Jonas Gahr Støre var glad och rörd när han höll sitt segertal efter det norska stortingsvalet. Han konstaterade att det är roligt att bli vald, men ännu roligare att bli omvald. För ett halvår sedan tydde det mesta på motsatsen. Men opinionen vände. Han avvärjde ett internt uppror, blev av med Senterpartiet i regeringen och hämtade i stället in ”hjälten” Jens Stoltenberg som finansminister.

Till slut förverkligades dessutom mantrat om att det är ”vanlig folks tur” i form av ökade reallöner, fortsatt låg arbetslöshet och en tillväxt som vänt uppåt. Han har också tagit hem en räntesänkning och detroniserat den laddade elprisfrågan genom att lansera ”Norgespris” på ström.

I den valvinnande strategin ingick att göra högerpopulisten Sylvi Listhaug och Fremskrittspartiet – inte Erna Solberg och Høyre – till huvudmotståndare. Med framgång har Arbeiderpartiet dessutom gjort valfrågan om förmögenhetsskatten till en fördelnings- i stället för en tillväxtfråga. Man har haft god hjälp av både anonyma kampanjer för avskaffande och missvisande exempel i debatten.

AP är största parti (28,2 procent och 53 mandat) och kan glädja sig över att fortsätta som enpartiregering. Men nu börjar helvetet. Støres fyra små partnerpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent vardera) består av ett moderatvänster och ett yttervänsterparti, ett miljöparti och Senterpartiet. Tillsammans har ”tutti frutti-koalitionen” 87 av stortingets 169 mandat.

Valrörelsen har handlat mycket om slöseri, men valet lär resultera i en utgiftskoalition. Alla kommer att vilja ha något i utbyte för att stå på Støres sida. Visserligen är det troligt att statsministern kommer att försöka skapa breda lösningar i stortinget men det är bara en del av politiken. När det gäller att få igenom budgeten – där lite vad som helst kan ingå – krävs dessutom uppslutning av alla fyra stödpartierna.

Räkna också med politiskt bråk om utvinningen av olja och gas, om miljöpolitik, liksom om EU och Oljefonden (läs investeringar kopplade till Israel).

***

Borgerligt självskadebeteende bidrog till utgången av valet. Erna Solberg borde ha varit självklar som samlande borgerlig statsministerkandidat. FrP delade inte den meningen med det liberala partiet Venstre och Kristelig Folkeparti. I stället drev man linjen att största parti på den borgerliga sidan skulle ha posten. Samtidigt vägrade Listhaug att deklarera sig själv som kandidat. 

Att den borgerliga kvartetten inte klarade av att lösa ut statsministerfrågan verkade demobiliserande för høyreväljare och ledde även till sidbyten – inte minst i V som nu inte fick de tilläggsmandat som annars kanske hade kunnat ändra utgången i valet.

Samtidigt mobiliserade spöket Listhaug motståndarlägret. Frågans sprängkraft illustreras av att Miljøpartiet de Grøne gav upp sin traditionellt regeringsoavhängiga linje för att i stället gå fram som garant för att Støre skulle kunna fortsätta som statsminister. Det funkade. 

MDG tog sig över spärrgränsen på fyra procent. Därmed fick partiet utjämningsmandat som bidrog till valets utgång. 

Det finns skäl att undra om det egentligen i FrP:s strategi existerat ett borgerligt regeringsalternativ. Listhaug har i flera år basunerat ut att FrP är det enda parti som verkligen är ett alternativ i politiken. Hon har ständigt upprepat kritiken mot invandring, slöseri, brott och vanligt folks lidande.

Det är symptomatiskt att det inför valet inte skedde några överläggningar på borgerlig sida om vad som skulle ske om man tog hem segern. I valets slutspurt försökte Solberg att lansera ett program med punkter som de fyra var eniga om. Men det handlade bara om en allmän inriktning, inte konkret politik. Det övertygade inte.

FrP gjorde ett formidabelt val och gick fram till 23,9 procent och 48 mandat. Frågan är dock hur kul det blir framöver när framgången med regeringen Støre vid rodret inte kan omsättas till politiskt inflytande. 

Kan hända har Listhaug hela tiden haft kommunvalet 2027 och så stortingsvalet 2029 i det verkliga siktet. Bli störst och bilda regering enbart med H. Risken är förstås att väljarna tröttnar på bristen på politiskt genomslag och inte nöjer sig med samma gamla visa. 

ör Høyre väntar rannsakningens tid efter ett katastrofalt resultat på 14,6 procent och 24 mandat. Erna Solberg borde förstås ha lämnat på topp efter kommunvalet 2023. I stället började nedförsbacken för det tidigare 30-procentspartiet. Ett problem var Sindreskandalen med Solbergs aktiehandlande man och påföljande ofrivilligt jäv för statsministern. Ett annat var att hennes resonerande stil inte gick hem som tidigare och att hon ofta blev tillbaka- snarare än framåtblickande. 

Det är dessutom väldigt oklart vad som är Høyres uppdrag, mer än att vara ett pragmatiskt lagomparti.

Att det saknats ”edge” i valrörelsen illustreras av det övergripande budskapet från Høyre var ”Inga slagord”. Det kan jämföras med tydligheten hos FrP, och för den delen även Kristelig Folkeparti som tog sig över spärrgränsen med ett budskap om mer Jesus, mindre ”Pride”, lägre förmögenhetsskatt och stöd till Israel.

I stället för att surfa på den europeiska högervåg som också slagit in över Norge blev Høyre översköljd av den. 

***

Som alla valrörelser har den norska varit en strid om verklighetsbilden. En berättelse har handlat om hur illa staten fungerar, hur dåligt industrin levererar, de hjärtskärande ekonomiska klyftorna etc, etc. Det är dock långt ifrån kris.

Norge är rikt och på det hela taget väl fungerande. Välfärdsstaten är stor och arbetslösheten låg. Produktiviteten är hög men tillväxttakten är svagare än jämförbara länder. Det finns dock en uppsjö faktorer som gör framtiden mer oviss och då inte minst näringslivets innovationsförmåga. Det gäller sådant som tillgång till riskkapital och en svag satsning på FOU. För att stärka det privata näringslivet – och samtidigt göra Norge mer liberalt – krävs att man gör något åt det samlade trycket från förmögenhetsskatten, exitskatten, företagsskatten och kapitalinkomskatten.

Valrörelsen har dessutom utspelat sig med en orolig omvärld som bakgrund. Trion Jonas Gahr Støre, finansminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Espen Barth Eide har framställt sig som det trygga alternativet. Det har funkat. 

Det märkliga är dock att det nya läget inte har spillt över i en valrörelsediskussion om vad det betyder för Norge och hur det borde påverka politiken.

Inte minst gäller det förstås EU:s roll i den europeiska ekonomiska och säkerhetsstrukturen i en tid när Trumps USA inte längre kan ses som en allierad. Även om frågan om norskt medlemskap inte finns på den politiska agendan, kan man tycka att Norge och EU borde ha lyfts.

Borde inte någon göra upp med propagandan om att det är byråkraterna som bestämmer i EU? Eller för den delen myten om ”selvråderetten”, vars verklighet handlar om att merparten av lagstiftningen tas över från EU. Och förstås frågan om hur Norge ska hantera den växande irritationen i EU över att det norska bidraget i så hög grad handlar om ”cherry picking”.

Att norska politiker hämtar nästan 25 procent av statsbudgeten från Oljefonden lägger både en hämsko på reformtrycket, och har skapat en mental förväntan om att det alltid finns pengar att hämta för att lösa allehanda problem. 

Norge förblir ”annerledeslandet” och ”seg selv nok”.

Artikel i Smedjan 10 september 2025.