Claes Arvidsson

Norges säkerhet alltmer beroende av EU

By: admin
06-07-2026
EU, Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Nato, Norge, Säkerhetspolitik, Ukraina

Den norska Forsvarskommisjonen lade med utredningen Forsvar for fred og frihet grunden för det som 2024 blev Stortingets beslut om Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Med ett samlat extra tillskott på 600 miljarder innbar det en historisk satsning – med särskilt fokus på marin förmåga – på totalt 1 624 miljarder NOK. 

Förändringar i domänerna och ökade kostnader har gjort att planen nu har uppdaterats. Först av Arbeiderpartiregeringen Jonas Gahr Støre och sedan av Stortinget.

Regeringens proposition Forsvarsløftet – Økte rammer og prioriteringer i Langtidsplanen for forsvarssektoren innebar både ökade resurser om 115 miljarder NOK och omprioriteringar. Anskaffning står i fokus med leverans 2029 av den första av sex beställda tysktillverkade ubåtarna och den första av de fem brittiska fregatterna. Här ingår också bland annat satsningar på telekrigföring, drönare och luftförsvar.

Den “rebalanserade” planen sträcker sig till 2040, men redan 2036 ska man nå Nato:s 3,5-procentsmål (och inte som tidigare 3 procent).

Stortingets behandling av propositionen resulterade i ändringar både av den ekonomiska ramen och prioriteringar. Man reverserade den föreslagna senareläggningen av beslut om långräckviddigt luftvärn. Val av arméns och specialstyrkornas helikopterförgmåga ska också ske tidigare än regeringen aviserat. Det ges ökade resurser till drönare, drift och hemvärnets övningsverksamhet.

I pengar räknat innebär det ett tillskott på 6,15 miljarder NOK, vilket innebär att den totala ramen för Langtidsplanen uppgår till 1 854 miljarder NOK.

Forsvarskommisjonen underströk i sin utredning att den historiska satsningen på att snabbt rusta upp försvaret, borde följas upp på ett strukturerat sätt. Det föreslogs därför att den norska Riksrevsjonen vid sidan av sin ordinarie verksamhet skulle få ett tilläggsuppdrag om att – och resurser för att – utvärdera hur den operativa förmågan utvecklades. Både måluppfyllelse och kostnadseffektivitet borde följas upp. 

Något sådant uppdrag har inte givits. 

Saken blev knappast bättre av att Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) på uppdrag av Forsvarssjefen sedan fyra år tillbaka har genomfört en årlig granskning av försvarets utveckling på kort och lång sikt. För första gången offenliggjordes i år inte en avhemligad version av Forsvarsanalysen.

När frågan om granskning igen kom upp till debatt inför uppdateringen av Langtidsplanen skrev försvarsminister Tore Sandvik ett debattinlägg under rubriken Operativ evne, ikke mer byråkrati. Ett nytt organ skulle kräva personalresurser som i stället bör tas i bruk för att bygga upp försvaret, och slog han fast:

“Nye tilsyn og mer byråkrati skremmer ikke Russland.”

Partierna i Stortinget (med Høyre som pådrivare) drog den motsatta slutsatsen till försvarsministern. Det räcker inte med regeringens årliga egenutvärdering på låg detaljnivå. I stället kräver man att det genomförs en “helhetlig och systematisk extern genomgang av forsvarssektorn”. 2028 är det dags för avrapportering.

Strängt taget borde det förstås ske motsvarande granskning av det civila försvaret.

Norge gör ett historiskt försvarslyft men ska det lyfta? Det saknas inte frågetecken kring totalförsvaret i fråga om organisation, styrning och kontroll. Några exempel.

I maj 2025 fick Norge en nationell säkerhetsstrategi som lyfte fram behovet av snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet. Ett drygt halvår senare utnämndes en nationell säkerhetsrådgivare. I praktiken innebar det dock endast att statssekreteraren med ansvar för utrikes- och försvarspolitik samt civilt försvar, fick den nya titeln. Han är fortfarande en del av statsminister Støres stab och utan att nya resurser har tillförts uppdraget.

I Forsvarsbyggs portfölj ingår 13 000 byggnader och anläggningar. Man både förvaltar och bygger. Anslaget för 2025 uppgick till 15 miljarder NOK. Efter att ha granskat räkenskaperna konkluderade Riksrevisjonen att redovisningen var så bristfällig att den inte gick att revidera.

Under vintern kampanjade Direktoratet för samfunnsberedskap för att samla in värmeaggregat till ett ström- och värmelöst Ukraina. Samtidigt sålde Sivilforsvaret dieselaggregat och dieselvärmare till högstbjudande i Norge.

I det nya Regeringskvartalet med en byggkostnad på mer än 50 miljarder NOK när allt är färdigt, saknas skyddsrum för de anställda. Nya sjukhus har också byggts utan skyddsrum. Och sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har 160 000 skyddsrumsplatser försvunnit.

Bergen – Norges näst största stad – hade ett dataintrång som också berörde beredskapen i kommunen. Men enligt kommunledningen var det inte så farligt eftersom planerna var föråldrade.

Ryssland är det diminisionerande hotet mot Norge – mot säkerheten, freden och stabiliteten i Europa. Upprustningen av de tre fokusområdena: militärt försvar, civilt försvar och ekonomisk säkerhet sker dessutom i perspektiv av stora omvärldsförändringar. Kina förstås, men inte minst gäller det USA som ett alltmer osäkert ankare för norsk säkerhet. 

Regereringen använder begrepp om Trumpadministrationen som oförutsägbar, och pekar på att det råder osäkerhet om USA:s framtida engagemang och roll i försvaret av Europa och Norge. Man konstaterar att USA inte stödjer en världsordning baserad på folkrätten, påminner om strafftullspolitiken och om Grönland.

Å ena sidan försöker man “hålla USA inne” med argument om Norges geografiska betydelse för den västliga hemisfär (“homeland”) som Trump vill ha kontroll över.  Å andra sidan följer man en “garderingsstrategi” i form av utökade säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten i Europa. Det handlar både om minilateralism inom ramen för t ex JEF och bilateralt med enskilda stater. Det senaste är Narvikavtalen med Frankrike.

Slutsatsen är för Norges del att samarbete med EU och likasinnade europeiska stater har blivit viktigare. De krävs “flera ben att stå på” och, understryks det, att Norge och allierade måste “utveckla ett starkare och mer självständigt europeiskt försvar”.

Samtidigt är Norge inte medlem i ett EU som omfattar nya politikområden som gör att EES-avtalet inte räcker till för att möta behoven. 

Som på andra områden försöker Norge minska de negativa effekterna av utanförskapet genom att komplettera EES-avtalet med (hittills dryga hundra) tilläggsavtal. Det gör man också på det militära området. 

Norge fick i våras komma med i samarbetet för säker kommunikation och satellitövervakning i GOVSATCOM och IRIS2. Nyligen anslöt sig Norge som nionde land sig till EU-kommissionens strategi för Östersjön för maritimt samarbete, övervakning och säkerhet. Man ska också bli med i EU:s European Defence Industry Programme (EDIP). Norge är dessutom i diskussion om planerna på European Military Mobility Enhanced Response System (EMERS) som skulle förpliktiga Norge att förenkla och förbättra mobiliteten för allierade styrkor. s

EMERS är en god illustration av nackdelen att stå utanför EU. Kommissionen har hittills ansett att programmet faller inom EES-avtalets domän. Alltså att Norge utan att delta i beslut ska införliva regelverket i norsk lag med påverkan också på annan lagstiftning när militära operationer ska prioriteras i fråga om hamnar, flygplatser och vägar. Norge har bett om att få delta som observatör i Ministerådets beslutsprocess om en aktivering göras.

Trialogen mellan Rådet, EU-kommissionen och EU-parlamentet om den nya förordningen ska inledas i närtid.

Norge sackar redan sedan länge efter i fråga om att införliva EU-lagstiftning – och kring EMERS kan det väntas bli mer bråk i Stortinget. Därför är regeringen inte oväntat mot att det inordas under EES.

Samtidigt växer motståndet i EU mot Norges cherry-picking-politik med eftersläp av införlivande av direktiv och förordningar i enlighet med EES-avtalet. Det hjälper knappast att det från och till hörs politiska röster som vill att Norge ska hota med att stänga gasexporten till Europa som “straff” när EU insisterar på att Norge ska följa sina avtalsförpliktelser.

Regeringen är medveten om att Norges ekonomiska säkerhet “henger uløselig sammen med” EU:s – och man försöker ha dialog med Kommissionen och medlemsstaterna. Dilemmat är förstås utanförskapet och att politik som rör investerings- och exportkontroll, tullpolitik och techgiganter ingår i EU:s säkerhetspolitik men ligger utanför EES.

Nordområdena är prio I för Norge. Det ligger därför en särskild utanförskapets symbolik i att när EU utvecklar en egen Arktisstrategi leds arbetet inte av en norrman utan av finländaren Jyrki Katainen. 

Det kostar alltmer på för Norge att vara en “movillig europé”.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 29 juni 2026.

Read More

Europa behöver kunna försvara sig

By: admin
17-06-2026
Donald Trump, Försvarsberedningen, Nato, Ryssland, Ukraina

Sveriges medlemskap i Nato har bidragit till en bättre säkerhetspolitisk miljö i Europa. Integrationen har gått smidigt med fokus på att leverera försvarsnytta. De goda nyheterna i Försvarsberedningens delrapport Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden, går dock hand i hand med de dåliga. Därför är den förtida.

Ryssland har varken gett upp målet att med våld lägga under sig Ukraina eller viljan att upprätta en intressesfär i Europa. Hybridkrigföringen trappas upp och präglas alltmer av risktagande. I rapporten varnas för möjligheten att ryssarna vid gynnsamma politiska omständigheter väljer att testa hållbarheten i Natos artikel 5 – det vill säga att ett angrepp på en medlem betraktas som ett angrepp på alla.

Försvarsberedningen (FB) har inte heller någon förhoppning om att Ryssland efter Putin ska bli något annat än som Ryssland under Putin.

Mellan raderna framgår dessutom att Nato är som Schrödingers katt. Alliansen både finns och inte finns. Visst rullar det militära samarbetet på, och visst försäkras det att USA både står fast vid artikel 5 och att kärnvapenparaplyet hålls utfällt över Europa.

Men ingen vet ju vad som gäller i morgon.

USA är en central allierad för Sverige och i rapporten prisas det bilaterala militära samarbetet. Samtidigt fångas Trumppolitiken med uttryck som ”oförutsägbar”, ”transaktionalism” och “hårdare retorik”. Formuleringarna är inlindade men den varnande undertexten lyser i neon.

FB understryker behovet av en ny bördefördelning i Nato, som ska leda fram till att Europa tar huvudansvaret för konventionellt försvar medan USA kvarstår som kärnvapengarant. Men USA är alltså inte att lita på.

FB skriver om den viktiga roll som EU spelar för Ukrainas överlevnad och det pågående arbetet med en säkerhetsstrategi för Europa, men inte så mycket mer.

Visst slås det fast att Sverige aktivt ska delta när EU utvecklar sin politiska portfölj, men det skulle behövas mer djupgående resonemang än så. Inte minst handlar det om ekonomisk säkerhet, som till exempel investerings- och exportkontroll, tullpolitik och konflikter med amerikanska techgiganter. Det är områden där EU är i konflikt med USA.

Krigsorganisationen och krigsförbanden står i fokus för det militära försvarets utveckling. Det är självklart mot bakgrund både av säkerhetsläget och åtaganden gentemot Nato. FB har dock lite att säga om det som är det avgörande testet på politikens genomförande. Det vill säga hur det militära försvarets operativa förmåga utvecklas.

Totalförsvaret har stärkts men i en forcerad upprustningsprocess är det mycket som ska mäktas med – och helst på rätt sätt. En inblick i komplexiteten ges i rapporten Uppföljning av totalförsvarsbeslutets genomförande 2025 från Myndigheten för totalförsvarsanalys. MFTA har identifierat cirka 600 ställningstaganden i Försvarsbeslutet 2025–2030, som sedan följts av regeringsbeslut riktade till myndigheterna med krav på genomförande.

Med utgångspunkt från årsredovisningarna för 2025 har man granskat hur totalförsvarets olika myndigheter jobbat med de olika besluten. För myndigheterna i det militära försvaret noteras hög aktivitet i drygt hälften och en viss aktivitet i en fjärdedel av fallen. I resten av fallen är det oklart vad som har gjorts.

MFTA har också analyserat spårbarheten, det vill säga den uppföljningsinformation som ges från de militära myndigheterna. Bara en knapp tredjedel bedöms vara god, begränsad i nästan hälften av fallen och i övrigt otillräcklig.

Tidigare präglades totalförsvaret av brist på pengar och gott om tid. Nu är det motsatsen som gäller. Likväl är det viktigt att också hålla koll. Analysen är ett pågående arbete för att i görligaste mån säkerställa att anslagna miljarder används på sätt som gör att målen uppnås och att det sker på ett kostnadseffektivt sätt.

Så visst finns det åtskilligt att se fram emot när FB kommer med sin ordinarie redovisning i höst. Det gäller också frågan om Arktis, vars ökade säkerhetspolitiska och militära betydelse med rätta lyfts fram. Tyvärr säger man inget om behovet av en ny forskningsisbrytare. Alltså isbrytare som regeringen inte fick plats med i sin färska Arktisstrategi. Oden har tjänat Sverige väl men behöver lägga till vid kaj efter snart 40 år.

I Allvarstider för Sverige påtalade FB 2024 just allvaret efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Skärpt läge tydliggör att läget inte har blivit tryggare sedan dess. Det är bra att man slår fast att vägen fram mot ökad säkerhet för Sverige går via ett starkare totalförsvar, integration i Nato och att Ryssland inte får en seger i Ukraina.

Det konstateras att: ”Med Ryssland som dimensionerande hot och den transatlantiska länken stadd i förändring behöver Europa stärka både sin försvarsförmåga, konkurrenskraft och geopolitiska roll.” Kort sagt behövs det en bredare diskussion om hur Europa ska kunna försvara sig på egen hand.

Och den bör även äga rum utanför beredningens slutna rum.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 juni 2026.

Read More

Hur ska det gå?

By: admin
28-05-2026
Uncategorized

Strömmen av dåliga nyheter verkar aldrig ta slut. Den regelbaserade världsordningen har brutit samman. Krig härjar.  Demokratin är på tillbakagång och politisk extremism på frammarsch. Ekonomier vacklar. Och samtidigt pågår ett teknologiskt paradimgskifte. 

Kort sagt, vardagen präglas av ovisshet inför framtiden.

Så det är inte konstigt att det finns en orolig undran över eller till och med förtvivlan inför vad som sker och som kan komma att ske i världen och här hemma. Med det egna livet och andras. 

Tiden kan ju te sig som en mardröm som man aldrig vaknar upp ifrån, men som man inte kan eller ska blunda för. Desto viktigare är det därför att ändå fortsätta drömma om en bättre värld. Inte som verklighetsflykt utan som ett slags kompass för färden vidare.

Den 28 augusti 1963 höll den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King tal vid monumentet Lincoln Memorial i Washington. Det är ett av historiens mest berömda tal. Talet handlade om att drömma, drömma om en bättre framtid.

I talet knöt King an till den amerikanska oavhängighetsförklaringen från 1776:

Jag har en dröm att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den sanna meningen i sin trosbekännelse: “Vi håller dessa sanningar för självklara, alla människor är skapade som jämlikar.”

Och så manade King att ta medborgarrättskampen vidare, mota hopplöshet och hålla drömmen vid liv. 

I dag kan den drömmen tjäna som påminnelse om att inte ge upp hoppet.

På världsscenen har vi vanliga människor inte någon direkt roll att spela. Det är dock inte samma sak som att vi inte kan spela roll. Vi är varken handlingsförlamade eller maktlösa. Vi kan själva välja att göra skillnad till exempel genom att engagera oss för goda syften eller helt enkelt ge ett ekonomiskt bidrag organisationer som hjälper. Göra bättte.

När världen står fram som omänsklig är det desto viktigare att bevara den egna medmänskligheten. Försöka att i vardagen vara en god människa. Och söka efter allt det som kan ge styrka. Till exempel att trotsa tidskänslan genom tillåta sig att också känna glädje.

Och även, som den östtyske dissidenten, sångaren och poeten Wolf Biermann gav uttryck för i dikten Uppmuntran från mitten av 1960-talet, tro på framtiden:

Nej, låt dig ej förhårdna

i denna hårda tid.

Dom alltför hårda brister,

dom alltför styva mister

sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras

i denna bittra tid,

för grämelsen den bygger

ett galler runt omkring dig,

och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas

i denna skräckens tid.

Dom hoppas ju på detta,

att innan kampen börjat,

vi gett oss utan strid,

Nej, låt dig ej förbrukas,

men bruka väl din tid.

Nej, låt dig aldrig kuvas,

du stöder oss, vi stöder dig,

vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas

i denna tysta tid,

en dag ska marken grönska,

då står vi alla starka,

då är den här vår tid.

Krönika i Magasinet Intryck nr 2 2026.

Read More

Putins projekt ligger i spillror

By: admin
16-05-2026
Ryssland, Stora fosterländska kriget, Ukraina, Vladimir Putin

Vladimir Putin ridande till häst i bar överkropp med solglasögon, guldkedja och iförd armébyxor. Med det fotot från 2009 – och andra i samma genre – ville han sätta en bild av sig själv som macho och stark ledare. Kanske är det så den ryske diktatorn fortfarande ser på sig själv. Allt färre ryssar gör det.

Efter 26 år med en efterhand alltmer befäst makt för Putin, har stämningsläget i landet slagit om i efterverkningarna av kriget mot Ukraina. Kort sagt, det är mycket som står på spel för Putin. Tronen är än så länge trygg, men det är inte längre lika självklart att han ska sitta där. 

Den Putin som var huvudfigur i segerparaden på Röda torget 9 maj förde tankarna till geronterna i 1980-talets Sovjetunionen. Alltså en gubbe iförd illasittande kostym. På så sätt gick paraden i stil med dess huvudperson; den var en blek kopia av originalet i fråga om att projicera militär styrka. Den militära hårdvaran lyste med sin frånvaro.

Säkerhetspådraget i Moskva var mer omfattande än vanligt och blev en påminnelse om att den utlovade kortvariga militära specialoperationen mot Ukraina inte har gått enligt plan. Det underströks av att Putin hade vädjat om en kortvarig förödmjukande vapenvila. Saken blev inte bättre av att president Zelenskyj gjorde narr av honom med en presidentorder: ”Jag beslutar härmed: Att tillåta en parad i Moskva.”

I sitt tal utlovade Putin att specialoperationen snart ska vara slut. Det är det förstås inte något som tyder på, men Putin tycker sig tvingad att försöka dämpa den tilltagande krigströttheten.

Trots återkommande officiella kungöranden om stora ryska framgångar står fronten i verkligheten stilla. Tidigare krigsentusiastiska försvarsbloggare är numera kritiker av vanskötsel och inkompetens i den ryska krigsmakten.

Kriget var tänkt att enkom föras på Ukrainas mark och därmed skulle ryssarna förskonas från det. Livet skulle rulla på som vanligt. Genom de dagliga ukrainska skräckspridande drönarattackerna är verkligheten numera en annan. Insikten sprider sig om att kriget inte kommer att vinnas.

Samtidigt har kriget blivit alltmer märkbart i form av stigande inflation och höga räntor. Konkurser och avskedanden präglar särskilt småföretagarsektorn i en alltmer tudelad ekonomi där krigsindustrin är prioriterad av Kreml. Näringslivsföreträdare protesterar numera öppet mot företagsklimatet.

Inte minst har den allmänna opinionen påverkats att den pågående FSB-isering av internet. Människor som är vana att leva digitalt är nu förbannade. Missnöjet är så stort att Putin till och med känt sig tvingad att officiellt bemöta kritiken med att den ökade nätrepressionen är nödvändig av säkerhetsskäl. Också det är ett svaghetstecken.

Orden föll tungt i den videofilm riktad till Putin som den ryska Instagram-drottningen Viktoria Bonja, verksam i Monaco, nyligen lade ut. Den har visats mer än 25 miljoner gånger. Bonjas kritik mot tillståndet i landet riktades inte mot Putin och hon tog inte heller upp kriget. Däremot slog hon fast att människor är rädda för Putin och att han inte vet hur det ser ut i Ryssland.

Det är oklart om initiativet var hennes eget eller om det var ett sätt för röster i oligarkin att föra ut ett budskap om behovet av maktskifte i toppen.

Inför segerparaden kom dessutom uppgifter från en icke namngiven europeisk säkerhetstjänst om Putins rädsla för attentat och ett planerat kuppscenario. Det är inte fakta, men ger stöd för bilden av sprickor i eliten.

Putins imperiala fantasi har slagits i spillror. Slutaktens längd och dramatik är oviss. Liksom vad som väntar i det post-putinland som rycker närmare. Och ja, det kan bli ännu värre.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 maj 2026.

Read More

Sveriges veteraner förtjänar bättre

By: admin
21-04-2026
Uncategorized

I vår ger Riksteatern på ett 20-tal orter runt om i landet pjäsen Veteranerna i regi av Martin Rosengardten. Pjäsen, som hade premiär i Boden för ett par veckor sedan, är skriven av Andreas Norman och baserad på samtal med svenskar som deltagit i militära insatser utomlands. Alltså utlandsveteraner. Den är värd att se. Säkerligen för veteraner, men inte minst för oss andra som här ges en inblick i ett liv nära döden. Pjäsen gör det möjligt att bättre förstå.

Här får man följa en sjukvårdare, en skyttesoldat, en svensk tolk och ett gruppbefäl som tillsammans ger en inblick i en verklighet långt från den svenska vardagen. Intensiteten och närvaron är stark i berättelsen om de sammansvetsande förberedelserna i fyra månader inför avfärden till Afghanistan, sex månader i fält på Camp Monitor och återkomsten till Sverige efter fullgjord insats.

Alla fyra reser tillbaka med delvis olika bagage, men svårigheten att komma hem har de gemensamt. Alltså när de ska ställa om sina liv igen. Det handlar om att hemkomsten till nära och kära inte funkar för alla; att vaksamheten sitter i, att fyrverkerier kan ge flashbacks och att väl hemma kommer rädslan. Post-Afghanistan kan livet i Sverige verka trivialt – och i perspektiv av att den internationella insatsen slutade med talibandiktaturens återkomst finns förstås frågor om insatsens värde.

I perspektiv av veteranpolitik är delen om hemkomsten särskilt intressant. Det dröjer fyra år innan den hårdast drabbade får en psykolog som ställer frågan: har du genomgått en debriefing? Svar, nej. Och så börjar den. Och vägen tillbaka.

Pjäsen berör erfarenheten från de mer än 53 000 levande svenska män och kvinnor som tjänstgjort militärt i utlandet. Och förstås deras nära anhöriga, släkt och vänner. 

Veteranpolitiken bestod länge allra mest av ett tack och adjö efter avslutad insats. 

Så är det inte längre. 

De första stapplande stegen på vägen togs 2010 men tog verklig fart först 2014 efter riksdagsledamoten Allan Widmans utredning ”Svensk veteranpolitik – ett ansvar för hela samhället”. Ytterligare ett viktigt steg i politikutvecklingen var regeringens lansering av Sveriges veteranstrategi 2024–2030. Det handlar ju om de soldater och sjömän som kommer att ställa livet till nationens förfogande i framtiden, inte minst dem som ska tjänstgöra på marken, i luften och till sjöss inom Nato-ramen.

Och det finns åtskilligt att göra.

En efterhängsen fråga som snarast borde lösas ut är status för civilister som har tjänstgjort i internationella insatser, till exempel poliser och biståndsarbetare. De bör räknas som utlandsveteraner och därmed få samma rättigheter till uppföljning.

Försvarsmakten bedömer att utlandsveteranerna på många sätt mår bättre än vad resultaten från kontrollgruppen visar. Det är förstås bra. Men det betyder inte att allt är bra.

Att döma av larm från de frivilliga veteranorganisationerna finns det brister i systemet. Stödet från Försvarsmaktens samordnare på garnisonsorterna varierar, vårdutbudet skiljer sig åt mellan regionerna och Försäkringskassans bedömningar följer inte en enhetlig praxis.

Kort sagt finns det ett behov av ökad kunskap om hur systemet fungerar. Till saken hör att ingen heller vet hur storamörkertalen är. Det vi vet är att ”styrkekulturen” inom Försvarsmakten kan hålla tillbaka öppenhet om svaghet. Eller för den delen att man inte har ord för att tala om det, när det inte gäller ett vedertaget problem som post-traumatisk stress.

Det kan bara beklagas att förslaget från 2014 om att bilda ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig till, inte har förverkligats.

En sak som regeringen nu i alla fall snabbt kan göra, är att göra verklighet av utredningsförslaget (också det signerat Allan Widman) om inrättandet av en ”veterangård” för vila och återhämtning. Det är en gåta varför Försvarsmakten inte tycker sig se något behov av en sådan och definitivt inte vill ta ansvar eller betala för den.

Det vore ju annars det naturliga, såsom det norska Forsvaret har gjort sedan lång tid tillbaka. Tanken är nu i stället att veterangården ska ha status som stiftelse och med statliga medel drivas av de frivilliga veteranorganisationerna.

En viktig del av veteranpolitik handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. De som med risk för det egna livet har gjort jobbet åt oss andra. Veterandagen högtidlighölls första gången den 29 maj 2010 och året efter fick dagen statsceremoniell status. Sedan 2018 är den officiell flaggdag.

Sedan 2013 har den årliga ceremonin ägt rum vid minnesmärket Restare vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården. Bakom monumentet finns tre bänkar, alla med inskriptioner. På en av dem står skrivet:

För att demokratin är skör.

För att medmänsklighet måste hävdas.

För Dig som gör skillnad.

För anhöriga som lämnas.

För att frihet kostar.

Högtidlighållandet syftar också till att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden. 

Verkligheten har satt sina spår. Rysslands sedan 2022 pågående fullskaliga invasion av Ukraina och det generellt hotande omvärldsläget har ändrat synen på professionen. Skällandet på militär personal i uniform om stridspittar är borta.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 april 2026.

Read More

Krisen är över, för den här gången

By: admin
21-03-2026
Uncategorized

Beklaganden, dåligt omdöme och genans var reaktionen fram till dess att NRK fick 20 minuters intervjutid med det norska kronprinsparet om Mette-Marits relation till Jeffrey Epstein. Under de sju veckor som gått sedan e-postskandalen sprack har kritiken haglat mot att utlovade ”alla-fakta-på-bordet” har dröjt.

Föreningar har sagt upp kronprinsessans beskyddarskap. Allehanda spekulationer har florerat. Saken blev inte bättre av att hovet 2019 hade spelat ned relationen och betonat att hon inte hade känt till Epsteins förflutna.

Dröjsmålet har förklarats med kronprinsessans försämrade hälsotillstånd (lungfibros). Det ska även ses i relation till att rättegångsförhandlingarna mot den 29-årige sonen Marius Borg Høiby har pågått under samma tid och den påfrestning som detta innebär. Han är anklagad för våldtäkt, misshandel och narkotikabrott. Åklagarna yrkar på att han ska dömas till sju år och sju månaders fängelse. Dom faller i juni. 

Kronprinsparet har inte kommenterat åtalet mer än att ha varit tydliga med att rättvisan ska ha sin gång. Kanske var det därför inte någon tillfällighet att NRK-intervjun ägde rum samma dag som rättegångsförhandlingarna i Oslo tingrett avslutades. Var sak för sig, så att säga.

När nu beskeden till slut kommer, lämnar de efter sig en rad frågetecken. Kronprinsessan kommer inte ihåg vad det mest anmärkningsvärda mejlet från 23 oktober 2011 (året då kontakten inleddes) egentligen handlade om: Googled u after last email Agree didn’t look too good 🙂.

Andra mejl kan uppfattats som intima i tonen, men var enligt henne själv bara kamratliga. Hon vill inte heller gå in på frågor som rör privatsfären.

Kronprinsessan slår fast att hon inte kände till Epsteins övergreppshistoria, men att hon sedan allt kom i dagen känner starkt med offren. Ingen behöver tvivla på att hon personligen är väldigt berörd.

Det är alltså inte henne själv som det är synd om, men hon blev manipulerad. Ansvaret springer hon dock inte ifrån – det är ändå hennes eget.

Intervjun är både öppenhjärtig och inte. Vissa frågor avvisas med hänvisning till privatsfären – och det öppnar för en vidare diskussion än Epsteinskandalen. Den handlar om rollkulturen inom kungshuset. Varken hovet, UD eller säkerhetstjänsten PST har varit informerade. Och kronprinsparet verkar tycka att det är så det ska vara.

Men i vissa jobb finns det inte någon klart avgränsad privatsfär; i någon mening är rollen densamma i både privata och officiella sammanhang. För PST hade det varit en smal sak att blottlägga Epstein (till exempel inför vistelsen i hans privatvilla i Palm Beach). Tyvärr måste man ta i beräkningen att vänner kan vilja något mer än vänskap och ”affärsbekanta” vara ute efter fördelar.

Nu återstår att se om det blir granskande mediers ”finn fem fel”, eller den övergripande berättelsen om skuldkänslor och ånger, som fäster sig hos Ola og Kari Norrman. I den ingår kronprinsessans bugning inför monarkin som institution, och – om än med vacklande hälsa – hennes önskan att när den tiden ha förmågan att träda in i rollen som drottning.

Och lägg därtill kronprins Haakons kärleksförklaring som satte punkt för intervjun. Krisen är nog över (om det inte dyker upp fler mejl).

Ledare i Svenska Dagbladet 20 mars 2026.

Read More

Dags att betala av på kulturarvsskulden

By: admin
12-03-2026
Elisabeth Svantesson, krisberedskap, Totalförsvaret

Erfarenheterna från Ukraina har visat på betydelsen av historia och kulturarv för förmågan att stå emot den ryska aggressionen och hålla samman. Den svenska regeringen har därför inrättat ett råd för skydd av kulturarvet genom att planera för åtgärder vid höjd beredskap eller krig. Kulturen och kulturarvet ingår alltså numera i totalförsvaret.

Det är klokt med en uppdatering av läget. Att döma av den centrala myndigheten Statens fastighetsverk, SFV, är svensk försvarsförmåga ”i första hand inriktad på internationella uppdrag och att hantera hot som terrorism, desinformation och organisation”. Myndigheten tycks vara kvar i en tid där värnplikten fortfarande är avskaffad.

Så rådet behövs. Och det behöver följas av handling.

Det ökade politiska intresset för kulturarvet har särskilt manifesterats i regeringens beslut att ta fram en kulturkanon. 2025 lanserades En kulturkanon för Sverige, och med avsikten att den inte ska bli ett dammigt politiskt ”museiföremål” utan hållas levande över tid för ”bildning, gemenskap och inkludering”.

I nyhetsbilden har det hävdats att det nymornade intresset för kulturarvet är uttryck för att ”kulturhögern” har tagit över i Moderaterna. Det vill säga att dödsboet efter Reinfeldterans folkligt marknadsdrivna diss av finkultur har städats ut. Statsministerns gåva – en platt-tv – på kronprinsessan Victorias 30-årsdag, vore otänkbar i dag.

I en intervju 2025 skräder inte Kulturdepartementets statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall med orden: på regeringens agenda står en ”frihetlig borgerlig kulturpolitik”. Det handlar om ”en politik som uppvärderar klassisk bildning, tillgängliggör vårt kulturarv för alla medborgare, skapar gemensamma referensramar och främjar kultur och arkitektur som utvecklas i takt med tiden”.

Det finns åtskilligt att välkomna i det nymornade intresset för att skaka liv i kulturpolitiken. Det gäller även bevarandefrågorna som Svanborg-Sjövall med rätta beskriver som akuta, eftersom ”kulturfastigheter har tillåtits förfalla”. Det var så att säga ingen tillfällighet att ett innertak på Naturhistoriska riksmuséet rasade ned 2023.

Det mottogs med en lättnadens suck att kronjuvelerna Dramaten, Operan, Nationalmuseum, Naturhistoriska och Historiska museet ska byta hyresmodell från kostnads- till marknadshyra (och förstås att Operan till slut ska rustas upp). Ett skäl var att den gamla modellen gjorde att det blev väldigt dyrt med renoveringar; SFV:s kostnader för underhåll, drift m m slog direkt in på hyresnivån. Samtidigt har SFV skjutit större projekt på framtiden i fåfänga hopp om separata anslag via statsbudgeten.

Marknadshyran tänks avspegla den faktiska marknaden, men med tanke på byggnadernas karaktär det är en gåta hur den beräkningen sker. Att döma av de institutioner som redan har marknadshyra går det inte heller att andas ut.

Världskulturmuséet har som följd av kommande hyreshöjningar på 57 procent, varslat om nedläggning av Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet.

Dansmuseets saga är redan all.

Sverige riskerar därmed att förlora viktiga kulturinstitutioner och Stockholm bli en mindre levande huvudstad. Oavsett om nedläggningshotet allra mest skulle vara ett försök att krismaximera, är det en bister påminnelse om hyreseländets konsekvenser: lokalhyran tränger ut verksamheten.

Frågan om hyran och skicket för statliga kulturfastigheter har gått som följetong i flera decennier. Det är dags att lösa den. Lösningen ligger inte i marknadstänkande utan stavas insikt om och ansvarskänsla för kulturarvet. Men det är förstås inte gratis.

Även frågor som Finansdepartementets avkastningskrav på SFV bör upp på bordet vid ett omtag. SFV har också överuppfyllt avkastningskravet och lagt pengar på hög. Reinfeldt-eran kastar dessutom fortfarande en skugga över SFV. I myndighetens uppdrag att ha en ekonomiskt hållbar förvaltning ingår att sälja kulturarv. På den nu aktuella 47-listan för hugade spekulanter står klenoder som Musikaliska akademien och Stockholms observatorium. Här återfinns även de båda barockslotten Salsta och Mälsåker.

SFV har fri försäljningsrätt med undantag från om Riksantikvarieämbetet säger nej. Då går saken vidare till regeringen. RAÄ grubblar som bäst på Salsta slott, men man borde göra detsamma med Mälsåkers slott.

I en tid när upprustningen av totalförsvaret står i politikens fokus binder Mälsåker samman dåtida krigstid med nutid. Under brinnande världskrig och under stort hysch-hysch blev Mälsåker ett svensk-norskt centrum för en militär utbildning som bedrevs vid det som till slut omfattade ett tjugotal träningsläger. Vid krigets slut ingick ca 15 000 flyktade norrmän i styrkorna. Den norska Londonregeringen var ägare till Mälsåker 1942–1946.

En lärdom från den historien – liksom från dagens Ukraina – är vad ett fåtal individer på kort tid och till en början i motvind kan skapa. Låt oss ta vara på den historien.

Om ”kulturhögern” är på riktigt är det dags för den att anmäla sig som frivillig för att rädda viktiga inslag i det svenska kulturarvet. Förfallet, hyressättningen och ivern att sälja visar att den rådande modellen för SFV:s arbete sedan länge har passerat bäst före-datum. Det är hög tid att börja betala av på kulturarvsskulden.

Annars finns stor risk att finansministrarna Elisabeth Svantesson och Niklas Wykman blir ihågkomna som kulturarvets motsvarighet till Anders Borg och försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 mars 2026

Read More

Den ryska regimen ruttnar inifrån

By: admin
26-02-2026
Krig, Neo-stalinism, Ukraina, Vladimir Putin

Vladimir Putin vill skriva in sig historien som en härskarlike till Ivan IV, Katarina II och Peter I. Men det som 2022 var tänkt att bli en snabb militär operation för regimskifte i Kiev, blev inte alls avslutningen på den historiska mission som inleddes 2014. I stället sjunker Ryssland allt djupare i kvicksanden.

Kreml pumpar ut budskap om framgångar på slagfältet. Verkligheten ser annorlunda ut. Fronten är i stort sett frusen. Trots förluster på över miljonen man i döda och sårade, kontrollerar Ukraina fortfarande en femtedel av Donbass. Problemen står på kö.

Sönderfallet avspeglas i en ekonomi som har ställts om för krig. Alla pilar pekar i fel riktning bortsett från boomen i vapenindustrin. Kriget tar inte bara stort budgetutrymme utan tär också på de statsfinansiella reserverna. I bilden ingår hög inflation och höga räntor, liksom brist på kapital och arbetskraft inom andra sektorer när mottot är ”allt för kriget”.

Sanktionerna mot Ryssland (EU är på gång med sitt 20:e hårda paket) har inte fått Putin att ge upp sin plan, men de ökar priset för krigsbrotten. Också framöver. Bristen på kompetens, kapital och teknologi från utlandet är exempel på att Putinland går baklänges in i framtiden.

Inget tyder heller på en omprioritering och ju längre tiden går desto mer ackumuleras effekterna. Det gäller även de vanliga ryssarnas vardagsproblem med höga priser, skatteökningar och försämrad offentlig service.

Strategin för bevarande av lugn och ro är att inte längre bara motivera kriget med ”nazisterna i Kiev” och hotet från Nato. Även i fråga om vardagens vedermödor läggs skulden på aktörer och faktorer utanför Ryssland (läs Nato).

Än så länge har inte det folkliga missnöjet växlats över till kritik av den store ledaren eller för den delen i en antikrigsopinion. Att Putin undvikit allmän mobilisering visar dock att han är orolig för konsekvenserna.

Kriget är allestädes närvarande i samhället genom propagandan. I dokumentärfilmen ”Mr Nobody mot Putin” på SVT Play fogas videoklipp från en skola på den ryska obygden samman till en berättelse om hur indoktrineringen successivt blev navet i undervisningen. Barnen ska förberedas för att bli kanonföda eller i alla fall lojala undersåtar.

Ryssland har blivit en totalitär stat. I Putins neo-stalinism ingår att angiveriet har återuppstått, liksom risken att avskedas från jobbet för att uttrycka avvikande uppfattningar. Straffen för att protestera är drakoniska; sju års fängelse för att ha placerat ut små klisterlappar med antikrigsbudskap.

Informationskontrollen över sociala medier har skärpts och fortsätter att tillta. Nu vill regimen att folk ska lämna populära appar som Telegram till förmån för den statskontrollerade Max. Genom att blockera de andra apparna gör man valet lättare. Det händer att anställda i statens tjänst tvingas visa upp att Max är installerad.

Det senaste exemplet på hur Putindiktaturen drar åt tumskruvarna är en dom (böter) för att ha gillat inslag på Youtube som säkerhetstjänsten FSB inte gillade. Kort sagt, storebror ser dig. Och förstås, den skyldige har gjort avbön.

Kriget är den enda framtidsvision som Putinregimen bygger sin legitimitet på, och den blir ännu viktigare för regimens överlevnad allteftersom regimen ruttnar på insidan. Men det blir allt svårare att upprätthålla skenet av framgång. Hoppet står till valfrändskapet med Donald Trump. I den pågående förhandlingscirkusen vill Kreml ha en ”fredsdeal” där Ukraina förlorar (territorium och suveränitet), och som bonus ger Ryssland möjlighet till ekonomisk och militär styrkeuppbyggnad.

Det råder inte något tvivel om att Putins övergripande strategiska mål består, det vill säga att skapa en rysk intressesfär och att med olika medel – liksom Trump – härska genom att splittra EU. Också därför får vi inte låta oss förtröttas i stödet till Ukrainas kamp för överlevnad som nation och försvarare av vår civilisation. Tänk seger, och agera därefter.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2026

Read More

Norges självbild skadas av Epstein

By: admin
09-02-2026
Norge, Politisk skandal, Utrikespolitik

Norges kronprins Haakon gifte sig 2001 i Oslo domkyrka med Mette-Marit Tjessem Høiby. I sitt tal till bruden vid bröllopsmiddagen sade kung Harald att hon felaktigt hade beskrivits som en ”alminnelige jente” (vanlig flicka). I verkligheten var hon tvärtom ovanligt ärlig, engagerad och modig – och hade nu dessutom valt ett ovanligt liv.

Och det sistnämnda har blivit mer sant än vad kungen då kunde ana.

Med sig i boet hade kronprinsessan lillpojken Marius Borg Høiby som mottogs med en öppen famn av kungaparet. Han fick en plats i kungafamiljen (men förstås inte i kungahuset).

I tisdags fick den nu 29-årige Marius Borg Høiby ta plats i Oslo tingrett och med 38 åtalspunkter på programmet. Han har erkänt några av brotten men nekar till de allvarligaste anklagelsepunkterna om fyra sömnvåldtäkter.

”Bonusprisens” fall är en tragedi för de närmaste som tidigare renderat empati med föräldraskapet, och inte kastat någon skugga över kungahuset som sådant.

Styrkan i stödet för monarkin har inte heller tidigare påverkats av prinsessan Märtha Louise liv och leverne inkluderande änglaskola, giftermål med en shaman och kommersialisering av hennes titel. I den mån krav har rests, har de handlat om att kung Harald borde frånta henne titeln.

Långt allvarligare är kronprinsessan Mette-Marits vänskap med Jeffrey Epstein. Kontakten med sexförbrytaren inleddes 2011 och avslutades 2014 (inte 2013 som tidigare uppgivits). På vägen finns det åtskilliga frågetecken som ett mejl till Epstein 23 oktober 2011 där hon skriver: Googled u after last email Agree didn’t look too good :).

Konversationen dem emellan var omfattande, lättsam och kan till och med framstå som lite flirtig. De var nära. Vid ett tillfälle lånade hon Epsteins villa i Palm Beach.

2019 beklagade hovet kontakten men hävdade samtidigt att kronprinsessan inte hade känt till hans förflutna. Efter frisläppandet av Epsteinfilerna är beskedet dåligt omdöme och genans. Men det är ord utan mening. Som statsminister Jonas Gahr Støre slagit fast i ett allvarsamt uttalande, måste alla kort upp på bordet.

Det blåser motvind i opinionen för att kronprinsessan ska bli drottning. Det finns dock inte något realistiskt alternativ till att hon, när den tiden kommer, inte skulle ta steget upp på tronen; äktenskapet framstår som solitt, arbetsgemenskapen är bra och – innan Epstein briserade – var hon väldigt omtyckt.

Och förstås ska det tilläggas, monarkin som statsskick står stark i Norge.

Nu krävs öppenhjärtighet och Canossavandring för att gå vidare med någorlunda återvunnen respekt. Nyhetsbilden ändras. Skandaler sjunker undan. Kronprinsessan är dessutom svårt sjuk i lungfibros och en transplantation kan bli aktuell. Det pekar i sig på en mer tillbakadragen roll framöver.

Men statsminister Støre krävde inte bara sanningen från kronprinsessan utan även från Thorbjørn Jagland – tidigare statsminister, stortingspresident, ordförande i Nobelkommittén och generalsekreterare i Europarådet.

Jagland hävdade tidigare att hans relation till Epstein bara handlade om vanligt diplomatiskt arbete. Tjänster, förmåner eller ekonomiska mellanhavanden indikerar något annat. Det gäller för den delen även mejlet 25 maj 2012 där han skriver: I have been in Tirana (Albania) extraordinary girls.

Den norska ekobrottsmyndigheten har nu inlett en undersökning om korruption

I Epsteins norska nätverk ingick även Norges mest kända diplomatpar, som med start i Osloavtalet 1993 och med allt större plånbok var med om att etablera självbilden av Norge som fredsnation och humanitär stormakt. Ambassadör Mona Juul är nu föremål för internutredning. Den Epsteinskandaliserade maken Terje Rød-Larsen har tigit om sin egen roll i Epsteins nätverkande. Ett nät som även inkluderade Børge Brende, tidigare utrikesminister och nu chef för World Economic Forum.

I svallvågorna från skandalen lär det bli en granskning av norska UD. Det är bra, men ännu bättre om den tog sig an det fredsindustriella komplexet och fokus i norsk utrikespolitik.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 feb 2026

Read More

Tar Norge snabbspåret till EU?

By: admin
26-01-2026
Donald Trump, EU, Jonas Gahr Støre, Nato, Norge, Ryssland

Det har framställts som en evig sanning att Norge aldrig kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Kort sagt, det har varit en icke-fråga. Donald Trump har ändrat på den saken genom att agera som en storhetsvansinnig mafioso.

Insikten om att priset för att stå utanför är stigande, och har fått väckarklockorna att ringa i utanförlandet. Inte minst är det en viktig signal att Høyre med den nya partiledaren Ine Eriksen Søreide i snart antågande, har lämnat Erna Solbergs tiga-om-saken-strategi. I stället väljer man att göra medlemskapet till en akut fråga:

“Vi klarer ikke å ivareta norske interesser i ensomhet. Det gjør vi best ved å sitte rundt bordet med våre viktigste allierte, beste venner og største handelspartnere.”

Det är utmärkt att partiet nu blir modigare och väljer att lyfta en debatt om medlemskap. En ny tid kräver nya svar.

1994 resulterade folkomröstningarna i Sverige och Finland i ja till medlemskap medan det blev nej i Norge. Ett huvudargument för att stå utanför var då och är fortfarande bevarandet av ”selvråderetten”. Det är motsvarigheten till den tidigare svenska myten om ”alliansfriheten”.

EES-avtalet (omfattar inte fiske och lantbruk) från 1994 är grundstommen i relationen till EU. Det ger tillgång till EU:s inre marknad i utbyte mot kontinuerlig massimport av den EU-relevanta lagstiftningen. Man har dessutom ingått över hundra hängavtal för att följa med när EU utvecklas. I verkligheten är Norge alltså en beslutsmottagare av stora mått, inte en beslutsfattare.

Också i utrikespolitiken agerar Norge allra mest som en följsam europé.

Allt detta samtidigt som frågan om medlemskapets respektive icke-medlemskapets konsekvenser har varit tabubelagd. Efter den bittra striden om medlemskap blev EES-avtalet ett slags nationell kompromiss som alla tyckte sig kunna leva med (i realiteten även de fundamentalister som vill säga upp det).

90-talet har hängt kvar. Debatten och därmed även opinionen har blivit därefter.

Nu tränger sig alltså en annan verklighet på. Den kallas världen.

Den nya amerikanska säkerhetsstrategin pekar ut Europa och EU som fiende. Och Grönlandskrisen säger förstås det mesta om vilken slags Nato-allierad USA har blivit under Trump II.

Saken blev satt på spets när Trump aviserade extra tull som straff för Norges solidaritetsoldater till Grönland. Till skillnad från de EU-medlemmar (bland annat Sverige) som skulle näpsas, skulle Norge stå ensamt och i praktiken utan möjlighet till svarsåtgärder.

Ilskan över det uteblivna fredspriset är också en indikation på Norges status i Vita huset.

På bortaplan har en regelbaserad världsordning ersatts av nävrätten som ledstjärna för USA. Och på hemmaplan går utvecklingen i en allt mer auktoritär riktning på väg mot stupet. Det är inte någon slump att Orbáns Ungern ses som ett europeiskt föregångsland.

I en allt mer kaotisk värld präglad av rivaliserande stormakter som alla vill försvaga Europa, blir EU och därmed även ett norskt medlemskap allt viktigare. Gemenskap ger styrka. Utvecklingen i form av ”villiga koalitioner” och ökad integration är knappast friktions- eller felfri, men den rullar på. Konkurrenskraften ska stärkas. Handelspolitiken läggs om. Försvar och säkerhet väger allt tyngre på agendan.

Frågan är om statsminister Jonas Gahr Støre har det politiska mod som behövs för att ta EU-frågan vidare i ett snabbspår. EES-utredningen från 2024 visade att det inte finns något bättre alternativ än EES. Fast förstås, då ingick det inte i uppdraget att undersöka frågan om medlemskap. En väg framåt är nu att låta utredningsgruppen återuppstå för att göra just detta.

Som Mette Fredriksen uttryckte saken om Grönlandskrisen: ”Det er alvor nu, Jonas.”

Ledare i Svenska Dagbladet 25 jan 2026.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.