Claes Arvidsson

Med en militärorkester i täten paraderar i dag 30 000 skolbarn förbi den på palatsbalkongen vinkande monarken. Och kvinnorna i skaran av de runt 100 000 åskådarna som trängs i city är företrädesvis klädda i folkdräktsuniformer. Och så är det väldigt många flaggor. För den som inte vet att det är Norge, Oslo och nationaldag skulle tankarna kunna gå till ett annat slags land.

Unionen med Sverige upplöstes 1905 och sedan första bästa tillfälle (1906), har det norska kungaparet den syttende mai vinkat från Slottsbalkongen till det förbipasserande barnetåget. Och folkdräkterna är inte mer uniformerade än att de finns i 500 olika varianter. Tanken är att de ska signalera tillhörighet, regionalt och lokalt. Bygda betyder något helt annat i Norge än i Sverige – på gott och ont som så mycket annat som skiljer.

Till puristernas förskräckelse finns bunader som inte följer regelboken (och därför bara får kallas för festdrakter). Dräkterna ska inte heller vara tillverkade i lågprisland för att vara riktigt äkta. Priset för äkta vara varierar mellan 40 000 och 50 000 norska kronor. För den allra dyraste får Ola ogKari Norman punga ut med 70 000–80 000 kronor.

Norsk institutt for bunad og folkedrakt har uppskattat det samlade folkdräktsvärdet till 30 miljarder norska kronor. Så ja, det finns pengar.

Och själva firandet i Oslo och andra större städer kan inte beskrivas som puritanskt utan som tudelat.

Visst upprätthålls traditionen att hylla centralfigurer från Eidsvoll där den norska grundlagen antogs 1814, och som i modifierad form kvarstod även efter den påtvingade unionen med Sverige. Men 17 mai är också en påminnelsedag om den tyska ockupationen under andra världskriget. Inte minst görs det genom att sjunga Norge i rødt, hvitt og blått med musiken hämtad från Obligationsmarschen från 1940 (beställd av den svenska staten i syfte att kränga krigsobligationer).

Till traditionen hör att nationaldagen ska vara barnens dag med glada lekar tillsammans med pølser, is och bløtkake. Den har dock mer och mer också blivit de vuxnas dag med bobbler. Det nya 17 mai startar gärna med champagnefrukost och sedan rinner det bara på resten av dagen. I veckan inför firandet 2023 sålde Vinmonoplet 340 000 liter mousserande viner: champagne, cava och prosecco. Det är som om 17 mai har blivit ett slags nyårsfirande.

På byn är det full rulle (i alla bemärkelser) på överfyllda näringsställen. Suget efter bord står inte i proportion till efterfrågan. Vissa kan till och med ta betalt bara för att få möjlighet att reservera bord. På Petter Stordalens lyxhotell Sommaro är priset för ett förmiddagsbord 8 970 kronor. Åtgången har ändå varit strykande.

På Nasjonalstadion Bislet anordnas i dag Norgeshistoriens største 17 mai-fest. 10 000 personer ska festa loss. Och ja, det är utsålt.

Det är det nya Norge.

Tidskriften The Economist utsåg Norge till världens rikaste land 2023.

Det avspeglas också i att politikerna i Norge spenderar nästan dubbelt så många kronor på varje invånare som de kan göra i Sverige. Förklaringen är inte blod, svett och tårar utan stavas Oljefonden. Snart kommer en fjärdedel av statens utgifter att hämtas från fonden.

Politikerna berömmer sig om att hålla sig till den så kallade handlingsregeln som innebär att man inte får hämta inte mer än tre procent av Oljefonden till statsbudgeten. När regeln infördes 2001 gick gränsen vid 4 procent och fondens värde uppgick till 614 miljarder. 2017 sänktes gränsen till tre procent. Värdet hade då stigit till 8 448 miljarder och dagen före 17 mai 2024 är det svindlande 17 730 miljarder.

Vanligtvis är problemet att politiker spenderar pengar som de inte har. I Norge är problemet det motsatta; hur undvika att festa loss med pengar som man faktiskt har? Eller i alla fall göra rätt saker.

Men en dag som denna är det bara att glatt instämma i: Gratulerer med dagen. 17 mai bärs av en känsla av nationell gemenskap, firarglädje och en för dagen mindre tillknäppthet i mötet med andra. Faktiskt väldigt fint.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2024.

Read More

Som ordförandeland i Nordiska rådet har Sverige kallat in till ett så kallat N5-möte med regeringscheferna. Konkurrenskraft står på agendan för dagens möte, men när hedersgästande Olaf Scholzansluter läggs fokus på hybrida hot, civilt försvar och teknologiutveckling. Fortsatt stöd till Ukraina blir sedan temat för middagskonversationen.

På tisdag har Ulf Kristersson möte på tu man hand med den tyske socialdemokratiske kanslern om den gröna och den digitala transitionsprocess som både Sverige och Tyskland står mitt i. Och det finns onekligen att tala om.

I EU-kommissionens senaste ekonomiska prognos för tillväxten 2024 skrivs Sveriges BNP upp. Tyskland kan å sin sida glädjas över att den tyska tillväxttakten väntas bli 50 procent högre än Sveriges. Tråkigt nog för både Sverige och Tyskland stannar tillväxtökningen på 0,2 respektive 0,3 procentenheter – sämst och näst sämst i hela EU.

Det är illa nog, men ännu mer alarmerande är att prognosen för EU som helhet stannar vid 0,9 procentenheter. Hur det problemet ska botas är en framtidsfråga som kräver både snabba, besvärliga och kloka beslut. Hur – och med vilka verktyg – ta tillvara den inre marknadens fulla potential? Hur omhänderta förlorarna när ekonomierna ställer om? Mer Europa – men på vilket sätt?

Samtidigt pågår Rysslands totala krig i Ukraina och hybridkrig i Europa. 

Och samtidigt är det politiska landskapet i Europa präglat av turbulens. Inte minst för tungviktaren i EU: Tyskland.

Scholz lyckades i december 2021 med stor möda tråckla ihop en så kallade trafikljuskoalition mellan socialdemokratiska SPD (röd), högerliberala FDP (gul) och Die Grünen (grön). Alltså en regering bildad på starkt divergerande ideologisk grund och som styrt med en stundtals märkbar brist på politisk fingerspitzengefühl. Och med en kansler som framstått som senfärdig, vacklande och osynlig.

Glädjen över kanslersämbetet varade tre månader till dess att Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina. Scholz omedelbara reaktion blev Zeitenwende – en fullständig omläggning av energi-, säkerhets- och försvarspolitiken. Beroendet av rysk energi blev snabbavvecklat men när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken har kraften klingat av.

Rysslandspolitiken har blivit försiktigare i takt med att kriget inte ser ut att ha något slut. Fredsrörelsen inom SPD har dessutom återhämtat sig efter den inledande invasionschocken och förordar nu att ”frysa kriget” och förhandla om fred. Det är likartade tongångar som hos ytterkantspartierna till vänster och höger.

Tyvärr har Scholz kommit att förkroppsliga rädslan för att agera på ett sätt som gör att kriget eskalerar. Både FDP och Die Grüne skulle vilja se en tuffare hållning mot Putin. Tyskland är dock det land efter USA som givit Ukraina mest ekonomiskt, militärt och civilt stöd.

Väljarstödet är kört i botten. Till bilden hör att regeringen i stället för en expansiv satsning för att stärka tysk konkurrenskraft och bidra till den gröna omställningen, tvingades till neddragningar för att få årets budget på plats.

Nu är Scholz framtidslöfte – i hopp om att vända väljarflykten till högernationalistiska Alternativ för Tyskland – att nedskärningarnas tid är förbi och att traditionell S-politik väntar. FDP vill dock i stället skära mer.

Politik kan vara att ”ta ett helvete i taget”, men alla politiker har inte förmånen att välja. Ibland kommer allt på en gång. Som det har gjort för Scholz. Kris har följt på kris. Problemen hopar sig. Samtidigt framstår den tyske kanslern alltmer som mannen utan egenskaper. Inte bra.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 maj 2024.

Read More

Det är en styrka att samtliga partier i riksdagen har enats om utformningen av grunderna för nästa totalförsvarsbeslut 2025–2030. Så brukar det låta om Försvarsberedningen, och så lät det också när beredningens ordförande Hans Wallmark 26 april överräckte”Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad” till försvarsminister Pål Jonson.

Förvisso kan politisk enighet vara en styrka. Den avgörande frågan är dock en annan: Matchar innehållet den totalförsvarsförmåga som rikets säkerhet kräver?

Och tyvärr är svaret också denna gång: nej.

En nackdel som det talas desto tystare om är att den partipolitiska enigheten tenderar att leda till ”locket på”. Det är dock raka motsatsen som behövs för att ytterligare stärka försvarsförmågan i det kommande försvarsbeslutet. Nu gäller det att larma och stå i.

Sverige har blivit tryggare genom medlemskapet i Nato. Likväl finns det ett farligt förmågeglapp mellan den nattsvarta omvärldsbilden och försvarsplanen. En anslagsökning i kronor, från nuvarande 119 miljarder till 185 miljarder 2030, kan skapa en illusion av ”jättemycket”. Som förslaget ligger är det emellertid långt ifrån den ”upprustningsfest” som alldeles-för-mycket-opinionen beskriver förslaget.

Marinen lider av en väl dokumenterad ”underskottsförmåga”, men i stället för ett rejält materiellyft föreslås utredning. Det är obegripligt att förstärkningen endast kommer i form av de tidigare aviserade fyra ytstridsfartygen av Luleåklass (och en förhoppning om fler personal och därmed ökad seglingstid).

Och nog borde beredningen ha redovisat varför förmåga för långräckviddig bekämpning inskränks till en mindre enhet före 2030? Liksom varför införandet av raketartilleri verkligen kräver mer utredning. Det går faktiskt inte att förstå.

En del av framtidssatsningen handlar dessutom om att genomföra sådant som redan borde finnas på plats. Det hade varit framtidsinriktat med ett fördjupat resonemang om hur fallerande implementering ska undvikas eller hanteras framöver. Vilka blir till exempel konsekvenserna om den ambitiösa ökningen av anställd personal och värnpliktiga inte blir verklighet?

En övergripande följdfråga är klokskapen i att politikerna detaljplanerar till de grader som nu sker. Överhuvudtaget saknas svar om behovet av att öka ÖB:s möjligheter att agera med den flexibilitet och framförhållning som krävs i krigstid. Inte minst handlar det om att kunna ta höjd för den snabba teknologiska utvecklingen – och därmed hur vi ska försvara oss.

Och så kan man fortsätta.

Det hade varit möjligt att planera med mindre osäkerhet. Än så länge är det okänt vad medlemskapet i Nato konkret innebär för krigsorganisationen och krav på förmågor. Och hade det inte varit en fördel om Sveriges nationella säkerhetsstrategi hade legat till grund för ett arbete som handlar om mål och medel? Den är ju på gång.

Så ja, beredningen har helt rätt i förmodan om att det kan komma att behövas förändringar.

Trots förkrigstid rustar inte Försvarsberedningen i förhållande till krigets grymma verklighet i Ukraina eller rysk vidare expansionism. Därför är det en styrka att det kritiska mottagandet av riksdagspartiernas kompromisspolitik kan sammanfattas med orden att mycket är bra, men det räcker inte.

Den oenigheten med politiken är viktig.

Borde det inte vara en väckarklocka när ledarna i Svensk Tidskrift respektive Aftonbladet landar på samma slutsats? Allra enklast kan kritiken sammanfattas i att ökningen av anslaget till totalförsvaret bara kommer upp i 2,61 procent av BNP (och 2,2 procent enligt det tidigare svenska sättet att räkna).

Med en målbild på tre procent hade Sverige stått starkare – också som allierad.

Pål Jonson gör ett utmärkt jobb. Och det är bara början. Rustningstempot måste skruvas upp. Försvarsministern behöver dessutom tänka nytt om processen som styr utformningen av försvars- och säkerhetspolitiken. Försvarsberedningen har däremot nått vägs ände. Faktiskt för länge sedan.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 maj 2024.

Read More

Sverige blir aldri med i NATO og ideen om norsk medlemskap i EU er rett og slett bare å glemme. Det var en like åpenbar sannhet som at jorden er rund – helt til Sverige ble medlem av NATO i år. Så er kanskje ikke undrenes tid over i Norge heller? Eller er Norge rett og slett anderledeslandet? Seg selv nok? Marinert i oljepenger.

Det er både likheter og forskjeller.

Den politiske utviklingen i Sverige har vært krisedrevet, med Putins fullskala invasjon av Ukraina i 2022 som det definitive vippepunktet – også for opinionen. Et slikt punkt ser vi ikke for Norge og EU. Fraværet av en egen norsk vaksineavtale under pandemien kunne blitt det, men ble i stedet det motsatte, da et solidarisk EU stilte opp.

I stedet handler det for Norge om en pågående smygende krise for grunnlaget i selvråderetten i bunadsform.

I fablenes verden

Sverige tok et sakte farvel med nøytralitetsdoktrinen, og ble i stedet militært alliansefritt i forbindelse med inntreden i EU i 1995. I virkeligheten hadde Sverige under den kalde krigen et omfattende hemmelig militært samarbeid med NATO-land. Etter murens fall utviklet integrasjonen i NATO seg fra Partnerskap for fred til det som kan beskrives som et «de facto medlemskap» inkludert svensk militær deltakelse i en rekke NATO-operasjoner.

Men naturligvis uten automatikk i forhold til NATOs kollektive sikkerhetsgaranti (artikkel 5). Og kun med mulighet til å uttrykke synspunkter mens medlemmene av forsvarsalliansen tok beslutninger av avgjørende betydning for rikets sikkerhet. 

Alt kombinert med et nettverk av bilaterale og multilaterale ikke-bindende samarbeidsavtaler med medlemmer i NATO.

Forholdet til NATO var en slags svensk «ekvivalent» til Norge og EU. Nesten med, men likevel ikke. 

Motivet bak håpe-på-det-beste-doktrinen var delt. På den ene siden erkjennelsen av at Sverige ikke ville være i stand til å forsvare seg på egenhånd ved et angrep. På den annen side, en motvilje mot å forplikte seg til den alliansesolidariteten man håpet også ville omfatte Sverige. Sagt på en annen måte, Sverige var en gratispassasjer.

Til tross for offentlige undersøkelser som viste at Sverige ikke ville kunne unngå å bli involvert ved et russisk angrep på Baltikum, levde myten om militær alliansefrihet videre. Med Socialdemokraterna (S) i spissen holdt motstanderne seg til en identitetspolitikk som levde sitt eget dvelende liv med Sverige som en moralsk stormakt mellom blokkene. NATO var tabu.

Motstanden mot fakta var urokkelig. Som den S-merkede forsvarsministeren som ikke motsatte seg en etterforskning av fordeler og ulemper med NATO-medlemskap. Året var 2014. Men uansett hva en slik utredning kom frem til, ville han ikke ta noe hensyn til resultatet. Det gjorde han heller ikke, til tross for at utredningens (Säkerhet i ny tid)viktigste konklusjon var at svensk medlemskap i NATO ville heve terskelen for konflikt i Nord-Europa.

Selv etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina, brukte den sosialdemokratiske minoritetsregjeringen tid på å endre sin politikk. Men endelig ble det politisk uholdbart ikke å gjøre det. Søknaden om medlemskap skjedde deretter etter avtale med de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (SD) (som i likhet med S byttet mening over natten).

Medlemmene i S ble dermed overkjørt av sin egen statsminister Magdalena Andersson. Endringen fra et ideologisk nei til et pragmatisk ja var imidlertid ikke bare et resultat av en ekstern sikkerhetspolitisk krise, men handlet også om definisjonsmakten. Det vil si makten over den offentlige samtalen.

Definisjonsmakten

Motstanden mot svensk medlemskap i NATO var kompakt inntil Liberalerna (L) brøt konsensus i 1999. Moderata Samlingspartiet (M) fulgte etter i 2003. For M hadde imidlertid spørsmålet om medlemskap i NATO lenge samme karakter som S programfestede innføring av en republikk. Det var en ikke-sak. Kritikk ble møtt med svar om at medlemskap først kunne søkes når S hadde endret standpunkt. Definisjonsmakten ble overlatt til hovedmotstanderen.

Da M mistet regjeringsmakten i september 2014, ble NATO i stedet en konfliktlinje i forhold til S. I et meningslandskap i forandring etter Russlands annektering av Krim var medlemskapet ikke lenger et søkke, men en ressurs. Centerpartiet (C) og Kristdemokraterna (KD) ble også ja-partier og budskapsforsterkere.

Siste steg i å ta tilbake definisjonsmakten kom etter fullskalainvasjonen i 2022. Dersom M fikk regjeringsmakt ved det kommende stortingsvalget, ville det bli sendt inn søknad om medlemskap. Selv om S motsatte seg det.

Tabuet var brutt.

Tabubelagte ord er ord som ikke må sies. Årsakene er vanligvis religiøse eller sosiale, men de kan også være politiske, som i utredningen «Norge og EØS: Utvikling og erfaringer». Utredningens mandat omfattet også å gjennomgå avtalene Storbritannia, Sveits og Canada har med EU. Bedre eller dårligere enn den norske EØS-avtalen? Svaret var at det eneste alternativet til EØS er medlemskap. Selv om det ikke fikk sies høyt.

Spørsmålet om Norges forhold til EU er så politisk følsomt at mandatet overhodet ikke tillot utredningen å diskutere i termer av alternativer til EØS-avtalen. Dermed blir resultatet veldig likt den granskning av EØS-avtalen Europautvalget gjorde for over ti år siden. Også den nye EØS-utredningen legger vekt på at den økonomiske gevinsten har en pris i form av underskudd i politisk innflytelse.

Det er trangt i meningskorridoren. 

I partiprogrammet er Høyre (H) et ja-til-medlemskapsparti. I realiteten ønsker Erna Solberg å holde spørsmålet om medlemskap i EU utenfor sin egen agenda og sitte stille i EØS-båten. Så det er logisk at H ikke har engasjert seg i debatten når Miljøpartiet De Grønne (MDG) og Venstre (V) har forsøkt å ta opp saken. Det har heller ikke ja-mannen Jonas Gahr Støre gjort. Tvert imot har det splittede Arbeiderpartiets (Ap) ja til medlemskap gjort at ny søknad om medlemskap krever nytt landsmøtevedtak.

Støre ønsker for øvrig ingen diskusjon – i hvert fall ikke før stortingsvalget i 2025. Det vil virke polariserende. I realiteten innebærer det at Nei-sidens definisjonsmakt ikke utfordres.

En smygende krise

EU har blitt så mye mer enn det var ved den norske folkeavstemningen i 1994. Den europeiske unionen ble etablert med Maastricht-traktaten og deretter har den «konstitusjonelle» utviklingen fortsatt. Nice-traktaten ble vedtatt i 2003 og Lisboa-traktaten i 2009.

EU har også fått så mange flere medlemmer. I 1994 var antallet 12 med tre til (Finland, Sverige og Østerrike) på vei. Etter ytterligere utvidelser steg antallet før Brexit til 28. Og ytterligere utvidelser er på vei.

Underveis har EU blitt en reguleringsstormakt og fått en stemme i verdenspolitikken. EU er ledende når det gjelder miljøpolitikk. EU hjelper Ukraina med å overleve og påtar seg en stadig viktigere komplementær rolle i forhold til NATO.

Selvråderetten var det skjebnespørsmålet i den norske folkeavstemningen i 1994 med svaret at den bare kunne bevares ved å stå utenfor EU. Det mantraet gjentas fortsatt så snart spørsmålet om medlemskap kommer opp – og også som begrunnelse for å si opp EØS-avtalen. 

Faktisk kan utenforskapet oppsummeres i en serie med «ikker».

Norge har ikke en stemme i Det europeiske råd og deltar heller ikke i forhandlinger før vedtak. Som medlem kunne Norge ha argumentert for eller imot, og også brukt vetoretten i forhandlinger innfor vedtak som krever enstemmighet. Når EU-parlamentet, som nå er en likeverdig partner til rådet og EU-kommisjonen, etablerer nytt lovverk, har ikke norske politikere en stemme. Og norske velgere har heller ikke fått velge sine EU-parlamentarikere.

Til bildet kan føyes at etter hvert som EØS-avtalen har blitt stadig mer «dynamisk» med stadig nye krav om innarbeiding av ny lovgivning, har det demokratiske underskuddet blitt stadig større. Tilleggsavtalene utgjør 102 og flere kommer til – Norge ønsker å være med når EU tar nye steg i politikken. Og selv på de områdene som ikke dekkes av EØS, knasker EU på selvbestemmelsen siden politikken stadig strekker seg utenfor det indre markedet.

Dessuten er vetoretten i praksis en illusjon.

Den smygende krisen («creeping crisis») understrekes av at import av ny norsk lov fra EU i økende grad kommer i form av direkte styrende forordninger i stedet for direktiver som bare setter mål.

Mangelen på proaktivitet i forhold til EUs lovgivningsprosess forsterker mangelen på demokratisk innflytelse. I stedet har det vært lagt vekt på etteraktivitet – å finne et «handlingsrom» for å ta hensyn til nasjonale interesser etter at EU har vedtatt det nye lovverket som da skal innlemmes i norsk lov. Etter Brexit har imidlertid EUs toleranse for «cherry picking» og etterslepende implementering avtatt betydelig. For tiden er det mer enn 400 rettsakter som venter på inkludering i EØS-avtalen.

Mytologien opprettholdes ved å synliggjøre Stortingets rolle som beslutningstaker. Men reservasjonsretten i EØS-avtalen er i praksis bare en illusjon. I realiteten slipper EU-lovgivningen igjennom uten for mye politisk oppstyr. Noen ganger brenner det til rundt spørsmålet om Grunnlovens §115 med krav om tre fjerdedels flertall med to tredjedeler av stortingsrepresentantene til stede i saker som gjelder «lite inngripende» myndighetsoverføring til internasjonale organisasjoner.

Fiksjonen opprettholdes ved at hver avgjørelse om ny innføring av lovgivning vedtatt av EU ses separat. Virkeligheten blir annerledes med et helhetlig perspektiv. EØS-avtalen har vokst fra å omfatte i underkant av 1800 rettsakter til å nærme seg 8000.

Å ikke «sitte ved bordet» er det samme som å velge selvmarginalisering. Policytaker isteden for policymaker.

Politisk berøringsangst

I politikken kan frykten for å bli forlatt av velgerne indusere berøringsangst. Ja-siden i den norske ikke-debatten om EU-medlemskap er et eksempel på dette. Ja-siden verner innflytelsesmulighetene Norge tross alt har, men man tør ikke snakke rett ut om kostnaden ved å være utenfor.

Men nei-siden lider også etter EØS-utvalgets dømmekraft – på et annet plan – av frykten for berøringsangst i form av de vidtrekkende begrensningene i retten til selvråderett som den er garantist for. I realiteten er EU Norges desidert viktigste lovgiver.

I stedet er det fritt frem for «magical thinking», som når Senterpartiets EU-talskvinne og nestleder Anne Beathe Tvinnereim i en kommentar til EØS-utredningens konklusjon insisterer på at en bilateral handelsavtale absolutt hadde vært å foretrekke for å beskytte selvråderetten og «da ville vi selvfølgelig finne gode løsninger med EU som utgangspunkt». Enkelt sagt «en avtale skreddersydd for Norge».

Det er riktig å påstå, som Sosialistisk Venstreparti, at utvalget var et forsøk fra regjeringen på å få bukt med en politisk plagsom sak. Typisk nok bryr partiet seg ikke om den uuttalte konklusjonen at det eneste alternativet til EØS er medlemskap.

Den tilnærmingen til virkeligheten fanges opp i uttrykket «performance of nationalism» – et politisk teater mer styrt av partiets enn av statens interesser. Som en gang motstanden mot svensk medlemskap i NATO.

Debattartikel i Minerva 3 maj 2024.

Read More

Ett historiskt løft for forsvaret. Det går faktiskt att instämma i statsminister Jonas Gahr Støres sammanfattning av regeringens förslag till Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Ja, i alla fall när det gäller samtidshistorien. Försvarsbudgeten ska få ett samlat extra tillskott på 600 miljarder, vilket summerar till en satsning på försvaret på totalt 1 624 miljarder NOK. Annorlunda uttryckt ska anslaget motsvara tre procent av BNP 2036.

Det är bra för Norge, för Sverige och för Nato.

Mot bakgrund av tidigare signaler kom storleksordningen som en välkommen överraskning. Det är inte bara ett historiskt lyft för försvaret utan kan dessutom ses som ett mentalt och politiskt paradigmskifte.

Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har insett att det brådskar. Redan i den kommande vårändringsbudgeten kommer det militära försvaret att tillföras extra medel i syfte att redan i år uppnå Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 2026.

Langtidsplanen löper längs två spår med ett bättre fungerande försvar i närtid samtidigt som framtidens ska byggas. Alla vapengrenar stärks men huvudvikten läggs vid marinens förmåga längs den långa norska kusten. Rollen som Nato:s (och USA:s) ”øyne og ører i nord” förstärks också bland annat genom att den nedläggningshotade basen på Andøya ska bli utsiktspunkt för övervakningsdroner och satelliter. Armén ska tillföras ytterliga två brigader utöver dagens Brigad Nord; den första i Finnmark.

Listan är lång och ambitionen hög. Så här vill man prioritera:

  • Satse på folk i Forsvaret: Fram mot 2036 legger regjeringen opp til om lag 4 600 flere vernepliktige, 13 700 flere reservister og 4 600 flere ansatte, og et stort kompetanseløft.
  • Betydelig maritim satsing: Sjøforsvaret skal få minimum fem nye fregatter med anti-ubåt helikoptre, minimum fem ubåter og en standardisert fartøysklasse med inntil ti store og atten mindre fartøy. I kroner og øre er styrkingen av Sjøforsvaret den største satsingen i denne langtidsplanen.
  • Kraftig styrking av Hæren og Heimevernet med mer kampkraft: Hæren utvikles fra én til tre brigader, én i Finnmark, én i Troms og en ny Brigade Sør. Den styrkes også med langtrekkende presisjonsild, flere kampvogner, luftvern og helikoptre til Hæren og spesialstyrkene. Heimevernet økes til totalt 45.000 soldater.
  • Historisk satsing på luftvern: Regjeringen vil kjøpe langtrekkende luftvern som skal beskytte mot ballistiske missiler med kort rekkevidde. I tillegg dobles mengden av det eksisterende NASAMS-luftvernet, som skal utbedres for å beskytte bedre mot droner og missiler. Både Luftforsvaret og Hæren får flere systemer, og dagens luftvernsystemer skal oppdateres.
  • Bedre situasjonsforståelse: Øke evnen til å skape en situasjonsforståelse med mer overvåking, tilstedeværelse og kontroll i våre nærområder, ved hjelp av nye fartøy og utbygging av satellitt- og dronekapasitet.”

Drivkrafter för upprustning

I propositionen motiveras behovet av försvarslyftet med fem faktorer:

  • ”Russland: Legger til grunn at vi må forholde oss til en farligere og mer uforutsigbar nabo i mange år fremover.
  • Nordområdene: Vårt viktigste strategiske interesseområde.
  • Nato: Gitt oss fred og handlingsrom. Nato tilpasses til en ny tid. Forsikringspremien går opp. Nytt planverk med nye krav til Norge.
  • Norden selv. Samlet i Nato. Øker våre forpliktelser overfor våre nære allierte naboer.
  • De sammensatte truslene.”

Det handlar också om position i Nato och förhållandet till USA. Skulle verkligen en av världens rikaste stater komma till Nato-firandet i Washington i juli utan att ha uppfyllt tvåprocentsmålet som lades fast i Wales 2014 eller ta höjd för att detta efter toppmötet i Vilnius 2023 bara är ett golv. Och så tillkommer förstås Trumpfaktorn.

Likväl var det inte givet med genomslag för krass analys och förslag från ForsvarskommisjonenForsvarssjefens fagmilitære råd och FFI:s Forsvarsanalysen 2024.

Ett norskt paradigmskifte

Statsminister Støre har gång efter annan betonat att Ukrainas kamp också är Norges. I samband med lanseringen av Norges biståndspaket (Nansen-programmet) till Ukraina i februari 2023 slog han fast att:

”Russland forsøker å tvinge frem et annet Europa – med mye farligere omgivelser for land som Norge. Om Russland med sin ødeleggende krig når sine mål i Ukraina, vil det ha stor, negativ betydning for vår sikkerhet – og for sikkerheten til våre allierte, særlig øst i Europa. Også derfor, president, er Ukrainas kamp en kamp også for vår sikkerhet og våre nasjonale interesser.”

Men samtidigt kunde det verka som krigsrisken egentligen inte berörde Norge utan bara land någon annanstans:

”Hvis Russland tar Ukraina, hvilket land er det neste? Listen over land som tidligere har vært underlagt Moskva er lang. Og de stiller seg dette spørsmålet.”

I sitt nyårstal 2024 slog Støre fast att”i ett tusen år har Norge levd i fred med vår nabo Russland. Vi tar vare på vår sikkerhet, og Norge truer ingen.” Senare försäkrade han att ”folk skal være trygge på at vi har et forsvar som er i stand til å ta vare på vår sikkerhet.” (NRK Politisk kvarter 9/2 2024).

Inför tvåårsdagen av den ryska fullskaliga invasionen var budskapet från Støre det motsatta från de varningsord om krig som den svenska regeringen och försvarsledningen hade givit uttryck för: ”Selv om verden er urolig og det er krig i Europa, mener jeg – som forsvarssjefen – at nordmenn ikke skal være redde for at det kan bryte ut krig mot Norge.”

Uttalandena talar för sig själva men kan också ses mot bakgrund av Støres svala reaktioner efter det ryska angreppet på Ukraina 2014. Våren 2015 varnade han för att låsa fast sig vid en bild av Ryssland som kunde bli självuppfyllande. Han ville inte heller tala om saken i termer av ”aggressiv ekspansjon” utan om ”aggressiv isolasjon”.

Hösten 2015 kritiserade Støre Ryssland för att skicka flyktingar över gränspassagen i Storskog, men sade samtidigt att: ”Russland er nesten et normalt land”. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

Ordvalen var återhållsamma och uttryckte hopp om att kriget som inleddes 2014 trots allt inte skulle påverka de norsk-ryska relationerna. Alltmedan regeringen Solberg beskriv situationen som en varaktig klimatförändring.

Putins fullskaliga invasion 2022 satte punkt för Merkels och Tysklands rysslandspolitik (”handel und wandel”). Det har den till slut definitivt gjort även för Støres personliga och Norges nationella Nordområdessatsningen med avtalet med Ryssland om delningslinjen i Barents hav och Polhavet 2010 som en höjdpunkt. Och som följdes av samarbete med nyckelord som Arktiska rådet, Barents rådet, Ekonomiskt- och Folk-til folk-samarbejde.

2010 underströk Støre att:”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Och betonade att:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Nu har Støre och Norge uppdaterat den mentala kartan igen.

Söker bred politisk uppgörelse

Redan innan förslaget till Langtidsplan lades fram har regeringen förförhandlat försvar i Stortinget i syfte att nå en bred politisk uppgörelse. En sådan är också att vänta. Mycket är redan klart, men det lär bli frågor kring tidplan, finansiering och genomförande.

Borde mer ske tidigare?

Ska pengarna tas enbart över ordinarie budget, lånefinansieras eller hämtas i form av extra uttag ur Oljefonden?

Borde planerna vara mer konkreta?  Fram till 2036 ska 4 600 nyanställas – i dagsläget tvingas Norge hyra in amerikanske flygtekniker för att serva F-35.

Lägg därtill att det militära försvaret samtidigt ska omorganiseras. En fråga i genomförandet av Langtidsplanen som den norska forsvarssjefen vill ha svar på, rör den egen rådigheten kontra politiska styrningar.

På den politiska att göra listan framöver står behovet av att lägga fram en motsvarande proposition för det civila försvaret och – med inspiration från Sverige – inrätta en egen minister. Och ja, det skulle också behövas ett nationellt säkerhetsråd och en nationell säkerhetsrådgivare. Med mera.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 22 maj 2024.

Read More

Det hela skulle ha kunnat vara en Norgehistoria, men den färska EES-utredningen är inte ett skämt. Det är Norge. I mandatet ingick att utreda – nej inte alternativen – utan ”erfarenheterna” från brexit, liksom de avtal som Schweiz och Kanada har med EU. Att till exempel granska de svenska erfarenheterna av medlemskap var däremot fy fy.

Trippandet är en avspegling av frågans politiska sprängkraft.

Utredningsuppdraget var en kompromiss mellan Arbeiderpartiets huvudfåra (”rör inte min kompis”) och Senterpartiet (”nej till EU”). Även regeringens närmaste samarbetsparti Sosialistisk Venstreparti vill sätta punkt för EES-avtalet med EU. Och förstås Rødt ytterligare en bit till vänster. Liksom delar av fackföreningsrörelsen.

Det är som om tiden stått stilla sedan folkomröstningen 1994 med ”selvråderätten” som vinnande slagnummer. Efter 30 år med EES-avtalets införlivande av EU-lagstiftning lever den illusionen i godan ro – inklusive föreställningar om avtalets i praktiken illusoriska vetorätt.

Utanförskapet som mentalitet har spätts på av att EES är utrikespolitik med UD som nav. Det är signifikant att EU i en vanlig fras görs till ett distanserat ”samarbete med Europa”. Som om Norge inte var en del av Europa utan en egen planet.

I utredningen Norge og EØS: Utvikling og erfaringer är slutsatsen att EES i kraft av att ge tillgång till den inre marknaden i ekonomiskt hänseende står i en klass för sig. Man påminner även om att ett EES av 2024 inte är detsamma som för 30 år sedan, och till den bilden hör 102 tilläggsavtal. Norge vill regelmässigt hänga på när EU går vidare.

Utredningens rekommendation är att Norge bör fortsätta följa med i EU:s politikutveckling. På vägen klarlägger man ”missförstånd” som att EU har ambitionen att ersätta Nato. Den roll som växer fram på försvarssidan är viktig men komplementär.

Utredningen är en bra genomgång av vad EU är, som förtjänar att lyftas fram i den pågående EU-valrörelsen. Baksidan av utanförskapet är ett ökande demokratiskt underskott i takt med att EU:s verksamhetssfär växer. Norge sitter inte med vid Europeiska rådets möten och har inte heller några EU-parlamentariker. Och, kan det tilläggas, hemmavid har Stortingets EØS-kommitté inte alls samma mandat som Riksdagens EU-nämnd.

Det demokratiska underskottet hade kunnat lindras med en aktiv politik för att påverka EU-lagstiftning i vardande. I takt med att EU gör mer har underskottet i stället ökat. Det vill utredningen ändra på med en praktisk att-göra-lista för att öka kompetensen i förvaltningen, öka fokus i politiken och rusta upp den allmänna kunskapsnivån.

Och behovet av en uppväxling har ökat. Efter brexit är inte EU lika öppet för ”cherrypicking. Sedan kommissionen tog över ansvaret för EES från EU:s utrikestjänst är nyporna dessutom hårdare.

Om det blir en realitet har utredningen verkligen gjort skillnad. Vikten av proaktivitet har betonats i 30 år men har stannat vid att det blev en tumme. I stället har standardproceduren varit att söka ett norskt ”handlingsrom” efter det att EU fattat beslut.

Med facit i hand ångrar säkerligen SP-ledaren Tryggve Slagsvold Vedum att han insisterade på att försöka ta hem frågan om att säga upp EES-avtalet. Utredningens entydiga – om än förstås outtalade – slutsats är att det enda alternativet till EES är ett fullt medlemskap.

Att fakta på bordet skulle få Senterpartiet – eller andra i den programmatiska uppsägarrörelsen – att ändra åsikt är dock inte att förvänta. Svaret lär bli att medlemskap i EU är en politisk fråga. Och det är ju sant. Som det också var för både förespråkarna och motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 april 2024.

Read More

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More

Kan man le åt det politiska spelet i en diktatur? Ja, i alla fall i tv-serien The Regime (HBO) med Kate Winslet som envåldshärskaren Elena Vernham i en fiktiv stat i Centraleuropa. Det är politisk satir med inslag av svart fars som lyfts av de många igenkännbara referenserna till verkliga händelser. I Kreml. Putin style.

Men skrattet kan också fasta i halsen just eftersom trots fictionen i The Regime anspelar på en allt annat än en roande verklighet. Typ en nyckfull despot som styr med hjälp av ett ”hov” bestående av inbördes intrigerande ja-sägare. Oppositionsledaren är kastad i fängelse.

Så funkar det i en totalitär stat 

I diktaturer behöver man egentligen inte hålla val men det är något som både ingår i ritualen och som fyller viktiga funktioner. Vladimir Putin har nu avhållit en sådant vinst-varje-gång-val. Han tillträdde som premiärminister 1999 och beträder nu efter konstitutionellt trixande sin femte mandatperiod som president.

I en diktatur behöver man inte resa land och rike runt för att samla stöd. Putins kampanj har bestått av ett tal till nationen späckat av krigsretorik med en betoning på ett gemensamt ansvar. Allt med Putin själv ska framstå som yttersta garant för nationens överlevnad. I talet återanvändes dessutom greppet med storslagna planer om en ljusnande framtid för folkets materiella välfärd.

Och så har det förts en intensiv kampanj i alla mediekanaler. Putin är dessutom överallt i gatubilden. Det är ju så det funkar i en totalitär stat.

Och så har det anbefallts största möjliga tystnad. Ja, förstås inte bara anbefallts. Aleksej Navalnyj mördades, andra tänkbara orosstiftare har arresterats eller utsatts för upptrappade trakasserier. Och för att inte störa friden var det bara Putintrogna fejkkandidater som tilläts ställa upp. Trion hade ju egentligen inte behövts men illusionen om ett reellt val måste upprätthållas.

På morgonen samma dag som röstandet inleddes fick Putin på X ett ironiskt grattis till den överväldigande segern av Europeiska rådets ordförande Charles Michel. Det följdes av orden: ”Ingen opposition. Ingen frihet. Inga valmöjligheter.”

Med fullständig kontroll över valorganisationen hade det enklaste varit att bara skriva ut ett valresultat och det har man gjort. Samtidigt har varit viktigt att få människor att gå och rösta. De gör dem delaktiga i regimen och medansvariga i kriget – oavsett om man är het på Putin eller egentligen inte bryr sig om politik. För de mer kallsinniga till diktaturen innebär valsedeln en förödmjukande underkastelse.

Rösta med soldaten över axeln

Putins parti Förenade Ryssland har genomfört projektet GEO-SMS med sikte på statliga anställda i sjukvården, skolan och statliga företag. De anställda fick sms med en länk som skulle öppnas i vallokalen. Med länkens hjälp kunde den anställde sedan geolokaliseras till vallokalen och avgivande av sin röst. Ingen länk? Skanna en QR-kod på plats istället.

I det annekterade Donbass i Ukraina har valarbetare – ofta i sällskap med en beväpnad soldat – knackat dörr med erbjudande att rösta direkt.

Den statliga valkommissionens slogan för presidentvalet var ”Starka tillsammans – rösta för Ryssland”. Alltså Putin. Och den officiella symbolen syftade på det fullskaliga krig som fortfarande beskrivs som den speciella militära operationen.

alet var tänkt som en officiell bekräftelse på att det finns ett överväldigande stöd för Putins krig mot Ukraina. Baksidan med den källan till legitimitet är att kriget till varje pris måste vinnas. Problemet i Kreml är att det redan finns en krigströtthet. Och den kan växa – och särskilt om det nu när valet är över kommer en ny mobilisering av män till köttkvarnen.

Väcker förhoppningar 

Liksäckarna, de skadade och berättelserna från fronten talar sitt tydliga språk. Det finns redan en spirande kvinnorörelse bestående av soldatmödrar och fruar som vill ha hem sina kära i livet. Samtidigt kommer kriget närmare bland annat i form av ukrainska drönarattacker mot anläggningar inne i Ryssland som Lukoils oljeraffinaderi i Nizjnij Novgorod. Den officiella bilden av normalitet krackelerar. Ett växande motstånd lär mötas med

Svaret på ett växande motstånd lär bli fortsatt militarisering av samhället, ännu mer av ideologisk kontroll och nedslående av alla tendenser till oliktänkande. Det som ska bevisas är att det inte finns något tänkbart alternativ till Putin och att diktaturen gör och kan göra vad den anser att makten kräver.

Aleksej Navalnyj har varit som Lord Voldemort för Putin; han vars namn inte får yttras. I sitt tal efter det att ”valresultatet” hade proklamerats nämnde dock Putin för första gången Navalnyj. Men är det inte en avspegling av regimrädsla att hittills har domstolarna i fyra regioner slagit fast att namnet Navalnyj är en straffbar symbol för extremism? Det väcker en förhoppning om att ett annat Ryssland trots allt kanske ändå är möjligt.

Krönika i Altinget.se 18 mars 2024.

Read More

Sveriges medlemskap i Nato sätter punkt för en 200-årig säkerhetspolitisk doktrin. Man kan också beskriva det som ett definitivt farväl av de kvardröjande mer sentida nationella myterna om neutralitetens välsignelser och vår frälsande mission i världen. Sverige har blivit det vi i grunden är – ett vanligt land i Europa hemmahörande i den västliga politiska säkerhetsgemenskapen. 

Kort sagt, vi har kommit ut ur garderoben.

Det hade kunnat ske långt tidigare men Socialdemokraterna har stått i vägen. Det krävdes ett fullskaligt krig i Europa, Finlands ansökan om medlemskap och ett kommande riksdagsval för att Magdalena Andersson skulle göra det som är ”bäst för Sverige”.

Innan dess handlade politiken om att göra det som var bäst för partiet och dess identitet. Politiken har burits upp av en idylliserande föreställning om Olof Palmes alliansfrihetspolitik som satte FN, fred och tredje världen i fokus – med Sverige i centrum som moralisk stormakt. USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare – och Nato var tabu.

Det har varit en ideologibaserad verklighetsflykt bort från sanningen om ”neutralitetens” välsignelser. 

Under andra världskriget stod Sverige först neutralt på Hitlers sida (för att försöka hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). Med det kalla kriget blev doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. I verkligheten inleddes ett långtgående hemligt militärt samarbete med Nato-länder (främst USA) i en ”dold allians” med udden mot Sovjetunionen. Sverige ingick i Natos krigsplanering och Nato i Sveriges. 

I offentligheten lät det annorlunda, som när Tage Erlander 1959 i riksdagen slog fast att: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.” 

Svenska folket fick en lögn till livs, men Sovjetunionen visste förstås om dubbelspelet. Visste var vi hörde hemma. 

EU-medlemskapet 1995 var också en hemkomst, som dessutom innebar att alliansfriheten byttes ut mot militär alliansfrihet. Ett nytt steg togs 2009 då en ensidig säkerhetsgarantiförklaring utfärdades i förhållande till annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Biståndet skulle även kunna vara militärt.

Samarbetet med Nato blev öppet 1994 genom deltagande i Partnerskap för fred. Sverige har sedan dess krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i oräkneliga Nato-övningar, ingått avtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och så vidare. 

Det är bara i förhållande till myten om ”neutraliteten” som det fullvärdiga medlemskapet är stort steg. I verkligheten är det bara det naturliga steget.

Gränsen som inte fick överträdas gick vid ett formellt medlemskap i Nato som skulle förpliktiga Sverige att bistå alliansvän i nöd. Samtidigt utgick försvarsplaneringen från att Sverige skulle få bistånd från Nato även utan bindande säkerhetsgarantier. Kort sagt, doktrinen var inte mer trygg än att vi fick hoppas på det bästa. 

Att som Natomedlem nu ha musketörsprincipens artikel 5 i ryggen är dock inte detsamma som rast och ro. Tvärtom. I stället väntar uppgiften att bli medlem på riktigt, växa in en egen roll och ytterligare anpassa försvaret. 

Sverige ska inte längre från åskådarplats följa utvecklingen utan ha en uppfattning i centrala frågor för försvarsalliansen. Är Macrons utspel om truppnärvaro i Ukraina bra eller dåligt? Vilken roll ska EU ha i fråga om försvar och säkerhet? Ska Nato ha en europeisk pelare? Och hur räta ut frågetecknen kring hållfastheten i USA:s engagemang för Europa? 

Donald Trump har goda utsikter att i januari 2025 än en gång sväras in som USA:s president. Trots dystra minnen från förra gången det begav sig gick det chockvågor genom Europa när han svor sig fri från Natos kollektiva säkerhetsgaranti och uppmuntrade Putin att angripa medlemmar i Nato som inte uppfyller målet från 2014 om att satsa två procent av BNP på försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 mars 2024

Read More

Vi har sett bilderna från helvetet vid fronten och ödelagda ukrainska städer. Vi har sett liken och vi har sett de gråtande barnen. Och tagit del av statistiken. Mer än 10 000 bekräftade civila dödade, i verkligheten kanske upp mot 50 000. Miljoner på flykt i och utanför Ukraina. Dagliga attacker mot bostadshus och civil infrastruktur. Inte ens ”trygga” områden är trygga.

Men för oss är bilderna bara bilder – långt från det liv i sorg, rädsla och ångest som är ukrainsk vardag.

Två år sedan 24 februari 

Det var på morgonen den 24 februari 2022 som Rysslands diktator Vladimir Putin meddelade i radio att en militär specialoperation hade inletts i Ukraina. Marktrupper angrep i olika anfallsriktningar samtidigt som våg efter våg av flyg- och robotattacker genomfördes.

I hittepå-propagandan ingick att landet med blixtens hastighet skulle ”avnazifieras” och ett hotfullt Nato hållas borta. Med historiens påstådda rätt att skulle Ukraina bli ryskt, i praktiken först genom införandet av en Quislingregering och sedan annektering.

Två år senare – och tio år efter att kriget inleddes på Krim 2014 – kan det konstateras att trots militär överlägsenhet har inte de ryska krigsmålen nåtts. Ukraina har till och med befriat förlorade områden. 

Räcker solidariteten till?

Ukraina har lyckats stå emot genom soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati. Utan den militära hjälpen från väst hade dock hjältemodet inte räckt långt.

Nu är frågan om solidariteten räcker till? För att citera president Zelenskyj tal vid den säkerhetspolitiska konferensen i München:

”Fråga inte Ukraina när kriget kommer att ta slut. Fråga i stället er själva varför Putin fortfarande har möjlighet att fortsätta det.”

Organiserandet av Ukrainahjälpen har på många sätt varit imponerande, men på andra inte. Stridsscenen hade kunnat se annorlunda ut. Effektiva och efterfrågade vapensystem har levererats i snigelfart, och den senfärdigheten håller i sig. Det handlar om en rädsla för eskalering och spridning av kriget. Och den rädslan har underblåsts av Kreml. Styrka är emellertid  det enda språk som biter på Putin.

Det ställdes överdrivna förhoppningar till Ukrainas offensiv 2023. Misslyckandet har lämnat efter sig en känsla av pessimism som inte har uppvägts av framgångarna i Svarta havet. Eller för den delen att man faktiskt håller försvaret uppe. Fronterna är i stort sett frusna, men den ryska köttkvarns-taktiken nöter ned Ukrainas möjligheter att stå emot. Bristen på artilleriammunition är akut och det behövs fler soldater.

Vill underblåsa opinionen 

På slagfältet är den ryska erövringen av Avdijivka efter fyra månader av intensiva strider och till ett mycket högt pris i liv och materiel – bara en taktisk seger. Det strategiska värdet av krigstrofén ligger på ett annat plan och handlar om andra mottagare. Och så kan Putin förstås fjädra sig inför det så kallade presidentvalet i mars och låtsas som om kriget går på räls

Inför en uppmärksammad tvåårsdag bär Avdijivka ett budskap om att Ukraina inte kan vinna. Strategerna i Kreml vill påverka försvarsviljan i Ukraina men också underblåsa en pessimistisk opinion i de stater som ingår i biståndskoalitionen. Påverkansoperationer ska dra uppmärksamheten bort från Ukraina och i stället rikta fokus mot dyrtid, invandring, klimat och Gaza. Ju mer polarisering, desto bättre för Ryssland.

Med Trump i Vita huset 

Och så sätter man sin lit till att med Donald Trumps hjälp kunna ”Göra Ryssland stort igen”. Först genom att det redan försenade militära stödpaketet till Ukraina ska dröja än mer – och ännu hellre att det aldrig ska godkännas i den amerikanska kongressen. Om Trump dessutom skulle flytta in i Vita huset igen vore det ett drömscenario för Kreml – och en mardröm för oss, som vi redan nu måste ta höjd för.

Om Ukraina förlorar väntar mer av en rysk revanschism som inte känner några gränser. Putinismen är inställd på evigt krig. Därför är det klokt att sträcka sig väldigt långt i det risktagande som det innebär att stödja Ukraina med vapen, som det svenska försvaret egentligen inte kan undvara.

Vi kan inte tillåta att Putin segrar. Ryssland bryter mot FN-stadgan, begår folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Och krigets lagar struntar man blankt i. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina.

Det vore att tvingas leva med en moralisk kollaps.

Slava Ukraini!

Krönika i Altinget.se 24 februari 2024.

 

Read More