryckt hittade man en fråga som kunde bli en väg ut ur regeringen för att få en friare roll i ett läge där partiet kämpade med väljarstödet inför Stortingsvalet 2021. Det gick sådär.

Siv Jensens ledarskap och tiden i regering satte spår. FrP var ett parti som hade en lösning och sökte efter problem att koppla den till. Med regeringsansvaret följde krav på att först identifiera problemet och sedan ta fram lösningen. Och på att kompromissa. Samtidigt tillät Solberg FrP att också odla identiteten som politikens l’enfant terrible.Ibland gick det dock för långt.

FrP:s nuvarande partiledare Sylvi Listhaugs politiska karriär var kantad av kontroversiella utspel. 2018 tvingades hon till och med att ”frivilligt” lämna posten som justitieminister (men var snart tillbaka i en annan ministerroll). När hon tog över partiledarposten 2021 kunde man tro att FrP igen skulle bli mer av ett enfrågeparti. Så har dock inte blivit fallet. 

Motstånd mot invandring är fortfarande partiets främsta varumärke.

Men att det finns gränser understryks av att FrP:s ordförande i justitieutskottet fick silkessnöret sedan han gjort en postning på Facebook som ledde till en polisanmälan om hets mot folkgrupp, som dock sedermera blev nedlagd. Listhaug valde att inte gå på yttrandefrihetslinjen utan tog personligen avstånd. 

Och Listhaug själv har dessutom inför valrörelsen gjort en personlig make-over för att göra sig mer statsministeraktig. Man ska inte längre tänka bygdejenta utan nu är det mer av powerlook med Marine Le Pen och Giorgia Meloni som förebilder. 

FrP är inte något enfrågeparti utan ett högerpopulistiskt parti med “erbjudanden” till väljarna inom alla politikområden – men inte sällan i form av enkla lösningar. I fråga om Putin och angreppskriget mot Ukraina är man en del av samförståndet i Stortinget. Samtidigt som partiet håller sig inom åsiktskorridoren markerar man särskiljande mening i frågor där man egentligen inte ska tycka olika. Det gäller exempelvis kritik av samers rättigheter och den gröna omställningen.

Ungdomsförbundet har velat varumärkesskydda den norska rätten till Trumps “Drill baby drill” och ungdomspolitikern Simon Velle har framgångsrikt burit fram budskap från Jordan Petersons univers. 

Inför Stortingsvalet lanserar partiet sig som det enda alternativet som är ett verkligt alternativ. Alltså något annat än Høyre och Arbeiderpartiet. Anti-etablissemang.

***

Ännu är det många månader kvar till Stortingsvalet i september, men det krävs närmast ett mirakel för att regeringen Jonas Gahr Støre ska bli återvald och inte ersättas av en borgerlig regering. Det är bra för Norge. Det är dock inte tillräckligt bra. Tyvärr krävs det även ett mirakel för att en regering ledd av Solberg eller Listhaug ska ta sig an de stora framtidsfrågorna såsom medlemskap i EU, en ohållbar kommunstruktur, boomen för sjukskrivningar och förtidspensioneringar. 

Det handlar också om en mer realistisk nationell självförståelse. I Norge är föreställningen gärna den av redan varande eller blivande världsbäst. Det statliga ägandet är stort och likaså tilltron till statliga ingripandens välsignelser. Den bilden krackelerar i internationell jämförelse, konstaterade den norska techsektorns branschorganisation Abelia i en rapport nyligen:

Norge mangler relevant spiss- og teknologikompetanse, og har fortsatt svak tilgang på internasjonal kompetanse. Norske bedrifter sakker akterut når det gjelder bruk av muliggjørende teknologi, som kunstig intelligens. Vi har lav gründeraktivitet, og svært begrenset tilgang på risikokapital. 

Norge är tack vare råvaruresurserna ett av världens allra rikaste länder. Oljefonden med ett värde på nästan 20 000 miljarder norska kronor är det främsta exemplet på att Norge kan beskrivas som en rentierstat som gör att det aldrig blir riktigt hårda budgetrestriktioner i politiken. 2025 hämtas nästan en fjärdedel av statsbudgeten från fonden. Det blir aldrig någon riktig känsla av ”kris” och därmed inte heller något riktigt förändringstryck. 

Essä i Smedjan 10 jan 2025.

Read More

Norska socialdemokrater i utförsbacke

By: admin
23-12-2024
Arbeiderpartiet, Energipriskris, Fremskrittspartiet, Jonas Gahr Støre, Populism

Opinionsmässigt har det bara gått utför sedan 2014 då Jonas Gahr Støre valdes till ny ordförande i Arbeiderpartiet. Nu är väljarna på vild flykt bort. I en färsk opinionsmätning har stödet rasat ned till 14,2 procent. Paniken breder ut sig inför höstens val till Stortinget och frågan som pockar på svar är om han borde avgå. Stödet i det egna partiet för partiledaren och statsministern är vacklande.

Efter Stortingsvalet 2021 har Støre inte kunnat omvandla regeringsmakten i minoritetskoalitionen med Senterpartiet till politiskt kapital. Väljarna har varken belönat ökade bidrag till välfärdstjänster eller införandet av ett generöst elprisstöd. I år ökar reallönerna och än bättre tider väntas 2025. Men inget verkar funka. Inte vänstersvängar i politiken och inte heller höger om i retoriken. I stället framstår Arbeiderpartiet som utan kärna, och likt det svenska systerpartiet allra mest sugen på makt.

Åren med Støre har präglats av personstrider och skandaler som har skärpt bilden av ett parti utan politisk själ. Partiledaren har inte förmått hantera kriserna – och i vissa fall snarast underblåst dem. Handlaget har inte varit bra. I alla fall att döma av höstens politiska boksnackis ”Partiet” av Steinar Sutvatne och Jørgen Gilbert (Gyldendal).

Än så länge håller dock Støre stånd. Kanske blir det inflytelsetunga LO som till sist fäller avgörandet. Med stor sannolikhet kommer partiet att gå på en valsmäll. Är det då mer taktiskt att försöka minimera förlusten genom att utse en ny ledare (sannolikt vice ordföranden Tonje Brenna) innan, eller är det bättre att ha kvar Støre i rollen som syndabock för att sedan starta om efter valet?

Saken kompliceras av att en under våren nyvald partiledare inte bara kan ta över den sittande regeringen. I stället krävs det en ny regeringsbildningsprocess. Det är föga lockande.

Inför valet 2021 var humöret så mycket på opinionstopp att Senterpartiets Tryggve Slagsvold Vedum utropade sig till statsministerkandidat. Valet blev en framgång, om än inte riktigt så stor. Senterpartiets stöd är nu 3,8 procent. Ett sätt att försöka avvärja en hotande valkatastrof vore att kasta loss från regeringsansvaret för att i stället i opposition renodla sin egen politik. Därmed blir det kanske inte Støres öde som fäller regeringen. 

Det går alltid att hitta en fråga som gör det ”omöjligt” för finansminister Vedum att fortsätta hänga med Støre. Allt för att ta upp konkurrensen om missnöjesväljarna som nu fylkas hos Fremskrittspartiet och Sylvi Listhaug.

Partiet fortsätter att forsa fram i opinionen och är Norges största. Med ett stöd på 27,4 procent är det större än de båda regeringspartierna tillsammans. Växten har också skett på bekostnad av Høyre som länge tronat i topp men som nu bara är näst störst och tvingas att navigera i ett annorlunda politiskt landskap. Vid ett regeringsskifte är Erna Solberg inte längre lika självklar som statsminister.

Arbeiderpartiet och Høyre vill att de politiska konfliktytorna ska löpa som vanligt längs vänster-höger-skalan. Det saknas inte heller problem att ta itu med, men på samma sätt som runt om i Europa är det inte partier i centrum som har momentum. Också i Norge finns en reservoar av uppdämda olika missnöjen att hämta olika väljare från.

Fremskrittspartiet erbjuder väljarna i sin ”missnöjesrörelse” en goodiebagfylld med skattesänkningar, lägre elpris, mer pengar till kommunerna och mindre invandring. Och mindre byråkrati. Mindre bistånd. Mindre miljardslöseri på gröna satsningar. Mindre woke. Mindre EU. Och mer nationalism. Elkablar till kontinenten kan klippas.

Det är inte någon tillfällighet att Sylvi Listhaug har uppgraderat sin image till en mer elegant powerlook. Mer i stil med Marine Le Pen och Giorgia Meloni. Men väljarkåren är lättrörlig och valdagen 8 september skymtar ännu bara vid den politiska horisonten.

Ledare i Svenska Dagbladet 22 dec 2024

Read More

Allt förfryser i Putins Ryssland

By: admin
10-12-2024
Neo-stalinism, Tystnadskultur, Ukraina, Vladimir Putin

I Ryssland finns numera två versioner av Fader Frost. Den ena kommer traditionsenligt med gåvor vid nyår. Den andra ”tomten” – Kremls egen Ded Moroz – är diktator året runt. Regimen har under många år successivt trappat upp repressionen och efter den storskaliga invasionen av Ukraina är samhällsklimatet iskallt.

I Putins värld är Sovjetunionens upplösning 1991 det förra århundradets största geopolitiska katastrof. Nu kan han i alla fall glädjas åt att ha återskapat centrala inslag i det stalinistiska terrrorväldet. Stalin själv har dessutom kommit på modet genom att regimen kolporterar förstående filmer och tv-serier – allt medan minnet av den grymma tiden förtrycks undan. Och ja, Stalin är poppis.

Den högljudda propagandateatern i statlig tv står i bjärt kontrast till generalordern om största möjliga tystnad. Med en allt tjockare lagbok till hands krossar regimen alla försök att ta ställning mot Ukrainakriget.

Juristen och lokalpolitikern Aleksej Gorinov tog ställning mot storkriget och dömdes våren 2022 till sju års fängelse. Nyligen dömdes han till ytterligare tre år. Han anklagades för att ha diskuterat kriget med cellkamrater med ord som, enligt åtalet, ”legitimerade terrorism”. Liksom oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, som avled i fångenskap, är han sjuk men får inte vård.

Det finns ett tusental politiska fångar och långt fler har blivit bötfällda för att ha haft en uppfattning eller ställt en fråga. Och så kan man förstås bli av med jobbet. Det är inte heller tillräckligt att tiga, utan krav ställs på ”Ivan och Irina” att aktivt ta ställning för kriget och de styrande. Och angiveriet har gjort comeback.

Den kognitiva dissonansen från den sovjetiska förtryckarstaten går därmed i repris; det är bara möjligt att vara sig själv med de allra närmaste. Resultatet är ett samhälle som utmärks av social apati, rädsla för att säga ifrån och ovilja att ta ansvar. I stället får livet gå sin gilla gång. Kriget är både närvarande och inte.

Den tysta konformismen är särskilt viktig för regimen när krigströttheten breder ut sig. Opinonsundersökningar får läsas med viss varsamhet, men i en novembermätning från Russian Fields noteras de hittills högsta stödet, 53 procent, för att inleda förhandlingar om att avsluta kriget. 36 procent önskade fortsätta striden.

I mätningen uppgav 63 procent att kriget går bra mot 23 procent som menade att det går dåligt. Resultatet säger något om propagandans genomslag. De ryska förlusterna hittills har uppskattats till 700 000 döda och sårade. Antalet stupade antas vara mellan 140 000 och 200 000.

Putins specialoperation skulle vara en snabb affär. Det blev det inte. Det står dessutom klart att de ursprungliga ryska krigsmålen inte kommer att nås. Till priset av nya enorma förluster görs nu sakteliga framsteg i de annekterade delarna av Donbass. Man försöker nöta ned det pressade ukrainska frontförsvaret, men de strategiska vinsterna har hittills uteblivit. Och ryska Kursk är fortfarande inte befriat.

Samtidigt råder det ekonomisk kris som följd av kriget. Inflationstakten, ränteläget, BNP-utvecklingen och sinande finansiella reserver pekar fram emot en ohållbar ekonomisk situation 2025. Och det finns inte någon lösning så länge som kriget pågår.

I bilden ingår att den offentliga välfärden prioriteras ned. Smör har blivit en snatterivara i Moskva. Missnöjet kan alltså växa men det spelar ingen roll för det brutala anfallskriget så länge som kritiken är outtalad.

Det finns fredsduvor som vill räcka diktatorn en olivkvist, blidka på bekostnad av Ukrainas suveränitet. Men de lyssnar inte på vad Putin själv säger. Rättare sagt: att han aldrig talar om framtiden för Ryssland när kriget är över. För det går inte över. Det eviga kriget i ”försvaret” av Moder Ryssland har blivit den främsta självlegitimitetsgrunden för Fader Frost.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 dec 2024.

Read More

Förstår inte Norge krigets allvar?

By: admin
29-11-2024
Jonas Gahr Støre, Norge, Ofrivillig krigsprofitör, Ukraina


Stödet till Ukraina är en av huvudpunkterna på det pågående nordisk-baltiska toppmötet på Harpsund. När det inleddes på onsdagen hade Norges statsminister Jonas Gahr Støre med sig budskapet att hans regering nästa budgetår ska öka biståndet med 100 procent i förhållande till vad som föreslogs för en dryg månad sedan.

Fördubblingen handlar dock bara om en ökning från 15 till 30 miljarder norska kronor. Alltså fortfarande mycket mindre än vad Norge har råd med här och nu. Den norska modellen är att stoltsera med löften om (minst) 150 miljarder fram emot 2030. Alltså utfästelser för en framtid när Ukraina – om vårt stöd sviktar – kanske inte ens existerar.

Till saken hör att ökningen sker först efter politisk press från Høyre, Venstre och Miljøpartiet De Grønne. Oppositionen har morskat upp sig. Att man ställer krav för att ställa sig bakom Ukrainapolitiken har tvingat regeringen att i dag inleda vad som ska vara reella överläggningar i Stortinget om stödet 2025.

Ett hinder på vägen för Støre är en pågående kommunalekonomisk kris. Hösten 2025 är det val till Stortinget och det lutar redan starkt mot att regeringen får gå. Ett annat är att Arbeiderpartiet sitter fångat i en koalitionsbur med Senterpartiet vars världsbild har fokus på den norska landsbygden.

Det finns skäl att undra över situationsförståelsen. Alltså hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget är och vad det betyder för Norge.

Både svenska MSB och den norska motsvarigheten DSB har nyligen kommit med uppdaterade råd och maningar till befolkningen. I den svenska konstateras att “det militära hotet mot Sverige har ökat och att vi måste vara beredda på det värsta – ett väpnat angrepp”. Den norska uppdateringen verkar ha gjorts 2021. Alltså före den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Kriget är långt borta.

När toppmötet avslutas i dag bör budskapet från de andra deltagarna ha varit glasklart. Efter Rysslands fullskaliga invasion blev Norge en ofrivillig krigsprofitör men agerar nu som en frivillig. Därför: Gör om och gör rätt. Agera inte som den rike kusinen från landet. Norge är stadd vid kassa men snålast i Norden.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 november 2024.

Read More

Norge måste sluta snåla med biståndet till Ukraina

By: admin
18-11-2024
Bistånd, Jonas Gahr Støre, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina, Vladimir Putin

Norge är rikast i Norden men är ändå, med undantag för Island, minst villigt att i praktisk handling visa solidaritet med Ukraina. Planen för Nansenprogrammet är att ställa upp med (åtminstone) 15 miljarder NOK årligen till och med 2030. Det var därför inte utan att jag kände ett visst medlidande med utrikesminister Espen Barth Eide när han i radio hade den otacksamma uppgiften att försvara det snåla norska biståndet till Ukraina.

Men det gick över.

Tänk om biståndet vore lika storslaget som självberömmet. Droppen var när han försökte åka politisk snålskjuts med hänvisning till allt som Norge gör tillsammans med Norden och Baltikum.

Norge var det enda land i Europa som ”drabbades” av ökade inkomster som en följd energikrisen. Det har rått viss osäkerhet om storleken på krigsprofiten för åren 2022 och 2023 som utlöstes av Rysslands fullskaliga invasion. Nu har det norska finansdepartementet räknat på saken: 1 270 miljarder NOK.

Det talet kan och bör jämföras med det totala norska biståndslöftet till och med 2030 på 135 miljarder.

Det är ett politiskt fallissemang när statsminister Jonas Gahr Støre avfärdar övervinsten med det banala konstaterandet att priset på gas går upp ibland och ned ibland. Problemet är förstås att ett erkännande av fakta skulle kasta ett föga smickrande ljus över regeringens självgoda skryt. Det argumentativa trycket på att göra mer skulle öka.

Synd att Høyres Erna Solberg traskar patrullo med orden: ”Jeg blir aldri med på dette om at Norge har ekstraordinære inntekter på grunn av krigen. Vi har også ekstraordinære utgifter.”

Ja, stackars Norge.

På Venstres initiativ ska det i alla fall bli förhandlingar i Stortinget om storleken på biståndet. Förslaget var att lyfta ut stödet till Ukraina ur regeringens pågående budgetarbete (förhandlat med stödpartiet Sosialistisk Venstre) och det kravet ställde sig Høyre, Miljøpartiet De Grønne och SV bakom. Regeringen vill dock ta en väl så avslöjande förhandlingsomväg, där alla partier först ska redovisa sitt “bud” i sina respektive alternativa budgetförslag. Allt för att inte behöva ta stöten från den opinion som vill se ökade satsningar för att stärka kommunernas ekonomi.

Venstre vill att golvet i Nansenprogrammet ska höjas till 105 miljarder, Høyre föreslår ett engångsanslag för nästa budgetår på 45 miljarder för att därefter följa 2030-planen. Och allt utöver regeringens bud är förstås bra. Resultat lär dock knappast stå i paritet med de finansiella muskler som Norge till skillnad från alla andra stater i Europa har till sitt förfogande.

Norge har alla möjligheter att verkligen göra skillnad. Alltså är det den politiska viljan som avgör vilket slags land som Norge vill vara.

Inom ramen för regeringens budgetförslag för 2025 kan man hålla fast vid handlingsregeln och ändå ha ett finansiellt utrymme på 100 miljarder NOK. Vill man mer fram emot 2030 uppgår värdet på oljefonden till nästan 20 000 miljarder NOK.

Uttag ur fonden, utöver handlingsregelns stadgande om max tre procent av avkastningen, får bara ske för att möta en ekonomisk kris. Men det är förstås inte något argument. Regelverket är hugget i politisk sten så det kan ändras för att också ta hänsyn till säkerhetspolitisk lågkonjunktur. Kort sagt, krig i Europa. Skapa en Ukrainafond.

För att undvika risken för att Oljefonden ska bli dränerad på sparkapitalet för framtida generationer kan man också i Stortinget slå fast att det rör sig om en undantagshändelse.

Det råder inte någon brist på stora och allvarsamma ord om Ukraina, Ryssland och den havererade europeiska säkerhetsordningen. Men ord betyder mindre än ”kulor” för soldaterna i skyttegravarna – eller för de civila runt om i Ukraina som terrorbombas. Och det brådskar. Än mer så efter presidentvalet i USA.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 nov 2024.

Read More

DSB är bara så 2021

By: admin
14-11-2024
Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap, krisberedskap, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvaret

Ibland är avståndet långt mellan Oslo och Stockholm. Som i den beredskapsinformation som nyligen gått ut till medborgarna i Norge och som snart till skickas ut till hushållen i Sverige. Båda ger råd om praktisk egenberedskap i form av mat, vatten etc. Svenskarna uppmanas lägga upp lager för minst en vecka och norrmännen en vecka (fast “noen forberedelser er mye bedre enn ingen”).

De två broschyrerna är lika men samtidigt helt olika. Den ena handlar om Sveriges motståndskraft och den andra om Ola og Kari Nordmanns egenberedskap.

Den norska uppdateringen av versionen från 2018 verkar ha stannat i tiden 2021. Alltså före den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Rubriken är “Slik bidrar du til Norges beredskap följt av underrubriken Råd om egenberedskap.” 

Längst ned på omslagssidan står det:

“Viktig informasjon fra Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap.”

När man sedan vänder blad förklarar DSB varför egenberedskapen är viktig:

“Hvis fler av oss er i stand til å ta vare på oss selv og dem rundt oss, vil Norges totalforsvar styrkes – alltså summen av samfunnets resurser for å forebygge og håntere kriser og krig.”

Och vidare:

“Vi lever i en stadig mer urolig verden – blant annet som følge av klimaendringer, krig og digitale trusler. Selv om det meste fungerer som det skal i Norge, må vi være forberedt på at ekstremvær, pandemier, ulykker, sabotasje og i verste fall krigshandlinger kan ramme oss.”

Det enda som sedan sägs om krig är under rubriken Oppholdssteder i kriser att “ved krigshandlinger kan du bli varslet om å søke dekkning. Och i broschyrens bildsättning är kriget inte alls närvarande. Kort sagt, det är långt borta.

Den svenska broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är också är en uppdatering från 2018, men den andas ett helt annat allvar. På omslagssidan är nationalsymbolerna Tre kronor i topp, flankerade med budskapet “Viktig information till Sveriges invånare”. Titeln är “Om krisen eller kriget kommer”. 

Allt bildsatt med armésoldater, ett stridsflygplan och ett stridsfartyg som vakar över en mamma med två små barn.

Under rubriken “En osäker värld kräver beredskap” konstateras att “det militära hotet mot Sverige har ökat och vi måste vara beredda på det värsta – ett väpnat angrepp”. “Krig är det yttersta hotet mot vår frihet” men man varnar också för andra sätt än militärt våld som cyberattacker, påverkanskampanjer, terrorism och sabotage. Och framhålls det, det är saker som redan pågår.

Det slås också fast att:

“Om Sverige blir angripet kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska”.

Och så kommer på samma sida punktvis tilläggsinformation om att andra allvarliga hot är extremväder, farliga smittor, störningar i viktiga it-system och organiserad brottslighet.

I den norska broschyren ges det inte någon plats för det militära försvaret. I den svenska ingår en förklaring av vad Sveriges försvar består av (militärt, civilt, Nato) och vad höjd beredskap och totalförsvarsplikt innebär. Med mera. Innan man kommer fram till hemberedskapen.

Så nog är det skillnad mellan Oslo och Stockholm. Det understryks av att som ett led i policyutvecklingen på totalförsvarsområdet kommer Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att omvandlas till Myndigheten för civilt försvar. Och tillföras mer resurser. Mot den bakgrunden är det logiskt att den nytillträdde generaldirektören inte är civilst utan en generalmajor.

Och så kan man förstås undra över hur den så starkt olikaartade sitationsförståelse som kommer till uttryck i medborgarinformationen, påverkar det norsk-svenska och nordiska totalförsvarssamarbete som alla säger sig vilja prioritera.

Krönika Ukens Analyse/Den Norske Atlanterhavskomité 12 nov 2024.

Read More

Kanske hemsöker Navalnyj fortfarande Putins drömmar

By: admin
04-11-2024
Aleksej Navalnyj, Patriot, Vladimir Putin

Aleksej Navalnyj är som hämtad ur en rysk klassisk roman. Med sin tro på sanningen. Med sin tro på att de flesta ryssar egentligen är goda. Med sin tro på ett annat Ryssland än Putinland – välmående och demokratiskt. Och med sin tro på att just han var den som skulle leda landet till det bättre.

Närmast som av ett under överlevde den ryske oppositionsledaren efter att ha fått sina kalsonger nedsmetade av nervgiftet Novichok i augusti 2020. Han flögs till Tyskland för sjukvård och under rekonvalescensen började han skriva på Patriot – En självbiografi (Bonniers förlag).

Att memoaren inleds i presens och att Navalnyj själv är en så levande person inger en märklig och motsägelsefull känsla. Läsaren vet ju att döden blev slutstationen efter återresan till Ryssland i januari 2021. Och framgår det; han var klar över risken men villig att lida martyrdöden.

På vägen dit berättar Navalnyj historien om sitt ”jobb” och sin ”mission” som smart politisk entreprenör. Först bloggar han och sedan kommer inslagen på Youtube som blottlägger en korrupt politisk och ekonomisk elit. Instagram, Tiktok och Twitter var också välbesökta scener.

Navalnyj stökade till det i Putinland

Medan regimen var tungfotad var Navalnyj och hans team smarta, också efter hemkomsten. Filmen Putins palats publicerades två dagar efter hemkomst och arrestering.

Navalnyj stökade till det i Putinland. Han gjorde det också genom att ställa upp i borgmästarvalet i Moskva 2013. Och inför andra val uppmanade han till att rösta på det ”oppositionsparti” som ansågs ha bäst chanser att slå kandidaten för det regimbärande partiet Förenade Ryssland. Alltså – med Navalnyjs ord från 2011 – ”partiet för skurkar och tjuvar”.

Svaret från Kreml var att ta till orättvisan som motmedel. Åtal på åtal. Rättegång efter rättegång. Korruptionsavslöjaren skulle avslöjas som en ekonomisk bedragare. Som att Navalnyj av samma skrot och korn som dem han själv anklagade och därför anklagelser som det inte var något att uppröras över.

Inför presidentvalet 2018 där Navalnyj ville ställa upp men inte fick, kopplades FSB in. Förföljelsen tog en ny vändning som sedan fick sitt logiska slut med Novichok.

Genom sin livsberättelse i bokens andra del ger han läsarna inblick i den korrupta verklighet som var Sovjetunionen, hur utvecklingen i Ryssland på 1990-talet kapades av den gamla eliten. Putinregimen var bara är en fortsättning på eländet.

I den tredje delen beskriver han livet efter hemkomsten till Ryssland. Redan på flygplatsen arresterades han för att ha brutit mot villkoren för villkorlig frigivning (sjukvården i Tyskland). Och så fortsätter det. Och fortsätter. Och fortsätter.

Åtal. Rättegångar. Domar. Allt hårdare behandling i fängelserna. Sjukvård? Glöm det. Till slut fördes han över till IK-3, ett fängelse med speciell regim känt under namnet Polarvargen.

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Kanske hemsöker han Putins drömmar

Att Navalnyj inte redan hade dött var närmast ett under, men i februari 2024 tog livet slut. Inget tyder på att det officiella läkarutlåtandet om hjärtat var mer än en lögn. Navalnyj hade ingått i förhandlingarna mellan Kreml och Vita huset om den fångutväxling som sedan ägde rum i augusti 2024. Det fick inte ske. Han skulle inte leva.

Nu lever minnet som en uppfordran till oss alla att leva i sanning. Kanske hemsöker han också diktatorn Putin i hans mardrömmar och då med samma goda humör som aldrig övergav Navalnyj.

Krönika i Altinget 4 november 2024.

Read More

Norge fortsätter med pr-tricken

By: admin
22-09-2024
krigsprofitör, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina

Norge tjänade storkovan när priset på energi sköt i höjden efter Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även utan den ”ofrivilliga krigsprofiten” har landet de finansiella musklerna att ta täten i fråga om stöd till Ukraina. Men regeringen Jonas Gahr Støre saknar den politiska viljan.

Inför partiöverläggningarna i Stortinget häromdagen fanns det en viss förväntan om att Arbeiderpartiet och Senterpartiet skulle lägga något rejält på bordet. I stället blev det mest monopolpengar.

När det så kallade Nansenprogrammet sjösattes lanserades det som 75 miljarder norska kronor till Ukraina. Den finstilta verkligheten var mer blygsamma 15 miljarder årligen 2023–2027. Nu vill man göra om samma pr-trick; den finansiella ramen ökas till 130 miljarder, men då inkluderat ytterligare tre år. Kort sagt är det inte någon fastlagd ökning.

I stället ändrar man den tekniska utformningen så att det årliga biståndet till Ukraina ska uppgå till minst 15 miljarder, och för de tillkommande budgetår skjuts det till ytterligare fem miljarder. I insäljet för att möta kritik mot för lite och för sent, ingår att det ska införas kontrollstationer för att stämma av om stödet behöver öka. Som om vi inte redan vet att så är fallet.

Visst är det bra med långsiktighet, men måttet på solidaritet är inte framför allt utfästelser om stöd i framtiden utan vad som sker här och nu. Kort sagt, leverans. Så ja, det behövs mer. Man skulle till exempel kunna underlätta G7-ländernas plan på att ställa ut lån till Ukraina med frysta ryska tillgångar som säkerhet.

Mötet i Stortinget var dessutom i själva verket inte en överläggning utan en kort information om att så här blir det. Väl överståndet betonade dock den senterpartistiske finansministern Vedum å ena sidan krigets enorma konsekvenser, och å andra sidan enigheten. Men att regeringens förslag får stöd är inte detsamma som att alla är lika glada.

Kritiken avfärdas dock från regeringshåll med ord om att kriget är för allvarligt för att krångla om på hemmaplan. Och, understryks det med stor portion självgodhet, i Ukraina är man minsann så tacksamma över att biståndet från Norge är så stort.

I den norska självbilden är landet fortfarande en moralisk stormakt.

Men i skenet av den rådande graden av biståndsvilja skulle någon kanske säga att Norge snarare kan beskrivas som en frivillig än en ofrivillig krigsprofitör. Och nog borde man väl ha vetat bättre än att uppkalla programmet efter upptäcktsresanden och diplomaten Fridtjof Nansen. 

Nansen tilldelades fredspriset 1922, bland annat för sitt biståndsarbete i svältens Ryssland och Ukraina. För honom var dock Ukraina inte ett eget land, utan blott och bart en del av (bolsjevikernas) Ryssland. På ett i dag obehagligt bekant sätt slog Nansen fast att ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Ledare i Svenska Dagbladet 21 sept 2024.

Read More

Nu är frihet viktigare än frihandel

By: admin
20-09-2024
Jens Stoltenberg, Kina, Nato, Ryssland, Ukraina


Nobels fredspris delas ut i Oslo rådhus. Krig och fred stod också på agendan i samma rådhus när Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett estradsamtal berättade om sina tio år på posten. Första oktober tar den tidigare nederländske premiärministern Mark Rutte över ett uppdrag som ibland lite skämtsamt beskrivs som att vara mer sekreterare än general.

”Generalshatten” bärs av Natos högsta operativa militära befälhavare, Saceur. Generalsekreteraren är ordförande för Nordatlantiska rådet som är Natos högsta politiska beslutande organ, och håller även i klubban när en rad andra organ och kommittéer möts. I jobbet ingår också också chefskapet för den internationella staben vid högkvarteret i Bryssel.

Själv liknade Stoltenberg uppdraget med att samtidigt vara både styrelseordförande och vd. Makten ligger i att vara den som tar fram underlag och lägger fram förslag för att sedan hitta fram till gemensamma skrivningar som alla kan acceptera. I utgångsläget, konstaterade Stoltenberg, är medlemmarna aldrig eniga.

Samtalet formade sig till ett antal lessons learnt. En var insikten om hur svårt det är att veta när och hur man bör intervenera. Insatsen i Afghanistan borde ha stannat vid en antiterrorist-operation, men övergick i stället till den omöjliga uppgiften att bygga en demokratisk stat. Nato skulle ha lämnat tidigare.

Stoltenberg underströk med emfas betydelsen av det transatlantiska bandet. Han påminde om att det finns en isolationistisk tradition i USA och konstaterade det egentligen självklara att fördelningen av bördor i Nato ska bli mer rättvis, det vill säga att Europa fortsätter att satsa mer på försvaret.

Ett Europa på egen hand är ett alternativ som nu tillhör det förgångna. Lätt raljerande sade Stoltenberg att han inte ens förstod vad förespråkarna för en europeisk pelare i Nato egentligen menade. Han varnade för idéer om att etablera parallella strukturer i EU, men välkomnade exempelvis mer försvarsindustriellt samarbete.

Att USA har sitt huvudfokus på Kina är inte ett hot mot Europa. I själva verket gagnar detta också europeisk säkerhet; i säkerhetshänseende är det inte längre möjligt att skilja Europa och Asien. Kina är en diktatur som snabbt rustar upp och dessutom bryter mot internationell rätt. Kina är också en ”möjliggörare” av Rysslands krig mot Ukraina.

Stoltenberg beskrev sig själv som tillhörande en generation med orubblig tro på globaliseringen. Nu är dock frihet viktigare än frihandel.

Steget är långt mellan Stoltenberg och Norges statsminister Støre som inför avresan med en handelsdelegation till Beijing fick frågan om Norge och Kina är vänner. ”Ja, det vil jeg si. Vi er venner som også kan snakke om det vi er uenige om. Vi har et respektfullt forhold”, menade Støre

Stoltenberg konstaterade självkritiskt att Nato borde ha gjort mer för Ukraina efter Rysslands angrepp 2014; det hade kunnat höja tröskeln för mer rysk aggression. Om utgången i kriget ville han inte sia. Han påminde dock om hur många som hade tagit fel om Kievs snara fall i inledningen av Rysslands fullskaliga invasion 2022, liksom att Ukraina tagit tillbaka territorium och drivit bort den ryska Svartahavsflottan. Och så offensiven i Kursk förstås.

Ukrainas överlevnad hänger på ”oss”, det vill säga om vi gör tillräckligt i fråga om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd. Och, underströk Stoltenberg, att så blir fallet ligger i ”vårt” intresse. Hotet från Ryssland är och förblir Natos högsta prioritet. Även sedan Ukrainas existens är säkrad.

På norskt vis avslutades sessionen med stående ovationer från åhörarna i den fullsatta Rådhushallen. Välförtjänt.

Ledare i Svenska Dagbladet 18/9 2024.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.