Strömmen av dåliga nyheter verkar aldrig ta slut. Den regelbaserade världsordningen har brutit samman. Krig härjar. Demokratin är på tillbakagång och politisk extremism på frammarsch. Ekonomier vacklar. Och samtidigt pågår ett teknologiskt paradimgskifte.
Kort sagt, vardagen präglas av ovisshet inför framtiden.
Så det är inte konstigt att det finns en orolig undran över eller till och med förtvivlan inför vad som sker och som kan komma att ske i världen och här hemma. Med det egna livet och andras.
Tiden kan ju te sig som en mardröm som man aldrig vaknar upp ifrån, men som man inte kan eller ska blunda för. Desto viktigare är det därför att ändå fortsätta drömma om en bättre värld. Inte som verklighetsflykt utan som ett slags kompass för färden vidare.
Den 28 augusti 1963 höll den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King tal vid monumentet Lincoln Memorial i Washington. Det är ett av historiens mest berömda tal. Talet handlade om att drömma, drömma om en bättre framtid.
I talet knöt King an till den amerikanska oavhängighetsförklaringen från 1776:
Jag har en dröm att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den sanna meningen i sin trosbekännelse: “Vi håller dessa sanningar för självklara, alla människor är skapade som jämlikar.”
Och så manade King att ta medborgarrättskampen vidare, mota hopplöshet och hålla drömmen vid liv.
I dag kan den drömmen tjäna som påminnelse om att inte ge upp hoppet.
På världsscenen har vi vanliga människor inte någon direkt roll att spela. Det är dock inte samma sak som att vi inte kan spela roll. Vi är varken handlingsförlamade eller maktlösa. Vi kan själva välja att göra skillnad till exempel genom att engagera oss för goda syften eller helt enkelt ge ett ekonomiskt bidrag organisationer som hjälper. Göra bättte.
När världen står fram som omänsklig är det desto viktigare att bevara den egna medmänskligheten. Försöka att i vardagen vara en god människa. Och söka efter allt det som kan ge styrka. Till exempel att trotsa tidskänslan genom tillåta sig att också känna glädje.
Och även, som den östtyske dissidenten, sångaren och poeten Wolf Biermann gav uttryck för i dikten Uppmuntran från mitten av 1960-talet, tro på framtiden:
Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.
Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid,
Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.
Krönika i Magasinet Intryck nr 2 2026.
Read More