Claes Arvidsson

Norska Høyre kan få ett dreamteam

By: admin
22-09-2025
Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Høyre, Jonas Gahr Støre

Should I stay or should I go? Det är inte ovanligt att stora politiker alltför länge väljer att hänga kvar på den politiska huvudscenen. Det gäller även Høyres partiledare Erna Solberg som efter nyår återgår till vanlig menig i Stortinget. Hon valdes in första gången 1999, blev partiledare 2004 och var statsminister 2013–2021.

Solberg skrev historia genom att 2013 samla den spretiga borgerliga sidan i norsk politik; först en majoritetsregering i tvåspann med högerpopulistiska Fremskrittspartiet och med stöd av Venstre och Kristelig Folkparti – och sedan i ett formaliserat fyrspann. Under trycket av fallande opinionsstöd hoppade Fremskrittspartiet av i förtid 2020.

Under åren med Solberg har Høyres attraktionskraft gått upp och ned. Hennes första val till Stortinget som partiledare 2005 blev ett fiasko. Det blev inledningen till en förnyelse i liberalkonservativ riktning som ledde till en klar valseger och regeringsskifte 2013. Høyre blev folkligt.

2025 upprepades fiaskot när Høyre igen blev ett 14-procentsparti. Bäst-före-datumet hade gått ut. Med åren har Høyre blivit alltmer liktydigt med Erna Solberg. Det gällde både i fråga om politiskt innehåll (reformvilja övergick i låt-gå-pragmatism) och frontande av partiet (”Erna er stjerna”).

I eftertankens kranka blekhet borde Solberg redan ha lämnat efter framgången i kommunvalet 2023 – och berett vägen för en ny partiledare och ett politiskt omtag. När hon nu stiger av saknas det inte goda alternativ.

Det bästa är Ine Eriksen Søreide. Hon är relativt ung (49 år), lätt att tycka om och kan Stortinget. I kraft av att ha varit både försvars- och utrikesminister är hon dessutom trovärdig som tänkbar statsminister i orostider. Så frågan inför det extra landsmötet i februari är egentligen bara om hon vill.

Tillsammans med Peter Frølich (38 år) som förste vice och Ola Svenneby (28 år) som andre vice, skulle Høyre få ett dreamteam med en bredare framtoning och olika tilltal. Så har till exempel Svenneby som ledare i Unge Høyre visat sig kunna möta den europeiska högervåg som också sköljt in över Norge.

Det krävs dock inte bara ett nytt lag. Høyre är ett parti på jakt efter ett uppdrag och får nu möjlighet att tänka utanför Erna-boxen. En väg framåt är att bli mindre ”Mor duktig” och i stället söka en tydlig oppositionsroll både i förhållande till Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet. Båda vill marginalisera Höyre och ha rampljuset för sig själva. Det är också dags att ta en paus som borgerlig samarbetsingenjör.

Å ena sidan behövs en politik som berör de frågor ”här och nu”, som gjorde Arbeiderpartiet (28 procent) respektive Fremskrittspartiet (23,8 procent) till valvinnare. AP skrämde med att en omvänd Robin Hood-politik väntade vid ett regeringsskifte och att Sylvi Listhaug skulle bli statsminister. FrP hade fokus på effekterna av slöseri, på invandring och kriminalitet om det skulle utebli. Å andra sidan måste Høyre släppa beröringsångesten inför kontroversiella frågor där framtiden redan tränger sig på. Typ EU-medlemskap, den höga sjukfrånvaron (full lön från första sjukskrivningsdagen) och innovationskraft (plats 20 i Global Innovation Index 2025). Med mera.

Trots den svidande valförlusten kan Høyre se framåt med förväntan. Genom att både vara pragmatiskt och samtidigt våga utmana kan Høyre bli ett intressant alternativ. Norska väljare är dessutom notoriskt lättflyktiga.

För det från de döda återuppståndna Arbeiderpartiet, är det snarare bävan som gäller. Visserligen behåller Jonas Gahr Støre regeringsmakten i ensamt ståt, men bara med stöd från fyra små stödpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent) i en informell rödgrön ”tuttifrutti-koalition”. Enigheten är inte påtaglig, varken inbördes eller med Arbeiderpartiet, som dessutom säger sig vilja söka blocköverskridande stöd i enskilda frågor.

Valslogan ”Trygg økonomi” kan snabbt bli en backlash. I vilket fall är det ett Sisyfosarbete som väntar. Det lär alltså bli mycket hej och hå framöver när regeringsskutan ska seglas (närmast gäller det för utgiftskoalitionen att tråckla ihop en budget).

Mer kan det bli i Arbeiderpartiet när tiden närmar sig för 65-årige Støre att lämna över. Internt bråk ingår i partiets signum. Och kanhända blir Fremskrittspartiet bestraffat för att ha omöjliggjort ett regeringsskifte, och i stället valt ytterligare fyra år av allt raspigare slagordsrepriser.

Det gäller för Høyre att gripa möjligheten att bli en rakare höger.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2025.

Read More

Borgerligt haveri gav vänstern segern

By: admin
12-09-2025
Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Jonas Gahr Støre, Stortinget

Jonas Gahr Støre var glad och rörd när han höll sitt segertal efter det norska stortingsvalet. Han konstaterade att det är roligt att bli vald, men ännu roligare att bli omvald. För ett halvår sedan tydde det mesta på motsatsen. Men opinionen vände. Han avvärjde ett internt uppror, blev av med Senterpartiet i regeringen och hämtade i stället in ”hjälten” Jens Stoltenberg som finansminister.

Till slut förverkligades dessutom mantrat om att det är ”vanlig folks tur” i form av ökade reallöner, fortsatt låg arbetslöshet och en tillväxt som vänt uppåt. Han har också tagit hem en räntesänkning och detroniserat den laddade elprisfrågan genom att lansera ”Norgespris” på ström.

I den valvinnande strategin ingick att göra högerpopulisten Sylvi Listhaug och Fremskrittspartiet – inte Erna Solberg och Høyre – till huvudmotståndare. Med framgång har Arbeiderpartiet dessutom gjort valfrågan om förmögenhetsskatten till en fördelnings- i stället för en tillväxtfråga. Man har haft god hjälp av både anonyma kampanjer för avskaffande och missvisande exempel i debatten.

AP är största parti (28,2 procent och 53 mandat) och kan glädja sig över att fortsätta som enpartiregering. Men nu börjar helvetet. Støres fyra små partnerpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent vardera) består av ett moderatvänster och ett yttervänsterparti, ett miljöparti och Senterpartiet. Tillsammans har ”tutti frutti-koalitionen” 87 av stortingets 169 mandat.

Valrörelsen har handlat mycket om slöseri, men valet lär resultera i en utgiftskoalition. Alla kommer att vilja ha något i utbyte för att stå på Støres sida. Visserligen är det troligt att statsministern kommer att försöka skapa breda lösningar i stortinget men det är bara en del av politiken. När det gäller att få igenom budgeten – där lite vad som helst kan ingå – krävs dessutom uppslutning av alla fyra stödpartierna.

Räkna också med politiskt bråk om utvinningen av olja och gas, om miljöpolitik, liksom om EU och Oljefonden (läs investeringar kopplade till Israel).

***

Borgerligt självskadebeteende bidrog till utgången av valet. Erna Solberg borde ha varit självklar som samlande borgerlig statsministerkandidat. FrP delade inte den meningen med det liberala partiet Venstre och Kristelig Folkeparti. I stället drev man linjen att största parti på den borgerliga sidan skulle ha posten. Samtidigt vägrade Listhaug att deklarera sig själv som kandidat. 

Att den borgerliga kvartetten inte klarade av att lösa ut statsministerfrågan verkade demobiliserande för høyreväljare och ledde även till sidbyten – inte minst i V som nu inte fick de tilläggsmandat som annars kanske hade kunnat ändra utgången i valet.

Samtidigt mobiliserade spöket Listhaug motståndarlägret. Frågans sprängkraft illustreras av att Miljøpartiet de Grøne gav upp sin traditionellt regeringsoavhängiga linje för att i stället gå fram som garant för att Støre skulle kunna fortsätta som statsminister. Det funkade. 

MDG tog sig över spärrgränsen på fyra procent. Därmed fick partiet utjämningsmandat som bidrog till valets utgång. 

Det finns skäl att undra om det egentligen i FrP:s strategi existerat ett borgerligt regeringsalternativ. Listhaug har i flera år basunerat ut att FrP är det enda parti som verkligen är ett alternativ i politiken. Hon har ständigt upprepat kritiken mot invandring, slöseri, brott och vanligt folks lidande.

Det är symptomatiskt att det inför valet inte skedde några överläggningar på borgerlig sida om vad som skulle ske om man tog hem segern. I valets slutspurt försökte Solberg att lansera ett program med punkter som de fyra var eniga om. Men det handlade bara om en allmän inriktning, inte konkret politik. Det övertygade inte.

FrP gjorde ett formidabelt val och gick fram till 23,9 procent och 48 mandat. Frågan är dock hur kul det blir framöver när framgången med regeringen Støre vid rodret inte kan omsättas till politiskt inflytande. 

Kan hända har Listhaug hela tiden haft kommunvalet 2027 och så stortingsvalet 2029 i det verkliga siktet. Bli störst och bilda regering enbart med H. Risken är förstås att väljarna tröttnar på bristen på politiskt genomslag och inte nöjer sig med samma gamla visa. 

ör Høyre väntar rannsakningens tid efter ett katastrofalt resultat på 14,6 procent och 24 mandat. Erna Solberg borde förstås ha lämnat på topp efter kommunvalet 2023. I stället började nedförsbacken för det tidigare 30-procentspartiet. Ett problem var Sindreskandalen med Solbergs aktiehandlande man och påföljande ofrivilligt jäv för statsministern. Ett annat var att hennes resonerande stil inte gick hem som tidigare och att hon ofta blev tillbaka- snarare än framåtblickande. 

Det är dessutom väldigt oklart vad som är Høyres uppdrag, mer än att vara ett pragmatiskt lagomparti.

Att det saknats ”edge” i valrörelsen illustreras av det övergripande budskapet från Høyre var ”Inga slagord”. Det kan jämföras med tydligheten hos FrP, och för den delen även Kristelig Folkeparti som tog sig över spärrgränsen med ett budskap om mer Jesus, mindre ”Pride”, lägre förmögenhetsskatt och stöd till Israel.

I stället för att surfa på den europeiska högervåg som också slagit in över Norge blev Høyre översköljd av den. 

***

Som alla valrörelser har den norska varit en strid om verklighetsbilden. En berättelse har handlat om hur illa staten fungerar, hur dåligt industrin levererar, de hjärtskärande ekonomiska klyftorna etc, etc. Det är dock långt ifrån kris.

Norge är rikt och på det hela taget väl fungerande. Välfärdsstaten är stor och arbetslösheten låg. Produktiviteten är hög men tillväxttakten är svagare än jämförbara länder. Det finns dock en uppsjö faktorer som gör framtiden mer oviss och då inte minst näringslivets innovationsförmåga. Det gäller sådant som tillgång till riskkapital och en svag satsning på FOU. För att stärka det privata näringslivet – och samtidigt göra Norge mer liberalt – krävs att man gör något åt det samlade trycket från förmögenhetsskatten, exitskatten, företagsskatten och kapitalinkomskatten.

Valrörelsen har dessutom utspelat sig med en orolig omvärld som bakgrund. Trion Jonas Gahr Støre, finansminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Espen Barth Eide har framställt sig som det trygga alternativet. Det har funkat. 

Det märkliga är dock att det nya läget inte har spillt över i en valrörelsediskussion om vad det betyder för Norge och hur det borde påverka politiken.

Inte minst gäller det förstås EU:s roll i den europeiska ekonomiska och säkerhetsstrukturen i en tid när Trumps USA inte längre kan ses som en allierad. Även om frågan om norskt medlemskap inte finns på den politiska agendan, kan man tycka att Norge och EU borde ha lyfts.

Borde inte någon göra upp med propagandan om att det är byråkraterna som bestämmer i EU? Eller för den delen myten om ”selvråderetten”, vars verklighet handlar om att merparten av lagstiftningen tas över från EU. Och förstås frågan om hur Norge ska hantera den växande irritationen i EU över att det norska bidraget i så hög grad handlar om ”cherry picking”.

Att norska politiker hämtar nästan 25 procent av statsbudgeten från Oljefonden lägger både en hämsko på reformtrycket, och har skapat en mental förväntan om att det alltid finns pengar att hämta för att lösa allehanda problem. 

Norge förblir ”annerledeslandet” och ”seg selv nok”.

Artikel i Smedjan 10 september 2025.

Read More

Ovisst inför det norska valet

By: admin
01-09-2025
Erna Solberg, Jonas Gahr Støre, Norge, Stortinget

Den 8 september är det val till det norska Stortinget. Till floran av partier har i år sällat sig Fred og Rettferdighet. Det är putinisternas parti med en norsk riking bosatt i Ryssland som officiell huvudfinansiär. Politiken har dessutom prytts med en palestinasjal för att på så sätt få ut huvudbudskapet till en vidare krets. Ett annat grepp är att ställa biståndet till Ukraina mot välfärden i Norge.

Väljarsuccén lär utebli, men lanseringen har givit goda möjligheter att föra ut Kremls budskap i offentligheten.

Till det nya politiska landskapet hör att sociala medier tar allt större plats. Det gäller aktörer som influencerkollektivet Gutta på Youtube och Virale videor om Juge-Jonas på FB i regi av den anonyme Occultus Spiritus. Slöserikritik, anti-woke och greenlash – motstånd mot klimatåtgärder – är poppis.

Arbeiderpartiets kamrater i fackförbundet LO kampanjar i mer traditionell stil med lögner om Høyres politik. Fremskrittspartiet (FrP) basunerar ut hur mycket utgifterna ökat för en väl vald vanlig familj under regeringen Støre. Det sägs dock inget om intäkterna. Den stora bilden är att det hela gått plus minus noll.

I en färsk mätning går FrP rejält tillbaka, till 18,3 procent, men är ändå störst på den borgerliga sidan. Partiledaren Sylvi Listhaug, iförd ny power look, har lyft partiet genom ett effektivt upprepande av polariserande oneliners. Inte minst viktigt för framgången är att man tagit väljare från populisterna i Senterpartiet (SP). Alltså flyttat väljare över ”blockgränsen” och därmed möjliggjort ett regeringsskifte.

Samtidigt – och det går att förstå – skräms borgerliga väljare av en framtid med Listhaug som statsminister. Det är föga klargörande att hon å ena sidan säger att största parti ska bilda regering, å andra sidan duckar frågan om hon är statsministerkandidat. Høyres ledare Erna Solberg är den samlande kandidaten. Kring den saken har blossat upp ett ordkrig som underminerar tilltron till det borgerliga regeringsalternativet.

Filmen ”Ingen kommentar” hade nyligen premiär. Det är en satirisk återblick på skandalen med Erna Solbergs aktiehandlande make som gjorde henne ofrivilligt jävig i ett antal regeringsbeslut. Filmen påminner om att först dagarna efter kommunvalet 2023 kom den verkliga omfattningen fram. Då var dock valet redan vunnet.

Solbergs stjärna har falnat. Varken en helt godkänd leverans i partiledardebatterna eller Tik Tok-vänliga stunts, verkar hjälpa. Hon når inte fram som tidigare med sin resonerande stil. Den tidigare dominanten på borgerlig sida går mot ett brakande valnederlag. Inte i någon fråga har partiet sakägarskap. Visserligen blåser det lite medvind men opinionsstödet ligger på 16,8 procent för det tidigare 30-procentspartiet.

I valspurten handlar allt om att mobilisera tveksamma sympatisörer, och vända den väljarström i partiet som har gått till Listhaug.

Dokumentären ”Facing war” handlar om Jens Stoltenbergs sista två år som Natos generalsekreterare. Filmen hade premiär några månader efter det att SP lämnat regeringssamarbetet med Arbeiderpartiet, och Stoltenberg hade trätt i tjänst som finansminister. Jens-faktorn har bidragit till att AP har gått från uträknat till största parti. Jonas Gahr Støre avvärjde ett internt uppror och dessutom kunde partiet vara mer sig självt efter SP:s avhopp.

Lägg därtill omvärldsfaktorn. Støre utlovar trygghet for fremtiden. Men trots ett väljarstöd på 28 procent och att han är den mest efterfrågade statsministerkandidaten, kan inte Støre själv känna sig helt trygg när det gäller framtiden.

Visst lutar det mot en fortsatt enpartiregering, men att döma av opinionsläget kan småpartiernas öde bli avgörande. Det vill säga om de hamnar över fyraprocentspärren som ger utjämningsmandat, eller inte. Støre behöver Miljøpartiet de Grøne för att tillsammans med Rødt, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet bilda en politiskt spretande majoritet. En borgerlig regering kräver att både Venstre och Kristelig Folkparti lyckas – och att bråket om vem som ska bli statsminster löses ut.

Det lär bli mycket nagelbitande på valkvällen.

Ledare i Svenska Dagbladet 31 augusti 2025.

Read More

Relationen med en vindflöjel

By: admin
25-08-2025
Donald Trump, EU, Nato, Vladimir Putin

Amatörernas julafton är ett sätt att sammanfatta modus vivendi under administrationen Trump II – med presidenten själv som den största tomten. Det politiska hantverket är därefter, men ingen behöver tveka om att färdriktningen är America First. Och förstås Trump First med dess kombo av maktlystnad och girighet.

Argument inlindade i smicker går hem. Världens mäktigaste man lider av samma problem som drottningen i sagan om Snövit. Hon som stod framför en magisk spegel som alltid slog fast att drottningen var vackrast i landet. Världen räds de politiska konsekvenserna av att som spegeln en dag svara att det är Snövit som är vackrast. Därav variationerna på temat storhet när Europa möter Trump.

Ryssland fjäskar också, men förlöjligar eller ”trollar” honom samtidigt. Och det går uppenbarligen an. Trump verkar uppriktigt glad över att den ryske diktatorn och krigsförbrytaren ger uttryck för att gilla honom. Så den utrullade röda mattan i Anchorage var lika naturlig som att Putin mottogs med applåd. Kanske Putin är ett slags förebild. I alla fall sett i perspektiv av den pågående processen i USA av ”statsövertagande”, ”kommandokapitalism” och ”oligarkifiering”.

Samtidigt är presidenten som en lynnig vindflöjel. Ena dagen tycker han si men efter nästa möte i stället så. Detaljer betyder intet. Ett fredsavtal som det tar år att förhandla fram mellan Ryssland och Ukraina ser bättre ut i den självutnämnda fredsfurstens ögon, än en permanent vapenvila som kan träda i kraft omedelbart.

Så Putin kan lugnt fortsätta kriget och glömma hotet om verkligt hårda sanktioner. Eller så ändrar Trump sig igen.

Och avtal är inte till för att hållas utan för att brytas.

Att politiken kan kastas om från en dag till en annan gör det ännu svårare för Europa att förhålla sig till hur den ska bemötas. Detsamma gäller aversionen mot konkretion och detaljer. Det lät som något tänkbart positivt när Trump öppnade för säkerhetsgarantier till Ukraina, men var förstås bara luft. Det hastigt påkomna talet om att leverera vapen för angrepp inne i Ryssland röner sannolikt samma öde.

Den transatlantiska länken var grundad i en värdegemenskap byggd kring grundstenar som demokrati och rättsstat i enskilda länder, försvarsalliansen Nato och ett internationellt system med institutioner som världshandelsorganisationen WTO. Den gemenskapen finns inte längre. Ingen behöver heller tvivla på att Trump-administrationen inte gillar Europa. Länken är bruten.

Samtidigt måste Europa av både säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl förhålla sig till världens mäktigaste land. Det innebär att odla relationer baserade på sammanfallande intressen. Så vad kan göras?

I rapporten ”Rebalancing transatlantic relations – a roadmap for 2030” från tankesmedjan German Marshall Fund är en utgångspunkt att lägga det som har varit åt sidan och starta på nytt i en tid där den globala maktbalansen ändras. Man påminner om att EU och USA tillsammans bildar världens största handels- och investeringsområde, har ett långtgående säkerhetspolitiskt samarbete och ett strategiskt intresse av att möta utmaningen från Kina.

Om partnerskapet också fortsättningsvis ska vara en bärande bjälke i världen, måste de politiska motsättningarna överbryggas. USA och Europa behöver tillsammans gå i bräschen i fråga om teknologisk innovation och regulatoriskt nytänkande. Men är det möjligt? Det är inget fel på strävan, men är inte alla de goda idéerna – bortsett från ett större europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten – allra mest en akademisk övning?

Det är klokt att höja blicken, men risken är att man då inte ser vad som pågår på marken.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 augusti 2025.

Read More

Kriget har kommit till ett yrvaket Norge

By: admin
15-07-2025
Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Nationell säkerhetsstrategi, Norge, Säkerhetspolitik

På Frigøringsdagen den 8 maj i Fanehallen på Akershus festning lanserade statsminister Jonas Gahr Støre Norges första nationella säkerhetsstrategi. Han yttrade också för första gången att Norge skulle kunna hamna i krig. Liksom tidigare formas dock Rysslandspolitiken kring ”avskrekking og beroligelse”. Kort sagt, begreppsmässig kontinuitet och innehållsmässig förändring.

Strategin är betydligt kortare (16 sidor) än den svenska motsvarigheten. De fluffiga målformuleringarna är inte saknade. Däremot hade det varit befogat med mer om den inre säkerheten och hur den hänger samman med den yttre. Som man gör i den svenska.

Strategin slår fast att Norges säkerhetsintressen är:

  • Et fritt og selvstendig Norge.
  • Et sterkt demokrati.
  • En åpen og omstillingsdyktig økonomi.
  • Et trygt og tillitsfullt samfunn.
  • Et alliert fellesskap og samhold i Europa.
  • En verden som søker løsninger basert på folkeretten.

Av det följer tre fokusområden: snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet.

Till styrkorna hör konstaterandet att Rysslands krig mot Ukraina är ett hot mot fred och säkerhet i hela Europa.

Förslaget om en nationell säkerhetsstrategi lades först fram i Forsvarskommisjonens rapport Forsvar for fred og frihet, som också utgjorde ett viktigt underlag för den nu gällande Langtidsplan for 2025–2036. Det kan dock noteras att strategin inte tillkom på regeringens initiativ utan är en beställning från Stortinget. Framöver ska strategin förnyas vartannat år för att vara up to date.

I samband med presentationen av den nationella säkerhetsstrategin hade ett naturligt inslag varit att inrätta en nationell säkerhetsrådgivare, som skulle kunna ha en övergripande strategisk syn på ett läge i förändring.

Det hade varit att följa Forsvarskommisjonens rekommendation om att uppvärdera Regjeringens sikkerhetsutvalg (“det nationella säkerhetsrådet”) och ge Statsministerns kontor (“statsrådsberedningen”) uppgiften att och resurser för att se till att säkerhetsstrategin tränger ned och genomförs i förvaltningen.

Också på Stortingets initiativ (vedtak 749) ska regeringen varje år avrapportera hur arbetet med genomförandet av LTP 2025 framskrider. Regeringen har levererat i en skrivelse till Stortinget  med huvudbudskapet att det i stort går enligt plan. Stortingets granskning är dock framskjuten till i höst.

Tanken är god men frågan om hur väl den kan fungera. Stortinget har inte något eget organ som kan stå för en bred kvalificerad granskning.

Hanteringen av etableringen av specialstyrkor i Ramsund (SOTG) är ett exempel på problemet med egenutvärdering. Redan 2023 slogs Forsvaret larm om brist på pengar – och på den vägen har det varit. Under tiden har regeringen felinformerat Stortinget om att allt löper på som det ska. Media slog larm och sedan gick vidare till Stortingets kontroll- og konstitusjonskomité (Konstitutionsutskottet).

Nu är förhoppningen att styrkan i alla fall ska vara på plats 2028.

Exemplet Ramsund understryker den kritik mot LTP 2025 som förre forsvarssjefen Sverre Diesen har riktat mot obalansen mellan satsningen på ny materiel respektive drift. Att 50 procent går till materielinvesteringar indikerar en kommande brist vad gäller driftkostnader för träning och övningar. Alltså det som är avgörande för utnyttjandet av materielen. Diesen menar att balanspunkt bör vara 30–70 och efterlyser att det görs en prioritering av den materiel som bör införskaffas.

Det saknas inte heller övergripande kritik. I en analys från Forsvarets forskningsinstitutt har man pekat på hög risk för underfinansiering, otillräcklig förmåga att genomföra materielinvesteringar, brist på kvalificerad personal samt ett större klimatavtryck. Prioriteringar efterlyses.

Till ekvationen LTP 2025 hör dessutom att sektorreformen F24 ska leda till snabbare beslutsprocesser och ge incitament för de respektive försvarsgrenarna att ekonomisera med resurserna.

Lösa boliner, silos och situationsförståelse

När det gäller civilt försvar står frågan om krig överst på agendan i Sverige. I Norge är fokus snarare på kris. Också på detta område finns styrningsproblem. Sedan länge har planer för att stödja militären gjorts upp centralt men dessa har sedan inte följts upp i regioner och kommuner.

I en granskning gjort av den norska Riksrevisjonen utpekas Forsvarets bristande kommunikation av vilka behoven är ett huvudproblem. Det övas inte i tillräcklig grad och det ligger kanske i sakens natur om det är oklart vad som ska övas. Ett tillkommande problem är kommunstrukturen med ett stort antal småkommuner. Utsira är den minst med 215 invånare (1 jan 2024).

Den förklaring som anförts till varför planer har blivit liggande i byrålådan är att man inte trott att det skulle behöva tas i bruk.

Här behövs det ett omtag i fråga om civilt försvar– och kanske kan det komma i kölvattnet på den nationella säkerhetsstrategin.

Bristen på stridvästar är ett annat exempel på en kvarhängande situationsförståelse och bristande styrning. Nya stridsvästar skulle egentligen ha delats ut 2023 men är nu på gång. Problemet är att beställningen avser en personalstyrka på 40 000 medan den totala styrkestrukturen uppgår till 70 000 (och ska dessutom växa).

En förklaring är att beställningen (i enlighet med Forsvarsdepartementets önskan) gjordes när det rådde en annan beredskapsnivå än nu.

Ett norskt företag som 2005–2020 levererade datatjänster till ett av Forsvarets kommunikationssystem skedde delvis med personal i S:t Petersburg. Företagets tjänster har även tagits i bruk för Equinors övervakningssystem – över och under vattenytan – av ca 70 rigginstallationer.

Kanske visar exemplen på hur den goda Rysslandsbilden hängde kvar efter 2014. Samtidigt är det 2025 oklart om avslöjandena leder till åtgärder eller inte.

Direktoratet for eksportkontroll og sanksjoner (DEKSA) fick i januari 2025 information från Finanstilsynet om att ett norskt företag utställde falska försäkringsdokument, som möjliggjorde för den ryska skuggflottan att undgå kontroll i Östersjön.

Det dröjde två månader innan norska UD och PST informerades. Myndigheten som har ett särskilt ansvar för dialog med andra stater i fråga om sanktioner mot Ryssland, struntade dessutom i att informera utanför landets gränser. Man hade inte plikt att göra det. Den finlänska myndighetet fick information genom media som avslöjat saken.

Vad gäller sanktionerna så kan det också konstateras att Norge har en tendens att dröja med implementeringen. Till bilden hör att man valt en annan policy än EU i fråga om möjligheten för ryska fiskebåtar att angöra (några få) norska hamnar. Man tillåter även vittvätt av rysk fisk för vidareexport till EU.

Skrivningarna om Kina i den nationella säkerhetsstrategin är tydligare än vad som hade kunnat befaras. Återstår att se om kinesiska drönare får fortsätta att övervaka stamnätet för el alltmedan kinesiskt byggda bussar trafikerar E-tjänstens huvudkvarter.

Den nationella säkerhetsstrategin kan bidra till en mer samstämd situationsförståelse och mindre silotänkande. Det är till exempel svårt att förstå hur norska UD våren 2025 – och samtidigt som strategin var under utarbetande – låta den norske arktisambassadören i våras delta (via videolänk) på en Putinkongress i Murmansk (Arctic forum).

Fregatterna blir ett vägval

En tvistefråga som har lösts ut är var Nato:s nya luftoperationskommando skall ligga i Norge. Valet föll på Bodø där också Forsvarets operative hovedkvarter är beläget. Ett motiv för det valet är önskan om en större Nato-närvaro i Nordnorge. Kritiker hävdar att det också var regionalpolitik. En fördel med Rygges närhet till Oslo-området hade varit möjligheten att lättare rekrytera norsk- och Nato-personal.

En fråga som ska avgöras i höst är val av fem nya fregatter till marinen. De är en del i den storsatsning på marinen som görs, och som inkluderar sex ubåtar från Tyskland och 28 övriga fartyg som byggs i Norge. Striden om fregatterna står mellan Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Valet handlar förstås om behov, prestanda, tid för leverans, pris och industrisamarbete, men också om politik.  Införskaffandet av amerikanska F35 gick på autopilot, men är det fortfarande en självklarhet att välja USA.

I säkerhetsstrategin beskrivs USA som Norges främste allierad och Norge ”ska bidra till att bevara USA:s engagemang för vår säkerhet”. Samtidigt säger man med ett nytt tonfall att det ”råder osäkerhet om den transatlantiska relationen”. Å andra sidan lyfter man fram viljan av ett närmare samarbete med EU på en rad områden. Det gäller också försvar och säkerhet. Sedan 2024 har Norge ett strategiskt samarbetsavtal på området med EU. Det har också öppnat upp för norsk medverkan i EU:s pågående upprustning av försvarsindustrin.

Fregatterna blir ett vägval. Det eviga norska mantrat när det gäller EU är viljan att samarbeta med Europa. Faller valet på en annan leverantör än USA blir det en signal om att Norge verkligen vill vara en del av Europa.

Kort sagt, det är mycket för de två politiskt huvudansvariga i försvarsdepartementet.Tore Sandvik är sedan början av 2025 Norges försvarsminister i Støres enpartiminoritetsregering. I sitt långa tidigare värv har Sandvik allra mest erfarenhet av att under två decennier ha jobbat som regionpolitiker.

Ansvaret för det praktiska genomförandet av LTP 2025 ligger hos statssekreterare Marte Gerhardsen. Hon har en bred erfarenhet men inte från försvarssektorn. Närmast kom hon från en anställning som chef för skolorna i Oslo.

Artikel på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 15 juli 2025.

Read More

Trumps presidentskap är en amerikansk tragedi i realtid

By: admin
26-06-2025
Donald Trump, Rättsstat, State Capture, USA

Både individer och samhällen vill hålla sociopater borta. Isolering eller förvisning fungerar då som skyddsmekanismer, skriver Harvardprofessorn Stephen Greenblatt i boken ”Tyrant: Shakespeare on power” (Vintage 2019). Därför är despoti inte normen i sociala organisationer.

Ändå kan det hända.

Och händer gör det förstås i Shakespeares tragedier med Richard III som ett av de främsta exemplen; pjäser som Greenblatt beskriver som samhällskritik förklädd i historisk dräkt. Bakom den litteraturhistoriska diskursen ägnar sig Greenblatt själv åt detsamma.

Tyrant har en omisskännlig undertext hämtad från Donald Trumps första presidentperiod. Boken är lärd, smart och i kraft av igenkännandet lätt obehaglig.

Greenblatt frågar sig hur var det möjligt för en person som Gloucester, den blivande Richard III, att förmå ett land att både överge egna ideal och gå emot egna intressen. Han var en instabil bedragare och notorisk lögnare. Och samvetslös: ”Varje man som vill leva gott må försöka lita till sig själv och leva utan samvete.”

Trots att ingen egentligen behövde tveka om hans olämplighet, vacklade ändå de institutioner som skulle ha gjort det omöjligt för Gloucester att bestiga tronen.

En faktor var oförsonlig partipolitik, en annan ett populistiskt utnyttjande av vanligt folk. En tredje rör människorna runt Richard; deras intressen och psykologi i mötet med den blivande kungens ondska. I rollbesättningen återfinns de som väljer att normalisera det onormala, drivs av egenintresse, är alltför rädda eller saknar förmåga att reagera. Eller rätt och slätt vägrar inse vem han faktiskt är.

En variation på temat är att Gloucesters agerande ansågs vara så otänkbart att man inte ens märker när det otänkbara ändå händer. Andra har visserligen insett vem han är men tror att det nog löser sig; att löften kommer att hållas och institutioner hållas i hävd.

Till bilden hör att människorna som omger tronpretendenten agerar på basis av osäker kunskap, yttre press eller bara känslomässigt. Samtidigt sprids konspirationsteorier i syfte att tysta skeptiker och skapa förvirring i syfte att minska risken för protester som annars skulle ha kunnat uppstå. Och allt går väldigt snabbt.

Väl på tronen omger tyrannen sig med folk av samma skrot och korn i en miljö präglad av smicker, skamlöshet och en otålig vilja att snabbt få bestämma. Impulsen betyder allt. Fakta betyder intet. Det räcker för tyrannen att slå fast vad som är sant och inte sant.

Och så blir det som det blir.

I Shakespeares persongalleri spelas huvudrollerna av personer som gör karriär genom att spela både på oro och det lägsta hos människor. Tyranniet underlättas sedan om det utövas i skenet av en föreställning om att systemet egentligen är detsamma som tidigare. Samtidigt blir det kaos i brist på administrativ förmåga eller en fruktbar framtidsvision.

Greenblatt gör observationen att Richard III fascinerar och charmar åskådarna trots fulheten, aggressiviteten, den giftiga humorn och den självpåtagna rätten att vräka ur sig vad som helst om vem som helst. Också här leds tanken till Vita huset. Trump talar visserligen osammanhängande och kryddar friskt med medvetna eller omedvetna lögner, men som det tycks likväl från hjärtat. Trumps ”kontrollerade anarki” kan ge ett intryck av autenticitet. Andra politiker levererar polerade talepunkter.

Maktanalysen av tragedierna har inte blivit mindre relevant sedan Trumps återkomst till Vita huset och till skillnad från förra gången med ett gäng pådrivare. Statsövertagande är målet. Alltså en politik som innebär att via statsapparaten prioritera privata intressen på bekostnad av statens. Presidentämbetet har gjorts till en pengamaskin för familjen Trump.

Politiken är transformativ. USA ska bli ett annat, ett auktoritärt politiskt system med kung Donald i huvudrollen. Konstitutionens grundläggande maktdelningsprincip är ett hinder i maktutövningen. Institutioner som domstolarna, kongressen och centralbanken ska tämjas till lydnad. Så också universitet och kulturinstitutioner.

Kritiker ska tystas.

Det aggressiva genomförandet av deportationspolitiken som visats i scener från Los Angeles ska fördjupa bilden av hotfulla inre fiender. Allt understruket genom beslutet att utöver utlänningspatrullerna (ICE) i mask även sätta in nationalgardet och militär personal. Trump vill frammana en känsla av att USA står på randen till kaos.

Det är politiken som en teaterscen, vilket också illustrerades den gångna helgen, då Trump firade sin födelsedag och arméns 250 år genom att presidera över en militärparad i Washington. Det var både en manifestation av den ständigt närvarande narcissismen och en demonstration av vem som är befälhavare.

Allt toppat med ett stokastiskt beslutsfattande med nya besked i stort och smått från dag till annan.

I civiliserade stater, skriver Greenblatt, förväntas de politiska ledarna uppvisa ett minimum av självkontroll samtidigt som de förhoppningsvis har egenskaper som anständighet, respekt för andra och för de institutioner som bär upp staten.

Tyrant är en påminnelse om en amerikansk tragedi som utspelas i realtid; en påminnelse om att se Trump för den han är. Viljan till makt sträcker sig dessutom till ett Europa och ett EU som, trots alla skavanker, bärs upp av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet. En civilisation som utgör motsatsen till Trumpregimens värdegrund.

Så ser de nya villkoren ut för det transatlantiska samarbetet.

Krönika i Altinget 25 juni 2025.

Read More

Natomöte i förhöjt säkerhetsläge

By: admin
25-06-2025
Donald Trump, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Upptakten till Nato-toppmötet i Haag hade kunnat vara bättre. I Rom deklarerade den italienske försvarsministern att Nato (och EU) tillhör en förgången tid. Från Bratislava hördes tal om att neutralitet kanske vore bättre än medlemskap. Ledande tyska socialdemokrater ville – liksom ADF och Die Linke – värma upp relationerna till Kreml. Spaniens premiärminister Sanchez med en Nato-fientlig koalitionspartner körde en egen version av Dario Fos fars ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Och bland Natoländerna är han inte ensam om den hållningen.

Och så Iran. Framtiden i regionen var osäker redan innan Donald Trump aktivt valde att gå in på Israels sida i kriget mot mullorna i Teheran. Glöm det där med kärnvapen, är budskapet levererat i form av bunkerbomber från B-2 Spirits. Men är det troligt med en fundamentalistisk regim vars kärnvapenprogram varit själva juvelen i dess arsenal? Kanske blir svaret en enkel ”smutsig bomb” bestående av en sprängladdning och radioaktivt material? 

Frågan är också om ett desperat Iran väljer att utvidga stridsscenen regionalt genom attacker mot amerikanska baser. De lär i sådana fall inte bli obesvarade. En stängning av Hormuzsundet ligger även i korten och därmed ett stopp för den internationella sjöfarten. En möjlig konsekvens blir att priset på olja och gas skjuter i höjden.

Mer av den hybrida krigföring som Iran regelmässigt riktar också mot Sverige är att vänta. Terrorhotet ökar. Ännu ligger dock terrornivån kvar på tre, det vill säga att dåd är tänkbara men Sverige anses inte vara ett prioriterat mål.

Och så står frågan om Trumps nu önskade regimskifte i kön av osäkerheter.

En sak som däremot är säker, är att Ali Khameneis kompisdiktator i Kreml inte enbart beklagar utvecklingen. Kritiken från Putin mot Israel och USA har inte låtit vänta på sig, men för honom är det ändå kriget mot Ukraina som är prio 1. Det kan nu hamna ännu mer i skymundan.

Ukraina borde ha varit en huvudpunkt men blir knappt ett kommatecken. Det är osäkert vad president Zelenskyj kommer att inviteras till, det finns en rädsla för att Trump ska spåra ur. Så absurt är det. Men det är värre än så.

Vid toppmötet i Washington 2024 slogs det fast att Ukraina har rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val och att landets framtid finns i Nato. Medlemskapet beskrevs som oåterkalleligt. I det utkast till slutdeklaration som cirkulerat inför veckans möte nämns inte ens Ukraina. Ryssland utpekas som ett hot mot Nato, men till skillnad mot tidigare, inte som aggressor i kriget mot Ukraina.

Det är Trumpfaktorn. Han gillar Putin.

Men som ett minimum borde det finnas med en formulering om att Natos ”öppna-dörren-politik” i förhållande till medlemskap står fast. Och vore det inte på tiden att för gott begrava det vilande Nato-Rysslands-rådet? Rådet bildades 2002 med sikte på en allt närmare relation mellan parterna. Alltså i en annan tid än den som vi lever i sedan länge.

Den allt överskuggande frågan i Haag blir i stället Trumps uppmaning: Show me the money. Kravet är att alla medlemsstater ska binda sig för att lägga fem procent av BNP (till skillnad från dagens två procent) på försvar.

Det är en självklarhet att Europa ska ta ett större ansvar för säkerheten. Det ska Trump i alla fall ha. Det borde ha skett för länge sedan. Då hade krisen inte stått för dörren som den nu gör. För generalsekreteraren Mark Rutte gäller det nu att hitta en formel för ökningen som alla kan leva med. Det politiska priset för oenighet är mycket högt.

Därför lär det bli åtskilliga välknådade formuleringar och kryphål i slutdeklarationen. På bordet ligger en uppdelning mellan militärt försvar och civilt, 3,5 respektive 1,5 procent. En utestående fråga är vid vilken tidpunkt målet ska vara uppfyllt. En annan är vad som ska ingå på den civila sidan. Klart är i alla fall att bistånd till Ukraina borde ingå.

Ryssland är en totalitär stat och ett land som anser sig ha rätt till andra länder och intressesfärer. Krig är den enda framtidsvision som Putin erbjuder. Därför är Ukraina den första försvarslinjen i Europa. För att hålla den krävs mer avancerade vapen som kan göra mer skada i Ryssland, ekonomiskt stöd till vapentillverkning och mycket mer. För Trump är däremot Ukraina inte viktigt. Han vill bara få slut på kriget och öppna för business med Kreml.

Den 1 juli tar Danmark över från Polen som ordförande i Europeiska rådet. Prioriteringarna är tydliga och ambitionen är hög: 2030 ska Europa kunna försvara sig på egen hand; att bli herre i eget hus genom samverkan mellan EU och Nato. Och mycket är redan i process för att både ge finansiella möjligheter till nationella satsningar på försvar och uppbyggnad av försvarsindustri.

Men att om fem år ha alla de strategiska förmågor som USA nu ensamt står för, är dessvärre inte realistiskt. På vägen gäller det därför att även framledes vårda relationen till Vita huset och bara ta strid när det verkligen är allvarligt. Detta trots den auktoritära politiken på hemmaplan och tiraderna mot den europeiska civilisationen.

Även när Trump flyttat ut kommer dessutom förbindelserna inte att bli som de en gång i tiden var när Europa verkligen var viktigt för USA. Närvaron kommer att minska. Fokusområdet är Kina. I Europa är det bara Arktis som riktigt räknas militärt i Vita huset.

Hotet om att ta Grönland med militära medel var oförlåtligt i förhållande till en allierad. I grunden handlar det dock om behovet av att möta hotet från Rysslands kärnvapenbärande ubåtar på Kola. Politiken understryks av att ansvaret för Grönland nu har flyttats från det amerikanska Europakommandot till U.S. Northern Command som har fokus på att beskydda USA.

Inför Haag-mötet har det inte avhörts några nya hot från Trump om att lämna Nato. Och trots varningar om motsatsen har försvarsminister Hegseth tidigare utnämnt en ny SACEUR, den högsta militära befattningen i Nato och som alltid är en amerikan. Han har också fastslagit i Interim National Defense Strategic Guidance att kärnvapenparaplyet över Europa fortfarande är utfällt.

Men det är omöjligt att veta hur lös förbindelsen är eller hur lite som som ska till för att den ska brytas. Trump är ju mer känd för känslomässiga infall och egenartade verklighetsföreställningar än att vara genomtänkt.

Det är en styrka att Riksdagen enhälligt ställt sig bakom det nya femprocentsmålet. Att Sverige dessutom ligger i framkant vad gäller medlemskapet i form av styrkebidrag stärker vår och alliansens försvarsförmåga. Det ger dessutom Sverige extra tyngd både i Nato och i EU.

Och än så länge rullar arbetet på i Nato som vanligt. Svensk försvarsförmåga stärks i detta nu genom bilateralt samarbete med till exempel Finland, regionalt i Norden-Baltikum, och inte minst inom ramen för det minilaterala av britterna ledda Joint Expeditionary Force. Det är ”garderingsstrategin” om Donald Trump plötsligen får för sig att minska USA:s engagemang till den grad att alliansen i praktiken inte längre kan fylla sin funktion att avskräcka och försvara. 

Det kan också bli ett kort farväl. Allt som tidigare inte troddes möjligt är nu möjligt.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 juni 2025.

Read More

Polsk riksdag efter presidentvalet

By: admin
03-06-2025
Donald Trump, Donald Tusk, personalpolitik, Polen, Presidentval, Totalförsvaret

Premiärminister Donald Tusk borde ha kunnat se fram emot presidentvalet i Polen med tillförsikt. Med hög tillväxt och låg arbetslöshet på hemmaplan skulle Medborgarplattformens Rafał Trzaskowski kunnat sola sig fram till valseger. Detta i kombination med en allt starkare ställning för Polen på den europeiska scenen.

I den första valomgången blev dock Warszawas borgmästare Trzaskowski bara marginellt större än högernationalistiska Lag och rättvisas (PIS) politiska nykomlingskandidat Karol Nawrocki. I den andra förlorade han med 49,1 mot 50,9 procent.

Nawrocki var tidigare endast känd för sin del i genomförandet av PIS heroiserande historiepolitik rörande andra världskriget och Förintelsen, som inkluderade lagstiftning riktad mot forskning som ”förtalade” Polen eller polacker. I valrörelsen återkom han till det temat.

Nu väntar en ännu mer aggressiv version av den obstruktionspolitik som den nuvarande presidenten Andrzej Duda har stått för. Han har använt rätten att stoppa lagstiftning genom veto – som Tusks regeringskoalition inte har nog mandat i parlamentet att upphäva. Det kan förväntas att Nawrockis sikte är inställt på att öka den redan starka polariseringen inför parlamentsvalet 2027, eller att framkalla en regeringskris som leder fram till nyval.

Starka ekonomiska tal på makronivå räckte inte. Utgången kan ses som en koalition runt välkända missnöjen som migration och miljöpolitik, offentlig välfärd och bostäder, som vi också ser på andra håll i Europa. Det finns också en Ukrainafatigue bland polackerna. Och så är väldigt många trötta på Tusk, som antingen anses leverera för litet av utlovad politik eller för mycket.

Presidentvalet återspeglar att Polen är ett vanligt europeiskt land i fråga om den växande högernationalismen. I första valomgången fick Słavomir Mentzens högerradikala Konfederationsparti 14,8 procent och ett öppet antisemitiskt parti 6,3. Nawrocki har flirtat med båda partierna. Det lönade sig.

Framemot kommande parlamentsval kan dock Mentzen med sin framtoning, lite lik Trump, bli en allvarlig utmaning för PIS. Konfederationspartiet var största parti i åldersgruppen 18–39 år. Det återspeglar det faktum att det också finns en PIS-trötthet.

Polen ingår i Trumps planer på att Make Europe Great Again. Nawrocki fick ett fototillfälle med MAGA-chefen själv i Vita huset. USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem var till och med på plats för att ge draghjälp i valet. Nu väntas den blivande presidenten bli ett verktyg i den anti-europeiska politik som numera är amerikansk utrikespolitik. Och som inkluderar EU.

I Polen är stödet för EU-medlemskapet solitt, så någon polexit finns inte på kartan. Det återstår dock att se i vilken grad som EU-skeptiske Nawrocki kommer att kunna påverka politiken i allvarstid med en europeisk union stadd i förändring. Ett annat osäkert kort är om relationerna till Ukraina kommer att försämras; risken finns i alla fall.

Det som ligger fast är att Polen förblir en bärande bjälke i försvaret av Europa. Men med Trzaskowski i presidentpalatset hade regeringen Tusk både kunnat fortsätta arbetet med uppröjningen av rättsväsendet och infria tidigare vallöften. I stället blir det mer polsk riksdag och en fortsatt dragkamp om vilket slags land Polen ska vara. 

Ledare i Svenska Dagbladet 2 juni 2025.

Read More

S-medlemmarna kvar i förfluten tid

By: admin
28-05-2025
Försvarspolitik, Israel, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Socialdemokraterna

Socialdemokraterna är ett parti i medvind. Det är dock långt fram till valdagen. I ofärdstid har försvar och säkerhetspolitik blivit viktigare i opinionen. Samtidigt har Magdalena Andersson problem med att övertyga väljarna om att hon kan erbjuda dem ett säkrare regeringsalternativ än Ulf Kristersson. Därför är motionerna till kongressen från de partiaktiva extra intressanta. Vad säger de om den politiska viljan?

Den interna kritiken mot Socialdemokraternas kovändande linjebyte i fråga om medlemskap i Nato återspeglas inte i form av några motioner om utträde. Entusiasmen är dock begränsad inför vad som beskrivs som en ”obefogad kursförändring” att ansluta sig till en ”militärisk organisation”. Kort sagt, Sverige har inte kommit hem utan snarare gått bort sig.

Ibland uttrycks i motionerna förståelse för att säkerhetsläget motiverar en större försvarsbudget. Synpunkten att det i stället handlar om kostnad för Nato-medlemskapet finns också. En annan är att Sverige bör vara pådrivande för införandet av ett demokratikrav i Nato. Detta ska även inkludera möjligheten till uteslutning; ”Sverige ska endast ha försvarssamarbete med demokratier.”

Det hade inte varit förvånande om Rysslands krig mot Ukraina och behovet av ökat svenskt stöd, hade gjort ett starkt avtryck i motionsflödet. Men icke.

Kritik av Israel och krav på olika sanktioner engagerar desto mer. En feministisk utrikespolitik står också stark bland de partiaktiva. I den ingår mer biståndspolitik som en delmängd. En annan handlar om kärnvapen.

Ett återkommande krav är att Sverige ska ratificera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Ett annat är ett svenskt förbud mot kärnvapen i freds- och/eller krigstid. I praktiken skulle det innebära att sätta punkt för medlemskapet i Nato.

Det är förstås bra att S-aktivister är intresserade av beredskap och civilt försvar, mindre bra att så få motioner rör det militära försvaret. Vapenexporten ska både minska och öka. Signifikativt för det dominerande ”tänket” är att en nationell strategi för fred och säkerhet efterlyses.

Motionernas tyngdpunkt kan ses i relation till hur partiets sidoorganisationer ser på världen. Kvinnoförbundet vill ha en feministisk utrikespolitik, stoppa den patriarkala krigskulturen och att Sverige ska förbli alliansfritt. I ”allianssamarbeten” ska Sverige ”verka för fred och nedrustning”. Nato är till och med ett ord som inte S-kvinnorna kan nämna. Det gör inte heller SSU i sitt program för försvarspolitik.

Ingen behöver heller tveka om att Socialdemokrater för tro och solidaritetsaknar den militära alliansfriheten genom vilken Sverige kunnat spela en viktig fredsroll i världen. Medlemskapet i Nato får inte leda till kompromisser ”i arbetet för nedrustning, folkrättens principer och för främjandet av mänskliga rättigheter”.

Tankesmedjan Olof Palmes internationella center framhåller att ökad ”upprustning i militär försvarsförmåga i Sverige bör i högre grad vägas mot demokratistärkande insatser, såsom utökat bistånd, fattigdomsbekämpning och jämställdhetsfrämjande arbete”. Man efterlyser ett ”paradigmskifte” med fokus på ”gemensam säkerhet, baserad på dialog och samexistens” och med en ny fredsrörelse som katalysator.

För Magdalena Andersson är partiaktivisternas alla viljor en barlast som inte direkt garanterar för en trygg seglats. Lägg därtill att stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är en förutsättning för Anderssons comeback. Båda partierna är emot Sveriges medlemskap i Nato.

För att inte göra partiet omöjligt i Rosenbad har MP accepterat faktum och ska inte verka för utträde. V tiger ännu i saken men för en taburettsökande Nooshi Dadgostar är valet i realiteten detsamma. Motviljan mot ”kärnvapenalliansen” finns dock kvar. V kräver lagstiftning som förbjuder kärnvapen i Sverige och permanent basering av utländska trupper. Så även MP.

Till orosmolnet vid ett regeringsskifte hör att de båda möjliggörarnas retorik och politik i långa stycken överensstämmer med den från ”fredsrörelsen” inom S. Vid ett regeringsskifte får alltså V och MP inte bara inflytande, utan ökar dessutom påverkanskraften för dem inom Magdalena Anderssons parti som drömmer om en annan tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 maj 2025.

Read More

Norge är ännu landet utanför

By: admin
19-05-2025
EES-avtalet, Erna Solberg, EU, Jonas Gahr Støre, Norge

Det norska nationaldagsfirandet 80 år efter krigsslutet sker i skuggan av ett pågående krig i Europa. Allvaret underströks när statsminister Jonas Gahr Støre på Frigjøringsdagen 8 maj lade fram Norges första nationella säkerhetsstrategi. I den slås fast att säkerhetssituationen är den mest allvarliga sedan andra världskriget. Och för första gången sedan Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 varnade Støre för risken att Norge skulle kunna drabbas av krig.

Inte oväntat pekade Støre på osäkerheter knutna till bland annat Trump (utan namns nämnande) och Kina. Strategin rymmer också problematiken att teknologi, ekonomi och säkerhet vävs samman på ett nytt sätt. Han lyfte även fram gråzonen i vilken det är svårt att se skillnad mellan krig och fred. Slutsatsen var att ”verden på kort tid har blitt farligere og mer uforutsigbar”.

Det hade inte varit otänkbart att detta skulle ha påverkat det norska utanförskapet i förhållande till EU. Särskilt som man i säkerhetsstrategin faktiskt tar fasta på hur EU förändras i fråga om säkerhetspolitisk roll, försvar och konkurrenskraft.

Men icke. I stället är det vanliga visan om EES-avtalets förträfflighet som i praktiken innebär att Norge genom detta (och en rad hängavtal) importerar mest EU-lagstiftning. Detsamma gäller viljan att i alla fall få vara med på ett samarbetshörn, till exempel i fråga om försvar och hälsa, men då utan krav på medinflytande.

Medlemskap är en icke-fråga. Och det är egentligen inte förvånande. Visserligen blåser det EU-vindar i opinionen, men i en mätning i våras var det ändå 48 procent som sade nej mot 41 procent ja. Bland partierna är det bara småpartierna Venstre och Miljøpartiet De Grønne som både är för och talar för saken. Høyre är också för medlemskap men är tyst. Arbeiderpartiet är splittrat och vill inte heller ha någon diskussion.

Alla andra säger njet i syfte att bevara myten om selvråderetten; yttervänstern i Rødt, vänstern i Sosialistisk Venstreparti, kyrkliga Kristelig Folkeparti, landsbygdpopulistiska Senterpartiet och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Alla utom KrF vill dessutom säga upp eller i praktiken säga upp EES-avtalet.

Det är upplagt för att valet till Stortinget i höst blir en rysare. Oavsett om det blir Jonas Gahr Støre eller (troligen) Høyres Erna Solberg som triumferar, kommer regeringsbildaren att tvingas stödja sig på partier för vilka myten om det självbestämmande utanför-landet är idealet. Därför är det kanske lika bra att ett bromsande Norge förblir en policy-taker i en tid när EU genomgår en genomgripande dynamisk utvecklingsprocess – som fördjupar integrationen på både det ekonomiska och säkerhetspolitiska området.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2025.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.