Claes Arvidsson

Ännu ett exempel på att Sverige är fredskadat; det var många som drog den slutsatsen efter beskedet att Försvarsmakten inte var välkommen att delta i nationaldagsfirandet i Umeå 2015. Motiveringen gjorde inte saken bättre. Arrangören betonade att ”många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden” och att det därför skulle kunna vara skrämmande att möta svensk militär.

Trots att beslutet ändrades efter den storm av kritik som följde, var det ändå en avslöjande ögonblicksbild som visade hur Försvarsmakten uppfattas av dem som inte gillar försvaret. Men det kan också ses som en avspegling av bristen på synlighet i samhället – under flera decennier av nedrustning och med fokus på internationell insats.

2021 är det svårt att tänka sig ett nytt Umeå. Det betyder inte att Försvarsmakten alltid är välkommen. Intressekonflikterna kring Tofta skjutfält på Gotland är ett exempel. Skärgårdsuppropet i Göteborg är ett annat och utbyggnaden av vindkraft till havs ett tredje.

Och ja, vindkraften behöver byggas ut – både i övergången till fossilfritt och för att möta en starkt ökad efterfrågan på el (samtidigt som kärnkraft obegripligt nog läggs ned). Problemet när det gäller vindkraft till havs är att områden som identifieras som lämpliga väldigt ofta kolliderar med försvarsintresset och så blir det tvärstopp.

I en artikel i SvD är Energimyndigheten, liksom Havs- och Vattenmyndigheten, kritiska till Försvarsmaktens ”vetorätt”. Statliga Vattenfall vill också ha nya regler. Miljöorganisationen Greenpeace menar att ”försvarets intressen inte kan tillåtas gå före allt annat” och att ”det är ironiskt att just försvaret är en av de största bromsklossarna av utbyggnaden, när den viktigaste saken att försvara oss mot just nu är klimatkrisen.”

Intressekonflikter i relation till kommuner, organisationer, företag och enskilda kommer att öka när Försvarsmakten ska bygga ut och återupprätta regementen. I en FOI-rapport om infrastrukturförsörjning under Försvarsmaktens tillväxt 2021–2030 av Maria Ädel, Herman Andersson och Ulf Jonsson staplas problemen på hög. Studien heter Nu är det bråttom! men slutsatsen är att det kommer att ta mer tid än så att genomföra återetableringen.

Processfel är ett skäl. Beslut om var och när regementena skulle återinrättas togs innan det var klart var i de respektive kommunerna som de skulle ligga. Men i grund och botten handlar det om ett utdaterat regelverk.

Med Gotland som exempel påminner man om det som kan kallas bakgårdsproblemet. Det var idel positiva tongångar från Region Gotland inför återetableringen, men när det kom till det praktiska införandet var handlingsstrategin att försöka minimera påverkan. Mot den bakgrunden flaggar studien för att detsamma kan komma att ske i de nu aktuella kommunerna genom att miljötillstånd för skjut- och övningsfält överklagas. Enskilda individer kan förstås också överklaga.

På Gotland tog det fem år från beslut till färdigställanden – och då var omständigheterna ändå gynnsamma. Krävs det detaljplan tar det 1,5 år och blir det överklaganden kan ytterligare ett eller två läggas till. Om Fortifikationsverket ska köpa marken tar det ett år. Krävs det miljötillstånd och det inte kan rundas genom ett verkställighetsförordnande, fortsätter åren att gå (7–10 år från ansökningstillfället). Sak samma om detaljplanarbetet kräver omfattande utredningar.

Slutsatsen i Nu är det bråttom är att det kan ta 8–10 år att återinrätta regementena. Mot den bakgrunden pekar man på behovet att utreda frågan om hur detaljplanering och miljötillstånd ska kunna hanteras på ett sätt som är anpassat till dagens verklighet. Och det är klokt. Försvarsmakten har dock redan lämnat förslag på hur regelverket redan nu skulle kunna verklighetsanpassas. Det borde regeringen – vilken den nu blir – ta fasta på.

Det är mycket som är viktigt men för att påminna om vad saken til syvende og sidst gäller: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges frihet, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.”

Publicerad på KKrV:as blogg Försvar och Säkerhet 28/6 2021.

Read More

Det senaste året har pandemin överskuggat det mesta i Norge. Allas liv har skakats om. 785 har ryckts bort. Sett i relation till den svenska coronastatistiken med 14 652 döda är dock talen snarast en bekräftelse på att Høyreregeringen Erna Solberg har hanterat krisen bra. Trots pandemin är dessutom situationen på arbetsmarknaden jämförelsevis god och ekonomin är åter i gång. Hon fortsätter också att vara den politiker som norrmännen helst vill se som statsminister efter stortingsvalet i september.

Men om inte ett mirakel inträffar kommer valet ändå att bli slutpunkten för Solbergs tid som statsminister

Høyres partiledare Erna Solberg tillträdde som statsminister 2013 i ledningen för en minoritetsregering med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FrP) – och med det socialliberala partiet Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier. Efter en knapp valseger 2017 för de ”blåblå” tog Venstre steget fullt ut och klev in i regeringen. I januari 2019 gjorde KrF samma vägval.  Därmed hade Solberg förverkligat sin politiska dröm att bilda en majoritetsregering av, som det heter, icke-socialistiska partier. 

Det var historiskt. Lyckan varade ett år. 

Pressat av fallande opinionssiffror fick FrP ett allt mer akut behov att få slå sig lös politiskt. Siv Jensen – partiledare och finansminister sedan 2013 – klagade över att politiken hade blivit för ”grå”. Det som fick bägaren att rinna över, och som i januari 2020 fick FrP att lämna regeringen, var en konflikt i regeringen om hemtagning av en norsk IS-mamma från Syrien.

Vägen fram från 2013 har varit minst sagt skakig. Statsministern har svalt upprepade voteringsförluster i stortinget med ett leende. Ibland har partiledare i kvartetten – inklusive Solberg själv – offentligt opponerat mot vad samma person i rollen om minister fattat beslut om. FrP:s stortingsgrupp har gått emot den egna regeringen.  Svajigheten kan också illustreras med att Solberg nu är inne på sin sjunde justitieminister (de sex första var från FrP).

Som politisk konstellation kan olikheten mellan partierna – för att göra en jämförelse med Sverige – snarare föra tanken till januariavtalet än till Alliansen. Till skillnad från båda dessa har det dock inte funnits någon gemensam stor berättelse eller gemensamt politiskt uppdrag. Detta understryks exempelvis av att skälet till att V och KrF först valde rollen som enbart samarbetspartier, var att de inte ansåg sig kunna sitta i en regering tillsammans med FrP. 

Likväl har Solberg lyckats behålla sitt regeringsunderlag från 2013 intakt (även sedan FrP lämnat regeringen). Genom ett skickligt politiskt hantverk har hon fått de olika partierna i fyrklövern att ställa sig bakom det som egentligen är egna ”tabufrågor”. Ett exempel är att FrP ställde sig bakom miljöpolitiken. Andra exempel är att Venstre har välsignat en skattesubventionerad satsning på utvinning av olja och gas, och att KrF har svalt mer restriktioner i invandringspolitiken.

Det sammanhållande kittet har varit en generös användning av medel från Oljefonden (Statens pensjonsfond utland), som fyller gapet mellan statsbudgetens utgifter och intäkter. 

Oljefonden som upprättades 1990 har växt till att bli världens största statliga förmögenhetsfond med ett värde av 11 400 miljarder norska kronor. Fonden får inte äga norska företag – men äger i genomsnitt 1,4 procent av alla börsnoterade företag i världen.

2013 fylldes statsbudgeten på med cirka 150 miljarder norska kronor från oljefonden och 2019 hade tillskottet stigit till 225 miljarder. 2021 tar man ut 400 miljarder. Förklaringen till den senaste rekordökningen heter förstås Covid-19 och de stödåtgärder som sjösatts. De breda överenskommelser som ingåtts i stortinget har dock även haft inslag som egentligen inte är pandemirelaterade, men ”trevliga” att ha.

Inför valet 2013 hamrade Arbeiderpartiet in budskapet att det som väntade var ett av de viktigaste vägvalen sedan andra världskriget. Det var inte någon ände på den förskräckelse som väntade vid ett regeringsskifte. Visserligen var det en bred reformagenda som Høyre gick till val på men långt ifrån något systemskifte. Agendan – och retoriken – var borgerlig och med en stark social profil.

Visst ingick liberaliseringar, men berättelsen var inte ideologiskt laddad. Det som utlovades var ”bedre løsninger”. Ett slags problemlösningspragmatism som bottnade i viljan att få ”ett samfunn med muligheter for alle”. Samtidigt undveks strider som var förlorade på förhand, som till exempel villkoren i sjukförsäkringen, som innebär 100 procent ersättning från dag ett och driver upp sjukfrånvaron. 

Ibland har man nått fram med reformambitionerna – ibland inte. Det blev inget söndagsöppet i butikerna. Och nu senast gick regeringen på pumpen i fråga om att avkriminalisera användningen av narkotika. 

Inom sjukvården har patientmakten ökat genom införande av ”fritt behandlingsval” – i händelse av kö i den offentliga vården kan man söka sig till ledig kapacitet hos privata eller ideella aktörer. I skolvärlden har lärarutbildningen kompetenshöjts och gymnasieeleverna kan inte längre ha hur hög frånvaro som helst och ändå få betyg. Och ja, frånvaron har gått ned.

På arbetsmarknadsområdet har man velat komma till rätta med en relativt sett låg sysselsättningsgrad. Ökad flexibilitet i fråga om korttidsanställningar och arbetstider syftade till att öka arbetsutbudet genom att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden. 

Motvinden illustreras av att de fackliga organisationerna utlyste generalstrejk i protest.

Numera byggs fler vägar och mer rationellt. Järnvägen drivs mer kundorienterat – och till lägre kostnad – efter att ha konkurrensutsatts. Viljan att öppna upp för privata utförare av välfärdstjänster har däremot runnit ut i sanden. Motståndet är för starkt.

2013 hade Norge 427 kommuner, varav väldigt många i praktiken saknar befolkningsunderlag för att ge den lagstadgade lika tillgången till välfärdstjänster. En utredning landade på ca 100 kommuner där de minsta skulle ha 15 000 – 20 000 invånare. 2015 fattade ett enhälligt storting beslut om att en kommunreform skulle genomföras – primärt på frivillig basis och med ekonomiska incitament, men i nödfall med tvång. Sosialistisk Venstre och Senterpartiet gick dock inte med på tvång.

I stället för att bli ett paradexempel på ”bedre løsninger” har reformen blivit ett rejält sänke för regeringen. Resultatet har blivit en blygsam reducering av antalet till 356 – och en massa politiskt bråk på vägen. Norges minsta kommun Utsira ståtar med 192 invånare. 2017 sjösattes en regionreform som minskade antalet fylken från 19 till 11. Ännu ett sänke. 

Också på flera andra områden, exempelvis domstolsväsendet, där reformidén har varit att öka effektiviteten genom större och mer bärkraftiga enheter, har regeringen drabbats av samma oblida öde. I stället för att uppfattas som bättre möjligheter för alla har reformerna hamnat i det politiska bakvatten som heter centralisering och elitprojekt. 

En bättre beredskap var 2013 ett av de valvinnande löftena. 22 juli-kommissionens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte hade fullföljts.  Polisreformen har syftat till att både öka den operativa beredskapen och tillföra nya kompetenser för att möta nya former av kriminalitet. Men även den reformen har malts ned i centraliseringskvarnen. 

Kritiken mot regeringen Stoltenberg har dessutom kommit i retur när pandemin visat att den norska beredskapen inte var god.

Regeringarna Solberg har sänkt skatter och avgifter med 34 miljarder norska kronor, men bara naggat förmögenhetsskatten i kanten. Det säger onekligen en hel del att när Høyres partikongress senast 2020 beslutade att den skulle tas bort, blev svaret från partiledaren att det tänkte hon inte alls göra.

Sociala bidrag har både minskat och ökat – framför allt med syfte att öka incitamenten för att komma i arbete. Det har väckt ramaskrin.

Den offentliga sektorn har växt från 55 procent av BNP till 60 procent (vilket kan jämföras med knappt 50 procent i Sverige). Nästan en tredjedel av de sysselsatta arbetar i offentlig sektor. Till bilden hör att staten står som ägare till en tredjedel av värdet på Oslobörsen. Och några privatiseringar har inte ägt rum.

Systemskifte stod aldrig på Erna Solbergs agenda utan vägen fram har handlat om att göra Norge till ett bättre fungerande land – men i relation till ambitionerna har man knappast nått fram. Förklaringen till reformresistensen kan sökas i den politiska kulturen och det politiska systemet. En annan faktor står att finna i den norska ekonomin. Som den tidigare statsministern Jens Stoltenberg en gång formulerade saken:

Å få lov til at bli født i Norge er på en måte som å vinne på Lotto.

Så Norge är på många sätt ”Annerledeslandet”. Statens roll och synen på den skiljer sig från den i Sverige. Samtidigt är nationalismen mycket starkare. EU-folkomröstningen 1994 resulterade i ett nej till medlemskap – allt medan EES-avtalet har fortsatt att löpa. Frågan om nationell suveränitet (selvråderetten) dyker alltid upp när det kommer reformimpulser i form av tvingande EU-direktiv. Skallet går mot Bryssel. Undantaget som ”bekräftar regeln” är Norges val att ansluta sig till EU:s klimatmål för 2030.

På Aktuellts väderkarta finns inte en enda ort utmärkt. På den norska motsvarigheten Dagsrevyen är 56 platser namngivna. Det är en symbol för att landsbygden och lokalpatriotismen har en helt annan politisk tyngd i Norge än i Sverige. I det perspektivet – och ständigt återkommande i inte minst i Senterpartiets retorik – har Solbergs ”bedre løsninger” omformuleras till en berättelse om centralisering i regi av Oslo-eliten. 

Regeringen Solbergs handlingskraft har paradoxalt nog drabbats av Arbeiderpartiets försvagade ställning i opinionen. Det norska socialdemokraterna har gång efter annan abdikerat från sin statsbärande roll genom att hoppa av reformer som man ursprungligen röstat för. Den förlorade balansen kan illustreras av att Arbeiderpartiet nu ställer sig bakom byggandet av Nord-Norgebanen, som till ett lågt räknat pris på 130 miljarder norska kronor kommer att bli både en  samhällsekonomisk och miljömässig förlustaffär.

Dessutom har det politiska systemet korporativistiska inslag som bidrar till reformresistens. ”Trepartssamarbetet” mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna kan innebära en fråga i praktiken är färdigförhandlad innan den går till stortinget. Till särdragen hör dessutom att regeringen förhandlar med bondeorganisationerna om deras ”lön”, som sedan stadfästes i stortinget. Och ja, en hög tullmur skyddar jordbruket från konkurrens.

Politiken påverkas av att den norska ekonomin står och faller med råvaror. Det ger både fiskelobbyn och oljelobbyn särintressemakt. Nu senast har LO och NHO presenterat en gemensam vägkarta för det gröna skiftet; man vill ha fortsatta skattesubsidier för att driva den största utsläppsindustrin vidare och subsidier för att genom elektrifiering av oljeplattformarna för att minska utsläppen.

Och så finns förstås bakdörren som gör det möjligt att smita från problemen. Lottovinsten i form av oljefonden.

Grundtanken är att fonden ska vara ett instrument för motkonjunkturpolitik, men i verkligheten inbjuder den också till medkonjunkturpolitik. 2001 infördes därför en ”handlingsregel”, som nu stadgar att uttaget ur fonden i genomsnitt inte får överstiga den antagna realavkastningen på tre procent. Därmed ska inte fondens värde urholkas. Det är förstås en utmärkt idé med en ”Rainy day fund”, men i Norge regnar det alltid. 

När ett begrepp som ”spleiselag” (knytkalas) dyker upp i debatten brukar det betyda att staten ska gå in med medel. Det är den norska definitionen av delningsekonomi. Utgiftskoalitioner är lätta att hitta – till skillnad från motsatsen.

En riktig kris skulle kunna bryta reformresistensen men möjligheten att ”köpa” sig fri ur den gör att krisen aldrig blir på riktigt. Förändringstrycket blir därefter.

I finansdepartementets med fyra års intervall återkommande Perspektivutredning varnas för en framtid där oljeintäkterna faller och kostnaderna för den gröna omställningen i alla fall kortsiktig ökar utgiftstrycket – samtidigt som allt färre i arbete ska försörja allt längre levande äldre. Ser man framåt leder det till att även med uttaget av hela Oljefondens avkastning kommer det inte att räcka för att betala ”kalaset” utan man kommer att tvingas att ta av fondens kapital. Från kommande generationer. På tvärs mot syftet.

Men framtidsspaningen blir mest en politisk ritual.

I Sverige stod varningarna som spön i backen före och efter Stortingsvalet 2013. Det som väntade med Fremskrittspartet i regeringsställning beskrevs i medierna närmast som katastrof för demokratin. Det dystopiska stämningsläget fångades i en artikel i Dagens Nyheter av kulturskribenten Henrik Arnstad:

För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.

Så hur har det blivit? Åtta år senare är väldigt mycket sig likt. Och efter höstens stortingsval blir det ännu mera likt hur det var 2013. Återställare är en gemensam passion för en annars heterogen samling av fem partier som i någon konstellation sannolikt kommer att ta över. Alltmedan det politiskt splittrade Arbeiderpartiet vankar vilset omkring med ”tåkefyrsten” Jonas Gahr Støre som ledare och trolig ny statsminister.

Publicerad i Smedjan 18/6 2021.

Read More

Av och till poppar pigga politiker upp med förslag om att sätta in militär mot den organiserade brottsligheten i utsatta områden. Nu har också Som-institutet i en opinionsundersökning (pdf) fått upp saken på den politiska debattdagordningen. 78 procent av de tillfrågade svarar att det är en mycket eller ganska viktig uppgift för militären att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. 

Under strejken i Ådalen 1931 sköts fem personer ihjäl av militär som stod under polisens befäl. Traumat ledde till ett tabu mot samverkan som det tog lång tid innan det bröts – och numera kan Försvarsmakten till exempel bistå vid terrorismbekämpning. Men det bör inte ersättas av vad som har beskrivits som det omvända Ådalensyndromet som öppnar för militär insats i fredstid.

I en kontext av alarmerande brottsutveckling var svaren från svenska folket i opinionspejlingen inte särskilt förvånade. Det är ett rop på hjälp, men förslaget blir inte bättre bara av det skälet. Nog kan man undra över hur opinionsyttringen hade sett ut om den inramats med kompletterande frågor av typen:

  • Är det rätt att militären får använda våld mot den egna befolkningen?
  • Har militären rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?
  • Ska resurser verkligen tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

När ”kriget mot gängkriminaliteten” var uppe till debatt år 2018, följde Stefan Löfven i Jimmie Åkessons (SD) fotspår genom att lite försiktigt öppna för att sätta in militären. Det gillade inte justitieminister Morgan Johansson (S) som betonade att det varken var lämpligt eller nödvändigt:

”Vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet.”

Och så har det låtit och låter det – till dess att det erkänns att resurserna inte alls räcker till.

År 2012 avskaffades beredskapspolisen av alliansregeringen (med Beatrice Ask (M) som justitieminister). Polisen ansågs inte längre behöva den förstärkningsresursen i form av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser.

Nedläggningen skedde under hejarop från Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Det hade blivit så många poliser i tjänst och dessutom hade polisen ”ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation”.

Och det säkerhetspolitiska läget var ju så bra, tyckte man.

Efter Krim 2014 började enskilda borgerliga riksdagsledamöter motionera om att återupprätta beredskapspolisen. Men justitieminister Anders Ygeman (S) agerade stoppkloss och följdes sedan av Morgan Johansson.

Verkligheten tryckte dock på och 2017 föreslog Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft (pdf) att beredskapspolisen skulle återupplivas. Den skulle dock bara kunna sättas in under höjd beredskap eller krig – och den inskränkningen kan bara förstås mot bakgrund av det seglivade motståndet. Det är självmotsägande.

Hybridkrigföring mot Sverige vägde ju annars mycket tungt i beredningens analys. Och som understryks i en rapport från FOI är dagens hotbild grå – med oklarhet i fråga om vad som är krig och fred – också för polisens del.

En majoritet i justitieutskottet har nu tagit ställning för att arbetet med att återupprätta Beredskapspolisen ”inte längre fördröjs utan skyndsamt påbörjas”. Man vill även att den ska kunna sättas in i fredstid. Beskedet kommer som ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen.

Återstår att se om Stefan Löfven vaknar, i den händelse att hans regering överlever. Helt säkert är att om det blir regeringsskifte kommer polisen att få den förstärkningsresurs som den så väl behöver.

Publicerad i Altinget 18/6 2021.

Read More

Betydelsen av mötet i Genève mellan Joe Biden och Vladimir Putin spelades på förhand ned. Men det beror helt på perspektiv. Sett från Kremls horisont var mötet mellan de två presidenterna en symbolisk bekräftelse på Rysslands eftersträvade status som stormakt – och om inte annat med en demonstrationseffekt på hemmaplan inför kommande parlamentsval.

Det mest konkreta resultatet är att de diplomatiska relationerna återupprättas i och med att ambassadörerna återvänder till Moskva respektive Washington. Man flaggar också för att se över kärnvapenrustningsavtalet New Start. 

I ett läge där klimatet är kallare än på länge var mötets viktigaste fråga hur Biden skulle formulera de ”röda linjer” som Putin inte kan överträda utan konsekvenser. Inför mötet hade Biden lagt fram en väldokumenterad anklagelseakt med allt från inblandning i amerikanska presidentval och cyberattacker mot samhällskritisk infrastruktur, till annekteringen av Krim och den stegrade repressionen mot oppositionella i Ryssland.

På sin efterföljande presskonferens var Putin för sin del idel oförbindlig välvillighet om mötet med Biden. Som vanligt presterade han också förnekelse i teflon i fråga om allt från Arktis till cyberattacker och Aleksej Navalnyj. Och Bidens ”röda linjer”, ja, dem hade han inte sett till.

När Biden gav sin version framstod det som om de båda hade varit på två olika möten. Visserligen betonade också Biden vikten av att hitta samarbetsområden, men slog fast att USA kommer att agera mot handlingar som skadar landets eller allierades vitala intressen. Han varnade för ”förödande” konsekvenser om Putin återigen blandar sig i amerikanska val. En annan röd linje som nämndes var cyberattacker mot kritisk infrastruktur. 

På en fråga om Biden ansåg sig kunna lita på Putin, svarade Biden att det avgörande är att kunna verifiera. Det är utmärkt. Men för att bli något mer än tuff toppmötesretorik måste det utsagda följas upp med beredskap för resolut handlande – annars lär Ryssland knappast sluta agera skurkstat. Betydelsen av mötet hänger alltså på hur orden följs upp av Vita huset i strävan att få till stånd en, som det heter, ”stabil och förutsebar” relation. 

Men stabil och förutsebar får inte bli liktydigt med bevarande av status quo. Ryssland har annekterat delar av Ukraina och i praktiken även delar av Georgien. I östra Ukraina har man installerat lakejregimer som tillsammans med ryska styrkor sedan 2014 håller igång ett lågintensivt krig. I Belarus håller man Lukasjenko kvar vid makten. I Moldavien håller man en frusen konflikt vid liv. Och så håller man på, lägger sig, vill ha kontroll i närområdet – nu senast i Nagorno Karabach. 

Att döma av den allt mer revanschistiska retoriken från Kreml, kan mer vara att vänta. Ryssland skapar ”fakta på marken” och räknar kallt med att komma undan med det. Den amerikanska politiken måste sträva efter att ändra på fakta. Inte ge, eller ge efter. Att som under det kalla kriget tänka i termer av inneslutning (containment) innebär att svika staters rätt till självbestämmande.

På samma sätt måste Biden förhålla sig till förtrycket i Ryssland. Värnet av mänskliga rättigheter får inte stanna vid ord. Om Navalnyj dör i fängelse måste konsekvenserna, som Biden varnade för, bli förödande.

Toppmötet med Putin var Bidens fjärde och sista på Europaturnén. Alla viktiga på sitt sätt, men sammantaget en bekräftelse på att USA är tillbaka. Synd bara att Sverige – tack vare regeringen Stefan Löfven – inte var med när Nato solidariskt lade planer för hur det enda militära hotet i Europa ska avvärjas. Alltså det ryska.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/6 2021.

Read More

Stigmatiseringen fungerande inte. Sverigedemokraterna har växt från att har varit ett litet parti till att bli så stort att det har en nyckelroll i politiken. Den tidigare samfällda politiska isoleringen av SD har brutits och ersatts av en öppenhet från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för samarbete (i någon form) med sikte på ett regeringsskifte. Beröringsångesten har definitivt släppt.

Fast inte hos alla. De båda regeringspartierna tillsammans med stödbenet Annie Lööf liksom Vänsterpartiet står fast surrade vid masten. SD ska till varje pris hållas borta från inflytande och kvar i politikens Hall of Shame. Paradoxalt nog har centrala delar av den restriktiva migrationspolitik som alltid varit SD:s huvudfråga blivit en del av ”normalpolitiken” – och då inte minst i socialdemokratin. Kort sagt, åsiktskorridoren är inte vad den en gång var, och därmed inte heller möjligheten till ”brunsmetning” på det politikområdet. 

Inför riksdagsvalet 2022 läggs betoningen snarare på att själva demokratin skulle vara hotad med SD i ett regeringsunderlag. Och då med det bärande argumentativa anslaget att söka sig tillbaka till SD:s grundande och återkalla att det, som Stefan Löfven uttryckte saken i mars, ”är ett parti som kommer ur nazismen”. I den retoriska strategin ingår numera att indirekt kasta samma skambeläggande skugga över de partier som vill ta över regeringsmakten. Som Morgan Johansson uttryckt saken:

“Moderaterna och SD är som tvillingar nu. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt längre och det är Moderaterna som har ändrat sig.”

Det politiska spelet kan beskrivas som en strid mellan att göra frågan om SD:s inflytande till affektiv identitetspolitik eller lägga pragmatiskt fokus på lösning av politiska problem. Allt för att både påverka andra partiers positionering och göra den egna agendan till väljarnas genom att tillförskansa sig problemformuleringsprivilegiet; definiera vad som är problemet, vad och hur som ska diskuteras och av vem.

De partier som öppnat för samarbete lyfter fram skillnaderna i förhållande till SD för att avvärja kritik och minska konfliktytan i förhållande till väljare som är ”allergiska” mot SD som parti. Motståndarna, å sin sida, betonar den påverkanskraft som SD skulle få som del av ett regeringsunderlag. Sett från regeringen Löfvens perspektiv handlar den politiska taktiken om att å ena sidan försöka tvinga fram ett ökat avståndstagande i förhållande till SD från de samarbetsvilligas sida, och å andra sidan minska det till S. Grusa och smörja samtidigt.

Som maktstrategi är det inget nytt. Utan några jämförelser i övrigt har maktpartiet framför andra, Socialdemokraterna, också tidigare med samma dramaturgi velat härska genom att splittra de borgerliga partierna – men då med Moderaterna i skurkrollen. 

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna.

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under det långa sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna och med skambeläggning som medel spela fia med knuff med mittenpartierna FP och C. När mittenpartierna dominerade borgerligheten hette det, till exempel inför valen 1976 och 1979, att det egentligen var Moderaterna som styrde. 

Det kan vara svårt att förstå men det väckte enormt uppseende när de tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helén och Gösta Bohman 1971 gav en gemensam presskonferens om arbetslösheten. Det kan också verka smått obegripligt att folkpartiledaren Per Ahlmark dagen efter valet 1976 slog fast att det inte var en trepartiregering som skulle bildas, utan att Fälldin I var en mittenregering som också gav plats åt Moderata samlingspartiet.

Socialdemokratin accepterade inte Moderaterna som ett vanligt demokratiskt parti. Första maj 1971 talade Olof Palme på temat höger- och vänsterextremism (Utrikesfrågor 1971, UD 1972): 

“KFML(r) står under sina plakat och talar illa om Sverige. Moderaterna står under blågula fanor och talar illa om Sverige.”

1976 gjorde Palme jämförelser mellan ”högerkrafterna” och diktaturens Chile. Inför riksdagsvalet 1979 varnade han för en världsomfattande högervåg. När Moderaterna hade klivit fram som det ledande borgerliga partiet varnade Palme för att ”kravaller hotar om moderaterna inte hejdas”. Året var 1985.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Centerpartiet – koalitionskamrat på 1930- och 1950-talen under partibeteckningen Bondeförbundet – inledde i början på 1960-talet så smått mittensamverkan med Folkpartiet. Distansen till Socialdemokraterna ökade dramatiskt när partiledaren Gunnar Hedlund efter riksdagsvalet 1968 (i vilket S fick egen majoritet) började varna för ”enpartivälde”. Tankarna på mittensamarbete stärktes. Det fanns till och med planer på ett samgående.

I riksdagsvalet 1970 förlorade S den egna majoriteten vilket ledde till ökad press på mitten. 1971 var Centerpartiet inte längre folkligt utan höger. 1972 var samarbete uteslutet och den inställningen höll i sig in en bit på 1980-talet. 1982 var C ett ”småskuret högerparti”, men 1983 var samarbete möjligt. Inför valet 1985 var en koalition tänkbar (”där finns mycket hyggligt folk”), men inte efter valet.

Efter valet 1970 beskrevs FP som ”aggressivt och högervridet”, men efter valet 1973 fanns det en samsyn om arbetslösheten som gjorde det möjligt att komma överens i jämviktsriksdagen. 1977 betackade sig S för tanken på samarbete. 1978 – sedan regeringen Fälldin I hade avgått – släppte man fram den folkpartistiska minoritetsregeringen Ullsten som var ett svagare alternativ till en regering med FP och M. 1983 var S öppet för samarbete med FP, men före valet 1985 var partiet alltför präglat av Moderaterna. Efter valet var man åter positiv till ett samarbete med det ”socialliberala” partiet.

Till bilden av samarbetskulturen hör att ett ja till inviter från Socialdemokraterna gärna ledde till gråt och tandagnisslan. Den ”underbara natten” 21 april 1981 är också ett bra exempel på att borgerlig splittring är Socialdemokraternas livsluft.

Efter den borgerliga valsegern 1979 stod en marginalskattereform högt på agendan för trepartiregeringen Fälldin II. Socialdemokraterna sade nej. Men problemet kvarstod. Våren 1981 pläderade S för en bred översyn av skattesystemet i stället för att bara komma till rätta med det ”marginalskatteelände” som regeringen prioriterade. Diskussioner inleddes, men de resulterade i stället efter den ”underbara natten” den 21 april i en uppgörelse mellan S och de båda mittenpartierna. Trepartiregeringen föll. 

 I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga.

Därefter kritiserades mittenpartierna för att bilda en minoritetsregering, Fälldin III. I stället borde nyval ha utlysts. Olof Palme klagade över hänsynslös blockpolitik. I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga. Och efter riksdagsvalet 1982 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten.

Taktiken för att splittra de borgerliga partierna var att alternera mellan att attrahera eller avvisa – i ena stunden var Folkpartiet rena svärmorsdrömmen, i nästa en mardröm. Moderaterna fick dock alltid spela rollen som högerspöke.

Den självbild som partiet gav uttryck för var en annan. I ett tal valårsvåren 1985 slog Olof Palme fast (SvD 14/4 1985):

“Högerkrafterna driver i alla länder samma arbetslöshetspolitik, samma konfrontationspolitik. Den leder till förtvivlan och desperation. Vi står i stället för samförståndspolitik och vill undvika motsättningar.”

Socialdemokraterna såg sig som garant för demokratin. Att partiet efter 44 år förlorade regeringsmakten 1976 sågs som ett hot mot demokratin. Endast S tog tillvara löntagarnas intressen och med en borgerlig regering skapades därmed en obalans mellan politik och marknad. Som saken formulerades i en deklaration efter den historiska valförlusten (SvD 14/10 1976): 

I Sverige råder en ny politisk situation präglad av stark maktkoncentration. De som vunnit den politiska makten stöds av större delen av den ekonomiska makten och av den dominerande pressen.

Slutsatsen var att bara med Socialdemokraterna vid makten kunde systembalans upprätthållas. Borgerliga regeringar ledde till motsatsen och de blev därmed i sin förlängning ett hot mot demokratin. Tesen blev ett – med olika spinn – återkommande tema. 1976 talade Palme om att ”ett tystnadens och konformismens Sverige” väntade. I ett tal valåret 1985 varnade han väljarna för att en borgerlig regering skulle ”förstöra samhällsklimatet”. 

Så nog har det allt ropats varg också tidigare.

Nu som då vill Socialdemokraterna framställa sig som landets och demokratins räddare i nöden. Sverigedemokraterna är en långkörare i svensk politik som först gick upp som en skräckis och nu går som uppföljare i form av katastroffilm med 1930-talsvibbar. Men det är en sak att lägga press på de borgerliga partierna för politisk konsumentupplysning om röda linjer – och en annan sak att frammana skambeläggande bilder om demokratins undergång.

Essä publicerad i Smedjan 14/5 2021.

Read More

Vi kompromissar inte med personer som frivilligt har anslutit sig till en terroristorganisation – och därför lämnar vi Høyre-ledaren Erna Solbergs koalitionsregering.

Det var beskedet från Fremskrittspartiets Siv Jensen i januari 2020. Politiken i allmänhet var för grå och nu hade bägaren runnit över. Detta efter beslutet att hämta hem en norsk-pakistansk kvinna och hennes två barn från fånglägret al-Hol i nordöstra Syrien – därmed också ge efter för det som i praktiken var ren och skär utpressning.

Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru. 

Kvinnan var en av de runt hundra norska medborgare – allra mest män – som tog sig till Syrien för Jihad. I Sverige gjorde omkring 300 personer samma livsresa. Regeringens bud hade varit att endast hämta den då fyraåriga sonen som uppgavs vara svårt sjuk, men modern krävde att alla – eller ingen – skulle flygas till Norge.

Vid ankomsten till Gardemoen greps hon för misstanke om att ha varit ansluten först till al-Nusrafronten och sedan till IS. Efter att ha suttit häktad mer än 400 dagar dömdes hon nyligen i första instans till tre och ett halvt års fängelse. Hon har överklagat.

Den 29-åriga kvinnan lämnade Oslo 2013 för att vara tillsammans med sin norskfödde man Bastian Vasquez i Syrien, som hon gift sig med på Whatsapp. Mannen hade lämnat Norge året innan. Efter hans död i samband med bombtillverkning 2015 hann hon med ytterligare två äktenskap.

Propagandans ”Familjevänliga Jihad” innebar i verkligheten att bli utsatt för både fysiskt och psykiskt våld. Sexuella övergrepp ingick. Och hon hade inte rörelsefrihet. I rätten förklarade hon – nu klädd som en vanlig Oslojente – att hon inte stöttat IS, att hon ångrat flytten till Syrien och att hon bara hade varit en enkel hemmafru i kalifatet.

Oslo tingsrätt höll inte med. Hon visste vad IS stod för och var införstådd med vilket slags liv hon reste till. Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru.

Som också påpekats spelar IS-kvinnor roll i propagandakriget, i rekryteringen och faktiskt även som deltagare i strid. Och förstås ingår det i uppdraget att föda nya IS-krigare.

Kvinnan dömdes med stöd i strafflagen §136 som kriminaliserar aktivt deltagande i en icke-statlig militär verksamhet i utlandet eller förberedelse till detta. Med det avses att bilda, delta i, rekrytera till, bidra ekonomiskt eller bistå med annat materiellt stöd till en terroristorganisation.

I Sverige hade hemmafruterroristen bara kunnat återuppta sitt gamla liv.

Norge införde en ny terroristlag 2013. Sju år senare infördes den svenska motsvarigheten som med samma skärpa kriminaliserar ”samröre” med terrororganisationer till exempel i form av vapenhantering och uthyrning av mark. 2016 skapades det lagrum i vilket den norsk-pakistanska kvinnan dömdes. I Sverige kommer den lagändringen att träda i kraft tidigast 2023

Terroristbrottslagstiftningen har skärpts över tid och det är förstås bra. Likväl finns det anledning att grubbla både över regeringen Löfvens saktfärdighet och betydelsen av att man till vänster i politiken närmast rutinmässigt drar islamofobikortet. Allt i perspektiv av exempel som MP-ministern Mehmet Kaplan, det mångåriga drevet mot terroristforskaren Magnus Ranstorp och SR-fallet med reportern som föll för den islamist hon skulle granska.

Det är inte någon dålig framtidsspaning att ”vi var naiva” är ett uttryck som kommer att gå i repris. 

Krönika publicerad i Altinget 14/5 2021.

Read More

I dag feirer Sverige sin nasjonaldag. Vi feirer at 6. juni 1523 ble Gustav Vasa valgt til svensk konge, og at det dermed ble satt punktum for Kalmarunionen mellom Sverige, Danmark og Norge. 

Sverige ble igjen et selvstendig land og har altså vært en egen nasjonalstat i snart 500 år. Men dagen feires også til minne om forfatningen fra 1809.

Den kan riktignok ikke likestilles med den langt mer demokratiske norske grunnloven fra 17. mai 1814, men den inneholder blant annet et sterkt maktfordelingsprinsipp. Selve feiringen kan heller ikke sammenlignes med 17. mai. 

I 1983 fikk Svenska flaggans dag, som denne dagen kalles, status som nasjonaldag. I 1996 ble den salutteringsdag, og først i 2005 en «rød» dag, altså helligdag.

Underkommunisert

Det er nok etterhvert blitt noen flere som feirer dagen, men det er langt færre svensker enn nordmenn som feirer nasjonaldagen sin. Og det er sikkert enda færre som vet hvorfor det er akkurat 6. juni. 

Den beskjedne nasjonaldagskaken med svensk flagg på, Sverigebakelsen, er et symbol så godt som noe på at festen ikke er den samme på begge sider av kjølen.

Det blir av og til sagt at den svenske nasjonalismen består i at det ikke finnes noen nasjonalisme. I Norge – med en annen historisk erfaring i bagasjen – er nasjonalismen ingen mangelvare.

Den påvirker i begge tilfellene hva som blir løftet frem, og hva som ikke får helt plass i den nasjonale fortellingen. I Norge er «svenskheten» – i form av påvirkning og nærvær – det som er underkommunisert. Hva kan da være mer passende på den 6. juni enn å minne om hva denne består av? 

Svensk opphav

Personalunionen med Sverige fra 1814 ble innført med tvang, men i årene frem til skilsmissen i 1905 ble den norske grunnloven beholdt, og landet opplevde en sterk økonomisk, sosial og kulturell utvikling. Motstanden mot unionen var heller ikke kompakt. 

Et eksempel på det: Tittelen på den opprinnelige versjonen av Bjørnstjerne Bjørnsons «Ja, vi elsker dette landet» fra 1859 var «Norsk Fædrelandssang». Sangen var tilegnet «Norges Konge og Hans Majestæt Kong Karl». Men ikke alle vers synges. 

Det som er typisk norsk – selv nasjonale markører – kan ha svensk opphav. For eksempel Hans Majestet Kongens Garde i mørkeblå uniformer med utsmykning og tilbehør laget etter svensk gardemodell av 1886.

Hatten (en slags skalk i filt med fjærpryd av svart bøffeltagl) ble designet av unionskongen Karl XVs hustru dronning Louisa.

Stortinget ble tegnet av svenske Emil Langlet, og svenske arkitekter og byggmestere sto bak mye av det historiske Oslo som er så vel hegnet om. Disse kulturmiljøene ble senere bevart av Arno Berg. Denne svensken ble Oslos første byantikvar.

Hjelp under krigen

Et annet eksempel på en nasjonal markør er «Norge i rødt, hvitt og blått» fra 1941. Melodien er hentet fra den svenske «Obligationsmarschen» fra 1940, som skulle få svenskene til å kjøpe såkalte försvarsobligationer for å styrke det svenske forsvaret.

Det er mye å si om den svenske ettergivenhetspolitikken under andre verdenskrig, men også mye å legge til: Mottak av 50.000 norske flyktninger, dannelse av polititroppene, De hvite bussene. Eller politidirektør Harry Söderman, som reiste fra Stockholm og befridde Grini på eget initiativ 8. mai 1945.

Til bildet hører også Svenska Norgehjälpen med presten Axel Weebe som sentral figur. Hjelpeinnsatsen begynte beskjedent høsten 1942 med at et førtitalls barn fikk et daglig måltid mat i Margaretakyrkan i Oslo. 

Da det ble satt punktum for bespisningen etter krigsslutt, var det blitt servert 164. 256 dagsporsjoner «svenskesuppe» på 1119 steder rundt om i Norge.

Hotel Cæsar og Fleksnes

Med det svenske i Norge har det seg litt som med den svenske finansfamilien Wallenbergs valgspråk: virke, men ikke synes. Ikonet Fleksnes hadde en svenske i bakgrunnen, og senere var det to svensker som sto bak TV 2s langtidssuksess Hotel Cæsar.

Og apropos Wallenberg: Familien Wallenberg var med på å finansiere viktig industrisatsing med Norsk Hydro i 1905 og Orkla i 1904. Nå er Sverige det landet som foretar de største direkte investeringene i Norge.

De fleste store svenske virksomheter er på plass. Norge og Tyskland konkurrerer om å være Sveriges største eksportmarked.

Feiringen av Luciadagen, fastelavensriset og maiblomsten kommer alle fra Sverige, akkurat som dansebandmusikken. Evert Taube er bare én av mange svenske visediktere i den norske visekanonen.

Det daglige

Påvirkning og nærvær merkes også i det daglige på annen måte. Norsk språk er fullt av lånord fra svensk, for eksempel kjendis, finkultur, kompis, sosialgruppe, venstrevridning. Mange bil-ord er hentet fra svensk, og det samme gjelder innenfor idretten.

Svensker har innvandret til Norge i bølger. Noen har skrevet seg inn i historien – og spennvidden er stor. 

Teatersjefen på Christiania Theater Ludvig Josephson regisserte selv den første oppsetningen av Peer Gynt i 1876, og han bidro dessuten til den siste versjonen. Denne svensken var den som på alvor fikk satt Ibsen på det norske teaterkartet.

Sten Ekroth var mannen som midt på 1960-tallet sto bak dannelsen av Norges første virkelige popband, The Pussycats. Senere spilte han en aktiv rolle i å påvise at et justismord var blitt begått i saken mot den drapsdømte Per Liland. 

I 1994 fikk Ekroth rett. Som et resultat av det ble Kommisjonen for gjenopptagelse av straffesaker dannet.

Svenske innvandrere

Svenske innvandrere har skrevet norsk historie. Sosialhistorie. Krigshistorie. Kulturhistorie. Politisk historie. Pophistorie. Gastronomhistorie. Sportshistorie. Vært med på å bygge landet. Og både Haakon VII og hans barnebarn Harald V har svenske Bernadotte-prinsesser som mødre.

Og skal man tro en undersøkelse fra World Value Survey, blir nordmenn stadig mer like svensker rent verdimessig.

Graffitien «Partysvensker go home» fra 2008, som nå er borte, fikk etterhvert et tillegg. Under originalteksten ble det stilt et retorisk spørsmål: «Men Norge er jo svensk?»

Å minne om «svenskhetens» betydning for Norge kan kanskje fremkalle storsvensk-vibber hos nasjonalt overfølsomme nordmenn. Men i seg selv viser jo dette først og fremst hvor nær landene står hverandre og hvor godt forholdet er.

I unionstiden var det en fiksjon å snakke om broderfolk. Til tross for søskenkrangel er det i dag en realitet.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum. 

Publicerad i Aftenposten 6/6 2021.

Read More

Civilsamhället är något alldeles eget, en egen sfär som är skild från staten, marknaden och hushållen. Samtidigt ses det ofta som en hörnsten i den svenska demokratin. Folkrörelse-Sverige är en skola för alla (interndemokratin), som för några också blir ett ”folkligt” avstamp in i politiken. I det här perspektivet är civilsamhället en del av den demokratiska infrastrukturen.

Men faktiskt är civilsamhället också en del av demokratins försvarsverk.

Bortom denna av riksdagen proklamerade syn på civilsamhället finns förstås en mer komplicerad – om omdiskuterad – verklighet både normativt och innehållsligt. I myllret av organisationer är det mindre uppmärksammat att civilsamhället har en betydelse för den inre (polisiära) säkerheten. Missing People är en ideell organisation som runt om i Sverige bistår polis och anhöriga genom att publicera efterlysningar och genomföra sökinsatser efter försvunna personer. 60 000 personer har anmält sig som ”sökare”. Och det finns även andra frivilligorganisationer på den arenan.

Grannsamverkan för att hålla uppsikt är ett annat positivt exempel – medan medborgargarden för att ”ta saken i egna händer” är motsatsen.

Men organisationer i civilsamhället bidrar också till den yttre säkerheten. De ingår både i det militära och civila försvaret som tillsammans bildar det svenska totalförsvaret.

Försvarsberedningens två rapporter Motståndskraft respektive Värnkraft fångar väl vad det gäller – å ena sidan att göra samhället motståndskraftigt i mötet med kris eller krig, och å andra sidan att ha den militära styrka som krävs för att avskräcka från eller stå emot ett angrepp (tills dess att hjälp förhoppningsvis kommer från goda vänner i Nato).

Frivillighet täcker ett vitt spektrum. Det finns totalt 18 frivilliga försvarsorganisationer, varav nio har avtal med Hemvärnet.

Försvarsutbildarna med 27 000 medlemmar i 15 rikstäckande förbund utbildar för den militära insatsorganisationen och för myndigheter och länsstyrelser inom det civila försvaret, som behöver förstärkning i form av frivilliga i händelse av kris, höjd beredskap eller krig.

I  Försvarets fältartister ingår 700 medlemmar som ska vara beredda på att sjunga hårdrock, visa eller ståuppa. Orup har gjort det och likaså Magnus Betnér. Frivilliga motorcykelkåren utbildar mc-ordonnanser för Hemvärnet och står även till förfogande vid civila katastrofer.

Ett tredje exempel är Svenska Lottakåren som med sina cirka 5 000 medlemmar är landets största kvinnliga nätverk.

Civilförsvarsförbundet organiserar bland annat frivilliga resursgrupper i kommunerna, som är beredda att rycka ut vid kriser och olyckor och som gör Sverige mer motståndskraftigt.

För de ideella föreningarna i totalförsvaret är staten deras raison d’être. Ändå hör de hemma i civilsamhället. De är inte statliga och de utmärks av föreningsdemokrati.

Sett från den enskildes perspektiv är det även i försvarets frivilligorganisationer intresset, gemenskapen och viljan att göra en insats som är drivkraften för att bli medlem. De utgör en folkrörelse – och i en tid när många andra ideella organisationer kännetecknas av ”missing people”, så växer faktiskt de frivilliga försvarsorganisationerna.

Allra viktigast är förstås det ”styrkebidrag” som de kan ge totalförsvaret i kris, förhöjd beredskap och krig.

Krönika publicerad i Altinget 2/6 2021.

Read More

Efter terrordådet 11 september 2001 ställde sig Sverige solidariskt på USA:s sida och deltog i Afghanistan tillsammans med ett 40-tal andra stater. Efter att ha funnits på plats i nästan 20 år är det slut. Den 15 maj halades den svenska flaggan på den multinationella styrkans högkvarter i Kabul. Alla lämnar – och för USA:s vidkommande sätter Joe Biden punkt för det ”eviga kriget” den 11 september.


Den svenska insatsen inom ramen för FN:s och Nato:s ISAF- koalition startade med ett förband ur specialstyrkorna men växte till en närvaro med som mest 1 000 soldater och officerare.

Från 2006 till 2014 – då ISAF avvecklades och säkerhetsansvaret övergick till regeringen i Kabul – hade Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan. Insatsen handlade därefter om att agera stöd och utbildningsfunktion inom ramen för Resolute Support Mission.

Sammanlagt har mer än 9 000 svenska soldater och officerare stridit i Afghanistan för säkerhet och fred. Fem har stupat, andra skadats, en del med men för livet.

Tur och skicklighet har gjort att det inte blev värre. Notan för den militära insatsen uppgick för ett par år sedan till mer än tio miljarder kronor, det humanitära biståndet till en miljard och de bilaterala till fem miljarder.

Det som skulle bli en kortvarig humanitär fredsinsats utvecklades till deltagande i ett krig. Nu när uppdraget är avslutat borde vi hedra Afghanistanveteranerna och i en högtidlig ceremoni tacka dem för att deras insats i rikets tjänst.

Har det varit värt det? Försvarsminister Peter Hultqvist har lyft fram att fler kvinnor har fått utbildning, att terrorism har förhindrats och att Afghanistans militära förmåga har stärkts. Så kan man förstås se det.

I verkligheten tyder det mesta sorgligt nog på att det som väntar är inbördeskrig och att framryckande talibaner tar över. Kort sagt, ännu en i raden av misslyckade interventioner.

I en färsk avhandling av statsvetaren Lars Wikman om insatsens inrikespolitiska dimension ger redan titeln svar på vad som över tid var den dominerande berättelsen om insatsen – ”Don’t mention the war” (Acta Universitatis Upsaliensis 2021). Det som intresserar Wikman är hur beslut ramas in i syfte att å ena sidan öka stöd för och å andra sidan minska motstånd mot insatsen (inte minst inom socialdemokratin). Annorlunda uttryckt vägen fram till konsensus.

Ett genomgående tema hos förespråkarna för insatsen i regering och riksdag var att just inte beskriva engagemanget i Afghanistan i termer av krig utan mer i linje med traditionen av fredsbevarande och humanitära insatser.

Att hela tiden hålla en formell rågång till den av USA ledda Operation Enduring Freedom som uttryckligen var en del av president George W Bushs ”krig mot terrorismen”. Och förstås att FN var med på vagnen.

I stället för att vinna ett krig betonades att uppdraget handlade om sådant som byggande av demokrati och jämställdhet. Narkotikasmuggling skulle stoppas. Men Afghanistan passade också som hand i handske i en ny försvarsdoktrin som handlade om att Sverige bäst försvarades på andra ställen än hemmavid.

Sett från ett annat perspektiv kan insatsen därmed ses som en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen om militärt bistånd även utan Natomedlemskap, och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande.

I politikens bråk och larm är det lätt att glömma att det sker mot en botten av en konsensuskultur och nationellt samförstånd anses särskilt viktigt när gäller utrikes- och försvarspolitik.

Vägen fram för sittande regering är att betona kontinuiteten. Även beslut som bryter ny politisk mark – som i Afghanistan – ska ramas in så att de står i samklang med den sedan länge rådande linjen.
När det råder politisk oenighet blir det en strid om vinnande inramning. Som nu när både motståndarna och förespråkarna för en svensk Nato-option betonar att argumenten bara följer de långa linjerna i säkerhetspolitiken.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22/5 2021.

Read More

e långa köerna utanför Vinmonopolet påminde om hur det brukade vara dagarna före det norska nationaldagsfirandet i Oslo. Före covid kunde man nästan ta på känslan av glad förväntan inför festen. Oåret-2 var det mer sordin. Det är fortfarande lockdown. Visst får i alla fall alla butiker (och inte bara systemet, apoteken och livsmedelsaffärna) nu hålla öppet igen, men utan folkmyller.

Och dagens festprogram präglas av att det inte är som det var, utan av laga efter läge med mycket digitala lösningar.

De gällande nationella råden och reglerna stadgar till exempel att hålla minst en meters avstånd till andra, att begränsa den sociala kontakten och inte ha besök av fler än fem gäster. Festrestriktionerna ser dock olika ut beroende på smittläget i kommunerna, som varierar alltifrån högt för norska förhållanden, till i stort sett smittfritt. Gemensamt för alla är dock att firandet inte blir – och inte heller kan bli – så festligt som före covid-19.

Alla har påverkats av pandemin. Alla har fått sina liv omskakade och 774 liv har ryckts bort. Nästan 120 000 har smittats, över 4 000 har vårdats på sjukhus och mer än 800 har skrivits in på intensiven. Covid-19 är ett samtalsämne som inte går att undvika. Men visst blir det pølse med lompe, bløtkake och bubbel. Och bunader. Och glad samvaro. I både den egna kohorten och nationellt när ”Ja, vi elsker dette landet” sjungs över land och stad efter den traditionsenliga kanonsaluten på Akershus fästning klockan 12.

Som alltid kommer kungafamiljen att inta slottsbalkongen, men inte heller i år för att mötas av glada förbimarscherande hurrande skolbarn utan i stället se ut över den folktomma Slottsplassen där en ryttarstaty av Karl XIV Johan intar hedersplatsen. Statyn är både passande och opassande. Den är en påminnelse om varför nationaldagen firas just i dag.

17 maj 1814 fick Norge en egen grundlag och en kort period av självständighet som fick ett abrupt slut i form av en tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen unionsupplösningen 1905 som firas – och förstås den tyska ockupationens upphörande 1945.

Skilsmässan 1905 var kärv. Sveriges vägval under andra världskriget bättrade inte heller på broderfolkskänslan, men efterhand har det växt fram en politisk, ekonomisk och folklig närhet. Sverige och Norge står varandra väldigt nära. Pandemin har dock frestat på relationerna. Det har gnisslat mellan regeringarna och oförståelse för strategival har uttryckts på både sidor om kölen. Stängda gränser och reserestriktioner tär.

Likväl har många problem som till exempel ekonomisk ersättning till svenska arbetspendlare efterhand blivit lösta. På ett annat plan har det ingåtts avtal om fördjupat försvarssamarbete och en utredning om snabbtåg mellan huvudstäderna är på gång. Företagsamheten har fortsatt att vara företagsam. Och en färsk opinionspejling visar att 21 procent av de tillfrågade kommer att åka över gränsen för att harryhandla billiga och bra livsmedel, sprit och cigaretter när det blir möjligt igen.

Det är inte förvånande att det i kristid har gnisslat i relationerna – förväntan om motsatsen säger snarare väldigt mycket om hur nära de egentligen är.

Inte heller i Stockholm blir det traditionsenliga firandet av 17 mai som det borde vara. Det blir varken tågande med glada hurrarop eller högtidstal på Skansen. Det är bara att vänta till nästa år. Men det går däremot alldeles utmärkt att skänka Norge en tanke och ”Gratulere med dagen”.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/5 2021.

Read More