Claes Arvidsson

Beklaganden, dåligt omdöme och genans var reaktionen fram till dess att NRK fick 20 minuters intervjutid med det norska kronprinsparet om Mette-Marits relation till Jeffrey Epstein. Under de sju veckor som gått sedan e-postskandalen sprack har kritiken haglat mot att utlovade ”alla-fakta-på-bordet” har dröjt.

Föreningar har sagt upp kronprinsessans beskyddarskap. Allehanda spekulationer har florerat. Saken blev inte bättre av att hovet 2019 hade spelat ned relationen och betonat att hon inte hade känt till Epsteins förflutna.

Dröjsmålet har förklarats med kronprinsessans försämrade hälsotillstånd (lungfibros). Det ska även ses i relation till att rättegångsförhandlingarna mot den 29-årige sonen Marius Borg Høiby har pågått under samma tid och den påfrestning som detta innebär. Han är anklagad för våldtäkt, misshandel och narkotikabrott. Åklagarna yrkar på att han ska dömas till sju år och sju månaders fängelse. Dom faller i juni. 

Kronprinsparet har inte kommenterat åtalet mer än att ha varit tydliga med att rättvisan ska ha sin gång. Kanske var det därför inte någon tillfällighet att NRK-intervjun ägde rum samma dag som rättegångsförhandlingarna i Oslo tingrett avslutades. Var sak för sig, så att säga.

När nu beskeden till slut kommer, lämnar de efter sig en rad frågetecken. Kronprinsessan kommer inte ihåg vad det mest anmärkningsvärda mejlet från 23 oktober 2011 (året då kontakten inleddes) egentligen handlade om: Googled u after last email Agree didn’t look too good 🙂.

Andra mejl kan uppfattats som intima i tonen, men var enligt henne själv bara kamratliga. Hon vill inte heller gå in på frågor som rör privatsfären.

Kronprinsessan slår fast att hon inte kände till Epsteins övergreppshistoria, men att hon sedan allt kom i dagen känner starkt med offren. Ingen behöver tvivla på att hon personligen är väldigt berörd.

Det är alltså inte henne själv som det är synd om, men hon blev manipulerad. Ansvaret springer hon dock inte ifrån – det är ändå hennes eget.

Intervjun är både öppenhjärtig och inte. Vissa frågor avvisas med hänvisning till privatsfären – och det öppnar för en vidare diskussion än Epsteinskandalen. Den handlar om rollkulturen inom kungshuset. Varken hovet, UD eller säkerhetstjänsten PST har varit informerade. Och kronprinsparet verkar tycka att det är så det ska vara.

Men i vissa jobb finns det inte någon klart avgränsad privatsfär; i någon mening är rollen densamma i både privata och officiella sammanhang. För PST hade det varit en smal sak att blottlägga Epstein (till exempel inför vistelsen i hans privatvilla i Palm Beach). Tyvärr måste man ta i beräkningen att vänner kan vilja något mer än vänskap och ”affärsbekanta” vara ute efter fördelar.

Nu återstår att se om det blir granskande mediers ”finn fem fel”, eller den övergripande berättelsen om skuldkänslor och ånger, som fäster sig hos Ola og Kari Norrman. I den ingår kronprinsessans bugning inför monarkin som institution, och – om än med vacklande hälsa – hennes önskan att när den tiden ha förmågan att träda in i rollen som drottning.

Och lägg därtill kronprins Haakons kärleksförklaring som satte punkt för intervjun. Krisen är nog över (om det inte dyker upp fler mejl).

Ledare i Svenska Dagbladet 20 mars 2026.

Read More

Erfarenheterna från Ukraina har visat på betydelsen av historia och kulturarv för förmågan att stå emot den ryska aggressionen och hålla samman. Den svenska regeringen har därför inrättat ett råd för skydd av kulturarvet genom att planera för åtgärder vid höjd beredskap eller krig. Kulturen och kulturarvet ingår alltså numera i totalförsvaret.

Det är klokt med en uppdatering av läget. Att döma av den centrala myndigheten Statens fastighetsverk, SFV, är svensk försvarsförmåga ”i första hand inriktad på internationella uppdrag och att hantera hot som terrorism, desinformation och organisation”. Myndigheten tycks vara kvar i en tid där värnplikten fortfarande är avskaffad.

Så rådet behövs. Och det behöver följas av handling.

Det ökade politiska intresset för kulturarvet har särskilt manifesterats i regeringens beslut att ta fram en kulturkanon. 2025 lanserades En kulturkanon för Sverige, och med avsikten att den inte ska bli ett dammigt politiskt ”museiföremål” utan hållas levande över tid för ”bildning, gemenskap och inkludering”.

I nyhetsbilden har det hävdats att det nymornade intresset för kulturarvet är uttryck för att ”kulturhögern” har tagit över i Moderaterna. Det vill säga att dödsboet efter Reinfeldterans folkligt marknadsdrivna diss av finkultur har städats ut. Statsministerns gåva – en platt-tv – på kronprinsessan Victorias 30-årsdag, vore otänkbar i dag.

I en intervju 2025 skräder inte Kulturdepartementets statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall med orden: på regeringens agenda står en ”frihetlig borgerlig kulturpolitik”. Det handlar om ”en politik som uppvärderar klassisk bildning, tillgängliggör vårt kulturarv för alla medborgare, skapar gemensamma referensramar och främjar kultur och arkitektur som utvecklas i takt med tiden”.

Det finns åtskilligt att välkomna i det nymornade intresset för att skaka liv i kulturpolitiken. Det gäller även bevarandefrågorna som Svanborg-Sjövall med rätta beskriver som akuta, eftersom ”kulturfastigheter har tillåtits förfalla”. Det var så att säga ingen tillfällighet att ett innertak på Naturhistoriska riksmuséet rasade ned 2023.

Det mottogs med en lättnadens suck att kronjuvelerna Dramaten, Operan, Nationalmuseum, Naturhistoriska och Historiska museet ska byta hyresmodell från kostnads- till marknadshyra (och förstås att Operan till slut ska rustas upp). Ett skäl var att den gamla modellen gjorde att det blev väldigt dyrt med renoveringar; SFV:s kostnader för underhåll, drift m m slog direkt in på hyresnivån. Samtidigt har SFV skjutit större projekt på framtiden i fåfänga hopp om separata anslag via statsbudgeten.

Marknadshyran tänks avspegla den faktiska marknaden, men med tanke på byggnadernas karaktär det är en gåta hur den beräkningen sker. Att döma av de institutioner som redan har marknadshyra går det inte heller att andas ut.

Världskulturmuséet har som följd av kommande hyreshöjningar på 57 procent, varslat om nedläggning av Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet.

Dansmuseets saga är redan all.

Sverige riskerar därmed att förlora viktiga kulturinstitutioner och Stockholm bli en mindre levande huvudstad. Oavsett om nedläggningshotet allra mest skulle vara ett försök att krismaximera, är det en bister påminnelse om hyreseländets konsekvenser: lokalhyran tränger ut verksamheten.

Frågan om hyran och skicket för statliga kulturfastigheter har gått som följetong i flera decennier. Det är dags att lösa den. Lösningen ligger inte i marknadstänkande utan stavas insikt om och ansvarskänsla för kulturarvet. Men det är förstås inte gratis.

Även frågor som Finansdepartementets avkastningskrav på SFV bör upp på bordet vid ett omtag. SFV har också överuppfyllt avkastningskravet och lagt pengar på hög. Reinfeldt-eran kastar dessutom fortfarande en skugga över SFV. I myndighetens uppdrag att ha en ekonomiskt hållbar förvaltning ingår att sälja kulturarv. På den nu aktuella 47-listan för hugade spekulanter står klenoder som Musikaliska akademien och Stockholms observatorium. Här återfinns även de båda barockslotten Salsta och Mälsåker.

SFV har fri försäljningsrätt med undantag från om Riksantikvarieämbetet säger nej. Då går saken vidare till regeringen. RAÄ grubblar som bäst på Salsta slott, men man borde göra detsamma med Mälsåkers slott.

I en tid när upprustningen av totalförsvaret står i politikens fokus binder Mälsåker samman dåtida krigstid med nutid. Under brinnande världskrig och under stort hysch-hysch blev Mälsåker ett svensk-norskt centrum för en militär utbildning som bedrevs vid det som till slut omfattade ett tjugotal träningsläger. Vid krigets slut ingick ca 15 000 flyktade norrmän i styrkorna. Den norska Londonregeringen var ägare till Mälsåker 1942–1946.

En lärdom från den historien – liksom från dagens Ukraina – är vad ett fåtal individer på kort tid och till en början i motvind kan skapa. Låt oss ta vara på den historien.

Om ”kulturhögern” är på riktigt är det dags för den att anmäla sig som frivillig för att rädda viktiga inslag i det svenska kulturarvet. Förfallet, hyressättningen och ivern att sälja visar att den rådande modellen för SFV:s arbete sedan länge har passerat bäst före-datum. Det är hög tid att börja betala av på kulturarvsskulden.

Annars finns stor risk att finansministrarna Elisabeth Svantesson och Niklas Wykman blir ihågkomna som kulturarvets motsvarighet till Anders Borg och försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 mars 2026

Read More

Vladimir Putin vill skriva in sig historien som en härskarlike till Ivan IV, Katarina II och Peter I. Men det som 2022 var tänkt att bli en snabb militär operation för regimskifte i Kiev, blev inte alls avslutningen på den historiska mission som inleddes 2014. I stället sjunker Ryssland allt djupare i kvicksanden.

Kreml pumpar ut budskap om framgångar på slagfältet. Verkligheten ser annorlunda ut. Fronten är i stort sett frusen. Trots förluster på över miljonen man i döda och sårade, kontrollerar Ukraina fortfarande en femtedel av Donbass. Problemen står på kö.

Sönderfallet avspeglas i en ekonomi som har ställts om för krig. Alla pilar pekar i fel riktning bortsett från boomen i vapenindustrin. Kriget tar inte bara stort budgetutrymme utan tär också på de statsfinansiella reserverna. I bilden ingår hög inflation och höga räntor, liksom brist på kapital och arbetskraft inom andra sektorer när mottot är ”allt för kriget”.

Sanktionerna mot Ryssland (EU är på gång med sitt 20:e hårda paket) har inte fått Putin att ge upp sin plan, men de ökar priset för krigsbrotten. Också framöver. Bristen på kompetens, kapital och teknologi från utlandet är exempel på att Putinland går baklänges in i framtiden.

Inget tyder heller på en omprioritering och ju längre tiden går desto mer ackumuleras effekterna. Det gäller även de vanliga ryssarnas vardagsproblem med höga priser, skatteökningar och försämrad offentlig service.

Strategin för bevarande av lugn och ro är att inte längre bara motivera kriget med ”nazisterna i Kiev” och hotet från Nato. Även i fråga om vardagens vedermödor läggs skulden på aktörer och faktorer utanför Ryssland (läs Nato).

Än så länge har inte det folkliga missnöjet växlats över till kritik av den store ledaren eller för den delen i en antikrigsopinion. Att Putin undvikit allmän mobilisering visar dock att han är orolig för konsekvenserna.

Kriget är allestädes närvarande i samhället genom propagandan. I dokumentärfilmen ”Mr Nobody mot Putin” på SVT Play fogas videoklipp från en skola på den ryska obygden samman till en berättelse om hur indoktrineringen successivt blev navet i undervisningen. Barnen ska förberedas för att bli kanonföda eller i alla fall lojala undersåtar.

Ryssland har blivit en totalitär stat. I Putins neo-stalinism ingår att angiveriet har återuppstått, liksom risken att avskedas från jobbet för att uttrycka avvikande uppfattningar. Straffen för att protestera är drakoniska; sju års fängelse för att ha placerat ut små klisterlappar med antikrigsbudskap.

Informationskontrollen över sociala medier har skärpts och fortsätter att tillta. Nu vill regimen att folk ska lämna populära appar som Telegram till förmån för den statskontrollerade Max. Genom att blockera de andra apparna gör man valet lättare. Det händer att anställda i statens tjänst tvingas visa upp att Max är installerad.

Det senaste exemplet på hur Putindiktaturen drar åt tumskruvarna är en dom (böter) för att ha gillat inslag på Youtube som säkerhetstjänsten FSB inte gillade. Kort sagt, storebror ser dig. Och förstås, den skyldige har gjort avbön.

Kriget är den enda framtidsvision som Putinregimen bygger sin legitimitet på, och den blir ännu viktigare för regimens överlevnad allteftersom regimen ruttnar på insidan. Men det blir allt svårare att upprätthålla skenet av framgång. Hoppet står till valfrändskapet med Donald Trump. I den pågående förhandlingscirkusen vill Kreml ha en ”fredsdeal” där Ukraina förlorar (territorium och suveränitet), och som bonus ger Ryssland möjlighet till ekonomisk och militär styrkeuppbyggnad.

Det råder inte något tvivel om att Putins övergripande strategiska mål består, det vill säga att skapa en rysk intressesfär och att med olika medel – liksom Trump – härska genom att splittra EU. Också därför får vi inte låta oss förtröttas i stödet till Ukrainas kamp för överlevnad som nation och försvarare av vår civilisation. Tänk seger, och agera därefter.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2026

Read More

Norges kronprins Haakon gifte sig 2001 i Oslo domkyrka med Mette-Marit Tjessem Høiby. I sitt tal till bruden vid bröllopsmiddagen sade kung Harald att hon felaktigt hade beskrivits som en ”alminnelige jente” (vanlig flicka). I verkligheten var hon tvärtom ovanligt ärlig, engagerad och modig – och hade nu dessutom valt ett ovanligt liv.

Och det sistnämnda har blivit mer sant än vad kungen då kunde ana.

Med sig i boet hade kronprinsessan lillpojken Marius Borg Høiby som mottogs med en öppen famn av kungaparet. Han fick en plats i kungafamiljen (men förstås inte i kungahuset).

I tisdags fick den nu 29-årige Marius Borg Høiby ta plats i Oslo tingrett och med 38 åtalspunkter på programmet. Han har erkänt några av brotten men nekar till de allvarligaste anklagelsepunkterna om fyra sömnvåldtäkter.

”Bonusprisens” fall är en tragedi för de närmaste som tidigare renderat empati med föräldraskapet, och inte kastat någon skugga över kungahuset som sådant.

Styrkan i stödet för monarkin har inte heller tidigare påverkats av prinsessan Märtha Louise liv och leverne inkluderande änglaskola, giftermål med en shaman och kommersialisering av hennes titel. I den mån krav har rests, har de handlat om att kung Harald borde frånta henne titeln.

Långt allvarligare är kronprinsessan Mette-Marits vänskap med Jeffrey Epstein. Kontakten med sexförbrytaren inleddes 2011 och avslutades 2014 (inte 2013 som tidigare uppgivits). På vägen finns det åtskilliga frågetecken som ett mejl till Epstein 23 oktober 2011 där hon skriver: Googled u after last email Agree didn’t look too good :).

Konversationen dem emellan var omfattande, lättsam och kan till och med framstå som lite flirtig. De var nära. Vid ett tillfälle lånade hon Epsteins villa i Palm Beach.

2019 beklagade hovet kontakten men hävdade samtidigt att kronprinsessan inte hade känt till hans förflutna. Efter frisläppandet av Epsteinfilerna är beskedet dåligt omdöme och genans. Men det är ord utan mening. Som statsminister Jonas Gahr Støre slagit fast i ett allvarsamt uttalande, måste alla kort upp på bordet.

Det blåser motvind i opinionen för att kronprinsessan ska bli drottning. Det finns dock inte något realistiskt alternativ till att hon, när den tiden kommer, inte skulle ta steget upp på tronen; äktenskapet framstår som solitt, arbetsgemenskapen är bra och – innan Epstein briserade – var hon väldigt omtyckt.

Och förstås ska det tilläggas, monarkin som statsskick står stark i Norge.

Nu krävs öppenhjärtighet och Canossavandring för att gå vidare med någorlunda återvunnen respekt. Nyhetsbilden ändras. Skandaler sjunker undan. Kronprinsessan är dessutom svårt sjuk i lungfibros och en transplantation kan bli aktuell. Det pekar i sig på en mer tillbakadragen roll framöver.

Men statsminister Støre krävde inte bara sanningen från kronprinsessan utan även från Thorbjørn Jagland – tidigare statsminister, stortingspresident, ordförande i Nobelkommittén och generalsekreterare i Europarådet.

Jagland hävdade tidigare att hans relation till Epstein bara handlade om vanligt diplomatiskt arbete. Tjänster, förmåner eller ekonomiska mellanhavanden indikerar något annat. Det gäller för den delen även mejlet 25 maj 2012 där han skriver: I have been in Tirana (Albania) extraordinary girls.

Den norska ekobrottsmyndigheten har nu inlett en undersökning om korruption

I Epsteins norska nätverk ingick även Norges mest kända diplomatpar, som med start i Osloavtalet 1993 och med allt större plånbok var med om att etablera självbilden av Norge som fredsnation och humanitär stormakt. Ambassadör Mona Juul är nu föremål för internutredning. Den Epsteinskandaliserade maken Terje Rød-Larsen har tigit om sin egen roll i Epsteins nätverkande. Ett nät som även inkluderade Børge Brende, tidigare utrikesminister och nu chef för World Economic Forum.

I svallvågorna från skandalen lär det bli en granskning av norska UD. Det är bra, men ännu bättre om den tog sig an det fredsindustriella komplexet och fokus i norsk utrikespolitik.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 feb 2026

Read More

Det har framställts som en evig sanning att Norge aldrig kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Kort sagt, det har varit en icke-fråga. Donald Trump har ändrat på den saken genom att agera som en storhetsvansinnig mafioso.

Insikten om att priset för att stå utanför är stigande, och har fått väckarklockorna att ringa i utanförlandet. Inte minst är det en viktig signal att Høyre med den nya partiledaren Ine Eriksen Søreide i snart antågande, har lämnat Erna Solbergs tiga-om-saken-strategi. I stället väljer man att göra medlemskapet till en akut fråga:

“Vi klarer ikke å ivareta norske interesser i ensomhet. Det gjør vi best ved å sitte rundt bordet med våre viktigste allierte, beste venner og største handelspartnere.”

Det är utmärkt att partiet nu blir modigare och väljer att lyfta en debatt om medlemskap. En ny tid kräver nya svar.

1994 resulterade folkomröstningarna i Sverige och Finland i ja till medlemskap medan det blev nej i Norge. Ett huvudargument för att stå utanför var då och är fortfarande bevarandet av ”selvråderetten”. Det är motsvarigheten till den tidigare svenska myten om ”alliansfriheten”.

EES-avtalet (omfattar inte fiske och lantbruk) från 1994 är grundstommen i relationen till EU. Det ger tillgång till EU:s inre marknad i utbyte mot kontinuerlig massimport av den EU-relevanta lagstiftningen. Man har dessutom ingått över hundra hängavtal för att följa med när EU utvecklas. I verkligheten är Norge alltså en beslutsmottagare av stora mått, inte en beslutsfattare.

Också i utrikespolitiken agerar Norge allra mest som en följsam europé.

Allt detta samtidigt som frågan om medlemskapets respektive icke-medlemskapets konsekvenser har varit tabubelagd. Efter den bittra striden om medlemskap blev EES-avtalet ett slags nationell kompromiss som alla tyckte sig kunna leva med (i realiteten även de fundamentalister som vill säga upp det).

90-talet har hängt kvar. Debatten och därmed även opinionen har blivit därefter.

Nu tränger sig alltså en annan verklighet på. Den kallas världen.

Den nya amerikanska säkerhetsstrategin pekar ut Europa och EU som fiende. Och Grönlandskrisen säger förstås det mesta om vilken slags Nato-allierad USA har blivit under Trump II.

Saken blev satt på spets när Trump aviserade extra tull som straff för Norges solidaritetsoldater till Grönland. Till skillnad från de EU-medlemmar (bland annat Sverige) som skulle näpsas, skulle Norge stå ensamt och i praktiken utan möjlighet till svarsåtgärder.

Ilskan över det uteblivna fredspriset är också en indikation på Norges status i Vita huset.

På bortaplan har en regelbaserad världsordning ersatts av nävrätten som ledstjärna för USA. Och på hemmaplan går utvecklingen i en allt mer auktoritär riktning på väg mot stupet. Det är inte någon slump att Orbáns Ungern ses som ett europeiskt föregångsland.

I en allt mer kaotisk värld präglad av rivaliserande stormakter som alla vill försvaga Europa, blir EU och därmed även ett norskt medlemskap allt viktigare. Gemenskap ger styrka. Utvecklingen i form av ”villiga koalitioner” och ökad integration är knappast friktions- eller felfri, men den rullar på. Konkurrenskraften ska stärkas. Handelspolitiken läggs om. Försvar och säkerhet väger allt tyngre på agendan.

Frågan är om statsminister Jonas Gahr Støre har det politiska mod som behövs för att ta EU-frågan vidare i ett snabbspår. EES-utredningen från 2024 visade att det inte finns något bättre alternativ än EES. Fast förstås, då ingick det inte i uppdraget att undersöka frågan om medlemskap. En väg framåt är nu att låta utredningsgruppen återuppstå för att göra just detta.

Som Mette Fredriksen uttryckte saken om Grönlandskrisen: ”Det er alvor nu, Jonas.”

Ledare i Svenska Dagbladet 25 jan 2026.

Read More

Forsvarssjef Eirik Kristoffersen inbjuder ibland till facklitterär salong med från gång till gång allra mest olika gäster. I representationsdelen i tjänstebostaden på Akershus festning diskuteras en varierad litteratur men med relevans för ”forsvaret og for tida vi er inne i”.

Salongen står i stil med att Kristoffersen alltsedan tillträdet 2020 har haft en tydlig ambition att knyta an och ta plats på den offentliga scenen och på sociala medier. Han finns också på den facklitterära.

Jegerånden – å lede i fred, krig og krise skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal 2020) kom han med ett slags programförklaring för sitt nya jobb. Boken blev en bestseller och har sålts i 60 000 exemplar.

Nu har Kristoffersen utkommit med en ”uppföljare”, skriven tillsammans med brodern och officeren Frode Kristoffersen. Beredt – Forsvarsevne og motstandskraft (Gyldendal 2025) vänder sig också till en bred publik. Tanken kan beskrivas som trygghetsskapande försvarsupplysning. Huvudbudskapet är att:

”Som samfunn skal vi ikke være redde. Men vi må ikke heller være naive – og vi er nødt til å være forbredt.”

Med lätt hand – och stundtals med brödernas egna erfarenheter som relief – får läsaren snapshots av hotet från Ryssland, av det militära försvaret, de civila och Nato. Man förklarar vad som prioriteras och varför. Det ges en bild av hur krigföringen förändras och kommer att förändras än mer med AI. Och att detta i sin tur ställer krav på hur försvaret utvecklas.

Andra världskriget och ockupationsåren är levande historia i Norge och som boken anknyter till. Ett exempel är att militär personal primärt inte ska vara lydiga (mot planen) utan lojala (mot uppgiften). Det illustreras med överste Birger Eriksen som på Oscarsborgs fästning gav order om den inledande eldgivningen natten 8–9 april 1940 mot den tyska kryssaren Blücher och som sedan sänktes. Invasionen gick därför inte som på räls.

Författarna fäster stor vikt vid den starka försvarsviljan hos Ola och Kari Norman, de fast förankrade demokratiska värderingarna och förmågan till politiskt samförstånd i Stortinget.

Mot bakgrund av Nato:s uppgraderade militär förmåga tonas risken ned för att Ryssland skulle attackera Nato – och skulle Norge trots allt angripas står de allierade beredda att gripa in. Norge är redan hyggligt väl förberett i förhållande till hotbilden – och bättre ska det bli allteftersom Langtidsplanen for forsvaret implementeras fram till 2035.

I en färsk egenutvärdering från den norska regeringen konkluderar man med att:

“Samlet sett vurderes status på hovedmålet om nasjonal beredskap og evne til kollektivt forsvar som mindre tilfredsstillende.“

Och att

“Samlet sett vurderes status på hovedmålet om styrkestrukturens utholdenhet som ikke tilfredsstillende“

Att konstatera att USA:s agerande har blivit mer oförutsägbart räcker inte i en bok med anspråk på att analysera det säkerhetspolitiska läget och dess implikationer för Norge. Är Trumpland att fortfarande att räkna som en allierad? Om ja, vad slags allierad?

Med tanke på osäkerheten om Nato hade man kunnat resonera om de minilaterala militära samarbetenas betydelse, som Nordefco och JEF.

Det hade också funnits mer att säga om hur militärgeografin numera ser utanför Norges men innanför Nato:s gränser. Och implikationerna för norsk del. Norden-Baltikum var redan tidigare en stridsscen, och är det än mer efter Sveriges och Finlands inträden i Nato.

Till det som saknas hör även EU:s nya säkerhetspolitiska roll, liksom dilemman som uppstår till följd av att Norge inte är medlem.

Ämnena i Beredt är många vilket gör att den blir ganska rapsodisk och den hade vunnit på att gå djupare in på några av frågeställningarna.

Krönika i KKrVA:s Försvar och Säkerhet 12 december 2025

Read More

USA står varken på Ukrainas eller Europas sida. Trumps världsbild och ideal består av stormakter som gör upp på egen hand, och då helst på ett sätt som genererar klirr i den egna familjekassan. Andra stater kan behandlas som växelmynt när affärerna görs upp. Allt eventuellt tvivel om den saken försvann med lanseringen av den ”ryska” fredsplanen i 28 punkter.

Visserligen har förhandlingscirkusen sedan gått vidare till att förutom Moskva även inkludera Kyiv, men det ändrar inte på faktum. Visst kan man hoppas på att en ”deal” verkligen tillvaratar Ukrainas och Europas fundamentala säkerhetsintressen, men underverk inträffar tyvärr väldigt sällan.

Det är hög tid att inse att klockan nu är fem i tolv – och agera därefter.

Det är, som den tyske kanslern Friedrich Merz slog fast i Bundestag, dags att få Putin att inse att han varken militärt, politiskt eller ekonomiskt kan vinna kriget mot Ukraina. Merz riktade sig till Putin men han hade också ett indirekt budskap till Trump: Ukraina ska sitta med vid förhandlingsbordet och Europa accepterar inte att bli överkört.

Merz utlovade ökat ekonomiskt och militärt bistånd. Han talade sig dessutom varm för att den ryska centralbankens frysta tillgångar i Europa ska användas som lånefacilitet för att hålla Ukraina i gång 2026–2027.

Innan klockan är slagen måste fler följa Merz genom att massivt trappa upp stödet till Ukraina. Det är hjälp till självhjälp, som dessutom kan bidra positivt till de pågående förhandlingarna.

Ryssland fortsätter pressa på med sin ”köttkvarnstaktik”, men har trots enorma förluster efter snart fyra år inte lyckats ta hela Donetsk. Det vill man ändra på i ”fredsuppgörelsen” med Trump för att Putin därigenom ska kunna deklarera en seger. Men det är också av militärstrategisk vikt, eftersom det öppnar för ett framtida fortsättningskrig när man fått kontroll över det som nu är väl befästa ukrainska ställningar.

Putin är varken beredd att ge upp grundkraven på begränsningar av den ukrainska försvarets storlek eller ett absolut nej till medlemskap i Nato. Ukraina ska inte tillåtas vara en suverän stat utan inordnas i den ryska säkerhetssfären, bli en bricka i det som i Ryssland framställs som en existentiell kamp mot ett påstått krigslystet Nato.

Ett avtal som inte ger Ukraina vattentäta säkerhetsgarantier är inget värt. Kriget är den livsluft som genomsyrar Putinland; politiskt, ideologiskt och ekonomiskt. Det som ska ge diktaturen sin legitimitet. Alltså består krigsmålen.

Samtidigt sker en upptrappning av kriget i gråzonen mot Europa i form av desinformation och sabotage i syfte att polarisera och skapa osäkerhet. Kreml sår splittring, spär på Ukrainatrötthet och hoppas på att den politiska utvecklingen i Europa ska gå Putins väg.

Ryssland har sedan länge en god vän i Ungerns Viktor Orban. Tjeckien och Slovakien går nu i samma riktning. Alternativ für Deutschland är störst i den tyska opinionen och detsamma gäller Reform i UK. Om det i dag hölls presidentval i Frankrike skulle Nationell samlings Jordan Bardella flytta in i Elyséepalatset.

Saken blir inte bättre av att den nationalkonservativa högern i dess olika schatteringar kan räkna med draghjälp från Vita huset.

Det är utan tvivel så att ekonomiskt trånga tider bidrar till polarisering och populism i Europa. Likväl är detta inte något argument mot att massivt öka biståndet till Ukraina.

I en perspektivrik studie från Norsk utenrikspolitisk institutt granskas konsekvenser och kostnadsbilder för två scenarion med en rysk respektive en ukrainsk ”(del)-seger”. Slutsatsen är att entydig. Att ge Ukraina vad landet behöver ekonomiskt och militärt faktiskt är en, i pengar räknat, god investering. Som förstås också ökar säkerheten i Europa.

ÖB Michael Claesson gör bedömningen att Putin vid sidan av hybridkriget till och med skulle vara beredd att testa hållbarheten i Natos artikel 5, ta ”enorma strategiska risker för att uppnå allt de tror är möjligt att uppnå”. Också det är ett skäl till att Ryssland inte får vinna.

Krönika i Altinget 3 december 2025.

Read More

I den tid när Sovjetunionen först krackelerade och sedan upplöstes revs statyer och monument som hyllade diktatorn, kommunistpartiets generalsekreterare Josef Stalin. Propagandabilden av honom som den store och fullkomlige ledaren (vozjd) sprack definitivt. Miljoner hade mördats under åren av statsterrorism och ännu fler hade ”bara” förlorat sina liv.

Det blev dock aldrig någon uppgörelse med det förflutna som skulle möjliggöra avstamp för en annan framtid. I stället har stalinismen gjort comeback under Vladimir Putins tid.

Fallet med den rysk-karelske historikern Jurij Dmitriev är ett vittnesbörd om vad som kunnat bli och hur det i stället blev.

I mitten på 1990-talet inledde Dmitriev utgrävningar av massgravar från Stalintiden för att hitta och identifiera offren för statsterrorn. Gravarna i Sandarmokh och Krasny Bor i närheten av den karelska huvudstaden Petrozavodsk blev minnesmärken över en ond tid, men kunskapen innebar också en möjlighet till ett slags återupprättelse för offren och deras anhöriga. En del av dem som mördades var invandrade som trott sig kunna hitta lyckan i det socialistiska paradiset, men som i stället förpassades till dödsriket. Bland dem fanns även så kallade Kirunasvenskar.

Arbetet skedde först med myndigheternas goda minne. Det blev dock allt sämre och byttes mot en upptrappad förföljelse. 2016 inleddes en rättsprocess mot Dmitriev, baserad på en fabricerad anklagelse. Saken utvecklades till en långdragen kafkaliknande följetong fram till dess att den slutliga domen föll 2021. Straffet för att ha avslöjat Stalins förbrytelser fastställdes till 13 års fängelse.

Till skillnad från den i fängelset döde (och troligen mördade) ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj är Dmitriev fortfarande i livet. Dock med svåra hälsoproblem. Han trakasseras – liksom Navalnyj – genom att återkommande sättas i isolering för påhittade ordningsbrott, till exempel att på grund av yrsel olovligen ha suttit på britsen i cellen.

Det är en bild av ondskan i Putinland.

Putin har sammanfattat sin version av Stalin med att han var ”en komplex person” och kritiserat den ”överdrivna demoniseringen”. I Kremls minnespolitik har terrorväldet tonats bort och i stället betonas sedan länge segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Alltså det krig som i den statliga propagandan och i historieundervisningen kopplas ihop med den storskaliga invasionen 2022 av Ukraina.

I det som bäst kan beskrivas som en officiell kult hamras angreppet in som ett slags fortsättning på samma kamp för överlevnad i ett nytt ”försvarskrig”. Nu mot (hitte-på) nazisterna i Ukraina och deras bundsförvanter i väst.

I en tid när Stalin kommit in i värmen har byster och minnesmärken till hans ära dykt upp. Mest spektakulär är invigningen i år av en kopia av en staty i kolossalformat i Moskvas tunnelbana. Originalet revs under avstaliniseringen på 1960-talet. Stalin-merch finns att köpa. Och ja, Stalin ses av väldigt många vanliga ryssar som den store nationelle ledaren.

Samtidigt har museer och andra minnesmärken över offren försvunnit. Människorättsorganisationen Memorial, den främste vårdaren av sanningen om Stalin och värnaren av dagens politiska fångar, brännmärktes först med beteckningen utländsk agent och blev sedan förbjuden.

Kanske hade Ryssland kunnat bli ett annat land än det nu reellt existerande Putinland. Det får vi aldrig få veta. Men vi vet vad som blev: neo-stalinism med förträngningen av Stalins skräckvälde som en avgörande markör – och med allt fler politiska fångar. Det vi måste förhålla oss till är en politisk diktatur, en paranoid och revanschistisk stat.

Om framtiden är det alltid svårt att sia – det enda säkra är att Ryssland bara kan mötas med politisk fasthet och militär styrka. Och mer stöd till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 nov 2025.

Read More

I politiken är det aldrig en höjdare att bli tagen in flagrante delicto. Det erfar nu det norska Arbeiderpartiet efter en självskadande vallöftesskandal. Det är hög risk för att det bräckliga samarbetet inom Jonas Gahr Støres tuttifrutti-koalition med stödpartierna Rødt, Sosialistisk Venstre, Miljøpartiet De Grønne och Senterpartiet, blir ännu mindre styrbart.

I spurten inför Stortingsvalet i september lade AP:s vice partiordförande, hälsominister Jan Christian Vestre, ut en video på sociala medier. I den varnade han med emfas för konsekvenserna av att lägga sin röst på Høyre eller Fremskrittspartiet. Han lyfte två sakfrågor.

Den ena handlade om subventionen (som införts av den tidigare minoritetsregeringen bestående av AP och SP) av färjetrafiken för öar och andra orter utan vägförbindelse samt alla färjeförbindelser med under 100 000 resande per år. Resorna blev kostnadsfria.

Den andra regionalpolitiska frågan rörde införandet av en nedskrivning av studielånet för boende i 189 småkommuner.

Och det var förvisso sant att H och FrP önskade sätta punkt för politiken. Att samtidigt inte nämna att båda partierna hade andra lösningar, får väl sägas tillhöra valrörelseretorikens standardverktyg.

Det som däremot inte var sant, var att Arbeiderpartiet stod som garant för att politiken skulle bestå.

När regeringens förslag till statsbudget nyligen lades fram visade det sig att färjesubventionen hade halverats, och antalet kommuner som omfattades av nedskrivning av studielån sjunkit från 189 till 88. Och ja, budgeten hade låsts redan före valdagen den 8 september.

Det strider mot all intern budgetpolitik att de två statsråd som drabbades av besparingen inte skulle ha känt till saken (de och andra i regeringen delade ändå Vestres video). Det är dessutom osannolikt att den troliga politiska affekten hos den tidigare koalitionspartnern SP inte skulle ha ventilerats i regeringen. Man måste ha vetat vad finansminister Jens Stoltenberg hade planerat.

I sak innebär förslagen en förbättring men reaktionen från de berörda var icke förvånande förbittring. Svaret blev inledningsvis maktarrogant slingrande. Vestre förklarade att han borde ha formulerat sig lite annorlunda. Støre å sin sida betonade att ingen hade ljugit, och lade i stället skulden på olyckliga omständigheter, en alltför dålig kommunikation. Båda beklagade.

Duckandet för debatt i frågan var legio (finansministern själv ägnade sig åt bokturné i utlandet), och spåren försvann dessutom från AP:s hemsidor. Men saken dog inte. Det framkallade till slut en äkta pudel genom att nedskärningarna drogs tillbaka. Detta framställdes som en försonande gest mot partiets lokala valarbetare, men viktigare var nog att SP hade krävt full reträtt som villkor för att sätta sig i förhandlingar om statsbudgeten.

Under våren gjorde AP och Støre personligen en mirakulös comeback i opinionen. En bidragande orsak var att i orostider projicera bilden av det egna partiet som garant för ”trygg styring”. Vallöftesskandalen visar snarare på motsatsen till regeringsduglighet. Den gör dessutom att man kan ifrågasätta statsministerns ledningsförmåga före skandalen – och hanteringen efter att den briserade.

I stället för att självsäkert gå in i förhandlingar om statsbudgeten med tuttifrutti-koalitionen är regeringen rejält stukad. Situationen blir inte mindre akut av att det krävs bifall från samtliga stödpartier för att få igenom den i Stortinget. Om det uteblir väntar en regeringskris. Fler kostnadsdrivande återställare, nya krav och mer bråk är att vänta. Också det kan komma att påverka tilliten till politik och politiker.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 oktober 2025.

Read More

Det er blitt mer komplisert å navigere i en urolig verden. De var grunnen til at Forsvarskommisjonen i rapporten Forsvar for fred og frihet ville styrke den analytiske kapasiteten ved Statsministerens kontor (SMK). 

De ønsket å gi den politiske ledelsen økt evne til å vurdere den rådende situasjonen, men også beslutningsstøtte for å se hva som kan vente rundt hjørnet.

I dagens organisasjon har internasjonal avdeling ved SMK et generelt overvåkingsoppdrag der de skal følge «den internasjonale utviklingen, blant annet gjennom løpende kontakt med Utenriksdepartementet og norske utenriksstasjoner». Avdelingen har også ansvar for statsministerens utenlandsreiser og håndterer en viss korrespondanse. 

Det er åtte personer som arbeider med dette.

Nasjonal sikkerhetsrådgiver i Sverige

I Sverige har statsministeren, i likhet med sin norske kollega, det overordnede ansvaret for å lede og koordinere regjeringens arbeid. Dette ansvaret gjelder også Nasjonalt sikkerhetsråd, som tilsvarer den norske regjeringens Sikkerhetspolitiske utvalg. 

I motsetning til i Norge har den svenske statsministeren og rådet siden 2022 fått støtte av en nasjonal sikkerhetsrådgiver med ansvar for «analys, samordning och inriktning av frågor som rör nationell säkerhet».

Den nasjonale sikkerhetsrådgiveren bistås i tur og orden av spesialsjefen for krisehåndtering og krisehåndteringskontoret. I tillegg arbeides det i tre andre kontorer: for utenriks- og sikkerhetspolitiske spørsmål, for strategisk analyse og koordinering av spørsmål om nasjonal sikkerhet, og for koordinering av etterretning.

Rundt 70 personer arbeider med dette. 

I en førkrigstid

Institusjonell fornyelse innebærer utvikling av krisehåndterings- og analysekapasiteter. Et annet viktig aspekt er at organisasjonen har blitt mer lik organiseringen i stater som Sverige samarbeider tett med. 

Oppdateringer i regjeringskontorene har ikke skjedd i et vakuum. Bakgrunnen er forståelsen av at, som øverstkommanderende Michael Claesson har uttrykt det, det er førkrigstid. Etter den seneste tidens hendelser i Europa burde det være åpenbart, krigen pågår allerede i gråsonen. Denne vurderingen ligger også bak den pågående raske opprustningen av det militære og sivile forsvaret. Dette handler naturligvis om trusselen fra Russland.

Det svenske totalforsvarsvedtaket som gjelder militært og sivilt forsvar for 2025–2030 slår fast at investeringen i militært forsvar ved utgangen av perioden skal tilsvare 3,5 prosent av Bruto nasjonalprodukt (BNP).

Av beregningstekniske grunner foreligger ikke tilsvarende opplysninger om BNP for sivilforsvaret. Det er imidlertid planlagt en stor økning i ressursene også på dette området.

For å takle opprustningen låner det ellers økonomisk «sparsommelige» Sverige midler. Det blir sett på som en investering i fred og frihet. Natos nye mål på fem prosent vil bli nådd før 2035.

For å få mest mulig igjen for pengene, understrekes viktigheten av systematisk oppfølging, og da «med særlig fokus på å følge opp og evaluere kritiske kapabiliteter og sikre kostnadseffektiv bruk av allokerte ressurser».

«Ordning och reda»

Den svenske Riksrevisionen gjennomfører uavhengige tilsyn av forsvarssektoren. En pågående etterforskning gjelder logistikken til det militære forsvaret. I tillegg til Riksrevisionen etablerte regjeringen 2023 Myndigheten för totalförsvarsanalys (MTFA). MTFAs formål er selvstendig å «følge opp, analysere og evaluere» totalforsvaret. 

Nå er oppgaven blant annet å gjennomgå totalforsvarsvedtaket i gjennomføringsfasen for å rette opp mangler «underveis». Deretter skal en endelig evaluering gjøres. Analysen inkluderer en gjennomgang av både effekt og effektivitet. 

Et eksempel på tilnærmingen er at de skal se på grenseflater mellom Forsvaret og Forsvarets materiellforvaltning. Systemtenkning er en annen nøkkelvariabel, for eksempel tilgang til personellet som kreves for at innkjøpt utstyr skal fungere fullt ut.

Analysen er basert på rapportering fra ulike myndigheter, og MTFA har mulighet til å be om all den tilleggsinformasjon de ønsker. Det arbeides også for å gjøre rapporteringsmetodene mer sammenlignbare. Dette inkluderer også å prøve å sikre at for eksempel nøkkelbegreper som «operativ evne» defineres på samme måte. Kort sagt, «ordning och reda».

Regjeringen har mulighet til å gi etatsoppdrag, noe som øker den politiske styringsmakten i forhold til de ulike grenene som inngår i totalforsvaret. Et eksempel på dette er opprettelsen av en felles situasjonsforståelse mellom Försvarsmakten og Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (som har hovedansvar for sivilt forsvar), basert på en utredning fra MFTA. 

MTFA har også mandat til å sette i gang egne undersøkelser. En pågående revisjon gjelder de tilbakevendende manglene i uniformer, undertøy og støvler i Forsvaret. 

MTFA har 37 ansatte og vil vokse til rundt 45 innen utgangen av 2026.

Strukturert oppfølging

I Norge la Forsvarskommisjonen grunnlaget for det som senere ble Langtidsplanen for forsvarssektoren 2025–2036. I meldingen pekte de på behovet for strukturert oppfølging av arbeidet med planen. 

De ville gi Stortinget mulighet til å gjennomgå regjeringens årlige egenrapportering av Forsvarets operative evne på en mer kvalifisert måte. Det ble derfor foreslått at Riksrevisjonen, i tillegg til sin ordinære virksomhet, skulle gis en særskilt oppgave med å føre et uavhengig tilsyn med utviklingen av operativ evne i Forsvaret.

Og, kan det legges til, burde ikke oppgaven også omfatte langtidsplanen, samt samspillet mellom militært og sivilt forsvar? 

Gjennomføringen av forslagene fra Forsvarskommisjonen om å styrke kapasiteten på SMK og et nytt oppdrag til Riksrevisjonen om uavhengig tilsyn lar vente på seg. Sverige har valgt en annen vei. 

Krönika Forsvarets forum 18 oktober 2025.

Read More