Claes Arvidsson

Norge fortsätter med pr-tricken

By: admin
22-09-2024
krigsprofitör, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina

Norge tjänade storkovan när priset på energi sköt i höjden efter Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även utan den ”ofrivilliga krigsprofiten” har landet de finansiella musklerna att ta täten i fråga om stöd till Ukraina. Men regeringen Jonas Gahr Støre saknar den politiska viljan.

Inför partiöverläggningarna i Stortinget häromdagen fanns det en viss förväntan om att Arbeiderpartiet och Senterpartiet skulle lägga något rejält på bordet. I stället blev det mest monopolpengar.

När det så kallade Nansenprogrammet sjösattes lanserades det som 75 miljarder norska kronor till Ukraina. Den finstilta verkligheten var mer blygsamma 15 miljarder årligen 2023–2027. Nu vill man göra om samma pr-trick; den finansiella ramen ökas till 130 miljarder, men då inkluderat ytterligare tre år. Kort sagt är det inte någon fastlagd ökning.

I stället ändrar man den tekniska utformningen så att det årliga biståndet till Ukraina ska uppgå till minst 15 miljarder, och för de tillkommande budgetår skjuts det till ytterligare fem miljarder. I insäljet för att möta kritik mot för lite och för sent, ingår att det ska införas kontrollstationer för att stämma av om stödet behöver öka. Som om vi inte redan vet att så är fallet.

Visst är det bra med långsiktighet, men måttet på solidaritet är inte framför allt utfästelser om stöd i framtiden utan vad som sker här och nu. Kort sagt, leverans. Så ja, det behövs mer. Man skulle till exempel kunna underlätta G7-ländernas plan på att ställa ut lån till Ukraina med frysta ryska tillgångar som säkerhet.

Mötet i Stortinget var dessutom i själva verket inte en överläggning utan en kort information om att så här blir det. Väl överståndet betonade dock den senterpartistiske finansministern Vedum å ena sidan krigets enorma konsekvenser, och å andra sidan enigheten. Men att regeringens förslag får stöd är inte detsamma som att alla är lika glada.

Kritiken avfärdas dock från regeringshåll med ord om att kriget är för allvarligt för att krångla om på hemmaplan. Och, understryks det med stor portion självgodhet, i Ukraina är man minsann så tacksamma över att biståndet från Norge är så stort.

I den norska självbilden är landet fortfarande en moralisk stormakt.

Men i skenet av den rådande graden av biståndsvilja skulle någon kanske säga att Norge snarare kan beskrivas som en frivillig än en ofrivillig krigsprofitör. Och nog borde man väl ha vetat bättre än att uppkalla programmet efter upptäcktsresanden och diplomaten Fridtjof Nansen. 

Nansen tilldelades fredspriset 1922, bland annat för sitt biståndsarbete i svältens Ryssland och Ukraina. För honom var dock Ukraina inte ett eget land, utan blott och bart en del av (bolsjevikernas) Ryssland. På ett i dag obehagligt bekant sätt slog Nansen fast att ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Ledare i Svenska Dagbladet 21 sept 2024.

Read More

Nu är frihet viktigare än frihandel

By: admin
20-09-2024
Jens Stoltenberg, Kina, Nato, Ryssland, Ukraina


Nobels fredspris delas ut i Oslo rådhus. Krig och fred stod också på agendan i samma rådhus när Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett estradsamtal berättade om sina tio år på posten. Första oktober tar den tidigare nederländske premiärministern Mark Rutte över ett uppdrag som ibland lite skämtsamt beskrivs som att vara mer sekreterare än general.

”Generalshatten” bärs av Natos högsta operativa militära befälhavare, Saceur. Generalsekreteraren är ordförande för Nordatlantiska rådet som är Natos högsta politiska beslutande organ, och håller även i klubban när en rad andra organ och kommittéer möts. I jobbet ingår också också chefskapet för den internationella staben vid högkvarteret i Bryssel.

Själv liknade Stoltenberg uppdraget med att samtidigt vara både styrelseordförande och vd. Makten ligger i att vara den som tar fram underlag och lägger fram förslag för att sedan hitta fram till gemensamma skrivningar som alla kan acceptera. I utgångsläget, konstaterade Stoltenberg, är medlemmarna aldrig eniga.

Samtalet formade sig till ett antal lessons learnt. En var insikten om hur svårt det är att veta när och hur man bör intervenera. Insatsen i Afghanistan borde ha stannat vid en antiterrorist-operation, men övergick i stället till den omöjliga uppgiften att bygga en demokratisk stat. Nato skulle ha lämnat tidigare.

Stoltenberg underströk med emfas betydelsen av det transatlantiska bandet. Han påminde om att det finns en isolationistisk tradition i USA och konstaterade det egentligen självklara att fördelningen av bördor i Nato ska bli mer rättvis, det vill säga att Europa fortsätter att satsa mer på försvaret.

Ett Europa på egen hand är ett alternativ som nu tillhör det förgångna. Lätt raljerande sade Stoltenberg att han inte ens förstod vad förespråkarna för en europeisk pelare i Nato egentligen menade. Han varnade för idéer om att etablera parallella strukturer i EU, men välkomnade exempelvis mer försvarsindustriellt samarbete.

Att USA har sitt huvudfokus på Kina är inte ett hot mot Europa. I själva verket gagnar detta också europeisk säkerhet; i säkerhetshänseende är det inte längre möjligt att skilja Europa och Asien. Kina är en diktatur som snabbt rustar upp och dessutom bryter mot internationell rätt. Kina är också en ”möjliggörare” av Rysslands krig mot Ukraina.

Stoltenberg beskrev sig själv som tillhörande en generation med orubblig tro på globaliseringen. Nu är dock frihet viktigare än frihandel.

Steget är långt mellan Stoltenberg och Norges statsminister Støre som inför avresan med en handelsdelegation till Beijing fick frågan om Norge och Kina är vänner. ”Ja, det vil jeg si. Vi er venner som også kan snakke om det vi er uenige om. Vi har et respektfullt forhold”, menade Støre

Stoltenberg konstaterade självkritiskt att Nato borde ha gjort mer för Ukraina efter Rysslands angrepp 2014; det hade kunnat höja tröskeln för mer rysk aggression. Om utgången i kriget ville han inte sia. Han påminde dock om hur många som hade tagit fel om Kievs snara fall i inledningen av Rysslands fullskaliga invasion 2022, liksom att Ukraina tagit tillbaka territorium och drivit bort den ryska Svartahavsflottan. Och så offensiven i Kursk förstås.

Ukrainas överlevnad hänger på ”oss”, det vill säga om vi gör tillräckligt i fråga om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd. Och, underströk Stoltenberg, att så blir fallet ligger i ”vårt” intresse. Hotet från Ryssland är och förblir Natos högsta prioritet. Även sedan Ukrainas existens är säkrad.

På norskt vis avslutades sessionen med stående ovationer från åhörarna i den fullsatta Rådhushallen. Välförtjänt.

Ledare i Svenska Dagbladet 18/9 2024.

Read More

Norge har råd med stöd till Ukraina

By: admin
17-09-2024
Jonas Gahr Støre, krigsprofitör, Nansenprogrammet, Norge, Ryssland, Ukraina

Den norska regeringen ska överlägga med partierna i Stortinget om biståndet till Ukraina. Frågan är om det ska öka. När Arbeiderpartiet och Senterpartiet överlade med oppositionen i våras blev svaret nej. I somras uttryckte statsminister Støre en sval entusiasm med orden att stöd utöver det som redan hade utlovats inte kunde uteslutas. ”Självklart” borde ha varit det naturliga svaret.

Nu väntas i alla fall en ökning. På den borgerliga sidan trycker Høyre och Venstre på.

Tidskriften The Economist utsåg Norge till världens rikaste land 2023. Annorlunda uttryckt har man så att det räcker till och blir över. Landet formligen badar i oljepengar. Till skillnad från tv-seriens Lykkeland är inte Ukraina lyckligt lottat utan kämpar mot Putinland för att överleva. Att Ukraina vinner den striden är dessutom avgörande för fred och frihet i Europa. Alltså även för Norge.

Från officiellt håll hävdas att Norge tillhör de länder som bistår Ukraina allra mest. Fast det stämmer bara om man ska tro regeringens självgoda skryt om det femåriga Nansenprogrammet på totalt 75 miljarder norska kronor för perioden 2023–2027 (2022 uppgick stödet till tio miljarder). Programmetdröjde och kan knappast beskrivas som särskilt generöst.

Verkligheten fångas bättre i form av redan utdelat eller snart-på-gång-stöd. Norge ligger varken i framkant bland givarländerna som andel av BNP, i absoluta tal eller i fråga militär materiel (Ukraine Support Tracker). I Norden är Norge (bortsett från Island) det land som är minst solidariskt – och Danmark mest.

Därför skorrar det falskt om uttalanden som att ”sammen med våre allierte gjør vi det vi kan for å bidra der behovene er størst”.

Världens rikaste land saknar inte medel att öka ramen för Nansenprogrammet. Värdet på Oljefondens aktieportfölj uppgår till mer än 18 000 miljarder NOK. Avkastningen första halvåret 2024 uppgick till svindlande 1 478 miljarder. Ändå agerar Norge som en dumsnål farbror Joakim.

En väg framåt är att Norge gör ett uttag ur Oljefonden. Visserligen stadgar den så kallade handlingsregeln att politiken bara får ta ut motsvarande beräknad realavkastning, maximalt tre procent. Undantag kan dock göras enskilda år vid behov av motkonjunkturpolitik (som under pandemin).

Med Europa i krig borde det vara möjligt för Stortinget att öppna för motsvarande möjlighet på säkerhetsområdet. Syftet med handlingsregeln är ju att inte tära på framtida generationers väl och väl. Att ändra den till förmån för Ukraina skulle vara ett uttryck för samma omsorg.

Det går dock att förstå en oro för att undantag blir regel. Finansministern Tryggve Slagsvold Vedum (SP) tillhör dem som med hänvisning till risken för öppna kranar säger nej till ett uttag ur Oljefonden. Enligt hans bedömning är det säkerhetspolitiska läget inte tillräckligt allvarligt. Norge är inte i krig. Kort sagt, han förstår inte allvaret.

Vedum betonar dessutom att ”det ligger veldig hardt arbeid bak” anhopningen av miljarder i fonden. Det mest iögonfallande exemplet på motsatsen är att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fick energipriserna att rusa i höjden. Det gjorde Norge till en ofrivillig krigsprofitör med en uppskattad övervinst 2022 och 2023 på 1 500 miljarder NOK.

Alternativet till att göra ett (i praktiken försumbart) uttag ur Oljefonden är att omprioritera för att därigenom kunna tillföra Nansenprogrammet ytterligare medel. Att, som Vedum önskar, prioritera här och nu inom ramen för det ordinarie budgetarbetet. Det underlättas ju dessutom när klirr i statskassan kan hämtas från Oljefonden (nästan en fjärdedel av årets statsbudget).

Norsk politik kännetecknas dock mindre av förmåga att välja bort för att kunna välja till, än att vilja servera ”pizza med allt”.

Men visst är det möjligt att prioritera om den politiska viljan finns; Regeringen Kristersson har lagt fram ett treårigt Ukrainaprogram för 2024–2026 med en ram på 75 miljarder. Alltså 25 miljarder per år. Och här ingår bara det militära stödet till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 september 2024.

Read More

Putins lek med sanningen gör dig ofokuserad

By: admin
22-08-2024
Hybridkrigföring, Ukraina, Vladimir Putin

Putin talar lugnande om ”läget i gränstrakterna” och om ”terrorister”, men Kurskoffensiven har i ett slag ändrat stridsbilden. Ett annars tillbakapressat Ukraina har tagit initiativet genom att öppna en front inne på ryskt territorium. För Kreml är det rena mardrömmen. Man har inte klarat av att hålla gränsen.

Det är en boost för den ukrainska stridsmoralen, som samtidigt kan lätta något på trycket mot de hårt pressade ukrainska trupperna vid de långa frontlinjerna i Donetsk. Det avgörande är dock att inryckningen i Ryssland leder till en strategisk vinst för Ukraina; att den gör, som president Zelenskyj i helgen uttryckte saken, Ukraina starkare till hösten. 

Ett ”fuck you” till Väst 

Huvuden kommer att rulla i jakt på syndabockar. Fast förstås inte på den största. Kanhända rämnar inte heller Potemkinkulissen med Putin som garant för Ryssland. Men ju längre tid som går, desto mer ökar sannolikheten för att bilden av den store ledaren ska börja att krackelera. Att det ändå är långt ifrån säkert att så blir fallet, säger förstås väldigt mycket om vilket land Ryssland är.

Kriget handlar om att utplåna Ukraina som nation och göra det till en del av Putinland. Det är också ett krig mot ett påstått hotfullt Väst – och det kriget förs inte bara i Ukraina. Hybridkrigföring i ett slags gråzon mellan krig och fred har blivit allt viktigare i syfte att så split och oro, skada och utnyttja svagheter.

På att-göra-listan står inte bara påverkansaktioner, propaganda, desinformation och cyberattacker utan också sabotage och lönnmord.

I den nyligen genomförda fångutväxlingen med Ryssland ingick den i Tyskland för ett politiskt mord dömde Vadim Krasnikov. När planet till Moskva landade mottogs han på flygplatsen av Putin själv och som en hjälte. Det kan ses som en signal till hemmapubliken om att Kreml tar hand om de sina, men också som ett fuck you till oss.

Det högtidliga mottagande kom dessutom efter avslöjandet om en mordkomplott mot Armin Papperger, vd för tyska Rhenmetall (och andra chefer i europeisk vapenindustrin).

Krasnikov jobbade för en elitavdelning i FSB, men i de nätverk de olika säkerhetstjänsterna bygger upp kan man längst ned finna personer på samhällets nedsida som anlitas för sabotage. Sociala medier fungerar kontaktskapande. Den ryska diasporan är också en rekryteringsbas.

Osäkerhet kring sanningen är den av strategin 

Det råder ett konstant tryck. ”Ena dagen” kommer besked om att Ryssland ensidigt tänker ändra havsgränsen i Östersjön, ”andra dagen” rapporteras om inbrottsförsök i finländska vattenverk och på den tredje misstänkt sabotage mot vattenförsörjningen på den tyska militärbasen Cologne-Wahnden.

Ibland handlar det om att fånga dagen som i fråga om historien om de franska vägglössen. Ibland är arbetet långsiktigt och ihållande som i fråga om hur minneskulturen kring Sovjetunionens befriande av Finnmark under andra världskriget utnyttjats i en påverkansoperation mot Norge.

Polen har under sedan tre år varit utsatt för ett organiserat migrationstryck vid gränsen mot Belarus. Asylanter har på motsvarande sätt används som vapen vid gränsen mot Norge och Finland – och skapat inrikespolitisk debatt när inresa har vägrats.

Flygets satellitnavigeringssystem störs ut med påverkan på navigation, övervaknings- och varningssystem. Och ja, i julas låg GPS-systemet nere i nästan hela södra Sverige.

År 2021 förstördes en sjökabel utanför norska kusten. År 2022 klipptes sjökabelförbindelsen mellan Svalbard och fastlandet av. Det är omöjligt att fastställaom ryska fiskebåtar i båda fallen var ansvariga. Men mycket tyder på att så var fallet.

År 2023 förstördes en pipeline mellan Finland och Estland (Balticconnector) och två telekablar skadades. Det i Hongkong registrerade fartyget NewNew Polar Bear med destination S:t Petersburg utpekades snart som vållande. Kinesiska myndigheter säger att det var en olycka. Kanske det, men det är också en bit som passar väl in i det ryska pusselspelet. Och tågutspårningarna på Malmbanan; vem vet?

Att skapa osäkerhet om vad som faktiskt har hänt eller och vem som ligger bakom, är också en del i strategin.

Vi har mycket att förlora 

Ryssland försöker trötta vår solidaritet med Ukraina. I det utdragna krigsförloppet kan den ryska hybrida krigföringen väntas öka för att på så sätt vända vår uppmärksamhet bort från kriget mot Ukraina till problem på ”hemmaplan”. Och det är viktigt att möta de assymetriska hoten mot vår nationella och Europas säkerhet – också därför att de är varningsflagg för vad som kan väntas vid en eskalerad konflikt. Det ingår till exempel i rysk doktrin att tidigt slå till mot kritisk samhällsstruktur.

Samtidigt får vi inte förlora fokus på slaget om Ukraina och det som bäst kan beskrivas som avgörande strid mellan fria demokratier och en revanschistisk diktatur som också vill sluka andra stater. Och om vi förlorar, innebär det både mer av Orbanism i Europa och ett definitivt farväl till hoppet om en mer regelstyrd världsordning.

Vårt bistånd till Ukraina är hjälp till självhjälp.

Krönika Altinget.se 21 augusti 2024.

Read More

Låt Putin vara löneledande

By: admin
13-08-2024
Försvarsmakten, personalpolitik, Utlandstjänstgöring, Yrkesofficerare

Försvarsmakten behöver yrkesofficerare och det är bråttom.

Inom en tioårsperiod går nästan en tredjedel av yrkesofficerarna i pension. Avhopp sker dessutom långt före pension. Och enligt Officersförbundets enkätundersökning funderar årligen 60 procent av militärt anställda på att lämna in sin avskedsansökan.

Så visst är det bra att Officersprogrammet har byggts ut, men av de 900 som antagits är det bara 343 personer som har tackat ja. Och även om alla faktiskt utexamineras om tre år räddar det inte på långa vägar situationen.

Ett problem handlar om löner. Och hur problematiskt det är kan exemplifieras med att hösten 2022 tog ett 30-tal av Försvarsmaktens stridspiloter tjänstledigt för studier på grund av missnöje med arbets- och pensionsvillkor. Sommaren 2023 tecknades dock ett  nytt kollektivavtal som räddade en annars mycket allvarlig situation.

Så ja, lönerna måste upp. Försvarsmakten (och ytterst regeringen) måste lägga restriktionen “staten ska inte vara löneledande” åt sidan för att i stället låta “Putin” vara löneledande. Vi lever ju i förkrigstid, som i höst tillträdande ÖB Michael Claesson helt riktigt har beskrivit situationen.

Men lönen är inte allt. Det handlar också om att kunna erbjuda arbetsvillkor som tar hänsyn till att det också finns ett liv både inne på och utanför kasernen.

Danmark har lanserat ett brett program som tar sikte på livet till dem som ska ha beredskap att dö för landet. I HR-strategi for Forsvarsministeriets område med utvecklingsriktningen fångad i fem temata och baserade på 15 faktorer som påverkar möjligheten att rekrytera, behålla och återta militär och civil personal.

  • Plads til alle, der kan og vil;
  • Arbejdsplads for hele livet;
  • Attraktive karriereveje;
  • Kompetencer til fremtidens opgaver samt
  • Det gode arbejdsliv.

Programmet är väl värt att läsa.

En gång (2009?) frågade jag Insatschefen Anders Lindström om vad Försvarsmakten gjorde för de anhöriga till den svenska Afghanistanstyrkan. Svaret blev att partners och barn, mamma och pappa, släkt och vänner inte var Försvarsmaktens ansvar. Sedan dess har Försvarsmakten gjort en lång resa i fråga om synen på jobbet och personalen. Och den resan måste fortsätta – dock utan att hamna i en HR-ifieringsfälla som premierar “administrativa värden” på bekostnad av kärnverksamheten.

Det går inte bara att förlita sig på lojalitet och pliktkänsla.Vilka blir till exempel konsekvenserna för Försvarsberedningen förslag till nästa försvarsbeslut om den ambitiösa ökningen av anställd personal inte blir verklighet? Genom medlemskapet i NATO ökar dessutom efterfrågan på yrkesofficerare än mer. Kort sagt, ökar även behovet av bättre löne- och karriärvillkor, liksom möjligheten till “work-life balance” för Försvarsmaktens anställda.

Allt detta är avgörande för som försvarsminister Troels Lund Poulsen påminner om i förordet till den danska HR-strategin:

“Ved at styrke HR-indsatsen og investeringen i medarbejderne sætter vi fokus på vores vigtigste ressource: De mange medarbejdere, der på forskellig vis bidrager til Kongerigets forsvar og beredskab.”

Krönika KKrVA:a blogg Försvar och säkerhet 8 augusti 2024.

Read More

Regeringen gör rätt men vill för mycket

By: admin
17-07-2024
Försvarsberedningen, Nationell säkerhetsstrategi, Ulf Kristersson

Att Sverige är medlem i Nato är den bästa försäkring som vi kan ha för att möta det allvarligaste hotet mot rikets säkerhet och vårt sätt att leva. Alltså Ryssland. 

Men det är förstås inte allt i raden av ”eländen”. Det är mycket som behöver göras. En vecka före Natos toppmöte i Washington damp regeringens nationella säkerhetsstrategi ned på Riksdagens bord. 

Mycket är bra och invändningsfritt. Det breda perspektivet på säkerhet omfattar nu även betydelsen av en stark industri och ekonomi. I det dagliga flödet av dåliga nyheter är det också uppfriskande med påminnelser om det goda Sverige.

Problemet uppstår när strategin försöker inkludera för mycket. Den nya nationella säkerhetsstrategin lider av samma sjuka som regeringen Löfvensfrån 2017, nämligen att den omfattar för mycket och prioriterar för lite. 

Är behovet av ökad handel med demokratier i Latinamerika verkligen en nationell säkerhetsfråga? Eller svenskarnas rök- och alkoholvanor? Och så vidare

Strategin försöker sortera och prioritera genom att peka ut tre fokusområden: yttre respektive inre säkerhet samt konkurrenskraft. Alla med målbilder som tar sikte på önskeläget 2030. 

Den 30 sidor långa säkerhetsstrategin avslutas med tolv rader om hur den ska följas upp av den nationella säkerhetsrådgivaren. Det är positivt att han ska utvärdera efterhand och avrapportera fram till 2030. Det sätter fokus på både styrbarhet och spårbarhet i samspelet mellan politik och förvaltning. Å ena sidan behöver de politiskt formulerade målen och medlen vara så tydliga att de fungerar som handlingsinriktare i förvaltningen. Å andra sidan måste det vara möjligt att urskilja strategieffekten i det som har gjorts.

Regeringen hänvisar till delstrategier för konkretion. En fråga som man kan ställa sig är om det har gått inflation i strategier, ja det hade kanske till och med behövts en strategi för hur man ska få ett samlat grepp om de nästan 80 delstrategier som utgör underlaget för den nationella säkerhetsstrategin.

Lägg därtill att delstrategierna i sin tur ska brytas ned i nya delstrategier och mål på myndighetsnivå i syfte att uppnå god styrning och ledning av verksamheten. Kritiker av allmänna tillståndet i byråkratin, senast två professorer och experter på offentlig förvaltning, menar att ”resultatet är en organisation som excellerar i att leverera på administrativa värden, men underpresterar i kärnverksamheten” (DN Debatt 7/7). 

Men det finns fler frågor att ställa.

Socialdemokraterna hade önskat att regeringen bjudit in till samarbete kring utformningen av den nya nationella säkerhetsstrategin. Det skulle skapa den politiska förankring som S anser vara nödvändig. 

Ulf Kristersson har avvisat kritiken med argumentet att det är regeringen som styr landet, och det är ju korrekt. Men gäller då inte samma sak frågan om hur man ska se på Försvarsberedningen, alltså regeringens forum för samråd med Riksdagen som lägger grunden för försvarsbesluten? 

En väg framåt med betoningen lagd på politikens förankring i Riksdagen skulle kunna vara att inrätta en Säkerhetsberedning med fokus på de breda säkerhetsperspektiv som utmärker ”tänket” i både Socialdemokraternas gamla och regeringens nya nationella säkerhetsstrategi. En annan väg är att skrota Försvarsberedningen, vilket då innebär att ansvaret för att formulera politiken i fråga om totalförsvaret ligger där det ska ligga, det vill säga hos regeringen. 

Regeringens nationella säkerhetsstrategi öppnar för debatt om innehållet och processen. Det är utmärkt. Men det är synd att den brister i fokus och stringens.

Ledare i Svenska Dagbladet 16/7 2024.

Read More

DCA-avtalet gör Sverige tryggare

By: admin
02-07-2024
Försvarspolitik, Kärnvapen, Nato, Säkerhetspolitik, USA

Det är bra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till ökat bilateralt svenskt försvarssamarbete med USA. Ställningstagandet bidrog nämligen till att det klargjordes i den offentliga debatten vad DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) är och inte är. 

Genom avtalet får USA tillgång till 17 militära områden som kan användas för övningar och förhandslagring av materiel. Det innebär dock inte att amerikanska soldater har ”immunitet” mot brott som begås på svenskt territorium – ett missförstånd som förekommit i debatten. Antingen faller domen enligt amerikansk eller svensk lag.

Det öppnar inte heller för USA att sätta Sverige under ”förmyndarskap”, som det påståtts. Tvärtom fastslås svensk suveränitet, svensk lag och full frihet att agera i enlighet med ingångna bindande internationella avtal.

På kravlistan från V och MP stod ett uttalat förbud mot införsel av kärnvapen. Avtalet ger dock Sverige den fulla rätten att avgöra vilka vapen som får lagras på svenskt territorium. Skulle USA (mot förmodan) komma med en sådan propå går vägen dessutom via Nato där Sverige har möjlighet att utnyttja vetorätten. 

Regeringens linje är att kärnvapen på svenskt territorium i fredstid inte är önskvärda; en hållning som till skillnad från förbud ger handlingsfrihet vid behov. I krigstid finns inte några förbehåll – och så måste det ju också vara. Kärnvapen är Natos yttersta avskräckningsmedel. Som medlem i Nato tar Sverige skydd under det kärnvapenparaply som Frankrike, Storbritannien och framför allt USA spänner ut.

USA har liknande bilaterala avtal med en rad medlemmar i Nato och de fungerar som ett slags smörjmedel i alliansen. Det blir lättare för Sverige att få hjälp men väl så viktigt är att det också ökar möjligheterna för Nato att bistå vänner i nöd. 

Och ja, DCA-avtalet kan både omförhandlas och sägas upp.

Så tack till V och MP – de enda två riksdagspartierna som också denna gång röstade nej till att göra Sverige tryggare. Nato-medlemskapet var ju också fy, fy.

Faktiskt var det bara med nöd och näppe som V och MP tillsammans med Palmenostalgikerna i S inte lyckades med att omöjliggöra ett medlemskap.

Först efter politiskt palaver sattes det 2019 stopp för dåvarande utrikesminister Margot Wallströms politiska skötebarn: ett svenskt tillträde till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Kritiken var skoningslös ifråga om konventionens tekniska utformning, dess praktiska konsekvenser och inte minst implikationerna för svensk säkerhetspolitik. 

Eftersom kärnvapen ingår i Natos försvarsstrategi skulle tillträdet effektivt ha förhindrat möjligheten att ansöka om medlemskap. Man skulle så att säga ha slagit två flugor i en smäll.

Som debatten om DCA-avtalet visat lever både anti-amerikanismen och frågan om kärnvapen. Det på sitt sätt mest förundrande är att ”fredsivrarna” bortser från att Nato är defensivt och inte hotar med kärnvapen. Till skillnad från Ryssland som gör det dagligdags. Det är som om man inte vill låtsas om konsekvensen av ett kärnvapenlöst Nato; att alliansen inte längre skulle vara en fungerande försvarsallians. Vägen skulle ligga öppen för rysk kärnvapenutpressning.

Om det värsta skulle hända visar det brutala övergreppskriget mot Ukraina vad som väntar. ”Värdegrunden” i Putinland fångas i ord som folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar.

Kan så vara att Sveriges rykte som förkämpe för kärnvapennedrustning tar skada av att ett nej till kärnvapen på svensk mark i fredstid inte slås fast i ett dokument. I den tid som vi nu lever i skulle det dock kunna tyckas självklart att prioritera en höjd tröskel för krig i Östersjöregionen – just det som görs genom att sluta avtalet med Sveriges viktigaste allierade.

Ledare i Svenska Dagbladet 23 juni 2024

Read More

Vem vill bli kommissionär?

By: admin
14-06-2024
EU-val, Högerextremism, Tidöregeringen, Ukraina

Den viktigaste frågan i den svenska EU-valrörelsen handlade om ett mandat. Skulle Liberalerna få behålla sin enda plats i Europaparlamentet eller inte?

Liberalerna får behålla sitt mandat. Därmed undviks risken för att det minst Tidö-entusiastiska partiet annars skulle utlösa en regeringskris. Som läget är behöver Sverige att regeringen Kristersson kan fullfölja arbetet med att stärka den inre och yttre säkerheten.

Här ingår vår tids definierande fråga: den om Ukrainas seger i kriget mot Ryssland.

Hur regeringsduglig är Le Pen? 

I Frankrike gick president Macron på en riktig käftsmäll. Nu väntar nyval den 30 juni. Att döma av resultatet i EU-valet kan det innebära att Macron kommer att ingå samboskap (cohabitation) med en premiärminister från Marine Le Pens ytterhögerparti Nationell samling. Kanske han hoppas att proteströstande fransmän i EU-valet ska ta sitt förnuft tillfånga? Kanske är den bakomliggande tanken hoppet att Le Pen ska avslöjas som regeringsoduglig inför presidentvalet om två år.

Presidenten har det främsta ansvaret för utrikes- och försvarspolitiken (och är tillika ÖB). Likväl bådar det ändå inte gott om Macron får en Putinvänlig premiärminister vid sin sida.

I Tyskland – EU:s andra tungviktare – tog Kristdemokraterna hem segern medan regeringskoalitionen gjorde ett katastrofval. Inte något av partierna i trion Socialdemokrater, Fridemokrater och De gröna blev större en högerextrema Alternative für Deutschland. Till den dystra bilden hör att ett relativt nybildat och likaledes putinistiskt parti till vänster på allvar gjorde entré på den tyska politiska scenen.

Vilket avtryck kommer framgångarna för ”fredsrörelsen” – som också finns inom socialdemokratin – att göra i fråga om det militära stödet till Ukraina? Kanslern Olaf Scholz omtalade Zeitenwende har hittills inte blivit vad den tycktes utlova och nästa år är det parlamentsval.

 En sidekick i utrikes- och säkerhetsfrågor 

Val till Europaparlamentet var tänkt att bota det demokratiska underskottet i EU och skapa ett nytt demos. Nu är resultatet ett överskott av röster för polariserande partier som har problem med de demokratiska referenserna på sitt politiska CV. Resultatet är illa nog, men det blev inte den tsunami som befarats (de nordiska EU-medlemmarna gick till och med mot trenden): ”centrum höll” med liberalkonservativa European Peoples Party återigen som största partigrupp.

Enigheten bland högerpopulisterna är inte heller påfallande med påföljande mindre inflytande i parlamentet. Det är osannolikt att partierna skulle kunna bilda en enda grupp. Valvinden kommer snarare att märkas genom att indirekt påverka ”centrum” i EU-parlamentet och i huvudstäderna. Därför är det klokt att gardera för mer stök kring viktiga områden som klimat, handel, migration och utvidgning (Ukraina!). 

Europaparlamentet är allra mest en sidekick i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är Europeiska rådet som har rådigheten och medlemsländerna vetorätt. Till orosbilden vad gäller solidariteten med ett kämpande Ukraina hör risken för att Putinvänner i Ungern, Slovakien, Nederländerna och nästa år sannolikt även Österrike, kommer att göra sitt bästa för att försinka och förminska stödet.

Vem kan få saker uträttade? 

Som det politiska landskapet gestaltas är det viktigt att EU-kommissionen är välfungerande med en stark ordförande. Det är dock skrivet i stjärnorna om Ursula von der Leyen får förnyat förtroende av Europaparlamentet. Nu väntar en hektisk period av ”förhandlingar” för von der Leyen, som samtidigt efter inspel från medlemsländerna ska sätta samman ett arbetslag av kommissionärer som också ska godkännas av parlamentet.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i spekulationerna som svensk kommissionär men han är ordförande i Svenska fotbollsförbundet (I say no more). En annan är Moderaternas nuvarande partisekreterare Karin Enström som var ledande försvarspolitiker (och minister 2012–2014) under regeringarna Reinfeldt. Men det är knappast något att sätta på meritlistan. Andra namn som luftas är EU-ministern Jessika Roswall respektive migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Och så finns förstås Pål Jonson men han behövs i Sverige.

Moderaterna vill denna gång ha en moderat kommissionär. Annars skulle det ju kunna falla sig naturligt att skicka den superkompetenta liberalen Cecilia Malmström till Bryssel igen. Hon har redan två vändor i bagaget.

Hur som helst sökes en person med politisk tyngd, med ämneskompetens och med förmåga både att nätverka och sy ihop förhandlingar. Få saker uträttade. 

Krönika i Altinget.se 12 juni 2024.

Read More

Europas försvar kräver mer än Macron

By: admin
09-06-2024
Emmanuel Macron, EU, EU-val, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Det är val till Europaparlamentet men debatten tenderar ändå att bli väldigt svensk när partierna satsar på att mobilisera väljarna att gå och rösta. Och så ser bilden ut i kretsen av medlemsländer. Enskilda frågor står i fokus. Den höjda blicken saknas. Hur ser den stora bilden ut? Problem? Lösningar? Hur ska EU utvecklas för att möta vår tids utmaningar?

Sett ut över det europeiska politiska landskapet är det tunnsått med den framtidsdebatten, men det finns undantag.

Det avspeglar onekligen en viss självmedvetenhet hos den franske presidenten Macron att han i slutet av april höll en nästan två timmar lång föreläsning på Sorbonne på temat. ”Valrörelsetalet” summerar till ett sammanhängande och tankeframkallande politiskt program för EU – och från A till Ö. Allt för att möta hotet, som Macron beskrev det, om att Europa som en demokratisk och frihetlig bastion annars kan dö.

Allt är inte precis glasklart men EU skulle bli mycket mer än vad det är i dag med mer finansiella resurser (dubbla budgeten!), bredare och fördjupad handlingsrepertoar. Samtidigt ska nationalstaterna sitta i förarsätet.

Macron lanserade en uppsättning förslag för hur EU:s försvarsdimension kan utvecklas. Allt byggt kring begreppet strategisk autonomi och med sin grund i EU:s strategiska kompass. Kanske en gemensam robotsköld? Och så behövs en krishanteringsstyrka på 5 000 man. Och mer försvarsindustri. Och snart kommer ett nytt franskt initiativ som också ska inkludera Storbritannien. Mer Europa är bra men frågan är vad det innebär för Nato.

Macron betonar vikten av att de nationella försvaren i EU rustas upp. Hans eget svar på hotet från Ryssland kom dock först 2023, och innebär att Frankrike först i år kommer att uppfylla Natos tvåprocentsmål. Trots alla stora ord intar Frankrike inte heller en tätplats när det gäller bistånd till Ukraina.

Macron har försökt att skapa sina egna arenor. Ett är European Intervention Initiative (EI2) med gemensamt agerande i krishanteringsinsatser. Ett annat är Europeiska politiska gemenskapen (European Political Community) som bildades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina med syfte att skapa ett samtalsforum där också icke-medlemmar av EU skulle kunna delta. Det var ett sätt att avlasta frågan om utvidgning från EU-agendan. Numera är han ledande förespråkare.

Macron vill gärna framstå som en upplyst president men tenderar att överskatta Frankrikes betydelse. Som när Putin medelst telefonsamtal från Élyséepalatset skulle övertalas att inte angripa Ukraina med alla risker för spridning som låg i korten. Numera är linjen bruten.

Det var klokt och framåtsyftande när Macron första gången lyfte tanken på att skicka franska soldater till Ukraina för att på plats genomföra utbildningsinsatser. När Kreml återigen viftade med kärnvapenhotet valde Macron dock att låta den franske ambassadören sprida glans över Putins återinstallation som fuskpresident. Det fick EU, som inte var på plats, att framstå som överkört.

Det var inte ett lysande exempel på den strategiska tvetydighet som Macron gärna lyfter fram som viktig i förhållande till Ryssland. Bra dock att utspelet nu ser ut att bli verklighet inom ramen för en koalition av villiga. Ett annat exempel på hastigt påkomna utspel är tanken på att den franska kärnvapnenavskräckningen ska kunna omfatta EU. Kort sagt är det mycket hit och dit.

På Sorbonne slog Macron fast att inget av EU:s medlemsländer kan göra anspråk på stormaktsstatus, men att ett samlat Europa kan och bör bli en stormakt. Det rimmar illa med hans solospel med kvardröjande stormaktsanspråk och gloire. Essensen fångas i meningen att ”när jag talar om Europa så talar jag alltid om Frankrike”.

Det gör dock inte problemen som Macrons lyfter mindre viktiga att diskutera när valet till Europaparlamentet är över och EU ska se framåt. Också i Sverige.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 juni 2024.

Read More

Skål för Norge på dagen!

By: admin
24-05-2024
17 Mai, Norge

Med en militärorkester i täten paraderar i dag 30 000 skolbarn förbi den på palatsbalkongen vinkande monarken. Och kvinnorna i skaran av de runt 100 000 åskådarna som trängs i city är företrädesvis klädda i folkdräktsuniformer. Och så är det väldigt många flaggor. För den som inte vet att det är Norge, Oslo och nationaldag skulle tankarna kunna gå till ett annat slags land.

Unionen med Sverige upplöstes 1905 och sedan första bästa tillfälle (1906), har det norska kungaparet den syttende mai vinkat från Slottsbalkongen till det förbipasserande barnetåget. Och folkdräkterna är inte mer uniformerade än att de finns i 500 olika varianter. Tanken är att de ska signalera tillhörighet, regionalt och lokalt. Bygda betyder något helt annat i Norge än i Sverige – på gott och ont som så mycket annat som skiljer.

Till puristernas förskräckelse finns bunader som inte följer regelboken (och därför bara får kallas för festdrakter). Dräkterna ska inte heller vara tillverkade i lågprisland för att vara riktigt äkta. Priset för äkta vara varierar mellan 40 000 och 50 000 norska kronor. För den allra dyraste får Ola ogKari Norman punga ut med 70 000–80 000 kronor.

Norsk institutt for bunad og folkedrakt har uppskattat det samlade folkdräktsvärdet till 30 miljarder norska kronor. Så ja, det finns pengar.

Och själva firandet i Oslo och andra större städer kan inte beskrivas som puritanskt utan som tudelat.

Visst upprätthålls traditionen att hylla centralfigurer från Eidsvoll där den norska grundlagen antogs 1814, och som i modifierad form kvarstod även efter den påtvingade unionen med Sverige. Men 17 mai är också en påminnelsedag om den tyska ockupationen under andra världskriget. Inte minst görs det genom att sjunga Norge i rødt, hvitt og blått med musiken hämtad från Obligationsmarschen från 1940 (beställd av den svenska staten i syfte att kränga krigsobligationer).

Till traditionen hör att nationaldagen ska vara barnens dag med glada lekar tillsammans med pølser, is och bløtkake. Den har dock mer och mer också blivit de vuxnas dag med bobbler. Det nya 17 mai startar gärna med champagnefrukost och sedan rinner det bara på resten av dagen. I veckan inför firandet 2023 sålde Vinmonoplet 340 000 liter mousserande viner: champagne, cava och prosecco. Det är som om 17 mai har blivit ett slags nyårsfirande.

På byn är det full rulle (i alla bemärkelser) på överfyllda näringsställen. Suget efter bord står inte i proportion till efterfrågan. Vissa kan till och med ta betalt bara för att få möjlighet att reservera bord. På Petter Stordalens lyxhotell Sommaro är priset för ett förmiddagsbord 8 970 kronor. Åtgången har ändå varit strykande.

På Nasjonalstadion Bislet anordnas i dag Norgeshistoriens største 17 mai-fest. 10 000 personer ska festa loss. Och ja, det är utsålt.

Det är det nya Norge.

Tidskriften The Economist utsåg Norge till världens rikaste land 2023.

Det avspeglas också i att politikerna i Norge spenderar nästan dubbelt så många kronor på varje invånare som de kan göra i Sverige. Förklaringen är inte blod, svett och tårar utan stavas Oljefonden. Snart kommer en fjärdedel av statens utgifter att hämtas från fonden.

Politikerna berömmer sig om att hålla sig till den så kallade handlingsregeln som innebär att man inte får hämta inte mer än tre procent av Oljefonden till statsbudgeten. När regeln infördes 2001 gick gränsen vid 4 procent och fondens värde uppgick till 614 miljarder. 2017 sänktes gränsen till tre procent. Värdet hade då stigit till 8 448 miljarder och dagen före 17 mai 2024 är det svindlande 17 730 miljarder.

Vanligtvis är problemet att politiker spenderar pengar som de inte har. I Norge är problemet det motsatta; hur undvika att festa loss med pengar som man faktiskt har? Eller i alla fall göra rätt saker.

Men en dag som denna är det bara att glatt instämma i: Gratulerer med dagen. 17 mai bärs av en känsla av nationell gemenskap, firarglädje och en för dagen mindre tillknäppthet i mötet med andra. Faktiskt väldigt fint.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2024.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.