Claes Arvidsson

När Joe Biden svor presidenteden präglades Washington inte av glada publikskaror utan av folktomma gator. Desto mer påtaglig blev närvaron av 25 000 sammanbitna nationalgardister, som inkallats för att säkra att den främsta av politiska ceremonier i USA inte skulle drabbas av inhemsk terrorism.

Inramningen ger perspektiv på frågan om det var rätt eller fel att slänga ut Trump från Twitter när mobben gick till angrepp mot Kapitolium. Borde man inte i stället ha tagit ställning till varje enskild tweet? Var det ens verkligen en kupp som iscensattes av den hatiska samlingen stödtrupper?

Ett svar är att Trump i sitt tal till demonstranterna manade till marsch mot Kongressen och att gå hårt fram. Det hade kunnat sluta mycket värre. Ropen skallade: Häng Pence! Allt medan presidenten på tv såg hur det formella godkännandet av Bidens valseger omöjliggjordes. Mobben beskrev han som patrioter.

För Trump blev stormningen ett inslag i kampen för att säkra den valseger som han deklarerade redan innan rösterna var färdigräknade den 4 november – och vars faktiska resultat han fortfarande inte har accepterat. Inte så att själva stormningen i sig skulle räckt till statskupp, men den kan ses i perspektiv av den ”statskupp i slow motion” som summerar Trumps presidentskap med hans strävan efter personliga makt i centrum.

I en artikel i Politico har Fiona Hill (som själv under en tid arbetade som utrikespolitisk rådgivare i Trumpadministrationen) frilagt den auktoritära metodiken. Som alltid handlar det om att söka kontroll över militären, kommunikationskanaler, domstolarna, statliga institutioner och den politiska församlingen samt att mobilisera folkligt stöd.

Trump har hamrat in budskap om att han förtjänade att sitta två eller rent av tre mandatperioder. Han har inte velat inte säga om han frivilligt skulle lämna ämbetet vid en valförlust eftersom det skulle vara riggat. Muellerundersökningen var en häxjakt. Eliten konspirerade. Alla som gick emot honom utpekades som fiender – från demokrater i allmänhet till republikaner som inte fullt ut ställde sig bakom honom. Så även Soros, Antifa och globalisterna.

Men institutionerna stod emot. Trots att Trump utsett ”sina” domare gjorde de sitt jobb när de anstormades av påhittade anmälningar om valfusk. Stod emot gjorde också lokala valförrättare. Till slut tog också Pence, McConnell och de flesta republikanska senatorerna sitt ansvar och godkände Bidens valseger. 147 av partifränderna i representanthuset gjorde det dock inte.

Inte heller försvarsmakten lät sig gå på villovägar trots försöken från Trumps sida. Likväl var det onekligen anmärkningsvärt att tio tidigare försvarsministrar den 6 januari såg sig nödgade att offentligt påminna om plikten för alla anställda i försvaret att skydda konstitutionen.

Trump trummade in ett budskap om traditionella medier som folkets fiender medan han samtidigt mobiliserade sitt folk genom tv- kanaler som Fox och sociala medier. Lögnerna stod som spön i backen. Att ha tillgång till Twitter beskriver Hill som Trumps motsvarighet till gammaldags kuppmakares kontroll av radio och tv. 

Så ja, i det perspektivet var det rätt att stänga ned Trumps viktigaste kommunikationskanal. Kalla det gärna nödvärn till försvar av den amerikanska demokratin.

Nu återstår att hitta svar på frågan om hur sociala medier ska regleras för att värna både privat äganderätt och yttrandefrihet. Sociala medier förblir – och på gott och ont – en central politisk arena.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/1 2021.

Read More

Sverige brukar beskrivas som Landet Lagom, men bakom anspråkslösheten döljer sig snarare Bror Duktig. Till självbilden hör Sverige som föredöme för världen. För hur det ska vara. Det är den svenska exceptionalismen. Lagom är bäst. Lägg därtill den politiska viljan att ligga i modernitetens framkant. Båda delarna har format landet.

Det är inte någon tillfällighet att Sverige alltjämt sticker ut i World Values Survey i fråga om värderingar som fångar upp rationalitet och självförverkligande. I teoribildningen som ligger till grund för undersökningen är det just en sådan utvecklingsriktning som är eftersträvansvärd. En baksida för svensk del är ett slags kollektiv individualism med ett svagt civilt samhälle.

1936 utkom den amerikanska journalisten Marquis Childs med boken ”Sweden: The middle way”. Den blev en internationell bästsäljare, inte minst för att president Roosevelt uppmärksammade den. Tesen var att Sverige med sin reformvänliga socialdemokrati hade funnit en gyllene medelväg mellan kommunism och kapitalism. Annorlunda uttryckt: en lagom dos av både statsinterventionism och marknadsekonomi.

Sverige lyftes fram i världen som en modell och ett argument i diskussionen om behovet av en ”New Deal” i depressionens 30-tal. I slutet av 1940-talet försökte socialdemokraterna göra en rejäl vänstersväng, men i stället för socialisering blev det mer samförstånd. LO och SAF turnerade på 50-talet tillsammans i världen för att sälja in ”den svenska modellen”.

Det var dock, har Assar Lindbeck konkluderat, först i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som det är relevant att tala om en svensk modell, en svensk särväg. Igen stod Sverige i fokus. Det ekonomiska experimentet handlade om välfärdssystemen, arbetsmarknaden, skatter, AP-fonder och löntagarfonder. Om statlig intervention och facklig makt.

När Palmes experiment hade misslyckats lanserades en ny S-modell på 1980-talet med det föga överraskande namnet ”den tredje vägen”, som skulle bana väg för en mer liberal politik. Allt för att försöka komma till rätta med de problem som den särsvenska modellen hade skapat. 

Tankefiguren från 30-talet om den svenska modellen som den gyllene medelvägen är dock fortfarande återkommande inom socialdemokratin. Bakom myten om Landet Lagom finns i själva verket en faiblesse för politiska äventyr. En dragning till att ta ut svängarna och ta risker. Ibland i politisk strid. Ofta i politiskt samförstånd. Som efter det kalla kriget då det nationella försvaret lades ned. Och nu byggs det upp igen.

Folkomröstningen om kärnkraften 1980 var ett sätt för den socialdemokratiska ledningen att lösa ett partipolitiskt och opinionsmässigt problem. Linje Lagom – avveckling med förnuft – segrade. Men hur förnuftig har processen varit? Är inte också det nyligen nedstängda Ringhals 1 – trots skyhöga elpriser i södra Sverige och elbrist på sikt – ännu ett exempel på motsatsen? Allt medan den globala uppvärmningen hanteras i ett särskilt politiskt stuprör.

Lag i ordet lagom betyder ”rätt ställning, ordning, rätt skick”. Tänk handlag. Motsatsen är olag. Kan man med bästa vilja i världen beskriva den särsvenska pandemistrategin med över 8 000 döda som lagom? Kanske borde vi i stället, när vi blickar ut över Sverige och ser problemen som hopar sig, tänka på oss som Landet i olag.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 4/1 2021.

Read More

Efter ett intensivt kampanjande tog Norge vid årsskiftet plats som icke-permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. Senast det begav sig var 2001–2002. FN-ambassdören Mona Juul kan dock säkert känna viss hemkänsla vid det hästskoformade bordet i Säkerhetsrådet sal, inredd av arkitekten Arnstein Arneberg med en hoppingivande fresk av Per Krogh i bakgrunden. På prislappen för kampanjen står det 29 miljoner norska kronor.

När det begav sig för FN-skrapan på 1950-talet stod Norge för kalaset och när det dags att renovera salen tog UD räkningen igen. Arbetet tog tre år, var färdigt 2013 och kostade 47 miljoner NoK. Det initiativet kan ses som en del i ett mångårigt arbete för att få bli en av de femton i rådet. Det är så att säga en del av de kostnader som ska läggas till en prislapp på 29 miljoner NoK sedan lanseringen av den norska kandidaturen 2018. Till detta kommer icke särredovisade nedlagda arbetstimmar och, förstås kostanden för att sitta med vid bordet.

Kritiker i Norge har menat att det är slöseri med tid och pengar att satsa på en plats i Säkerhetsrådet (och när Fremskrittspartiet lämnade regeringen Solbergs koalitionsregering upphörde partiets stöd för kampanjen). Det är en diskussion som känns igen. Sverige satt i Säkerhetsrådet 2017–2018. Enligt svenska UD:s beräkningar kostade själva kampanjen 27 miljoner kronor och de två åren som medlem 65 miljoner, i båda fallen med tillägg för arbete som gjorts inom ”ordinarie verksamhet”. I båda fallen föranledde det frågan: är det värt pengarna?

Inför inträdet i Säkerhetsrådet var FN-entusiasterna lika tvärsäkra på sitt svar, som dem som mest ser på FN som en pratkvarn med gott om plats för stater som bryter mot FN-stadgan. Kampanjen fick också en olycklig start genom Löfvens och Wallströms vilja att anknyta till Palme och den svenska neutralismen. Sverige lanserades som en oberoende stat. Kritiken blev därefter.

På ett plan är svaret på frågan om value for money självklart. Medlemskapet var värt pengarna. Inte minst för ett litet land betyder det mycket att den egna dragningskraften blir starkare. Kort sagt, man blir en mer intressant spelare på den globala planen som lättare kan tränga sig in sammanhang som det annars är svårt att göra sig hörd i. Det skapar en möjlighet till ökat inflytande som förstås kan användas bra eller mindre bra.

En delvis annan fråga är om en småstat som icke-permanent medlem kan sätta konkreta avtryck i FN. UD utredde kampanjen och i regeringens egen utvärdering blev svaret ja på frågan. En enig Riksdag ansåg dock i juni 2019 att det behövdes en oberoende granskning. Uppdraget gick till Försvarshögskolan i december 2019. Det svar som ges i den nyligen publicerade forskningsrapporten Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd 2017–2018: En utvärdering, är mer positivt än vad många, i alla fall kritikerna. nog hade väntat sig.

Professor Kjell Engelbrekt vid Försvarshögskolan drar på basis av intervjuer och dokument slutsatsen att Sverige lämnade positiva bidrag i fråga om aktiv problemlösning i Syrien (humanitär hjälp), Jemen (liv i fredsprocessen) och relationerna mellan Afrikanska unionen och FN. Kvinnor, fred och säkerhet är en av de tematiska frågor som Sverige ville lyfta och där det gjordes avtryck. Ett annat är Klimat och säkerhet. Samtidigt verkar det som FN-insatsen inte, vilket det fanns en oro för, har gått ut över arbetet med EU- eller närområdesfrågor.

Engelbrekt tar dock förbehåll för att fördjupade studier kan komma att nyansera bilden. Likväl är rapporten intressant i den del som utmynnar i en utvärdering och att den är så pass positiv. Rapporten har dessutom ett värde bara i kraft av att ge inblickar i arbetet i FN-skrapan och hur svensk diplomati fungerar. Intressant är också att det största mervärdet av medlemskapet, som det framhålls i rapporten, är att arbetet i Säkerhetsrådet har höjt den säkerhetspolitiska kompetensen inom UD och därför kan ses som en investering i framtiden.

Så hur ska det gå för Norge? Ska minnet av Norges plats i Säkerhetsrådet allra mest bli kampanjinslagen i form rosa strumpor med gult hjärta? Erfarenheten från det svenska småstatsmedlemskapet i Säkerhetsrådet är en indikation på att Norge kan göra skillnad. Värt att notera, om än inte överraskande, är att de norska prioriteringarna i hög grad dessutom tar vid där Sverige slutade. Man satsar på att:

Bruke fredsdiplomati. Norge har i løpet av mange år opparbeidet unik erfaring og brede nettverk gjennom fredsdiplomati. Vi vil bruke innsikten fra dette fredsengasjementet til å styrke rådets arbeid for konfliktløsning og konfliktforebygging.

Inkludere kvinner. Vi har i lang tid arbeidet systematisk for å sikre kvinners deltakelse i fredsprosesser der Norge er engasjert.  Som rådsmedlem kan vi bruke kompetansen på kvinner, fred og sikkerhet i alle saker på rådets dagsorden. Vi kan bidra til å sikre at kvinners rettigheter og deltakelse ivaretas i FNs freds- og sikkerhetsinnsats.

Beskytte sivile. Norge vil arbeide for beskyttelse av sivile, inkludert barn, med utgangspunkt i humanitærretten og menneskerettighetene. Som en stor humanitær aktør har vi kunnskap og erfaring vi tar med inn i Sikkerhetsrådet, også gjennom samarbeid med det sivile samfunn. Norge vil spesielt prioritere forebygging og bekjempelse av seksualisert vold i konflikt.

Klima og sikkerhet. Klima og konflikt henger sammen. Norge vil arbeide for at klimarelaterte sikkerhetstrusler drøftes i Sikkerhetsrådet og at rådet løpende vurderer hvordan klimaendringer påvirker saker som står på Sikkerhetsrådets dagsorden.

Svaret dröjer förstås men helt säkert blir det i alla fall lättare med Joe Biden än Donald Trump i Vita huset.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 4/1 2021.

Read More

Att politiska beslut bör vara kunskapsbaserade är ett fundament i den svenska demokratin. De ska ta spjärn i välarbetade utredningar med grund i det bästa som forskningen har att bjuda på. Inte minst nu i tider av ”fake news” framstår dessutom vetenskapen som en räddare i nöden. Men det som är dagens ”sanning” behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon. Ja, inte ens i dag. Det är därför vi måste ”prata om det”.

Inga Thorsson var en av en rad ledande socialdemokrater som medverkade i antologin ”Förord för en socialistisk strategi”. Året var 1973 och socialismen hägrade. Vägen fram var kunskapsbaserad. Hon menade att ”med forskningens och teknikens hjälp” hade människorna nu fått ”en unik möjlighet till perspektiv på tid och rum, på vår tillvaro och vår möjliga framtid”.

Det som kan kallas Olof Palmes revolutionära reformism var en mix av teknokrati och ideologi. Med hjälp av samhällsvetenskapen kunde problem identifieras och sedan lösas medelst social ingenjörskonst för att ”lägga livet tillrätta”.

Och man kunde stödja sig på dagens ”sanning”. Den amerikanske Harvardprofessorn Kenneth Galbraith var en av stöttepelarna. Han var en megastjärna och idéentreprenör som i en BBC-produktion på bästa tv-tid drev hem tanken att den liberala demokratin inte längre var svaret på sysselsättning och människors sociala behov. Staten behövde därför gripa in och det kunde bara ”progressiva” regeringar göra.

Mothuggen var få. Det politiska samtalet försiggick i en ekokammare. Så gick det som det gick.

Det är ett exempel på att teori görs till ideologi och tas i tjänst som politiskt slagträ. Det är dock inte det enda där samhällsforskning blivit ortodoxi och slutat fungera som ögonöppnare. De senaste decenniernas genusforskning är ett nutida exempel, men problemet sträcker sig över hela vänster–höger-skalan.

Att världen förändras påverkar också den politiska relevansen. Keynes var het, blev kall och är nu åter på modet.

Det fanns gott om forskningsstöd för att avrusta Sverige efter kalla krigets slut. ”Sanningen” blev ett hinder för att se verkligheten – politikerna glömde att en stat bortom tillfälliga konjunkturer alltid behöver ett nationellt grundförsvar. Inte ens efter Georgienkriget 2008 gick det upp ett ljus utan det skedde först 2014 sedan Ryssland inlett krig mot Ukraina och annekterat Krim.

Så ja, politik bör vara kunskapsbaserad men samhällsvetenskapen är inte någon enkel kungsväg till god politik. Det är inte kunskapsbaserat att bara haka på forskning som stödjer den egna ståndpunkten men förbise den som pekar i en annan riktning. Politik är heller inte vetenskap. Politik är maktsökande, taktik och också värderingar. Och värderingarna eller den praktiska politik som följer av värderingarna ser olika ut i partier och hos människor.

Att problematiken sträcker sig bortom samhällsvetenskapen illustreras nu närmast dagligen. Det är förstås som sig bör att regeringens och Folkhälsomyndighetens åtgärder för att motverka pandemins härjningar, uttryckligen ställs på vetenskaplig grund. Problemet är att det saknas en allmänt accepterad syn bland forskarna. Vetenskapen – även om den lät som en välstämd kör – ger inte heller självklara svar på avvägningar mellan olika mål eller värden. Det är politikens uppgift.

Evidens, sade Tegnell. Evidens, sade Löfven, tills han insåg att det inte räckte. För regeringen kan försöka ”skjuta på pianisten”, men kan aldrig skjuta ifrån sig det yttersta ansvaret.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/12 2020.

Read More

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Det är mycket skam bland årets norska nyord, som ”dorulle-skam”, ”hytteskam” och ”jogge-skam”. Alla är undergrupper till Coronaskam och relaterade till den del av regeringen Erna Solbergs bekämpning av pandemin som handlar om social kontroll. Det är ingen enkel balansgång att i en kris som griper in djupt i människors liv å ena sidan kritisera vissa grupper eller handlingar, å andra sidan undvika att dessa görs till syndabockar med påföljande ”smittetrakassering”.

Svenskar i Norge tillhör de grupper som har drabbats. Det handlar om så kallad importsmitta. Med Solbergs ord: ”Svensker som har jobbet i Norge, har følt seg skult på, snakket til og hetset.” Och det är säkert sant. Och förstås nog så besvärande om man, som exempelvis nämnts, får bildäcket sönderskuret.

En annan fråga är hur omfattande problemet är med diskriminering av svenskar. Det har hänt förr att just detta tema har blåsts upp. Kort sagt skulle det behövas mer fakta på bordet än de spridda noteringar som hittills kommit fram i rapporteringen.

I avsaknad av hårddata slängde jag ut en fråga om saken i flera olika FB-grupper som vänder sig till svenskar i Norge. Varken drabbats själv eller hört om någon som blivit utsatt, blev det vanligaste svaret. Några enstaka tyckte sig ha upplevt misstänksamhet. En del lyfte fram hetsen i kommentarsfält och i sociala medier eller pekade på att det kan vara ett större problem i områden med mycket pendling över gränsen.

Bra staket gör goda grannar. Jag hörde uttrycket för första gången från en norsk diplomat som kommenterade unionsupplösningen 1905 och det faktum att gränsen mellan Sverige och Norge i det närmaste hade blivit osynlig. Pandemin har synliggjort den. Alla inresande från Sverige kontrolleras. Inreserestriktioner gäller. Hemvärn är utkommenderat.

Det är besvärligt nog men handlar inte om trakasserier av just svenskar, utan är en följd av valet av smittskyddsväg. Samtidigt har förlusten av den fria rörligheten blivit väldigt tydlig och förstås särskilt kännbar för dem i som bor i Sverige och arbetar i Norge (och vice versa). Staketet har inte heller förbättrat grannsämjan. Det är lätt att förstå frustrationen i till exempel Värmland över nedstängningen av gränshandeln. Eller hos norrmän som inte kan ta en tur till hytten i Sverige. Eller familjer som inte kan leva familjeliv. En delregional lösning skulle lätta på trycket, men det har man från norsk sida inte varit intresserad av.

Att döma av mediebilden skulle man kunna dra slutsatsen att dåliga nyheter om Sverige är ”goda nyheter”. Och som svensk i Norge blir man i möten med Ola och Kari ofta tillfrågad om varför gör ni så här i Sverige. Steget till hets, mobbing och trakasserier är däremot långt. Det är varken nödvändigtvis illa menat eller ens ett mysterium. Frågorna om ”svenske tilstander” ställs ju också i Sverige. Att det kan kännas en smula plågsamt att bli utsedd till ställföreträdande svensk statsepidemiolog är en annan sak.

Senast var det Nordenminister Anna Hallberg som slog fast att det ”inte pågår någon tävlan mellan länderna om vem som har lyckats bäst”. Och så är det förstås. Men det tvärsäkra valet av en svensk särväg för att möta pandemin har gjort fallhöjden desto större. Storsvenskhet brukar inte heller falla i god jord i Norge. Inslag av skadeglädje ska nog inte uteslutas.

Gästledare i Svenska Dagbladet 9/12 2020.

Read More

Sven Wollter har gått bort. I minnesorden hyllas han med rätta som en stor skådespelare. Annat skaver. Det gäller hans livslånga engagemang i och för ett sektvänsterparti från det långa 70-talet som nu går under beteckningen Kommunisterna. Det är ett parti för alla som gillar väpnad revolution och proletariatets diktatur.

Bejakande av våldsbejakande extremism brukar vara svårsmält men måttstocken är uppenbarligen inte alltid densamma. I Expressen (10/10) slås fast att ”för somliga var det (kommunismen) kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart”. Rart? Verkligen? Och kan kommunismens brott mot mänskligheten i någon rimlig mening knytas ihop med ord i Dagens Nyheter (10/10) som ”hans djupt kända humanistiska och solidariska övertygelser”?

Den nyligen bortgångne Jan Myrdal var långt mer än en galjonsfigur för sektvänstern. Han var organisatör, ideolog och publicist – länge med en fast spalt på Aftonbladets kultursida. Med rätta har det efter hans död påmints om att Myrdal stod för ett bitvis intressant skönlitterärt författarskap, men att han aldrig tog avstånd från stalinismens terrorvälde, massmorden i Kampuchea etcetera, etcetera.

1968 är året som förknippas med ungdomsuppror och vänstervåg, men undertiteln ”Det galna kvartsseklet” till Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) illustrerar hur länge tidsandan varade. Ahlmark skrev också uppföljaren ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi” (Timbro 1997).

När det begav sig var Myrdal långt i från ensam. Författaren och socialdemokraten P O Enquist skrev i Expressen 1975 att befrielserörelsen de röda khmererna ”måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Pen”, men att nu är ”horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Den socialdemokratiska tungviktaren Birgitta Dahl var för sin del ordförande i vänskapsförbundet Sverige–Kampuchea.

Problemet med det överslätande förhållningssättet till regimer och rörelser som var antidemokratiska – liksom för hur Sverige kom att utvecklas i hägnet av Olof Palmes revolutionära reformism – bottnade inte i ungdomsupproret utan handlade om värderingsskiften och verklighetsbilder i den akademiska vänstern, kulturvänstern och den politiska vänstern. Etablissemangsvänstern.
Idévärlden trängde långt in i borgerligheten och traditionellt borgerliga bastioner. 

Olof Lagercrantz var chef för DN:s kultursida under 1950-talet och en av två chefredaktörer 1960–75 i det som var tidens ledande opinionsbildande tidning. Han var tidstypisk, gick i takt med dåtidens anti-amerikanism, visade förståelse för Sovjetunionen och omfamnade Maos Kina. Också i likhet med så många andra slog Lagercrantz ned på konsumtionssamhället och marknadsekonomin. I en betraktelse 1966 kritiserades västerlandets felaktiga självbeskrivning:

”När vi fick antikommunismen att leka med blev det ännu lättare för oss att spela Hellas, att låta kommunistledarna smälta samman med östliga despoter igenom tiderna, medan alla demokratiska och humana dygder blev kvar på vår sida. Vi var inte bara rika… vi var också de goda, de frihetsälskande.”

Författaren Lars Gyllensten framhöll 1967 att ”det värdefulla som finns i det (det kommunistiska partiets program) måste genomföras i socialdemokratins regi”. Det var i samband med att han utnämndes till ledamot av Sveriges Radios styrelse.

Långt mer intressant än den skugga som faller över Wollter och Myrdal, är att de båda var övervintrare från en tid när det offentliga samtalet blev en rödmålad åsiktskorridor. Inte minst var aktivismen påtaglig i medierna – en roll som det verkar lätt att halka in i och vars mekanismer är värda att grubbla över.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/11 2020.

Read More

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Den 12 maj utnämndes generalmajor Eirik Kristoffersen av Kongen i statsråd till general och ny norsk forsvarschef. Han är ung, 51 år.  Bakom sig har han chefsposten i Forsvarets spesialkommando (FSK) 2010–2014. 2015 utnämndes han till stabschef för Försvarets specialstyrkor och 2016–2017 var han chef för planläggning och övning vid Forsvarets operative hovedkvarter. Vägen fram till ÖB-stolen fortsatte sedan i raketfart. Först som chef för Heimevernet och sedan som arméchef.

Och ja, det finns röster som menar att det gått lite väl fort och att det hade varit nyttigt med lite mer erfarenhet av att förbereda, genomföra och utvärdera försvarsgrensgemensamma operationer. Detsamma gäller samspelet civilt – militärt. Alltså spelet.

Kristoffersen är en ”krigare”. Han har tjänstgjort i FN-styrkan i Libanon, deployerade otaliga gånger till Afghanistan (varav fem längre sejourer). För sina insatser i Afghanistan dekorerades han med Norges högsta militära utmärkelse, Krigskorset med svärd.

Han är en person som är villig att gå egna vägar. När han 1999 som 30-åring sökte sig till FSK gjorde han det mot välvilliga råd om att det var en karriärmässig återvändsgränd. Det innebar också att han gick ned i grad. Det gjorde han gärna.

General Kristoffersen efterträdde amiral Haakon Bruun-Hanssen 17 augusti 2020. Senare i augusti utkom den nye forsvarschefen med boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal). Boken har hittills tryckts i tre upplagor på totalt 15 000 exemplar. Kristoffersen har intervjuats i populära radio- och tv-program och poddar. Han har också porträtterats i ett otal tidningsartiklar.

Med sitt fokus på en av Norges mest mytomspunna förband är det inte att förvåna att boken med dess inblickar i verksamheten bakom den annars stängda grindarna i Rena lockar till läsning. Som bonus följer det med en hel del annan försvarsupplysning. Det personliga anslaget i boken med beskrivningar av livets gång från barndom till skilsmässor bidar också till läslockelsen.

Kristofferson är en ”bygdegutt” från Bjerkvik med nordlandsdialekten intakt och är– för att använda ett norskt uttryck – ”hel ved”. Han är lätt att känna sympati för, en kärnkarl som från uppväxten bär med sig grundvärden som kan sammanfattas i ord som ansvar, anständighet och integritet. Stundtals kan det leda tankarna till Jordan Peterson, men vad gör väl det. Det är värden som kan tyckas självklara men som vi alla behöver påminnas om. Inte minst eftersom det inte är lika enkelt att i praktiken stå för dem.

Trots att Kristoffersen ännu inte är varm i generalsgraden har han blivit en rikskändis (och vill man följa honom på Facebook går det alldeles utmärkt). Det ger försvarsmakten kred och honom själv kanhända ett folkligt stöd som kan vara bra att ha med sig i förhållande till politiken. Men Jegerånden är också ett medskick till det försvar som han är satt att leda. Som framgår av undertiteln handlar ju boken om ledarskap.

Jegerånden beskrivs ledarskap i en mycket liten och platt organisation. För at ta det mycket kort: Alla dörrar står öppna. Alla röster räknas. Gänget är sammansvetsat (och passar man inte åker man ut). Det är inte helt enkelt att se hur den organisationskulturen ska omsättas i en mycket större organisation, men det är likväl intressant som belysning av hans ”tänk”. Och det finns mycket att bejaka. Några exempel.

Kristoffersen lyfter fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Mot bakgrund av erfarenheterna från FSK är slutsatsen att:

”Ledare som setter pris på motet til å si nei, vil kunne lykkes bedre nettopp takket være den konstruktiva motstanden de da vil møte i egen organisasjon.

Motstand gjør at ledere må skjerpe seg, egne sannheter utfordes og egne argumenter må underbygges bedre. Ledare blir rett og slett bedre av motstand; uten motstand blir de en flaskehals, et hinder for utvikling fordi lederens ego vanskliggjør læring.”

Annars är risken att ”forsvaret, som så mange andre hierarkiske organisasjoner, kan stå i fare for å bli statiske och toppstyrte”.

Kristoffersens soldater ska vara lojala men inte lydiga.

I organisationskulturen ingår insikten om att alla kan göra fel och att det centrala därför inte är att utgå från motsatsen utan i stället att felet inte upprepas. Kulturen ska vara lärande.

En tredje utgångspunkt är behovet av förändring – även om det kan tyckas vara förändring bara för förändringens egen skull. Man kan inte slå sig till ro även när det rullar på som det ska. Världen är i konstant ändring.

Tillit är ett nyckelbegrepp i hans syn på ledarskap – och en tillit som måste gå båda vägar. Tilliten är också en grund för intensjonsbasert ledelse med tyngdpunkt på att som ledare precisera och få alla att förstå syfte och mål men inte att detaljstyra valet av ”bästa lösning”. Planer och planläggning är förstås självklara förutsättningar för att klargöra situationer, träna och öva, men samtidigt måste man vara klar över att ”en plan tåler sjelden møtet med virkeligheten”.

Hur det norska försvaret kommer att påverkas av den ledarstil och organisationskultur som Kristoffersen ger uttryck för är för tidigt att sia om. Förändring handlar också om struktur och en omstrukturering är på gång som innebär att delar av ledningen ska flytta norröver och i takt med den organisationskultur som bejakas i Jegerånden ska den inte längre styra utan leda.

Till bilden av den nye forsvarschefen hör att tänka utanför boxen. Ett exempel hämtat från tiden i FSK var att skapa en bredare rekryteringsbas genom att nöja sig med att sökande skulle uppfylla de fysiska minimikraven. Ett annat var initiativtagandet till bildandet av Jegertroppen bestående av kvinnliga värnpliktiga, som lösning på behovet av att ha kvinnor på plats i specialstyrkorna i Afghanistan.

Han har nu aviserat att Forsvarets Forskningsinstitutt ska göra årliga utvärderingar av försvaret – i stället för som nu att forsvarschefen lägger fram ett eget fagligt råd var fjärde år inför kommande försvarsbeslut. Det är minst sagt utanför boxen.

Att snabbare reaktionstid och bättre grundberedskap står på önskelistan är knappast någon överraskning. Som svar på att varslingstid numera inte är något att räkna med ska det norska försvarets organisation vara densamma i fred, kris och krig. Som en del av detta vill Kristoffersen stärka försvaret i Nordnorge med en fullt mekaniserad Brigad Nord. Han vill ha nya och fler stridsvagnar också för att täcka upp tappet när 700 US Marines tidigare i år avslutade rotationen och flyttade hem de förhandslagrade stridsvagnarna (den säkerhetspolitiska förlusten går dock inte att kompensera).

Liksom i Sverige råder det inte konsensus om att satsningen på markstridsförband är den rätta vägen att gå.

Förändring och förändringsvilja står högt i kurs i Kristoffersens ”lärobok”. En sak som inte förändras är dock att i uppdraget ingår det vanliga att skapa ett försvar i balans. När Stortinget senare i höst klubbar den nya långtidsplanen ges en indikation om det politiska förutsättningarna för att lyckas; alltså en matchning mellan ambition och anslag.

Det ska inte uteslutas att Jegerånden – att aldrig ge upp viljan att oberoende av förutsättningar lösa ett uppdrag – kommer att sättas på prov. Eller för den delen viljan att hellre se möjligheter än fokusera på begränsningar.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 16/10 2020.

Read More

Jag kan inte andas – det var de sista orden som George Floyd yttrade innan han dog i samband med ett polisingripande i Minneapolis i somras. Liksom vid tidigare fall av polisbrutalitet med dödlig utgång blev det demonstrationer.

Solidaritetsaktionerna spred sig som en löpeld. Också till Sverige. Och utan hänsyn till corona.

Det är en upprördhet som jag kan förstå. Vad jag däremot inte förstår är att den internationella solidariteten visas så selektivt och så ofta för eller mot någonstans långt borta.

Bilder på omfattande och systematiska polisövergrepp, liksom av militära insatser mot civilbefolkningen har kablats ut från närmare håll.

Några stenkast bort från Sverige pågår massiva demonstrationer efter fuskpresidentvalet i Belarus. Protesterna är fredliga men viljan till frihet slås ned med våld. Men den internationella solidariteten tar det med ro. Har annat att tänka på. Som vanligt.

Sovjetunionen var länge en favorit. Maos Kina och Castros Kuba blev sedan konkurrerande modeller för hur den internationella solidaritetens värld borde se ut.

Venezuela var den senaste i raden av socialistiska stjärnor, som det nu talas tyst om. Det verkar som man aldrig lär sig.

Demonstrationstågen mot USA gick så länge Vietnamkriget pågick men fortsatte inte när ofriheten i det förenande Vietnam uppmärksammades. Det hade ju först och främst handlat om nationellt självbestämmande, sades som försvar.

Baltikums frigörelse från Sovjetunionen var dock inte intressant – trots att den också handlade om nationellt självbestämmande.

När Ukraina ville gå sin egen väg bort från rättslöshet och fasaddemokrati, var det något som misstänkliggjordes. Som om man till vänster inte kunde acceptera viljan att hellre fritt närma sig EU och Nato än ha Putinland som modell och Putin själv som överförmyndare. I stället misstänkliggörande av kritik och kritiker.

Och nej, Rysslands krig mot Ukraina har inte heller lett till att vänstern skanderat INTER-NATIO-NELL-SOLI-DARI-TET. Om den amerikanska flottan på vänskapsbesök har siktats vid Vinga väntar däremot demonstranter på kajen.

Vore det inte dags att bryta mönstret?

Det är omöjligt att veta hur den dragkampen i Belarus kommer att sluta. Utvecklingen kan – om Putin tillåter – bli densamma som efter ”silkesrevolutionen” i Armenien 2018, med nya val och bildande av ett ryskvänligt men nytt styre. Belarus 2020 är inte Ukraina anno 2014; demonstranternas kravlista handlar inte om Ryssland utan om Lukasjenkos avgång och fria val.

Samtidigt är ett Belarus som genom framgångsrika protester visar vägen för fria val ett exempel som kan mana till efterföljd och därför ett skräckscenario för Putin. Saken blir knappast bättre av att den politiska färdriktningen i Belarus efterhand kan bli som den i Ukraina. Västvänlig. Lägg därtill att gammaldags rysk imperialism i förhållande till sina slaviska bröder talar mot att landet får gå sin egen väg.

Det är inte lätt att vara optimist. Desto mer angeläget är det att visa internationell solidaritet med ett kämpande Belarus som bara vill andas friare.

Gästledare publicerad i SvD 5/10 2020.

Read More