Claes Arvidsson

Vladimir Putin vill skriva in sig historien som en härskarlike till Ivan IV, Katarina II och Peter I. Men det som 2022 var tänkt att bli en snabb militär operation för regimskifte i Kiev, blev inte alls avslutningen på den historiska mission som inleddes 2014. I stället sjunker Ryssland allt djupare i kvicksanden.

Kreml pumpar ut budskap om framgångar på slagfältet. Verkligheten ser annorlunda ut. Fronten är i stort sett frusen. Trots förluster på över miljonen man i döda och sårade, kontrollerar Ukraina fortfarande en femtedel av Donbass. Problemen står på kö.

Sönderfallet avspeglas i en ekonomi som har ställts om för krig. Alla pilar pekar i fel riktning bortsett från boomen i vapenindustrin. Kriget tar inte bara stort budgetutrymme utan tär också på de statsfinansiella reserverna. I bilden ingår hög inflation och höga räntor, liksom brist på kapital och arbetskraft inom andra sektorer när mottot är ”allt för kriget”.

Sanktionerna mot Ryssland (EU är på gång med sitt 20:e hårda paket) har inte fått Putin att ge upp sin plan, men de ökar priset för krigsbrotten. Också framöver. Bristen på kompetens, kapital och teknologi från utlandet är exempel på att Putinland går baklänges in i framtiden.

Inget tyder heller på en omprioritering och ju längre tiden går desto mer ackumuleras effekterna. Det gäller även de vanliga ryssarnas vardagsproblem med höga priser, skatteökningar och försämrad offentlig service.

Strategin för bevarande av lugn och ro är att inte längre bara motivera kriget med ”nazisterna i Kiev” och hotet från Nato. Även i fråga om vardagens vedermödor läggs skulden på aktörer och faktorer utanför Ryssland (läs Nato).

Än så länge har inte det folkliga missnöjet växlats över till kritik av den store ledaren eller för den delen i en antikrigsopinion. Att Putin undvikit allmän mobilisering visar dock att han är orolig för konsekvenserna.

Kriget är allestädes närvarande i samhället genom propagandan. I dokumentärfilmen ”Mr Nobody mot Putin” på SVT Play fogas videoklipp från en skola på den ryska obygden samman till en berättelse om hur indoktrineringen successivt blev navet i undervisningen. Barnen ska förberedas för att bli kanonföda eller i alla fall lojala undersåtar.

Ryssland har blivit en totalitär stat. I Putins neo-stalinism ingår att angiveriet har återuppstått, liksom risken att avskedas från jobbet för att uttrycka avvikande uppfattningar. Straffen för att protestera är drakoniska; sju års fängelse för att ha placerat ut små klisterlappar med antikrigsbudskap.

Informationskontrollen över sociala medier har skärpts och fortsätter att tillta. Nu vill regimen att folk ska lämna populära appar som Telegram till förmån för den statskontrollerade Max. Genom att blockera de andra apparna gör man valet lättare. Det händer att anställda i statens tjänst tvingas visa upp att Max är installerad.

Det senaste exemplet på hur Putindiktaturen drar åt tumskruvarna är en dom (böter) för att ha gillat inslag på Youtube som säkerhetstjänsten FSB inte gillade. Kort sagt, storebror ser dig. Och förstås, den skyldige har gjort avbön.

Kriget är den enda framtidsvision som Putinregimen bygger sin legitimitet på, och den blir ännu viktigare för regimens överlevnad allteftersom regimen ruttnar på insidan. Men det blir allt svårare att upprätthålla skenet av framgång. Hoppet står till valfrändskapet med Donald Trump. I den pågående förhandlingscirkusen vill Kreml ha en ”fredsdeal” där Ukraina förlorar (territorium och suveränitet), och som bonus ger Ryssland möjlighet till ekonomisk och militär styrkeuppbyggnad.

Det råder inte något tvivel om att Putins övergripande strategiska mål består, det vill säga att skapa en rysk intressesfär och att med olika medel – liksom Trump – härska genom att splittra EU. Också därför får vi inte låta oss förtröttas i stödet till Ukrainas kamp för överlevnad som nation och försvarare av vår civilisation. Tänk seger, och agera därefter.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2026

Read More

Norges kronprins Haakon gifte sig 2001 i Oslo domkyrka med Mette-Marit Tjessem Høiby. I sitt tal till bruden vid bröllopsmiddagen sade kung Harald att hon felaktigt hade beskrivits som en ”alminnelige jente” (vanlig flicka). I verkligheten var hon tvärtom ovanligt ärlig, engagerad och modig – och hade nu dessutom valt ett ovanligt liv.

Och det sistnämnda har blivit mer sant än vad kungen då kunde ana.

Med sig i boet hade kronprinsessan lillpojken Marius Borg Høiby som mottogs med en öppen famn av kungaparet. Han fick en plats i kungafamiljen (men förstås inte i kungahuset).

I tisdags fick den nu 29-årige Marius Borg Høiby ta plats i Oslo tingrett och med 38 åtalspunkter på programmet. Han har erkänt några av brotten men nekar till de allvarligaste anklagelsepunkterna om fyra sömnvåldtäkter.

”Bonusprisens” fall är en tragedi för de närmaste som tidigare renderat empati med föräldraskapet, och inte kastat någon skugga över kungahuset som sådant.

Styrkan i stödet för monarkin har inte heller tidigare påverkats av prinsessan Märtha Louise liv och leverne inkluderande änglaskola, giftermål med en shaman och kommersialisering av hennes titel. I den mån krav har rests, har de handlat om att kung Harald borde frånta henne titeln.

Långt allvarligare är kronprinsessan Mette-Marits vänskap med Jeffrey Epstein. Kontakten med sexförbrytaren inleddes 2011 och avslutades 2014 (inte 2013 som tidigare uppgivits). På vägen finns det åtskilliga frågetecken som ett mejl till Epstein 23 oktober 2011 där hon skriver: Googled u after last email Agree didn’t look too good :).

Konversationen dem emellan var omfattande, lättsam och kan till och med framstå som lite flirtig. De var nära. Vid ett tillfälle lånade hon Epsteins villa i Palm Beach.

2019 beklagade hovet kontakten men hävdade samtidigt att kronprinsessan inte hade känt till hans förflutna. Efter frisläppandet av Epsteinfilerna är beskedet dåligt omdöme och genans. Men det är ord utan mening. Som statsminister Jonas Gahr Støre slagit fast i ett allvarsamt uttalande, måste alla kort upp på bordet.

Det blåser motvind i opinionen för att kronprinsessan ska bli drottning. Det finns dock inte något realistiskt alternativ till att hon, när den tiden kommer, inte skulle ta steget upp på tronen; äktenskapet framstår som solitt, arbetsgemenskapen är bra och – innan Epstein briserade – var hon väldigt omtyckt.

Och förstås ska det tilläggas, monarkin som statsskick står stark i Norge.

Nu krävs öppenhjärtighet och Canossavandring för att gå vidare med någorlunda återvunnen respekt. Nyhetsbilden ändras. Skandaler sjunker undan. Kronprinsessan är dessutom svårt sjuk i lungfibros och en transplantation kan bli aktuell. Det pekar i sig på en mer tillbakadragen roll framöver.

Men statsminister Støre krävde inte bara sanningen från kronprinsessan utan även från Thorbjørn Jagland – tidigare statsminister, stortingspresident, ordförande i Nobelkommittén och generalsekreterare i Europarådet.

Jagland hävdade tidigare att hans relation till Epstein bara handlade om vanligt diplomatiskt arbete. Tjänster, förmåner eller ekonomiska mellanhavanden indikerar något annat. Det gäller för den delen även mejlet 25 maj 2012 där han skriver: I have been in Tirana (Albania) extraordinary girls.

Den norska ekobrottsmyndigheten har nu inlett en undersökning om korruption

I Epsteins norska nätverk ingick även Norges mest kända diplomatpar, som med start i Osloavtalet 1993 och med allt större plånbok var med om att etablera självbilden av Norge som fredsnation och humanitär stormakt. Ambassadör Mona Juul är nu föremål för internutredning. Den Epsteinskandaliserade maken Terje Rød-Larsen har tigit om sin egen roll i Epsteins nätverkande. Ett nät som även inkluderade Børge Brende, tidigare utrikesminister och nu chef för World Economic Forum.

I svallvågorna från skandalen lär det bli en granskning av norska UD. Det är bra, men ännu bättre om den tog sig an det fredsindustriella komplexet och fokus i norsk utrikespolitik.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 feb 2026

Read More

Det har framställts som en evig sanning att Norge aldrig kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Kort sagt, det har varit en icke-fråga. Donald Trump har ändrat på den saken genom att agera som en storhetsvansinnig mafioso.

Insikten om att priset för att stå utanför är stigande, och har fått väckarklockorna att ringa i utanförlandet. Inte minst är det en viktig signal att Høyre med den nya partiledaren Ine Eriksen Søreide i snart antågande, har lämnat Erna Solbergs tiga-om-saken-strategi. I stället väljer man att göra medlemskapet till en akut fråga:

“Vi klarer ikke å ivareta norske interesser i ensomhet. Det gjør vi best ved å sitte rundt bordet med våre viktigste allierte, beste venner og største handelspartnere.”

Det är utmärkt att partiet nu blir modigare och väljer att lyfta en debatt om medlemskap. En ny tid kräver nya svar.

1994 resulterade folkomröstningarna i Sverige och Finland i ja till medlemskap medan det blev nej i Norge. Ett huvudargument för att stå utanför var då och är fortfarande bevarandet av ”selvråderetten”. Det är motsvarigheten till den tidigare svenska myten om ”alliansfriheten”.

EES-avtalet (omfattar inte fiske och lantbruk) från 1994 är grundstommen i relationen till EU. Det ger tillgång till EU:s inre marknad i utbyte mot kontinuerlig massimport av den EU-relevanta lagstiftningen. Man har dessutom ingått över hundra hängavtal för att följa med när EU utvecklas. I verkligheten är Norge alltså en beslutsmottagare av stora mått, inte en beslutsfattare.

Också i utrikespolitiken agerar Norge allra mest som en följsam europé.

Allt detta samtidigt som frågan om medlemskapets respektive icke-medlemskapets konsekvenser har varit tabubelagd. Efter den bittra striden om medlemskap blev EES-avtalet ett slags nationell kompromiss som alla tyckte sig kunna leva med (i realiteten även de fundamentalister som vill säga upp det).

90-talet har hängt kvar. Debatten och därmed även opinionen har blivit därefter.

Nu tränger sig alltså en annan verklighet på. Den kallas världen.

Den nya amerikanska säkerhetsstrategin pekar ut Europa och EU som fiende. Och Grönlandskrisen säger förstås det mesta om vilken slags Nato-allierad USA har blivit under Trump II.

Saken blev satt på spets när Trump aviserade extra tull som straff för Norges solidaritetsoldater till Grönland. Till skillnad från de EU-medlemmar (bland annat Sverige) som skulle näpsas, skulle Norge stå ensamt och i praktiken utan möjlighet till svarsåtgärder.

Ilskan över det uteblivna fredspriset är också en indikation på Norges status i Vita huset.

På bortaplan har en regelbaserad världsordning ersatts av nävrätten som ledstjärna för USA. Och på hemmaplan går utvecklingen i en allt mer auktoritär riktning på väg mot stupet. Det är inte någon slump att Orbáns Ungern ses som ett europeiskt föregångsland.

I en allt mer kaotisk värld präglad av rivaliserande stormakter som alla vill försvaga Europa, blir EU och därmed även ett norskt medlemskap allt viktigare. Gemenskap ger styrka. Utvecklingen i form av ”villiga koalitioner” och ökad integration är knappast friktions- eller felfri, men den rullar på. Konkurrenskraften ska stärkas. Handelspolitiken läggs om. Försvar och säkerhet väger allt tyngre på agendan.

Frågan är om statsminister Jonas Gahr Støre har det politiska mod som behövs för att ta EU-frågan vidare i ett snabbspår. EES-utredningen från 2024 visade att det inte finns något bättre alternativ än EES. Fast förstås, då ingick det inte i uppdraget att undersöka frågan om medlemskap. En väg framåt är nu att låta utredningsgruppen återuppstå för att göra just detta.

Som Mette Fredriksen uttryckte saken om Grönlandskrisen: ”Det er alvor nu, Jonas.”

Ledare i Svenska Dagbladet 25 jan 2026.

Read More

Forsvarssjef Eirik Kristoffersen inbjuder ibland till facklitterär salong med från gång till gång allra mest olika gäster. I representationsdelen i tjänstebostaden på Akershus festning diskuteras en varierad litteratur men med relevans för ”forsvaret og for tida vi er inne i”.

Salongen står i stil med att Kristoffersen alltsedan tillträdet 2020 har haft en tydlig ambition att knyta an och ta plats på den offentliga scenen och på sociala medier. Han finns också på den facklitterära.

Jegerånden – å lede i fred, krig og krise skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal 2020) kom han med ett slags programförklaring för sitt nya jobb. Boken blev en bestseller och har sålts i 60 000 exemplar.

Nu har Kristoffersen utkommit med en ”uppföljare”, skriven tillsammans med brodern och officeren Frode Kristoffersen. Beredt – Forsvarsevne og motstandskraft (Gyldendal 2025) vänder sig också till en bred publik. Tanken kan beskrivas som trygghetsskapande försvarsupplysning. Huvudbudskapet är att:

”Som samfunn skal vi ikke være redde. Men vi må ikke heller være naive – og vi er nødt til å være forbredt.”

Med lätt hand – och stundtals med brödernas egna erfarenheter som relief – får läsaren snapshots av hotet från Ryssland, av det militära försvaret, de civila och Nato. Man förklarar vad som prioriteras och varför. Det ges en bild av hur krigföringen förändras och kommer att förändras än mer med AI. Och att detta i sin tur ställer krav på hur försvaret utvecklas.

Andra världskriget och ockupationsåren är levande historia i Norge och som boken anknyter till. Ett exempel är att militär personal primärt inte ska vara lydiga (mot planen) utan lojala (mot uppgiften). Det illustreras med överste Birger Eriksen som på Oscarsborgs fästning gav order om den inledande eldgivningen natten 8–9 april 1940 mot den tyska kryssaren Blücher och som sedan sänktes. Invasionen gick därför inte som på räls.

Författarna fäster stor vikt vid den starka försvarsviljan hos Ola och Kari Norman, de fast förankrade demokratiska värderingarna och förmågan till politiskt samförstånd i Stortinget.

Mot bakgrund av Nato:s uppgraderade militär förmåga tonas risken ned för att Ryssland skulle attackera Nato – och skulle Norge trots allt angripas står de allierade beredda att gripa in. Norge är redan hyggligt väl förberett i förhållande till hotbilden – och bättre ska det bli allteftersom Langtidsplanen for forsvaret implementeras fram till 2035.

I en färsk egenutvärdering från den norska regeringen konkluderar man med att:

“Samlet sett vurderes status på hovedmålet om nasjonal beredskap og evne til kollektivt forsvar som mindre tilfredsstillende.“

Och att

“Samlet sett vurderes status på hovedmålet om styrkestrukturens utholdenhet som ikke tilfredsstillende“

Att konstatera att USA:s agerande har blivit mer oförutsägbart räcker inte i en bok med anspråk på att analysera det säkerhetspolitiska läget och dess implikationer för Norge. Är Trumpland att fortfarande att räkna som en allierad? Om ja, vad slags allierad?

Med tanke på osäkerheten om Nato hade man kunnat resonera om de minilaterala militära samarbetenas betydelse, som Nordefco och JEF.

Det hade också funnits mer att säga om hur militärgeografin numera ser utanför Norges men innanför Nato:s gränser. Och implikationerna för norsk del. Norden-Baltikum var redan tidigare en stridsscen, och är det än mer efter Sveriges och Finlands inträden i Nato.

Till det som saknas hör även EU:s nya säkerhetspolitiska roll, liksom dilemman som uppstår till följd av att Norge inte är medlem.

Ämnena i Beredt är många vilket gör att den blir ganska rapsodisk och den hade vunnit på att gå djupare in på några av frågeställningarna.

Krönika i KKrVA:s Försvar och Säkerhet 12 december 2025

Read More

USA står varken på Ukrainas eller Europas sida. Trumps världsbild och ideal består av stormakter som gör upp på egen hand, och då helst på ett sätt som genererar klirr i den egna familjekassan. Andra stater kan behandlas som växelmynt när affärerna görs upp. Allt eventuellt tvivel om den saken försvann med lanseringen av den ”ryska” fredsplanen i 28 punkter.

Visserligen har förhandlingscirkusen sedan gått vidare till att förutom Moskva även inkludera Kyiv, men det ändrar inte på faktum. Visst kan man hoppas på att en ”deal” verkligen tillvaratar Ukrainas och Europas fundamentala säkerhetsintressen, men underverk inträffar tyvärr väldigt sällan.

Det är hög tid att inse att klockan nu är fem i tolv – och agera därefter.

Det är, som den tyske kanslern Friedrich Merz slog fast i Bundestag, dags att få Putin att inse att han varken militärt, politiskt eller ekonomiskt kan vinna kriget mot Ukraina. Merz riktade sig till Putin men han hade också ett indirekt budskap till Trump: Ukraina ska sitta med vid förhandlingsbordet och Europa accepterar inte att bli överkört.

Merz utlovade ökat ekonomiskt och militärt bistånd. Han talade sig dessutom varm för att den ryska centralbankens frysta tillgångar i Europa ska användas som lånefacilitet för att hålla Ukraina i gång 2026–2027.

Innan klockan är slagen måste fler följa Merz genom att massivt trappa upp stödet till Ukraina. Det är hjälp till självhjälp, som dessutom kan bidra positivt till de pågående förhandlingarna.

Ryssland fortsätter pressa på med sin ”köttkvarnstaktik”, men har trots enorma förluster efter snart fyra år inte lyckats ta hela Donetsk. Det vill man ändra på i ”fredsuppgörelsen” med Trump för att Putin därigenom ska kunna deklarera en seger. Men det är också av militärstrategisk vikt, eftersom det öppnar för ett framtida fortsättningskrig när man fått kontroll över det som nu är väl befästa ukrainska ställningar.

Putin är varken beredd att ge upp grundkraven på begränsningar av den ukrainska försvarets storlek eller ett absolut nej till medlemskap i Nato. Ukraina ska inte tillåtas vara en suverän stat utan inordnas i den ryska säkerhetssfären, bli en bricka i det som i Ryssland framställs som en existentiell kamp mot ett påstått krigslystet Nato.

Ett avtal som inte ger Ukraina vattentäta säkerhetsgarantier är inget värt. Kriget är den livsluft som genomsyrar Putinland; politiskt, ideologiskt och ekonomiskt. Det som ska ge diktaturen sin legitimitet. Alltså består krigsmålen.

Samtidigt sker en upptrappning av kriget i gråzonen mot Europa i form av desinformation och sabotage i syfte att polarisera och skapa osäkerhet. Kreml sår splittring, spär på Ukrainatrötthet och hoppas på att den politiska utvecklingen i Europa ska gå Putins väg.

Ryssland har sedan länge en god vän i Ungerns Viktor Orban. Tjeckien och Slovakien går nu i samma riktning. Alternativ für Deutschland är störst i den tyska opinionen och detsamma gäller Reform i UK. Om det i dag hölls presidentval i Frankrike skulle Nationell samlings Jordan Bardella flytta in i Elyséepalatset.

Saken blir inte bättre av att den nationalkonservativa högern i dess olika schatteringar kan räkna med draghjälp från Vita huset.

Det är utan tvivel så att ekonomiskt trånga tider bidrar till polarisering och populism i Europa. Likväl är detta inte något argument mot att massivt öka biståndet till Ukraina.

I en perspektivrik studie från Norsk utenrikspolitisk institutt granskas konsekvenser och kostnadsbilder för två scenarion med en rysk respektive en ukrainsk ”(del)-seger”. Slutsatsen är att entydig. Att ge Ukraina vad landet behöver ekonomiskt och militärt faktiskt är en, i pengar räknat, god investering. Som förstås också ökar säkerheten i Europa.

ÖB Michael Claesson gör bedömningen att Putin vid sidan av hybridkriget till och med skulle vara beredd att testa hållbarheten i Natos artikel 5, ta ”enorma strategiska risker för att uppnå allt de tror är möjligt att uppnå”. Också det är ett skäl till att Ryssland inte får vinna.

Krönika i Altinget 3 december 2025.

Read More

I den tid när Sovjetunionen först krackelerade och sedan upplöstes revs statyer och monument som hyllade diktatorn, kommunistpartiets generalsekreterare Josef Stalin. Propagandabilden av honom som den store och fullkomlige ledaren (vozjd) sprack definitivt. Miljoner hade mördats under åren av statsterrorism och ännu fler hade ”bara” förlorat sina liv.

Det blev dock aldrig någon uppgörelse med det förflutna som skulle möjliggöra avstamp för en annan framtid. I stället har stalinismen gjort comeback under Vladimir Putins tid.

Fallet med den rysk-karelske historikern Jurij Dmitriev är ett vittnesbörd om vad som kunnat bli och hur det i stället blev.

I mitten på 1990-talet inledde Dmitriev utgrävningar av massgravar från Stalintiden för att hitta och identifiera offren för statsterrorn. Gravarna i Sandarmokh och Krasny Bor i närheten av den karelska huvudstaden Petrozavodsk blev minnesmärken över en ond tid, men kunskapen innebar också en möjlighet till ett slags återupprättelse för offren och deras anhöriga. En del av dem som mördades var invandrade som trott sig kunna hitta lyckan i det socialistiska paradiset, men som i stället förpassades till dödsriket. Bland dem fanns även så kallade Kirunasvenskar.

Arbetet skedde först med myndigheternas goda minne. Det blev dock allt sämre och byttes mot en upptrappad förföljelse. 2016 inleddes en rättsprocess mot Dmitriev, baserad på en fabricerad anklagelse. Saken utvecklades till en långdragen kafkaliknande följetong fram till dess att den slutliga domen föll 2021. Straffet för att ha avslöjat Stalins förbrytelser fastställdes till 13 års fängelse.

Till skillnad från den i fängelset döde (och troligen mördade) ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj är Dmitriev fortfarande i livet. Dock med svåra hälsoproblem. Han trakasseras – liksom Navalnyj – genom att återkommande sättas i isolering för påhittade ordningsbrott, till exempel att på grund av yrsel olovligen ha suttit på britsen i cellen.

Det är en bild av ondskan i Putinland.

Putin har sammanfattat sin version av Stalin med att han var ”en komplex person” och kritiserat den ”överdrivna demoniseringen”. I Kremls minnespolitik har terrorväldet tonats bort och i stället betonas sedan länge segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Alltså det krig som i den statliga propagandan och i historieundervisningen kopplas ihop med den storskaliga invasionen 2022 av Ukraina.

I det som bäst kan beskrivas som en officiell kult hamras angreppet in som ett slags fortsättning på samma kamp för överlevnad i ett nytt ”försvarskrig”. Nu mot (hitte-på) nazisterna i Ukraina och deras bundsförvanter i väst.

I en tid när Stalin kommit in i värmen har byster och minnesmärken till hans ära dykt upp. Mest spektakulär är invigningen i år av en kopia av en staty i kolossalformat i Moskvas tunnelbana. Originalet revs under avstaliniseringen på 1960-talet. Stalin-merch finns att köpa. Och ja, Stalin ses av väldigt många vanliga ryssar som den store nationelle ledaren.

Samtidigt har museer och andra minnesmärken över offren försvunnit. Människorättsorganisationen Memorial, den främste vårdaren av sanningen om Stalin och värnaren av dagens politiska fångar, brännmärktes först med beteckningen utländsk agent och blev sedan förbjuden.

Kanske hade Ryssland kunnat bli ett annat land än det nu reellt existerande Putinland. Det får vi aldrig få veta. Men vi vet vad som blev: neo-stalinism med förträngningen av Stalins skräckvälde som en avgörande markör – och med allt fler politiska fångar. Det vi måste förhålla oss till är en politisk diktatur, en paranoid och revanschistisk stat.

Om framtiden är det alltid svårt att sia – det enda säkra är att Ryssland bara kan mötas med politisk fasthet och militär styrka. Och mer stöd till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 nov 2025.

Read More

I politiken är det aldrig en höjdare att bli tagen in flagrante delicto. Det erfar nu det norska Arbeiderpartiet efter en självskadande vallöftesskandal. Det är hög risk för att det bräckliga samarbetet inom Jonas Gahr Støres tuttifrutti-koalition med stödpartierna Rødt, Sosialistisk Venstre, Miljøpartiet De Grønne och Senterpartiet, blir ännu mindre styrbart.

I spurten inför Stortingsvalet i september lade AP:s vice partiordförande, hälsominister Jan Christian Vestre, ut en video på sociala medier. I den varnade han med emfas för konsekvenserna av att lägga sin röst på Høyre eller Fremskrittspartiet. Han lyfte två sakfrågor.

Den ena handlade om subventionen (som införts av den tidigare minoritetsregeringen bestående av AP och SP) av färjetrafiken för öar och andra orter utan vägförbindelse samt alla färjeförbindelser med under 100 000 resande per år. Resorna blev kostnadsfria.

Den andra regionalpolitiska frågan rörde införandet av en nedskrivning av studielånet för boende i 189 småkommuner.

Och det var förvisso sant att H och FrP önskade sätta punkt för politiken. Att samtidigt inte nämna att båda partierna hade andra lösningar, får väl sägas tillhöra valrörelseretorikens standardverktyg.

Det som däremot inte var sant, var att Arbeiderpartiet stod som garant för att politiken skulle bestå.

När regeringens förslag till statsbudget nyligen lades fram visade det sig att färjesubventionen hade halverats, och antalet kommuner som omfattades av nedskrivning av studielån sjunkit från 189 till 88. Och ja, budgeten hade låsts redan före valdagen den 8 september.

Det strider mot all intern budgetpolitik att de två statsråd som drabbades av besparingen inte skulle ha känt till saken (de och andra i regeringen delade ändå Vestres video). Det är dessutom osannolikt att den troliga politiska affekten hos den tidigare koalitionspartnern SP inte skulle ha ventilerats i regeringen. Man måste ha vetat vad finansminister Jens Stoltenberg hade planerat.

I sak innebär förslagen en förbättring men reaktionen från de berörda var icke förvånande förbittring. Svaret blev inledningsvis maktarrogant slingrande. Vestre förklarade att han borde ha formulerat sig lite annorlunda. Støre å sin sida betonade att ingen hade ljugit, och lade i stället skulden på olyckliga omständigheter, en alltför dålig kommunikation. Båda beklagade.

Duckandet för debatt i frågan var legio (finansministern själv ägnade sig åt bokturné i utlandet), och spåren försvann dessutom från AP:s hemsidor. Men saken dog inte. Det framkallade till slut en äkta pudel genom att nedskärningarna drogs tillbaka. Detta framställdes som en försonande gest mot partiets lokala valarbetare, men viktigare var nog att SP hade krävt full reträtt som villkor för att sätta sig i förhandlingar om statsbudgeten.

Under våren gjorde AP och Støre personligen en mirakulös comeback i opinionen. En bidragande orsak var att i orostider projicera bilden av det egna partiet som garant för ”trygg styring”. Vallöftesskandalen visar snarare på motsatsen till regeringsduglighet. Den gör dessutom att man kan ifrågasätta statsministerns ledningsförmåga före skandalen – och hanteringen efter att den briserade.

I stället för att självsäkert gå in i förhandlingar om statsbudgeten med tuttifrutti-koalitionen är regeringen rejält stukad. Situationen blir inte mindre akut av att det krävs bifall från samtliga stödpartier för att få igenom den i Stortinget. Om det uteblir väntar en regeringskris. Fler kostnadsdrivande återställare, nya krav och mer bråk är att vänta. Också det kan komma att påverka tilliten till politik och politiker.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 oktober 2025.

Read More

Det er blitt mer komplisert å navigere i en urolig verden. De var grunnen til at Forsvarskommisjonen i rapporten Forsvar for fred og frihet ville styrke den analytiske kapasiteten ved Statsministerens kontor (SMK). 

De ønsket å gi den politiske ledelsen økt evne til å vurdere den rådende situasjonen, men også beslutningsstøtte for å se hva som kan vente rundt hjørnet.

I dagens organisasjon har internasjonal avdeling ved SMK et generelt overvåkingsoppdrag der de skal følge «den internasjonale utviklingen, blant annet gjennom løpende kontakt med Utenriksdepartementet og norske utenriksstasjoner». Avdelingen har også ansvar for statsministerens utenlandsreiser og håndterer en viss korrespondanse. 

Det er åtte personer som arbeider med dette.

Nasjonal sikkerhetsrådgiver i Sverige

I Sverige har statsministeren, i likhet med sin norske kollega, det overordnede ansvaret for å lede og koordinere regjeringens arbeid. Dette ansvaret gjelder også Nasjonalt sikkerhetsråd, som tilsvarer den norske regjeringens Sikkerhetspolitiske utvalg. 

I motsetning til i Norge har den svenske statsministeren og rådet siden 2022 fått støtte av en nasjonal sikkerhetsrådgiver med ansvar for «analys, samordning och inriktning av frågor som rör nationell säkerhet».

Den nasjonale sikkerhetsrådgiveren bistås i tur og orden av spesialsjefen for krisehåndtering og krisehåndteringskontoret. I tillegg arbeides det i tre andre kontorer: for utenriks- og sikkerhetspolitiske spørsmål, for strategisk analyse og koordinering av spørsmål om nasjonal sikkerhet, og for koordinering av etterretning.

Rundt 70 personer arbeider med dette. 

I en førkrigstid

Institusjonell fornyelse innebærer utvikling av krisehåndterings- og analysekapasiteter. Et annet viktig aspekt er at organisasjonen har blitt mer lik organiseringen i stater som Sverige samarbeider tett med. 

Oppdateringer i regjeringskontorene har ikke skjedd i et vakuum. Bakgrunnen er forståelsen av at, som øverstkommanderende Michael Claesson har uttrykt det, det er førkrigstid. Etter den seneste tidens hendelser i Europa burde det være åpenbart, krigen pågår allerede i gråsonen. Denne vurderingen ligger også bak den pågående raske opprustningen av det militære og sivile forsvaret. Dette handler naturligvis om trusselen fra Russland.

Det svenske totalforsvarsvedtaket som gjelder militært og sivilt forsvar for 2025–2030 slår fast at investeringen i militært forsvar ved utgangen av perioden skal tilsvare 3,5 prosent av Bruto nasjonalprodukt (BNP).

Av beregningstekniske grunner foreligger ikke tilsvarende opplysninger om BNP for sivilforsvaret. Det er imidlertid planlagt en stor økning i ressursene også på dette området.

For å takle opprustningen låner det ellers økonomisk «sparsommelige» Sverige midler. Det blir sett på som en investering i fred og frihet. Natos nye mål på fem prosent vil bli nådd før 2035.

For å få mest mulig igjen for pengene, understrekes viktigheten av systematisk oppfølging, og da «med særlig fokus på å følge opp og evaluere kritiske kapabiliteter og sikre kostnadseffektiv bruk av allokerte ressurser».

«Ordning och reda»

Den svenske Riksrevisionen gjennomfører uavhengige tilsyn av forsvarssektoren. En pågående etterforskning gjelder logistikken til det militære forsvaret. I tillegg til Riksrevisionen etablerte regjeringen 2023 Myndigheten för totalförsvarsanalys (MTFA). MTFAs formål er selvstendig å «følge opp, analysere og evaluere» totalforsvaret. 

Nå er oppgaven blant annet å gjennomgå totalforsvarsvedtaket i gjennomføringsfasen for å rette opp mangler «underveis». Deretter skal en endelig evaluering gjøres. Analysen inkluderer en gjennomgang av både effekt og effektivitet. 

Et eksempel på tilnærmingen er at de skal se på grenseflater mellom Forsvaret og Forsvarets materiellforvaltning. Systemtenkning er en annen nøkkelvariabel, for eksempel tilgang til personellet som kreves for at innkjøpt utstyr skal fungere fullt ut.

Analysen er basert på rapportering fra ulike myndigheter, og MTFA har mulighet til å be om all den tilleggsinformasjon de ønsker. Det arbeides også for å gjøre rapporteringsmetodene mer sammenlignbare. Dette inkluderer også å prøve å sikre at for eksempel nøkkelbegreper som «operativ evne» defineres på samme måte. Kort sagt, «ordning och reda».

Regjeringen har mulighet til å gi etatsoppdrag, noe som øker den politiske styringsmakten i forhold til de ulike grenene som inngår i totalforsvaret. Et eksempel på dette er opprettelsen av en felles situasjonsforståelse mellom Försvarsmakten og Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (som har hovedansvar for sivilt forsvar), basert på en utredning fra MFTA. 

MTFA har også mandat til å sette i gang egne undersøkelser. En pågående revisjon gjelder de tilbakevendende manglene i uniformer, undertøy og støvler i Forsvaret. 

MTFA har 37 ansatte og vil vokse til rundt 45 innen utgangen av 2026.

Strukturert oppfølging

I Norge la Forsvarskommisjonen grunnlaget for det som senere ble Langtidsplanen for forsvarssektoren 2025–2036. I meldingen pekte de på behovet for strukturert oppfølging av arbeidet med planen. 

De ville gi Stortinget mulighet til å gjennomgå regjeringens årlige egenrapportering av Forsvarets operative evne på en mer kvalifisert måte. Det ble derfor foreslått at Riksrevisjonen, i tillegg til sin ordinære virksomhet, skulle gis en særskilt oppgave med å føre et uavhengig tilsyn med utviklingen av operativ evne i Forsvaret.

Og, kan det legges til, burde ikke oppgaven også omfatte langtidsplanen, samt samspillet mellom militært og sivilt forsvar? 

Gjennomføringen av forslagene fra Forsvarskommisjonen om å styrke kapasiteten på SMK og et nytt oppdrag til Riksrevisjonen om uavhengig tilsyn lar vente på seg. Sverige har valgt en annen vei. 

Krönika Forsvarets forum 18 oktober 2025.

Read More

Efter åren som generalsekreterare i Nato är Jens Stoltenberg tillbaka i norsk politik. Det är knappast lugna gatan att vara finansminister i Arbeiderpartiets minoritetsregering, men betydligt mindre dramatiskt än i försvarsalliansen 2014–2024.

Stoltenbergs två sista år i Nato kan man följa i dokumentären Stoltenberg(SVT Play). Hela historien, som han själv tecknar den, finns i boken ”Min tid i Nato” (Albert Bonniers förlag). På vägen får man sympatiskt berättat historien om hans uppväxt i Arbeiderpartiets adel, den politiska karriären och den egna familjen.

Stoltenberg ger inblick i generalsekreterarens roll både som agendasättare för vad som bör göras och som förhandlingschef för att få det gjort. I Nato fattas alla beslut i konsensus, och målet är att alla ska vara eniga innan mötet för beslut infaller. Till det diplomatiska hantverket hör att ha en god samtalston med alla och förståelsen för betydelsen av att ”flytta ett kommatecken”.

”Min tid i Nato” är en påminnelse om hur turbulent samtiden har varit. Det hopp som den arabiska våren väckte, slutade med den USA-ledda koalitionens nedslående av IS-kalifatet. När han tillträdde levde tanken på demokratiskt nationsbyggande fortfarande kvar. Slutpunkten blev det kaosartade uttåget ur Afghanistan 2021. Tiden får utvisa om den nu ska få en lyckosam renässans i fråga om bildandet av en palestinsk stat eller om det igen blir den vanliga visan. Alltså ännu ett i raden av misslyckanden.

Turbulensen var inte heller bara extern utan har även handlat om Natos vara eller inte vara. Alltså efter Donald Trumps tillträde som president 2015. Återgivningen av deras samtal indikerar att Stoltenberg har ett oändligt tålamod – och bekräftar att Trump lever i sin egen värld.

En kulmen nåddes vid Nato-toppmötet i Bryssel 2018, som Trump hotade att lämna i förtid på grund av (det legitima) missnöjet med den bristande betalningsviljan från de flesta andra medlemmarna i alliansen. Slutet för Nato var nära.

Stoltenberg blev trumpviskaren (och den förmågan kan han åter behöva ta fram efter det att Nobels fredspris inte gick till Trump). Behovet av en viskare är förstås absurt men sådan är verkligheten. Det är bra för Norden att Stoltenberg har fått en efterföljare i Finlands president Alexander Stubb.

Stoltenberg menar att under hans tid har världen blivit farligare, men Nato starkare. Det senare får nog sägas vara en sanning med modifikation. Visst har Nato som militär organisation stärkts och betalningsviljan i Europa för den egna säkerheten har ökat markant. Finland och Sverige har dessutom blivit medlemmar. Inte minst till det senare är det bara att säga: tack för hjälpen.

Samtidigt är Trump tillbaka i Vita huset.

Och, om det är något boken visar, är det USA:s betydelse för alliansens styrka. Samt Europas ännu kvardröjande svaghet.

Att världen blivit farligare råder det däremot inte något tvivel om. Inte minst handlar det om Ryssland, om kriget mot Ukraina och väst. Det går inte att ta miste på den empati han känner för det ukrainska folkets lidande och dess frihetskamp. Stoltenberg beklagar att han inte var mer pådrivande för militärt stöd till Ukraina efter Donbass och Krim 2014. Det hade kunnat ändra Putins kalkyl fram emot det fullskaliga angreppet 2022.

Efter sin comeback som politisk tungviktare borde han följa upp både säkerhetspolitiken och medkänslan genom att driva på för en rejäl ökning av det norska biståndet till Ukraina.

Norge är rikare än Sverige men mindre solidariskt. Sverige lånar till biståndet och kommer att få dras med att betala av på skulden framöver. Norge kan i stället göra ett uttag från den finansförmögenhet som förvaltas i form av investeringskapital i Oljefonden. Kostnaden kommer bara i form av att intäkterna blir mindre från den ofrivilliga krigsprofit som Norge kammade in.

Ökat bistånd handlar inte bara om moral. Det skulle bidra till en starkare ukrainsk position i den förhandling med Ryssland om krigets slut, som Stoltenberg tänker sig bör komma.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 oktober 2025.

Read More

Swedish Ivy har sedan 1950-talet diskret prytt spiselkransen över den öppna spisen i det Ovala rummet. I stället för murgrönan tronar nu i en uppsättning guldföremål. Den en gång återhållsamma inredningen har Donald Trump gjort till motsatsen. Det är guld överallt. 

Antika speglar, vaser med mera överfyller det tingtyngda rummet – tillsammans med tavlor av Trumps favoritpresidenter. Ja, där finns det även ett porträtt av honom själv. Bysten på Martin Luther King är däremot borta.

Det är som att se in i en postmodern inredningsmardröm – eller göra ett inredningsbesök på det privata residenset Mar-a-Lago i Florida.

Tanken går till ett nyrikt 1980-tal. Trumps axelvadderade kostymer går i samma V-stil. Eller kanske mer passande är uniformeringen som hämtad från den tidens gangsterfilmer. Hans politiska metod med krav på ”betalning” i utbyte mot ”beskydd” är ju rena gangsterismen.

Showman i Vita huset

Presidenten basunerar ständigt ut ”segrar”, men har lite tålamod med det finstilta. Utspel och tillkännagivande av avtal är legio. Dagen efter har han ändrat sig. Till den politiska stilen hör det flitiga användandet av begrepp som ”stor” och ”vacker”. Som muren mot Mexiko (big, beautiful wall) eller skattereformen (big, beautiful bill). Allt enligt Trumps övertygelse i The Art of the Deal att människor vill tro att något är det största och mest spektakulära

Samtidigt är den aggressiv. Som ”lärling” till juristen och politiske fixaren Roy Cohn på 1980-talet lärde sig Trump tre vägar till framgång: attackera, gå till motanfall och be aldrig om ursäkt.

Det är inte heller någon tillfällighet att Trump planerar för en wrestlingmatch i Vita husets trädgård i samband med USA:s 250-årsfirande 2026. Han är ett stort fan. Hans retorik är dessutom som i wrestling byggd på kayfabe, det vill säga iscensatta matcher mellan goda och onda med engagerande historier som vävs kring dem för att skapa en känsla av verklighet.  Som att ”presidentvalet 2020 blev stulet”.

Lojalitet, lögner och ledarkult

Till den politiska regin hör underhuggarnas ständiga prisande av den store ledaren, liksom massmöten för att elda massorna för Maga. Inkallelsen av landets 800 toppmilitärer till marinkårsbasen Quantico demonstrerade Trumps krav på underkastelse. De viktigaste budskapen från presidenten och krigsminister Hegseth är alarmerande. Dels viljan att göra (demokratiskt styrda) städer till militära övningsfält, dels att militären inte länge borde följa Genèvekonventionerna. 

Ett viktigt verktyg i Trumps univers är det mästerliga utnyttjandet av sociala medier (Truth Social), som sätter honom i centrum 24/7 för nyhetsflödet.

Den 79-årige Trumps tal är långa och osammanhängande med honom själv i centrum. Han klagar, är ständigt förorättad och hämndlysten. Han är inte bara en mästare på halvsanningar utan också på (medvetna eller omedvetna) lögner. Talen är fyllda av ”hitte-på”. 

Inte minst centralt är tillskapandet av en övergripande berättelse – en alternativ sanning – om hur USA hotas av en invasion inifrån, av kaos. Lösningen är mer presidentmakt och hårda tag.

USA:s nya ansikte

Om en bild kan säga mer än tusen ord är det offciella presidentfototväl så avslöjande. Det är inte som brukligt vänligt allfamnande utan bistert och hotfullt. Trump är i färd med att göra USA till ett annat land, ett land där presidenten har ”postmodern authoritarianism” som styråra. Därför är den inte förvånande att Orbáns Ungern är det enda land i Europa som han är positiv till.

Den accelerande systemförstörande processen bärs upp av ”statsövertagande”, ”kommandokapitalism” och ”oligarkifiering”. Och det kan bli värre än så med den vita-mans-kristna-nationalistiska ideologin som grund. Den alltmer centrala Maga-rörelsen gör det kanske mer relevant att diskutera i termer av modern fascism.

Till bilden hör att ha gjort presidentskapet till privat business för familjen Trump. Merchandise är ett sätt att dra in pengar men samtidigt sälja det politiska budskapet. I presidentens kollektion ingår röda kepsar och t-tröjor med texten ”Trump 2028”. 

Trump 3.0?

Huvudbudskapet på medföljande texter lyder: ”Skriv om regelverket”. Konstitutionen tillåter ju inte honom att ställa upp i presidentvalet en tredje gång. Trump har pratat på om saken och då använt ett av sina retoriska standardtrix. Svaret på en fråga om han ändå tänker gå till val blev dels att många vill det, dels att det är det är tidigt att ge besked. 

Det finns dock, slog presidenten fast, metoder att tillgripa som gör det möjligt för honom att ställa upp. 

Det sluttande planet sluttar alltmer. Om motkrafterna inte växer är USA under Trump på väg mot stupet.

Krönika i Altinget.se 9 oktober 2025.

Read More