Claes Arvidsson

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.

Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.

I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.

Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.

Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.

Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.

På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.

Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.

2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.

Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.

Read More

En nyligen avlivad valross vid namn Freya med förkärlek för strandnära lägen i Oslo, har varit en toppnyhet som gått som en veritabel följetong i norska medier. Upprördheten över den plötsliga döden ledde till en insamlingskampanj i syfte att göra staty av djuret. Inom några veckor ska den vara färdig.

Så ja, ibland kan Norge kännas en smula insulärt.

I samband med den årliga Arendalsuka (motsvarigheten till Almedalen) sände NRK i vanlig ordning en partiledardebatt. Och det hade ju onekligen funnits mycket att tala om. I sin helhet ägnades tiden dock åt priset på el, varför det är så dyrt, vem som bär det politiska ansvaret och vad som nu bör göras.

Den norska minoritetsregeringen med Arbeiderpartiet och Senterpartiet reagerade snabbt (december och januari) på stigande priser. Man införde både riktade och generella stöd. Det som betyder mest är att staten tar räkningen för 80 procent av kostnaden när genomsnittspriset överstiger 70 öre per kilowattimme. Den 1 september höjs subventionen till 90 procent.

Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Det hade varit politiskt självmord av regeringen att inte möta prisökningar på el (och livsmedel). Billig el ingår i den nationella självförståelsen och när andra priser går upp borde i alla fall inte elen kosta skjortan. Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Väljarnas belöning har dock uteblivit. I en färsk opinionsmätning minskar AP från 26,3 procent i Stortingsvalet 2021 till 19,4 procent. SP går tillbaka från 13,5 procent till 5,9. Om det hade varit på riktigt hade Høyres Erna Solberg blivit statsminister igen. I förhållande till valet har Høyres stöd ökat med 50 procent, från 20 till 30 procent.

Mot den bakgrunden var det befriande att statsminister Jonas Gahr Støre i Arendal höll emot trycket från den våg av el-nationalism som präglar debatten, med krav på lägre norska priser och export endast när det den inhemska efterfrågan är täckt. Klokt nog vill han inte riskera att starta ett el-krig genom att strypa exporten utan söker istället lösningar inom ramen för det europeiska elsamarbetet för att säkra försörjningstryggheten.

Den totala kostnaden för strømstøtten under 2022 beräknas uppgå till 41 miljarder norska kronor. Och om, som nu är på tapeten, stödet också utvidgas till näringslivet blir notan förstås högre. Lite oväntat trycker Høyre på för företagsstöd medan AP avvaktande håller emot med marknaden som argument.

Staten tjänar storkovan på de skenande elpriserna, men framför allt är exporten av olja och gas närmast att likna vid en jackpot. Intäkterna från petroleumsektorn uppgick 2021 till 830 miljarder. Givet nuvarande prisnivåer uppskattas de i år till 1 500 miljarder. Det skärper det dilemma som är utmärkande för norsk politik.

I det flesta andra länder handlar problemet om att politiker spenderar pengar som inte finns. I Norge är det tvärtom. Här består den svåra politiska uppgiften i att inte använda pengar som man faktiskt har.

Det problemet understryks i dagsläget av att företagen går som tåget och att det i praktiken inte råder någon arbetslöshet. Inflationen ökar. Norges bank har redan höjt styrräntan och mer väntar om inflationstrycket håller i sig. 

Med undantag för pandemin har Norge inte haft någon riktig kris sedan slutet av 1980-talet. Det har man inte nu heller, men däremot sprids en känsla av kris – väl illustrerad av att Aftenposten ställde finansminister Vedum inför frågan: ”Blir 2022 det økonomisk verste året for vanlig folk i Norge siden krigen?” Alltså, andra världskriget.

En mer relevant fråga hade varit om Norge i stället för att placera alla miljardinkomsterna i Oljefonden också borde göra en insättning i en Ukrainafond.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 september 2022.

Read More

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More

Valrörelsen är i full gång med två pretendenter på statsministerposten. Magdalena Andersson vill fortsätta på jobbet efter den 11 september medan Ulf Kristersson söker mandat för att ta över. Båda gör anspråk på att ha en politik som är svaret på de utmaningar som Sverige står inför. Det erbjuds både känsla och förnuft.

Men styrkan i budskapens övertygelsekraft handlar också om att skapa förtroende för – sätta en bild av – den egna personens förmåga att bära ansvaret att leda landet.

Det är omtvistat vilken opinionsbildande betydelse sociala medier har i politiken. Det är däremot oomtvistat att politikerna lägger stor vikt vid att ”finnas där”. Det handlar – för att anknyta till sociologen Erwin Goffmans begrepp i den klassiska 50-talsstudien The Presentation of Self in Everyday Life – om intrycksstyrning. Alltså att på politikens teaterscen medvetet agera på ett sätt som ska få åskådaren att ta till sig, tro på och gilla den verklighetsbild som presenteras.

Magdalena Andersson är på plats på Twitter i sin officiella kapacitet som SwedishPM med 164 000 följare. Moderaternas officiella konto har 144 000 följare. När det gäller att besvara frågan om vem de vill vara i väljarnas ögon är dock de personliga kontona på Instagram med 195 000 respektive 101 000 följare en bättre källa. De finns också på Facebook och Tiktok.

Under den politiskt begivenhetsrika perioden från SAP:s högtidsdag (1 maj) till deras respektive tal i Almedalen (3 och 4 juli) gjordes 94 postningar på Anderssons Instagramkonto och 132 på Kristerssons. Ämnesmässigt fokus ligger främst på Nato, misstroendeförklaring, budgetomröstning, egna förslag och kritik av varandras.

Det är mest stillbilder men ibland också rörliga. De flesta utspelar sig på den offentliga scenen men ibland ges ett intryck av att åskådaren får följa med ”backstage”. Blickarna kan vara handlingskraftiga, bekymrade, arga eller uppfodrande, men också varma och vänliga. Ibland bryts barriären mellan scen och salong genom direkt tilltal till åskådarna.

För det mesta är statsministern sminkad och strikt på-jobbet-klädd i dräkt men i ”privata” postningar visar hon en mer osminkad bild av sig själv. I en postning (18/6) sitter hon leende på äng klädd i en blågrå T-tröja. I en ena handen håller hon ett grässtrå med uppträdda smultron. Texten är en enkel: ”Lycka.”

Magdalena Andersson vill göra det som är bäst för Sverige. Hon älskar Sverige och svenska värderingar. På var och varannan bild bär hon en pin med svenska flaggan. Nationaldagen firar hon med maken på Skansen och midsommar är ”något av det svenskaste som vi har”.

Många poster handlar om att hon ska träffa, träffar och har träffat presidenter och premiärministrar. Och Nato:s generalsekreterare. Och FN:s generalsekreterare. Men också hemmavid är hon en del av storpolitiken. I en postning (9/5) är hon i mobilsamtal med Ukrainas president Zelenskyj för att uttrycka Sveriges fortsatta stöd.

Politikerna blir ett slags rekvisita i varumärkesbyggandet av Magdalena Andersson som statsman. Allra bäst illustreras det i en postning (19/5) från Washington. Stående bakom en talarstol smyckad med det USA:s ”riksvapen” bildar hon mittpunkt i bilden – flankerad av president Biden till vänster och president Niinistö till höger om henne.

En postning (3/5) visar Andersson och den finska statsministern Sanna Marin omgivna av rådgivare och livvakter på flygplatsen i Berlin. De rör sig snabbt från den helikopter som de just lämnat i riktning mot ett väntande flygplan som ska ta dem nya möten i Köpenhamn. Det är som på en actionfilm.

På Instagram är Magdalena Andersson inte bara ”statsman” utan också landsmoder. Hon arbetar oförtröttligt för svenska folkets bästa. Det understryks med postningar om att hon arbetar jämt. I en postning (13/5) rapporterar hon om ett trepartssamtal med presidenterna Biden och Niinstö och avslutas med en tillönskan om en trevlig helg. Själv skulle hon jobba.

Överhuvudtaget är det – bortsett från när Andersson agerar tillsammans med utrikes storheter – sällan som hon har sällskap på bild.

Trots arbetsjäktet har hon ändå kraft att vara en god dotter. I en postning (5/6) står hon arbetsklädd i svart klänning med vit jacka på mammans balkong med bildtexten: ”Krig och politisk oreda. Mamma behövde ändå nya blommor till balkongen. Kolla gärna partiledardebatten i kväll.”

Andra partiledare är sällanvara på Anderssons scen. Vid ett tillfälle uppträder hon med Ulf Kristersson. Postningen (16/5) gjordes efter deras gemensamma presskonferens om den svenska ansökan om medlemskap i Nato. Budskapet handlar om att man ska ”hålla ihop i svåra stunder”. De båda sitter i ett arbetsrum men bildens uppbyggnad indikerar tydligt att det är Andersson som är chefen.

I en senare postning (4/6) sekonderas hon av Annie Lööf, och syftet är att markera missnöje med Kristerssons stöd för SD:s misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson.

På Instagram skapar Kristersson gemenskap som gemene man genom att se på fotboll, träna, handla livsmedel och promenera med hunden.

Överhuvudtaget är det – bortsett från när Andersson agerar tillsammans med utrikes storheter – sällan som hon har sällskap på bild. Kort sagt, ser man inte mer än en skymt av det som är hennes skakiga regeringsunderlag.

Som statsman och landsmoder är Andersson upphöjd, men hon vill också iscensätta sig som vanlig. I en postning (11/6) är hon på utflykt med sjöutsikt i bakgrunden med budskapet att ”som statsminister blir det många representationsluncher. Det är väldigt trevligt … Men att grilla korv med familjen, det är oslagbart”.

Och med Stockholm i bakgrunden äter hon en 88:a med texten: ”Glass är bäst på sommaren! Vilken är din favorit?”

Ulf Kristersson äter också glass på bild och med samma följdfråga. När det gäller den personliga närvaron bjuder han dock in betraktaren på ett helt annat sätt än Andersson. När sonen tar studenten postar Andersson firandet med en bild på sig själv i studentmössa. Som familjeman visar han stolt upp bilder från familjealbumet på sina tvillingstudentskor.

På Instagram skapar Kristersson gemenskap som gemene man genom att se på fotboll, träna, handla livsmedel och promenera med hunden. Och firar Kristi himmelsfärd, 6 juni och midsommar. Allt med gott humör.

I en postning (17/6) understryks både vanligheten och kritiken av regeringen för att inte ha tagit varningar på allvar med en familjebild från köhelvetets Arlanda.

Kristersson påminner också om att han jobbar mycket, men stresspostningen (7/6) handlar om att trycka in studentförberedelserna i arbetsjäktet. Iklädd blå kostym konstaterar han att ”det gäller att pussla för att få ihop allting”.

Också interiörerna från jobbet är mer personliga. Från valturnébussen rapporterar han om vad som krävs i valrörelsen. Man ”måste ha med mycket kaffe, mycket vatten, löparskorna – och så mycket bra musik”. På turnéspellista för valrörelsen 2022 finns Taylor Swift, Felicia Takman, Sahara Hotnights, Joakim Berg och Sophie Zelmani.

Magdalena Andersson leder en problemtyngd minoritetsregering med V, MP och C som stödpartier (ibland). Det märks inte på Instagram. Inte heller de återkommande voteringsförlusterna. Och visst står samhällsproblemen på rad, men dessa har intet att göra med åtta år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. I stället ges ett intryck av att hon styr riket med fast hand.

Hos Ulf Kristersson möter man den motsatta bilden av Anderssons ”vänsterkartell”. I en postning (19/5) lyfter han fram oenigheten mellan V och C om den ekonomiska politiken och betonar samtidigt MP:s vetorätt över energipolitiken. Som kontrast erbjuder han sitt eget lag med fyra partier som är ”överens om de stora frågorna” – och med honom själv som lagledare – är berett att ta över ansvaret för att leda landet ur stormen.

Att Kristersson är politikern att göra det understryks av en återkommande bildsättning där han är iklädd blå kostym och slips. I rörelse framåt i riktning mot åskådaren. En känsla av kraftfullhet ska infinna sig. I stort sett medverkar däremot inte spelarna i hans lag. I några postningar uppträder han med Ebba Busch (”Tillsammans är vi redo”) och med Johan Pehrson i form av en duo som trivs tillsammans. Jimmie Åkesson är osynlig.

Vid sidan av rollen som lagledare innehar han också en roll som ”doer” och med anspråk på att bli nationens ordningsman. Han kan – till skillnad från Andersson – få saker gjorda. En favorit som ska illustrera att ”valet står mellan vackra ord och handlingskraft” är att han uppträder med uppkavlade ärmar. I en postning (25/5) står han framför en kaffemaskin och utlovar att ta itu med regeringens skattehöjningar, ”men först en kopp kaffe”.

Av lättförklarliga skäl har Kristersson inte samma möjligheter att skaffa sig statsmannapoäng genom att uppträda tillsammans med premiärministrar och presidenter. Det kompenseras dock genom att försöka ”ta hem” Natofrågan. I en postning (12/5) sitter han vid en strandkant i klädd t-tröja med texten Nato är det bästa strandskyddet och med budskapet att moderaterna har varit för medlemskap i 20 år.

Bildsättningen fungerar återkommande som budskapsförstärkare, som när han i en postning (27/5) uppträder i rutig skjorta och jeans med kossor på grönbete i bakgrunden. Budskapet är ett en röst på C är en röst på en vänsterregering med vänsterpolitik. Kossorna återkommer senare (15/6) med kritik mot höga dieselpriser och krångliga regler för att sedan slå fast att ”Sveriges bönder behöver mer uppskattning”.

Länge brukade avsaknad av nationalism beskrivas som den svenska formen av nationalism, och försöken att samla väljare kring flaggan dömdes regelmässigt ut. Men årets valrörelse kommer att gå i gult och blått. Omvärlden är orolig och i Sverige oroas väljarna allra mest över ”brottslighet” – med ”integration” på tredje plats. I sitt tal i Almedalen nämnde Andersson Sverige eller (någon form av) ”svensk” vid 65 tillfällen. Kristersson nöjde sig för sin del att i sitt tal i Almedalen 23 gånger använda Sverige eller (någon form av) ”svensk”. I stället fyllde han på med i ”vårt land”.

Andersson älskar Sverige och svenska värderingar, men ”Sverige kan bättre”. Det är en valslogan som egentligen är skriven för ett oppositionsparti. Svaret från tronpretendenten är att ”Sverige förtjänar bättre”. Och det kan man ju hålla med båda om.

Vägen dit skiljer dock – och det är vad riksdagsvalet 11 september handlar om. Valet kommer att utvisa vem som bäst har klarat av att skapa förtroende för sin person och politik. Och vem som kan samla ett fungerande regeringsunderlag.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 juli 2022.

Read More

Sverige och Finland har bjudits in att bli medlemmar i Nato. Det skrivs historia. Som medlemmar kommer vi att bidra till säkerheten i Europa från dag ett. Samtidigt lägger Nato:s nya övergripande strategi tonvikten på att avskräcka ett alltmer aggressivt Ryssland. Det är ett Ryssland som begår folkmord, bryter mot den humanitära rätten och krigets lagar i Ukraina. Som hotar med kärnvapen. Som vill bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Så medlemskapet för Sverige och Finland handlar alltså i högsta grad också om framtiden.

I väntan på att inträdesprocessen skulle gå i mål utfärdade en rad av Nato:s centrala medlemsstater extraordinära säkerhetsgarantier. Men det var inte bara glida in. Än så länge finns det inte heller garantier för att snubbel på mållinjen uteblir. Turkiet är problemet.

Turkiet gick först från grönt till rött i fråga om att stödja Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato. Efter många förhandlade om och men kunde till slut de tre parterna enas i ett gemensamt memorandumdär hänsyn tas till Turkiets säkerhetsintressen. Det slog om till grönt igen.

I nästa steg väntar en granskningsprocess som lär gå undan. Sedan ska medlemskapet ratificeras i de respektive medlemsstaterna. Turkiet kan därmed fortfarande sätta sig på tvären – och det gör implementeringen av samarbetsavtalet till en känslig punkt. Saken blir knappast bättre av att avtalet i sig innehåller punkter som behöver förtydligas.

Memorandumet omfattar tre områden: kampen mot terrorism, frågan om vapenexport och samarbete kring utlämningar. Ny terroristlagstiftning är på gång, regelverket för vapenexport skulle ändå behöva Nato-anpassas och utlämningar hanteras även fortsättningsvis enligt gällande principer.

När det gäller eftergifter är avtalet konkret endast på ett område: att inte stödja syrienkurdiska partiet PYD/YPG. I förra höstens politiska röra ingicks ju ett avtal mellan den socialdemokratiska partisekreteraren Tobias Baudin och vänstervilden och kurdaktivisten Amineh Kakabaveh om att göra just detta. Allt för att Kakabaveh med sin utslagsröst skulle släppa fram Magdalena Andersson till makten.

Det avtalet borde aldrig ha ingåtts. Det borde inte heller – efter Sveriges och Finlands ansökningar om medlemskap i Nato – ha bekräftats inför det senaste avsnittet i följetongen (misstroendeomröstningen om Morgan Johansson) om hur Socialdemokraterna gör allt för att sitta kvar vid makten. I praktiken är det dock skrotat. Sverige kommer inte att bli medlem i Nato före riksdagsvalet och därefter gäller det inte.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet blåser upp till strid mot det trilaterala avtalet och deras främsta prioritet är ju att Sverige ska fortsätta på sin allianslösa vandring. Samtidigt är det riktigt att frågetecknen står på kö. Vad innebär det till exempel att Sverige och Finland ska verka för att Turkiet (och andra icke-medlemmar) ska kunna ta del i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik? Och i vilka former ska samarbete kring desinformation kunna ske med ett land som saknar informationsfrihet?

Det helt centrala är att Sverige blir medlem. Samtidigt måste vi hålla fast vid det som til syvende og sidst är den yttersta bevekelsegrunden för att bli medlem. Som det 1949 slogs fast i preambeln till Atlantpakten är syftet att trygga folks frihet grundad på demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Och detta även om Turkiet inte gör det. Eller kräver något annat av oss.

Det brukar sägas att djävulen bor i detaljerna – eller som i memorandumet – i den process som nu väntar när mångtydiga formuleringar ska omsättas i handling. Därför är det så viktigt att man både från svensk och finländsk sida så starkt understryker att det kommande säkerhetssamarbetet med Turkiet ska stå i samklang med Nato:s fastlagda mål och medel, men också med den nationella lagstiftningen.

Sverige har tagit ytterligare ett steg mot att hitta hem och definitivt säga adjö till decennier av hyckleri. Det handlar både om att få del av Nato:s kollektiva säkerhetsgarantier och att bidra till den gemensamma säkerheten i Europa för att värna de värden som också är våra. Men än är vi inte medlemmar. Och på vägen in kommer vi få obehagliga överraskningar om att i geopolitikens värld tvingas man spela med den hand man har och inte den man önskar att man hade.

Med det sagt så är det oerhört tillfredsställande att vägen mot medlemskap fortsätter. Putin är inte glad.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 juni 2022.

Read More

Pridefestivalen i Oslo skulle bli något alldeles särskilt efter två inställda pandemiår. 2022 firas också att det har gått 50 år sedan förbudet för män att ha sex med män upphävdes (lagen från 1902 gällde inte kvinnor). Stortinget markerade saken genom att hissa Prideflaggan. Skolorna i Oslo uppmanades att ta med barnen på Prideparaden.

Det har också erinrats om kung Haralds inkluderande ord från 2016, då han och drottning Sonja firade 25 år som regenter: ”Nordmenn er jenter som er glad i jenter, gutter som er glad i gutter, og jenter og gutter som er glad i hverandre”.

Men festen kom alltså av sig – och i stället för att skicka en glad hälsning inför Prideparaden gav kung Harald på lördagen uttryck för sin och familjens förfäran över tragedin i centrala Oslo.

Norge är i sorg. Inte lamslaget som efter 22 juli 2011, men i sorg.

Den varma sommarnattens leenden förbyttes i skräck när 42-årige Zaniar Matapour öppnade eld med sitt automatvapen i en av Oslos nöjestäta delar. Per på Hjørnet är bara en pub medan London Pub sedan 1980-talet är en mötesplats för ”skeive”. Efter bara några minuter var det över. 21 skadade. Två döda. En gripen gärningsman. Och många som har fått mentala ärr för livet.

Ändå hade det kunnat sluta mycket värre – om det inte hade varit för rådiga ingripanden från folk på gatan. 

I den givna kontexten är det lätt att förstå den snabba slutsatsen att det rörde sig om ett angrepp mot HBTQ-miljön, men även om det är väldigt mycket som pekar i riktning hatkriminalitet, vet vi ännu inte. Anklagelsen mot den iranskfödde norske medborgaren gäller mord och terror, men polisen vill också bedöma hans mentala status.

Säkerhetspolisen PST beskriver attacken som en extremislamistisk terrorhandling. Som IS-sympatisör har Matapour varit i PST:s blickfång sedan 2015. Det har också uppgivits att han har haft kontakt med den flera gånger dömde islamisten Arfan Bhatti. Samme Bhatti som bara några dagar innan Pride inleddes, postade citat på Facebook som uppmanade till mord på homosexuella. Allt illustrerat med en brinnande regnbågsflagga.

Så ja, tecknen är tydliga men det finns flera frågor som ännu inte är besvarade om nätverk och vapen. 

Samtidigt som förundersökningen pågår lär det också bli en diskussion om PST:s roll. Så sent som i maj hade man ett så kallat orossamtal med Matapour och slutsatsen blev då att han inte var våldsbenägen. Tog man då verkligen det säkra före det osäkra? Å ena sidan talar PST nu om förekomsten av stor miljö med extremister, å andra sidan sänkte man hotnivån så sent som i den 16 juni.

Matapour har ett långt straffregister som sträcker sig tillbaka till gymnasietiden och redan då noterades allvarliga psykiska problem. Detta lär öppna för ännu ett varv i diskussionen om huruvida Myndighets-Norge fungerar eller inte.

På uppmaning av polisen ställdes lördagens Prideparad in. I stället för glädje präglades ett polistätt Oslo centrum av en för det mesta återhållen ledsnad. Som hos Pridedeltagare som samlats utanför Stortinget eller som kom till brottsplatsen för att visa omtanke i gemenskap. Samtidigt fanns också vilja att visa att Matapour inte skulle få ”vinna”. Istället för parad blev det därför ett demonstrationståg under paroller som ”Kampen går vidare”. 

Statsminister Jonas Gahr Støre slog an samma tema vid den sorgegudstjänst som hölls under söndagen i Oslo Domkyrka. Stortingets talman talade för sin del om attacken som ett angrepp på hela nationen.

Och kanhända, sade i går en Oslopolis med regnbågsbindel runt ena armen som svar på en fråga från pressen, blir det en riktig Prideparad senare i år. 
Ledare i Svenska Dagbladet 27 juni 2022.

Read More

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Som från en blå himmel dök det i går 15.12 upp ett pressmeddelande från utrikesdepartementet om att Ann Linde i dag klockan 09.00 skulle presentera en ny utrikesdeklaration. Mig veterligen har det aldrig tidigare hänt att den årliga deklarationen har dubblerats.

Men det är synnerligen välkommet att regeringen valde att ta det okonventionella greppet. Det fanns åtskilligt att räta ut.

I december 2021 ökade Ryssland den redan höga spänningsnivån i form av militär uppladdning längs gränsen mot Ukraina; Putin slog då egenmäktigt fast Rysslands rätt till en egen intressesfär. I praktiken innebar diktatet att Sverige inte själv skulle kunna välja sin säkerhetspolitiska linje – och uteslöt därmed ett svenskt medlemskap i Nato.

utrikesdeklarationen den 16 februari demonstrerade Ann Linde den svenska självständigheten genom att dra upp samma röda linje som Putin. Kort sagt, att Sverige inte avsåg ansöka om Natomedlemskap. ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”, hette det då.

Så inledde Ryssland den 24 februari den nya fullskaliga invasionen av Ukraina. Sedan dess har det gått fort. Den 16 mars tillsattes en parlamentarisk grupp för att genomlysa det nya säkerhetspolitiska läget. Den 13 maj drog samtliga riksdagspartier utom V och MP i en rapport slutsatsen att det inte fanns något tryggare alternativ än medlemskap i Nato.

Några dagar senare fattade den socialdemokratiska partistyrelsen det historiska beslutet att i samförstånd med M, L, KD och SD ansöka om medlemskap.

På vägen hade Magdalena Andersson bytt framtoning från S-partist till landsmoder som bara gör det som är ”bäst för Sverige”.

I samband med SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson (som de tre borgerliga partierna tyvärr ställde sig bakom), drabbades hon dock av ett återfall. Hon gjorde en fråga om den inre säkerheten till kabinettsfråga om den yttre säkerheten. Det var fel läge att visa ansvarslöshet, om man säger så.

Med hjälp av en nedlagd röst (vänstervilden och kurdaktivisten Amineh Kakabaveh) lyckades dock justitieministern i måndags klamra sig fast vid taburetten och därmed undanröjdes hotet om att Sverige skulle få en övergångsregering med begränsad politiska handlingskraft.

Så visst kan man igen dra en hjärtesuck över tillståndet i svensk politik.

Med dagens grepp försöker regeringen återta initiativet i de komplicerade förhandlingarna om Natomedlemskapet med Turkiets kravstore president Erdoğan. Men det är också viktigt att greppet tas i förhållande till Nato-motståndarna inom det egna partiet, som efter att ansökningschocken har kunnat återta förlorad politisk terräng med samme Erdoğan som murbräcka.

Den uppdaterade utrikesdeklarationen är uppbyggd kring det nya läget efter 24 februari och ett svenskt medlemskap i Nato. Det är bra att det klargörs att Sverige i sin helhet sluter bakom Washingtonfördraget och Nato:s doktriner (alltså inklusive den som rör kärnvapen).

Som en uträckt hand till Erdoğan konstateras att regelverket för krigsmaterielexport som en följd därav kan komma att förändras. Därmed kör man över den frifräsande S-gruppen i Europaparlamentet som i tisdags röstade för ett förslag att ”på grund av Turkiets militariserade utrikespolitik uppmana medlemsländerna att stoppa all vapenexport till Turkiet”. Förslaget röstades ned ska det tilläggas.

I utrikesdeklarationen slås det också fast att Sverige ”solidariskt” kommer att ”bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets”. Här talas också om ny terroristlagstiftning, men man glömmer att till raddan av kritik mot Morgan Johansson faktiskt också hör hans saktfärdighet vad gäller den lagstiftningen.

Ann Linde tryfferade framställningen med påminnelser om att bytet av den säkerhetspolitiska linjen och viljan att gå Turkiet till mötes inte är detsamma som Armageddon. Grundpelare i politiken som feminism, miljö, bistånd kommer även fortsättningsvis att stå fast. Liksom kampen mot kärnvapen.

Och så är det ju.

Krönika i Altinget 10 juni 2022.

Read More

Så var det dags igen. Efter ett antal regeringskriser och nödtorftigt i hoplappade politiska överenskommelser under de senaste åren tvingas vi ännu en gång utbrista i ett ”vad sjutton håller de på med”. Eller för att uttrycka det mer precist denna gång: Vad sjutton håller Magdalena Andersson på med?

Vägen fram till ett framgångsrikt riksdagsval tycktes utstakad för statsministern. Opinionssiffrorna går som tåget och hon står i särklass bland partiledarna när det gäller väljarförtroende. Fallhöjden blir desto större sedan hon på eget initiativ valt att göra den kommande misstroendeomröstningen om justitieminister Morgan Johanssons hantering av den inre säkerheten till en kabinettsfråga om den yttre säkerheten.

Det är faktiskt obegripligt. Ansvarslöst. Och otaktiskt.

Efter en tafflig inledning har Andersson lotsat Nato-frågan fram till en ansökan om svenskt medlemskap och säkrat stöd inte minst från USA i fråga om militärt bistånd i händelse av elände i avvaktan på att anslutningsprocessen ska gå i mål. På köpet har hon blivit av med en sakfråga som annars hade blivit ett sänke för Socialdemokraterna i valrörelsen.

Helt på eget bevåg är Andersson nu beredd att kasta ut Sverige i en politisk kris samtidigt som det ryska kriget mot Ukraina fortsätter och det pågår känsliga Nato-förhandlingar med Turkiet. Den senare saken blir inte bättre av att det inför tisdagens omröstning krävs ytterligare förhandlingar med vänstervilden Amineh Kakabaveh som står på Turkiets lista över misshagliga svenskar.

I höstas var Kakabaveh tungan på vågen och släppte fram Magdalena Andersson som regeringsbildare efter att i ett märkligt avtal med Socialdemokraterna fått betalt i ”kurdisk valuta”. Också denna gång är Andersson beroende av Kakabavehs röst, men har i realiteten tömt kassan. Om inte Natomedlemskapet ska offras på partialtaret, vilket förstås skulle glädja en del i partiet.

Att politiken på det här sättet reduceras till spel om regeringsmakten gör dock inte att Andersson inför riksdagsvalet blir av med den akilleshäl som i ett ord kan fångas i fenomenet gängkriminalitet – Morgan Johanssons fögderi sedan 2014.

Den enklaste lösningen för att undvika risken för en politisk kris vore att Andersson gör en Löfven, vilket också föreslogs av Ebba Busch under TV4:s partiledardebatt. Det vill säga föregår misstroendeomröstningen genom att låta statsrådet avgå av egen fri vilja. Om statsministern i stället väljer att fortsätta agera som en trotsig tonåring kan Ulf Kristersson – som aldrig borde ha hakat på SD:s utspel – träda fram som den ”vuxne i rummet” genom att dra tillbaka Moderaternas stöd för misstroendet. 

Det borde vara en görlig pedagogisk uppgift att förklara att han som oppositionsledare tar det ansvar för Sverige som statsministern inte är beredd att ta. Och förstås slå fast, att ”backa” inför statsministerns maktspråk inte är liktydigt med förtroende för Morgan Johansson. Verkligheten, ministerns senfärdighet och ovärdighet talar sitt ju sitt tydliga språk.

Det är dock långt ifrån givet att Andersson eller Kristersson levererar inför omröstningen i riksdagen. Pressen ökar då på ansvarskännande riksdagsledamöter i Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet att avvika från partilinjen. Det kommer att kosta på för dem personligen, men lända dem till heder.

Det Sverige behöver nu är en regering som vid behov kan handla med kraft – inte en politiskt förlamad övergångsregering. Och Sverige går till val om några få månader.

Ledare publicerade i Svenska Dagbladet 7 juni 2022.

Read More

I dag på Norges nationaldag beräknas 2,5 miljoner festdeltagare bära någon av de 500 olika folkdräktsvarianterna. Kort sagt, ”bunad” är stort. Det säger mer om Norge än de intergalaktiska rymdvargarna i Subwoolfer som intog scenen på Eurovision. Hembygden är viktig. Nationalismen livaktig.

I år är det 30 000 skolbarn som ska vandra upp längs Karl Johan, runda den svenske unionskungens ryttarstaty för att så paradera förbi kung Harald och drottning Sonja på slottsbalkongen.

17 maj är dagen då Norge 1814 antog en egen – och för tiden modern – grundlag efter att under 400 år ha tillhört Danmark. Men det blev tvärstopp för de nationella ambitionerna och i stället tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen upplösningen 1905 som firas när i dag nationalsången ”Ja, vi elsker” sjungs land och rike runt.

Som så mycket annat från åren i union med Sverige är det bortglömt att när Bjørnstjerne Bjørnson 1859 skrev den ursprungliga texten till det som några år senare blev nationalsång var den en hyllning till ”broderspakten”. Till yttermera visso var “Norsk Fædrelandssang” tillägnad Norges konge og Hans Majestæt Kong Karl.

17 maj är också en dag att minnas ofriheten under nazitysk ockupation 1940–1945, och de som stred och föll i kampen för frihet och nationell självständighet.

Sverige har varit en suverän nationalstat i snart 500 år. Norge har en annan historia. Den tar sig uttryck i den politiska sprängkraften i begreppet selvråderett (självbestämmande), illustrerat av valet att stå utanför EU. Att det formella utanförskapet döljer att Norge – liksom Sverige – är storimportör av EU-lagstiftning, tolereras av norrmännen. Skillnaden är förstås att Sverige som medlem är med när besluten fattas.

I en tid när allt är i rörelse – och EU blir en ännu tyngre aktör – börjar det spira en ny EU-debatt i Norge. Om den ska växa till en omprövning är ovisst, men att undrens tid inte är förbi framgår av att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato.

Efter två år med pandemi och inställda festligheter återgår firandet till att vara en glad folkfest med fokus på barnen (med bløtkake, pølse och lompe) men med god plats för vuxenbubbel. Ett glatt ”Gratulerer med dagen” sägs oräkneliga gånger – och SvD:s ledarredaktion instämmer.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 17 maj 2022.

Read More