Gästar podden hos Svenska Dagbladets ledarredaktion.
https://www.svd.se/a/JQ7X5X/en-forklaring-av-hur-svensk-forsvarspolitik-har-utvecklats
Read MoreHan var en komiker som spelade president i en tv-serie. Och i den ukrainska versionen av Paddington var han rösten till den lilla björnen från Peru med den stora hatten. Så tog livet en annan vändning. Volodmyr Zelenskyj blev politiker, och är sedan 2019 Ukrainas president.
På kvällen den 25 februari 2022 höll Zelenskyj ett kort tal till nationen. Det hade gått 38 timmar sedan ryska stridsvagnar börjat rulla in över gränsen som en del av den fullskaliga invasionen och strider pågick runt om Ukraina. I videon ser man honom tillsammans med några medarbetare. Presidentpalatset skymtar i bakgrunden. Han är tagen men samlad:
”God kväll, allesammans! Vi är alla här. Soldaterna i armén är här. Medborgarna är här. Vi försvarar vår självständighet och vårt land. Och från och med nu är det så som det kommer att bli för alltid.”
Talet var en kraftfull dementi av ryktet som spreds om att han hade flyktat landet. Det var också ett besked till medborgarna om att han tänkte stanna på sin post. Orden manade till motstånd. Det avslutades med de två ord som också vi kan utbrista i: ”Slava Ukraini!”
Om Zelenskyj hade accepterat erbjudandet från USA om att evakueras ut ur Ukraina, är det inte osannolikt att motståndet hade fallit samman. Kort sagt, Putins militära specialoperation med sikte på snabb seger hade kunnat bli verklighet – och även vi levt i en annan och långt mer osäker verklighet.
I stället har de inledningsvis snabba ryska framryckningarna övergått i ett fastlåst ställningskrig, något som från rysk sida kombineras med riktade luftangrepp mot civila och civil infrastruktur. Putin har inte heller lyckats behålla hela den nyannekterade delen av Donbass. Den ryska militära förmågan visade sig vara uppblåst.
I själva verket har Putins revanschism och imperiedrömmande gjort Ryssland till biggest loser 2022 i den globala politiken. Några exempel: EU-länderna har snabbt frigjort sig från den ryska energibojan. Europa rustar upp och det transatlantiska bandet har stärkts. Sverige och Finland är på väg in i Nato.
Å andra sidan har Ryssland blivit ännu mer beroende av Kina.
Hur och när kriget kommer att sluta är ovisst. Men även om Ryssland skulle vinna, består de strategiska förlusterna. Ukrainas definitiva steg in i Europa som kandidatland till EU, skulle dock ersättas av Putinlandmodellens kombo av politisk diktatur och korruption.
Efter president Bidens spektakulära besök i Kyiv slog han fast att Putin kan avsluta kriget på en dag. Och det är förstås sant. Men det är knappast möjligt. Det är Putins krig och fälttåget är uppbyggt kring seger som enda möjlighet. Förlust vore förödande för Putins auktoritet och är något som skulle kunna leda till en kupp mot envåldshärskaren.
Således trampar Putin taktfast på i den ryska återvändsgränden. I hans tal till nationen inför årsdagen fanns det inte något som tydde på en vilja att slå in på en annan väg. De vanliga lögnerna stod på rad. Som att Ryssland inte hade börjat kriget och att Kreml nu gör allt för att få slut på det. Och igen skrämde han med kärnvapen.
I Putins värld tillkommer det Ryssland rätten att vara starkt. I lögnens rike utkämpas nu en existentiell strid för att överleva hotet från Väst. Alla måste därför sluta upp bakom flaggan och det ryska. Annorlunda uttryckt är kriget den nya normalen.
Det storskaliga kriget med syfte att utplåna Ukraina som nation går nu in på sitt andra år. Putin tror sig kunna segra genom att uthålligt mala ned motståndet i och utmatta stödet till Ukraina i Väst. Försvarsviljan är stark men utan det militära, ekonomiska och humanitära biståndet hade Ukraina varit förlorat. Utan stöd kan inte heller kriget vinnas. Därför är det klokt att räkna med mer av asymmetrisk krigföring från rysk sida. Men vi får inte låta oss förledas eller förtröttas. Ukrainas heroiska folk lider.
Krönika i Altinget 24 februari 2023.
Read MoreSoldaterna önskade till och med lycka till när konvojen på fem personbilar med kvinnor och barn skulle evakuera från ryskockuperade Peremoha. Det var mars 2022. Bilarna rullade i väg. Så kom skotten.
I ett ögonblick mördades sju personer. Inna och hennes treårige pojke var bland de som överlevde. Det gjorde inte hans storebror Yelisey Riabokon.
Sedan 2014 har Museum of Civilian Voices samlat mer än 60 000 ögonblicksbilder från krigets Ukraina. Tillsammans skapar rösterna en sorgesång som smärtar också på tryggt avstånd – och uppfordrar till att bistå en stat i Europa som kämpar för sin överlevnad.
Ukraina hade inte kunnat stå emot den fullskaliga invasionen utan militärt stöd från väst. Men det hade inte heller varit möjligt utan soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati.
Tusentals civila är döda. Mer än tio miljoner lever i inre eller yttre exil. Oron och överlevandets kringflackande vardag skildras av författaren Andrey Kurkov i ”Diary of an invasion” (Mountain Leopard Press 2022). Han beskriver hur kriget äter sig in i honom, och bildar en svulst som kommer att finnas kvar även när kriget tagit slut.
I dagboksanteckningarna ser Kurkov bakåt och konstaterar att ”Ukraina gav mig trettio år utan censur, utan diktatur, utan kontroll av det som jag skrev och sade.” Han ser också framåt och sätter ord på vad vinst eller förlust betyder: ”Antingen blir Ukraina fritt, suveränt och europeiskt eller så kommer landet upphöra att existera.”
För att, kan det tilläggas, bli som Putinland. En maffiastat med lätt igenkända drag från Vladimir Sorokins dystopi ”Day of the Oprichnik” (Penguin Random House) som utkom redan 2006. I Sorokins Ryssland anno 2028 råder en ny tid. Den ”vita oredan” som följde efter den ”röda oredans” kollaps är förbi. Ordningen har återställts. Staten är helig. Förhållandet till omvärlden präglas av sublimerad självisolering.
Monarkin har återupprättats och styrs av Hans majestät – som framtonar som en blandning av Ivan den förskräcklige och Vladimir Putin. Majestätet är upphöjt men samtidigt allestädes närvarande. Regimen är å ena sidan genomkorrupt och brutal, å andra sidan strängt ortodox. Och med hantlangare nära tronen som uppfattar sig själva som nationens tjänare.
Så hur ska det bli? Det är omöjligt att sia om krigets långvarighet eller utgång. Det som däremot är helt säkert är att det ligger i västs eget intresse att snabbare trappa upp det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina.
Allt för att Ryssland ska förlora kriget.
Ryska medier präglas av ett hyperaggressivt – men förstås välregisserat – krigsdelirium. Och officiella uttalanden i lögnens rike summerar till ett slags postmodernistisk mardröm. Den storskaliga invasionen har motiverats med påhittade påståenden om att förhindra folkmord på etniska ryssar, avnazifiera Ukraina eller som ett försvar mot Nato och USA. I botten ligger dock den uttalade viljan att återupprätta det ryska imperiet – med Putin som en ställföreträdande Peter den Store. Kort sagt revanschism som statsideologi.
Faller Ukraina kan andra stå på tur. Vinner Ryssland kan hoppet om att återupprätta den europeiska säkerhetsordningen avskrivas. I stället blir det ett steg mot en världsordning med större maktsvängrum för auktoritära stater.
Men det finns också ett moraliskt handlingsimperativ.
Ryssland bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Det begår folkmord genom att inte erkänna Ukraina som en egen nation, och beskriva landet och dess kultur som en påhittad konstruktion. Barn flyttas till Ryssland. De ockuperade områdena avukrainiseras.
Det är en krigsförbrytelse att delta i planering och genomförande av anfallskrig. Systematiska angrepp mot civila är brott mot mänskligheten. Genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål bryter man också mot krigets lagar. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina. Som i Butja och Mariupol.
Ondska är inte ett begrepp som i ett ord kan sammanfatta angreppskriget, diktaturen i Ryssland, de mekanismer som håller den i gång och den ideologi som bär upp den. Ändå finns det inte något mer passande om man ska välja ett enda ord för de övergrepp som sker på Ukraina. För att citera Sauli Niinistö:
”Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt.”
Yelisey Riabokon blev bara 13 år. Han dog med en röd yllemössa genomborrad av kulor.
Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2023.
Read MoreMord, mordförsök och bombdåd har blivit gängkriminell dussinvara och därmed också en del av svenskarnas vardag. Medan polisen desperat jagar förövare, är politikerna på spaning efter nya lösningar. I sak gäller det att hitta effektiva medel för att möta systemhotande kriminalitet. Politiskt handlar det om att visa den handlingskraft och de resultat som oroliga medborgare förväntar sig.
Det är bra att Ulf Kristersson vågar säga att ”det blir värre och värre”, att det kommer att ta tid att knäcka gängen och att det krävs hårda tag för att lyckas. Däremot är det tveksamt om det tillför problemförståelsen något att som justitieminister Gunnar Strömmer beskriva gängkriminaliteten som ”inhemsk terrorism”.
Än mer tveksamt är förslaget att kalla in Försvarsmakten i kampen mot gängen. Jimmie Åkesson har i flera år föreslagit det, och för några år sedan uteslöt inte heller en pressad Stefan Löfven detta. Nu diskuterar Strömmermed försvarsminister Pål Jonson om hur försvaret kan bidra med handlingskraft. Det kan säkerligen även gå hem i stugorna. Men är det klokt?
Det långvariga tabu mot samverkan mellan polis och militär som skotten i Ådalen 1931 skapade, är borta. Det är utmärkt att Försvarsmakten till exempel kan bistå vid terrorismbekämpning. Men ska det också gälla vad Strömmer kallar ”inrikes terrorism”? Tabut hade nackdelar, men är det önskvärt att det ersätts av ”det omvända Ådalensyndromet” som öppnar för militär insats i fredstid?
Innan det politiska tåget går finns också anledning att svara på den principiella frågan om det är rätt att militären i fred får använda våld mot den egna befolkningen. Och bör det inte också utredas om militär personal har rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?
Det säkerhetspolitiska läget beskrivs som det mest allvarliga sedan andra världskriget. Då är frågan också om resurser verkligen ska tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?
Med ett helt batteri av lagar, utredningar och strategier vill regeringen visa att man tar situationen på allvar. Så kan man se på Strömmers utspel om militären. Mot den bakgrunden är det emellertid svårt att förstå varför justitieministern ännu varken har återupprättat Beredskapspolisen, som avvecklades 2012, eller gjort en avsiktsförklaring. Det var något som före riksdagsvalet framstod som närmast en självklarhet vid ett regeringsskifte.
Det var också något som Försvarsberedningen redan 2017 efterlyste i rapporten Motståndskraft, som en del av stärkandet av Totalförsvaret: ”Höjd beredskap och krig, men även gråzonsproblematik i fredstid, kommer att kräva omfattande polisresurser för bevakning av skyddsobjekt och annan samhällsviktig verksamhet. De polisiära resurserna för en omfattande bevakning är idag begränsade.”
På beredningens att-göra-lista stod målet att förstärkningsresursen bestående av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser skulle uppgå till cirka 1 000 personer vid utgången 2021 och cirka 3 000 i slutet av 2025.
Men inget hände mer än prat. Om förslaget hade blivit verklighet hade beredskapspoliser nu exempelvis kunnat stå för bevakning under EU-ordförandeskapet – och därmed frigjort poliser för brottsbekämpning.
Det var alliansregeringen som avskaffade Beredskapspolisen, under entusiastiska hejarop från dåvarande Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Polisen behövde minsann inte någon förstärkningsresurs och det säkerhetspolitiska läget sågs i perspektiv av den eviga freden. Och nu behöver polisen förstärkning samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är alarmerande. Här finns, som man brukar säga, en läxa att lära.
Det är möjligt att Strömmer och Jonson enkom diskuterar en avgränsad möjlighet för Försvarsmakten att bidra med specialkompetens som polisen saknar. Risken är dock att det under trycket av den fortsatta brottsutvecklingen kommer att resas krav på mycket mer. Kort sagt, det är inte säkert att alla stenar ska lyftas.
Ledare i Svenska Dagbladet 7 februari 2023.
Read More”Vi älskar alla, vi pratar med alla och försöker förstå allas intressen, men vi kan inte vara alla till lags. Man kan inte göra som alla vill, utan måste ha en egen uppfattning som samtidigt är alla 27 medlemsländers uppfattning.”
– Sveriges EU-ambassadör Lars Danielsson.
Så mycket fest och glam blir det inte under det svenska ordförandeskapet i EU, men i sista stund kom i alla fall en kontraorder om utdelning av scarves och slipsar. Fokus ligger i stället på arbetslinjen. Det är ett hektiskt halvår med förhandlingar som väntar med 2 000 möten i Bryssel och 150 i Sverige – och som alla ska ledas av ordförandelandet.
Det stora flertalet möten i Sverige kommer att ske på en konferensanläggning i närheten av Arlanda. Effektivt men lite tråkigt. Med det upplägget missar regeringen både möjligheten att sälja in Sverige i EU respektive sälja in EU i Sverige.
I raden av möten ingår att som ordförandeland i EU:s Ministerråd även att leda ett 50-tal triloger med EU-parlamentet och EU-kommissionen för att komma fram till slutliga beslut om några av de 150 rättsakter som finns i pipeline.
EU har mött det ryska aggressionskriget mot Ukraina med en överraskande beslutskraft, och som statsminister Ulf Kristersson har uttryckt är nu ”ingen annan uppgift viktigare än att upprätthålla enigheten, öka stödet för Ukraina och öka trycket mot Ryssland”.
Det handlar om att säkra EU:s fortsatta ekonomiska, politiska, humanitära och militära stöd till Ukraina. Här ingår också att bistå Ukraina med sitt reformarbete med sikte på medlemskap. I juni 2022 fick Ukraina (och Moldova) kandidatstatus. Förberedelsearbete för en Marshallfond för återuppbyggnad står också på agendan. Ytterligare sanktioner mot Ryssland kan också bli aktuella.
Värt att notera att samarbete med USA kring dessa frågor ingår som en viktig del i Ukrainadelen av programmet.
Migration är en riktig långbänk i EU som inte adresseras fullt utan parkeras under punkten yttre och inre säkerhet. EU:s migrationspakt med dess fördelning av migranter mellan medlemsländerna fortsätter att vara avlägsen. I stället erbjuds bättre gränsbevakning och utökat polissamarbete.
Vid sidan av den yttre och inre säkerheten finns tre prioriterade områden i det svenska ordförandeskapsprogrammet.
- Klimat och grön omställning
- Europeisk konkurrenskraft
- Demokrati och rättsstat
På miljöområdet finns det med en realistisk förhoppning om komma till beslut om de åtgärder som krävs för att klara EU:s klimatmål 2030.
På konkurrenskraftsområdet blir frågan om hur EU ska möta USA:s gigantiska statsstödsprogram i Inflation Reduction Act för den gröna omställningen en hård nöt att knäcka. Också därför att Sverige – till skillnad från tungviktarna Frankrike och Tyskland – inte är någon anhängare av att EU ska agera på samma sätt. I stället vill man komplettera inriktningen på strategisk autonomi med att stärka fri konkurrens och globala värdekedjor.
Men här kommer Sverige inte att nå ända fram utan får ägna sig åt skadebegränsning tillsammans med likasinnade från en rad andra medlemsstater. Även så i relation till Vita huset för att undvika risken för subventionskonkurrens och handelskrig.
Viktigast när det gäller demokrati och rättsstat blir att fortsätta dragkampen med Polen och Ungern.
Efter Lissabonavtalet 2009 är normen att ordförandelandet ska agera som en opartisk medlare och ta hänsyn till intressena i EU:s alla medlemsländer. Storlek, geografi, ekonomi osv skapar ett spektrum av intressen som ska jämkas samman. Avtrycket handlar därför mest om hur effektivt man klarar uppgiften att finna fram till enighet mellan medlemsländerna. Det inkluderar viljan att ge avkall på egna positioner.
Regeringen Ulf Kristersson är ny sedan i höstas, och bara statsministern själv har erfarenhet som minister. Å andra sidan är många av statsråden garvade riksdagspolitiker. Regeringskansliet och myndigheterna utgör dock själva ryggraden när ordförandeskapet genomförs. Den svenska representationen i Bryssel har ökat från med 80 personer (på plats sedan augusti förra året) till 200.
Sverige har att hantera ett krigsordförandeskap. När Frankrike – Tjeckien – Sverige presenterade sitt gemensamma program 10 januari 2021 för de tre kommande ordförandeskapen märktes det knappt att Putins militära uppladdning vid Ukrainas gränser pågick för fullt och spänningen ökade mellan Ryssland och Väst. Huvudprioriteringen var att hantera följderna av sviterna av Covid-19-pandemin rörande hälsa, social och ekonomisk återhämtning.
Den tiden är förbi. Ukrainas överlevnad är det allt överskuggande temat för det svenska ordförandeskapet – samtidigt som Kristersson ska lotsa det svenska (och finländska) Nato-medlemskapet i hamn med USA som främste påtryckare på Turkiet. I sin helhet är dock det svenska programmet en handfast lektion i EU:s betydelse för medlemmarna och andra berörda länder i nästan allt från ”A till Ö”. Så ja, det är mycket att stå i och mer kan det bli om det dyker upp oförutsett elände.
Som det ofta gör.
Ukens Analyse publicerad av Den Norske Atlanterhavskommité 25 januari 2023.
Read MoreDet finns många skäl att vara glad över regeringsskiftet i höstas. Ett riktigt bra skäl är att vi nu inte har en ”pitbull” i Arvfurstens palats. Alltså Morgan Johansson, som nu är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson.
Som justitieminister, även med ansvar för migrationsfrågor, under regeringarna Löfven, gjorde Johansson sig mest känd för två saker. Han förenade en långsam reaktionsförmåga i lagstiftningsarbetet med en aggressiv och polariserande politisk stil.
Nu har Johansson i en intervju i Expressen (8/1) släppt loss med kritik av regeringens hantering av Nato-frågan. Glöm det där med nationellt samförstånd kring det historiska beslutet att ansöka, ett beslut som blev möjligt när Magdalena Andersson med ett motvilligt parti i släptåg bytte spår. Det skedde i skuggan av ett krig i Europa som fortfarande pågår och riskerar att spridas.
Han lyfter fram kravet på att det före inträdet i Nato ska finnas ett uttalat förbehåll vad gäller utplacering av kärnvapen på svensk mark. I realiteten är det dock bara ett spel för partigalleriet. Han går till storms mot väderkvarnar.
Den svenska regeringens (liksom den finländskas) linje är att samtidigt säga nej och ja till förbehåll. Som Ulf Kristersson uttryckte saken i sitt anförande i Sälen: ”I likhet med Norge och Danmark på sin tid, går Sverige med i Nato utan några formella förbehåll. Men vi ser lika lite som övriga nordiska länder att det är aktuellt i fredstid att ha kärnvapen på vårt eget territorium”.
Något förbehåll behövs inte heller. Nato har inte några planer på utplacering av kärnvapen – och skulle frågan dyka upp på agendan är det vi själva som bestämmer. Det ska väl också påminnas om att regeringen Andersson tydligt klargjorde att ”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den väsentliga roll som kärnvapen spelar”.
En annan fråga på vägen till medlemskap är Turkiet. Johansson är ilsken.
I Sälen var budskapet från Ulf Kristersson kärvare, mindre tålmodigt, än tidigare: Turkiet kan inte få allt som begärs för att godkänna medlemskapet och att beslutet fattas i Ankara. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg betonade för sin del att Sverige har följt Madridavtalet mellan Sverige, Finland och Turkiet, och att Turkiet därför borde ratificera anslutningsprotokollet.
28 medlemsländer har redan gjort det och snart väntas det 29:e (Ungern) göra det. Återstår bara Turkiet.
Johansson är stilenlig i sin kritik av regeringens strategi för att lösa Nato-knuten, tonläget är omisskännligt. I stället för att fortsätta de diplomatiska ansträngningarna (”skytteltrafik och massa möten”) bör Sverige rakt av säga att nu är det nog. Budskapet till Erdogan bör vara att vi gör redan det som krävs i enlighet med Madridavtalet – ”och sedan får Turkiet förhålla sig till det”.
Tanken är att den politiska pressen från andra Nato-medlemmar sedan ska få den turkiske presidenten att omedelbart säga ”ja så gör vi” till parlamentet. Och förvisso kan man tycka att Sverige har levererat, och nog kan trycket på Turkiet väntas öka från kretsen av Nato-medlemmar. Budskapet från Stoltenberg var ju också glasklart. Ändå är det naivt att – som Johansson vill – med en knäpp på näsan avsluta diplomatin. Det låter kanske bra i svensk inrikespolitik men funkar knappast i den turkiska. Bättre då att som Kristersson gör, kombinera det mer pressande budskap som hördes i Sälen med fortsatt diplomati.
Till bilden hör att Morgan Johansson är centralfigur när det gäller Socialdemokraternas maktmanövrerande med bäring just på Turkiet. Via en uppgörelse med vänstervilden Amineh Kakabaveh om stöd till kurderna i Syrien säkrades valet av Magdalena Andersson till statsminister hösten 2021. På samma grund – genom ett nytt avtal framförhandlat av Morgan Johansson – kunde hon sitta kvar efter misstroendeomröstningen i juni 2022.
Den första turkiska kravlistan, som bland annat tog upp förhållandet till kurdiska PYD/YPG, dök upp i maj 2022. Då avfärdades propåerna på typiskt Johanssonskt manér med att det råder olika uppfattningar om de kurdiska organisationerna i Syrien, men att det ”inte rör Natofrågan alls”. Inte oväntat hade Turkiet en annan uppfattning.
I höstas krävde Morgan Johansson att regeringen i ”starka ordalag” skulle fördöma Turkiets bombningar i Syrien.
Det framstår som en gåta att Magdalena Andersson utsett Morgan Johansson till utrikespolitisk talesperson. Valet av Johansson och den regeringskritiska linje som han är satt att driva kanske är en eftergift till dem inom partiet som fortfarande säger nej till ett svenskt medlemskap i Nato. Eller så är det uttryck för en mer generell fantomsmärta i partiet i mötet med en ny tid.
På frågan om Johansson helhjärtat står bakom medlemskapet svarade han ja. Fint. Men det går att förstå att frågan behövde ställas.
Ledare i Svenska Dagbladet 11 januari 2023.
Read MoreMed fog kan man anta att snackisen dag 1 på Rikskonferensen i Sälen inte fanns med på programmet. Detta sedan Folk och Försvar valt att knäfalla inför krav på att radera UI-forskaren Rouzbeh Parsi från konferensen och därmed göra avkall på det fria meningsutbytet. Typ just ett av de grundvärden som organisationen har som mål att försvara. Det är bara för dåligt.
Det var det också under den tid då politikerna inte tog risken för ett väpnat angrepp från Ryssland på allvar. Och, skriver Rysslandsanalytikern Jan Leijonhielm på DN Debatt (8/1): ”Ämnet brukade normalt inte avhandlas på till exempel Folk och försvars årliga Sälenkonferenser”.
Själv tyckte jag länge att ett mer rättvisande namn på Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska sammandragning var Folk utan försvar.
Tänk om statsministerns traditionsenliga anförande i går hade hållits långt tidigare, och i alla fall redan 2014 efter den första ryska invasionen av Ukraina och annekteringen av Krim. Nu är siktet, som Ulf Kristersson betonade, inställt på styrkeuppbyggnad. Senast 2026 ska två procent av BNP gå till försvaret.
Siktet är också inställt på att få ansökan om Natomedlemskap i hamn.
Det är utmärkt att Kristersson är tydlig med att Sverige inte ska backa in i Nato enbart med fokus på vår säkerhet utan i stället ta en aktiv roll som säkerhetsproducent för gemenskapen. Han nämnde uppbyggnaden av missilförsvar i European Sky Shield Initiative, bidrag till incidentberedskapen i form av Air Policing och beredskap att ställa markstridsförband till förfogande för försvar av andra länder.
Kristersson lade också ut orden om Sveriges alla styrkor. Jag tror att det kan vara klokt att dra ned något på självberömmet. Men visst har vi redan mycket att bidra med.
Ännu är dock Sverige inte medlem. Parlamenten i 28 av de 30 medlemsländerna har sagt ja. Ungern antas vara på gång. Kruxet är Turkiet. Sverige borde sätta hårt mot hårt, menar kritiker, utan att ha något svar på vad det skulle vara. Dra tillbaka ansökan? Avsluta den diplomatiska dragkampen med president Erdogan och riskera ett nej? Båda delarna vore förödande för svensk säkerhet – och finländsk. Som Finlands utrikesminister Pekka Haavisto slog fast i Sälen är Sverige också Finlands sak. Båda länderna ska med. Samtidigt.
I stället får regeringen fortsätta spela med den hand som Turkiet givit. Det innebär uthållig diplomati utan att ge avkall på svensk lag; ibland vara tillmötesgående, ibland svara blankt nej. Natos generalsekreterare Jens Stoltberg konstaterade dessutom på scenen i Sälen att en ansökningsprocess aldrig någonsin har gått så fort. Sverige och Finland ansökte 18 maj. 5 juli undertecknade samtliga Natomedlemmar anslutningsprotokollen.
I själva verket är Sverige och Finland dessutom i gång med inträdet. Och det kommer att finnas mycket att lära. Det återstår även att se exakt hur de båda ländernas militära förmågor kommer att passa in i Natos militära planläggning. Stoltenberg framhöll dessutom att ansökningsprocessen så långt redan bidragit till säkerheten. I väntan på ”en för alla – alla för en” har Sverige och Finland fått krigsavhållande bilaterala säkerhetsgarantier av bland andra USA och Storbritannien.
Alla de tre nämnda talade förstås om Ukraina och behovet av fortsatt enighet om stöd, att kriget kan bli långdraget och att Ryssland inte får vinna. Som Stoltenberg så väl formulerade vad som nu gäller: ”Vapen är vägen till fred.” Det lär också bli snackisen som deltagarna reser hem med när panelerna, småpratet och dansen på högfjällshotellet är över. Och att Archer nu till slut är på gång för leverans till Ukraina.
Ledare i Svenska Dagbladet 9 januari 2023.
Read MoreNya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.
Ändå är det osäkert om det blir någon affär.
Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.
Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.
Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.
Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.
Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.
Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:
- styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
- styrke samvirket med allierte og NATO?
- utvikle personell- og kompetanseområdet
- motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
- styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
- øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?
Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.
Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?
Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:
”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”
Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.
Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.
I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.
Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.
Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.
Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.
Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.
**
Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.
I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.
Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.
Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.
Read MoreDet var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång.
Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar.
Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.
Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.
Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.
På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.
För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned.
I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.
Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.
I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.
Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.
Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar.
Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022
Read MoreI samband med en ambassadfestlighet på Konserthuset i Stockholm gick jag ut för att ta en cigg. En man dyker upp bredvid mig på trappan och så får jag frågan: Har du eld? Visst. Och så följde lite småprat.
– Åh, är det du som skriver ledare i Svenska Dagbladet. Jag själv jobbar på ryska ambassaden. Du skriver alltid så intressant om Ryssland – även om jag inte delar dina uppfattningar. Skulle vi inte kunna träffas för lunch och diskutera?
Sedan blev det några resultatlösa uppföljningar via telefon och mejl innan den ryske ”tjänstemannen” till slut gav upp uppdraget. Som kanske var att få mig att samtalvis bli en så kallad ofrivillig källa.
Jag kom att tänka på händelsen vid läsningen av Jan Leijonhielms ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag). Här ges inblickar i det praktiska hantverket i underrättelsetjänst och utmaningarna i rollen som analytiker på utrikessektionen på IB, den hemliga underrättelseorganisationen som bildades 1965 och var underställd Försvarsstaben. Leijonhielm har också varit chef på Östekonomiska byrånoch huvudansvarig för Rysslandsstudierna på FOA/FOI.
Memoaren är inte en agenthistoria utan ett solitt stycke historia om bevakningen av Sovjetunionen och Ryssland. Människor och miljöer skildras. Under livsresans gång hinner Leijonhielm också med att slå fast hur det förhöll sig med till exempel sovjetiska anfallsplaner mot Sverige och vad de innebar.
Boken ser tillbaka på ett liv i underrättelsevärlden, men rymmer också en framåtsyftade diskussion om vad som kan bli bättre. Väldigt mycket handlar om politiker. Ett återkommande tema är bristen på vilja att ta in information om dåliga nyheter eller att MUST:s analyser avfärdats som budgethöjande partsinlagor.
Som Leijonhielm konstaterar hade ett annat förhållningssätt kanske inte hindrat Ryssland från att angripa Ukraina, men Sverige hade i alla fall stått bättre rustat. Både 2014 och 2022.
I en tid när modus operandi i underrättelsesanalys inte längre bara kan styras av ”behovet att veta ”utan också ”behovet att dela”, pekar Leijonhielm på problemet med stuprör mellan dem som sitter inne med information. Därför borde – med Australien som förebild – ett ”fusion center” inrättas. Uppgiften skulle bestå i att sammanställa och bedöma alla tillgängliga öppna och hemliga källor till en nationell lägesbild. Och som sedan i görligast mån skulle göras offentlig.
En nationell hotbild skulle också innebära ett visst skydd mot risken för agendastyrda tolkningar inklusive i – som han skriver – den högsta politiska ledningen.
Varför inte göra analysenheten i det nya nationella säkerhetsrådet till ett sådant ”fusion center”? Sverige ska ju få ett riktigt nationellt säkerhetsråd med statsministern i spetsen och under operativ ledning av den nyutnämnde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Avsikten är dessutom att ta fram en ny nationell säkerhetsstrategi.
En mer konkret fråga som regeringen Kristersson kan göra något åt gäller UD:s ovilja att frisläppa två dokument som kastar ljus över Vladimir Putin. Det är ingen som vet exakt hur stormrik chefen för den ryska kleptokratin är. Helt säkert är dock att Putins karriärväg från FSB-anställd i Dresden före murens fall till presidentpalatset i Kreml gick via i S:t Petersburg på 1990-talet. Och med en svensk anknytning.
Dagen före öppnandet av det så kallade Sverigehuset i S:t Petersburg 1996 klev stadens ansvarige för internationella relationer in på det svenska generalkonsulatet och krävde helt överraskande att få betalt för städning. Han ville ha en miljon kronor för att invigningen nästa dag skulle få grönt ljus. Putin fick pengarna.
Den generalkonsuln, Sture Stiernlöf, skrev hem till Stockholm om händelsen i en depesch och senare även i en rapport om Putin. Leijonhielm har begärt ut handlingarna. Först fick han nobben av Carl Bildt, sedan av Margot Wallström och senast av Ann Linde. Det angivna skälet till njet har varit att handlingarna rör relationen till främmande makt.
På regeringen Reinfeldts tid hade frisläppandet kanske kunnat spela en positiv politisk roll i Ryssland. Den möjligheten är förbi. Tyvärr. Att nu hänga ut diktatorn kan knappast heller göra de diplomatiska relationerna kyligare, men skulle däremot på ett handfast sätt bekräfta bilden av Putin.
Faktiskt borde utrikesminister Billström inte vänta på att handlingarna ska begäras ut igen utan på eget initiativ göra dem offentliga.
Leijonhielm avslöjar nämligen hur fi i regi av avdelning IX i det polska kontraspionaget via upprepade inbrott på ambassader i Warszawa skaffade sig tillgång till handlingar som troddes vara förvarade kassaskåpssäkert. Bara under 1982 gjordes fyra oupptäckta inbrott på den svenska ambassaden (med kodnamn Tales). Tillvägagångssättet var som hämtat ur agentroman.
Ambassadspionaget i Polen – och i andra Warszawapaktsländer – var troligen initierat från Moskva. Utrustningen var rysk och servades av KGB. Det tyder på att man i själva verket exporterat ett redan på hemmaplan beprövat och framgångsrikt koncept. Och det finns inte något skäl att tro att praxis ändrades efter Sovjetunionens fall. Därför lär ett frisläppande av Putindokumenten nog inte innehålla några nyheter i Moskva.
Fint om Billström också låter oss få läsa.
Ledare i Svenska Dagbladet 26 november 2022.
Read More