Claes Arvidsson

Norges regering idkar självskada

By: admin
31-10-2025
Arbeiderpartiet, Jonas Gahr Støre, Stortinget

I politiken är det aldrig en höjdare att bli tagen in flagrante delicto. Det erfar nu det norska Arbeiderpartiet efter en självskadande vallöftesskandal. Det är hög risk för att det bräckliga samarbetet inom Jonas Gahr Støres tuttifrutti-koalition med stödpartierna Rødt, Sosialistisk Venstre, Miljøpartiet De Grønne och Senterpartiet, blir ännu mindre styrbart.

I spurten inför Stortingsvalet i september lade AP:s vice partiordförande, hälsominister Jan Christian Vestre, ut en video på sociala medier. I den varnade han med emfas för konsekvenserna av att lägga sin röst på Høyre eller Fremskrittspartiet. Han lyfte två sakfrågor.

Den ena handlade om subventionen (som införts av den tidigare minoritetsregeringen bestående av AP och SP) av färjetrafiken för öar och andra orter utan vägförbindelse samt alla färjeförbindelser med under 100 000 resande per år. Resorna blev kostnadsfria.

Den andra regionalpolitiska frågan rörde införandet av en nedskrivning av studielånet för boende i 189 småkommuner.

Och det var förvisso sant att H och FrP önskade sätta punkt för politiken. Att samtidigt inte nämna att båda partierna hade andra lösningar, får väl sägas tillhöra valrörelseretorikens standardverktyg.

Det som däremot inte var sant, var att Arbeiderpartiet stod som garant för att politiken skulle bestå.

När regeringens förslag till statsbudget nyligen lades fram visade det sig att färjesubventionen hade halverats, och antalet kommuner som omfattades av nedskrivning av studielån sjunkit från 189 till 88. Och ja, budgeten hade låsts redan före valdagen den 8 september.

Det strider mot all intern budgetpolitik att de två statsråd som drabbades av besparingen inte skulle ha känt till saken (de och andra i regeringen delade ändå Vestres video). Det är dessutom osannolikt att den troliga politiska affekten hos den tidigare koalitionspartnern SP inte skulle ha ventilerats i regeringen. Man måste ha vetat vad finansminister Jens Stoltenberg hade planerat.

I sak innebär förslagen en förbättring men reaktionen från de berörda var icke förvånande förbittring. Svaret blev inledningsvis maktarrogant slingrande. Vestre förklarade att han borde ha formulerat sig lite annorlunda. Støre å sin sida betonade att ingen hade ljugit, och lade i stället skulden på olyckliga omständigheter, en alltför dålig kommunikation. Båda beklagade.

Duckandet för debatt i frågan var legio (finansministern själv ägnade sig åt bokturné i utlandet), och spåren försvann dessutom från AP:s hemsidor. Men saken dog inte. Det framkallade till slut en äkta pudel genom att nedskärningarna drogs tillbaka. Detta framställdes som en försonande gest mot partiets lokala valarbetare, men viktigare var nog att SP hade krävt full reträtt som villkor för att sätta sig i förhandlingar om statsbudgeten.

Under våren gjorde AP och Støre personligen en mirakulös comeback i opinionen. En bidragande orsak var att i orostider projicera bilden av det egna partiet som garant för ”trygg styring”. Vallöftesskandalen visar snarare på motsatsen till regeringsduglighet. Den gör dessutom att man kan ifrågasätta statsministerns ledningsförmåga före skandalen – och hanteringen efter att den briserade.

I stället för att självsäkert gå in i förhandlingar om statsbudgeten med tuttifrutti-koalitionen är regeringen rejält stukad. Situationen blir inte mindre akut av att det krävs bifall från samtliga stödpartier för att få igenom den i Stortinget. Om det uteblir väntar en regeringskris. Fler kostnadsdrivande återställare, nya krav och mer bråk är att vänta. Också det kan komma att påverka tilliten till politik och politiker.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 oktober 2025.

Read More

To viktige forslag lar vente på seg

By: admin
20-10-2025
Forsvarskommisjonen, Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Langtidsplanen, Norge, Säkerhetspolitik

Det er blitt mer komplisert å navigere i en urolig verden. De var grunnen til at Forsvarskommisjonen i rapporten Forsvar for fred og frihet ville styrke den analytiske kapasiteten ved Statsministerens kontor (SMK). 

De ønsket å gi den politiske ledelsen økt evne til å vurdere den rådende situasjonen, men også beslutningsstøtte for å se hva som kan vente rundt hjørnet.

I dagens organisasjon har internasjonal avdeling ved SMK et generelt overvåkingsoppdrag der de skal følge «den internasjonale utviklingen, blant annet gjennom løpende kontakt med Utenriksdepartementet og norske utenriksstasjoner». Avdelingen har også ansvar for statsministerens utenlandsreiser og håndterer en viss korrespondanse. 

Det er åtte personer som arbeider med dette.

Nasjonal sikkerhetsrådgiver i Sverige

I Sverige har statsministeren, i likhet med sin norske kollega, det overordnede ansvaret for å lede og koordinere regjeringens arbeid. Dette ansvaret gjelder også Nasjonalt sikkerhetsråd, som tilsvarer den norske regjeringens Sikkerhetspolitiske utvalg. 

I motsetning til i Norge har den svenske statsministeren og rådet siden 2022 fått støtte av en nasjonal sikkerhetsrådgiver med ansvar for «analys, samordning och inriktning av frågor som rör nationell säkerhet».

Den nasjonale sikkerhetsrådgiveren bistås i tur og orden av spesialsjefen for krisehåndtering og krisehåndteringskontoret. I tillegg arbeides det i tre andre kontorer: for utenriks- og sikkerhetspolitiske spørsmål, for strategisk analyse og koordinering av spørsmål om nasjonal sikkerhet, og for koordinering av etterretning.

Rundt 70 personer arbeider med dette. 

I en førkrigstid

Institusjonell fornyelse innebærer utvikling av krisehåndterings- og analysekapasiteter. Et annet viktig aspekt er at organisasjonen har blitt mer lik organiseringen i stater som Sverige samarbeider tett med. 

Oppdateringer i regjeringskontorene har ikke skjedd i et vakuum. Bakgrunnen er forståelsen av at, som øverstkommanderende Michael Claesson har uttrykt det, det er førkrigstid. Etter den seneste tidens hendelser i Europa burde det være åpenbart, krigen pågår allerede i gråsonen. Denne vurderingen ligger også bak den pågående raske opprustningen av det militære og sivile forsvaret. Dette handler naturligvis om trusselen fra Russland.

Det svenske totalforsvarsvedtaket som gjelder militært og sivilt forsvar for 2025–2030 slår fast at investeringen i militært forsvar ved utgangen av perioden skal tilsvare 3,5 prosent av Bruto nasjonalprodukt (BNP).

Av beregningstekniske grunner foreligger ikke tilsvarende opplysninger om BNP for sivilforsvaret. Det er imidlertid planlagt en stor økning i ressursene også på dette området.

For å takle opprustningen låner det ellers økonomisk «sparsommelige» Sverige midler. Det blir sett på som en investering i fred og frihet. Natos nye mål på fem prosent vil bli nådd før 2035.

For å få mest mulig igjen for pengene, understrekes viktigheten av systematisk oppfølging, og da «med særlig fokus på å følge opp og evaluere kritiske kapabiliteter og sikre kostnadseffektiv bruk av allokerte ressurser».

«Ordning och reda»

Den svenske Riksrevisionen gjennomfører uavhengige tilsyn av forsvarssektoren. En pågående etterforskning gjelder logistikken til det militære forsvaret. I tillegg til Riksrevisionen etablerte regjeringen 2023 Myndigheten för totalförsvarsanalys (MTFA). MTFAs formål er selvstendig å «følge opp, analysere og evaluere» totalforsvaret. 

Nå er oppgaven blant annet å gjennomgå totalforsvarsvedtaket i gjennomføringsfasen for å rette opp mangler «underveis». Deretter skal en endelig evaluering gjøres. Analysen inkluderer en gjennomgang av både effekt og effektivitet. 

Et eksempel på tilnærmingen er at de skal se på grenseflater mellom Forsvaret og Forsvarets materiellforvaltning. Systemtenkning er en annen nøkkelvariabel, for eksempel tilgang til personellet som kreves for at innkjøpt utstyr skal fungere fullt ut.

Analysen er basert på rapportering fra ulike myndigheter, og MTFA har mulighet til å be om all den tilleggsinformasjon de ønsker. Det arbeides også for å gjøre rapporteringsmetodene mer sammenlignbare. Dette inkluderer også å prøve å sikre at for eksempel nøkkelbegreper som «operativ evne» defineres på samme måte. Kort sagt, «ordning och reda».

Regjeringen har mulighet til å gi etatsoppdrag, noe som øker den politiske styringsmakten i forhold til de ulike grenene som inngår i totalforsvaret. Et eksempel på dette er opprettelsen av en felles situasjonsforståelse mellom Försvarsmakten og Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (som har hovedansvar for sivilt forsvar), basert på en utredning fra MFTA. 

MTFA har også mandat til å sette i gang egne undersøkelser. En pågående revisjon gjelder de tilbakevendende manglene i uniformer, undertøy og støvler i Forsvaret. 

MTFA har 37 ansatte og vil vokse til rundt 45 innen utgangen av 2026.

Strukturert oppfølging

I Norge la Forsvarskommisjonen grunnlaget for det som senere ble Langtidsplanen for forsvarssektoren 2025–2036. I meldingen pekte de på behovet for strukturert oppfølging av arbeidet med planen. 

De ville gi Stortinget mulighet til å gjennomgå regjeringens årlige egenrapportering av Forsvarets operative evne på en mer kvalifisert måte. Det ble derfor foreslått at Riksrevisjonen, i tillegg til sin ordinære virksomhet, skulle gis en særskilt oppgave med å føre et uavhengig tilsyn med utviklingen av operativ evne i Forsvaret.

Og, kan det legges til, burde ikke oppgaven også omfatte langtidsplanen, samt samspillet mellom militært og sivilt forsvar? 

Gjennomføringen av forslagene fra Forsvarskommisjonen om å styrke kapasiteten på SMK og et nytt oppdrag til Riksrevisjonen om uavhengig tilsyn lar vente på seg. Sverige har valgt en annen vei. 

Krönika Forsvarets forum 18 oktober 2025.

Read More

Stoltenberg kan göra mer nytta

By: admin
16-10-2025
Donald Trump, Jens Stoltenberg, Nato, Ukraina

Efter åren som generalsekreterare i Nato är Jens Stoltenberg tillbaka i norsk politik. Det är knappast lugna gatan att vara finansminister i Arbeiderpartiets minoritetsregering, men betydligt mindre dramatiskt än i försvarsalliansen 2014–2024.

Stoltenbergs två sista år i Nato kan man följa i dokumentären Stoltenberg(SVT Play). Hela historien, som han själv tecknar den, finns i boken ”Min tid i Nato” (Albert Bonniers förlag). På vägen får man sympatiskt berättat historien om hans uppväxt i Arbeiderpartiets adel, den politiska karriären och den egna familjen.

Stoltenberg ger inblick i generalsekreterarens roll både som agendasättare för vad som bör göras och som förhandlingschef för att få det gjort. I Nato fattas alla beslut i konsensus, och målet är att alla ska vara eniga innan mötet för beslut infaller. Till det diplomatiska hantverket hör att ha en god samtalston med alla och förståelsen för betydelsen av att ”flytta ett kommatecken”.

”Min tid i Nato” är en påminnelse om hur turbulent samtiden har varit. Det hopp som den arabiska våren väckte, slutade med den USA-ledda koalitionens nedslående av IS-kalifatet. När han tillträdde levde tanken på demokratiskt nationsbyggande fortfarande kvar. Slutpunkten blev det kaosartade uttåget ur Afghanistan 2021. Tiden får utvisa om den nu ska få en lyckosam renässans i fråga om bildandet av en palestinsk stat eller om det igen blir den vanliga visan. Alltså ännu ett i raden av misslyckanden.

Turbulensen var inte heller bara extern utan har även handlat om Natos vara eller inte vara. Alltså efter Donald Trumps tillträde som president 2015. Återgivningen av deras samtal indikerar att Stoltenberg har ett oändligt tålamod – och bekräftar att Trump lever i sin egen värld.

En kulmen nåddes vid Nato-toppmötet i Bryssel 2018, som Trump hotade att lämna i förtid på grund av (det legitima) missnöjet med den bristande betalningsviljan från de flesta andra medlemmarna i alliansen. Slutet för Nato var nära.

Stoltenberg blev trumpviskaren (och den förmågan kan han åter behöva ta fram efter det att Nobels fredspris inte gick till Trump). Behovet av en viskare är förstås absurt men sådan är verkligheten. Det är bra för Norden att Stoltenberg har fått en efterföljare i Finlands president Alexander Stubb.

Stoltenberg menar att under hans tid har världen blivit farligare, men Nato starkare. Det senare får nog sägas vara en sanning med modifikation. Visst har Nato som militär organisation stärkts och betalningsviljan i Europa för den egna säkerheten har ökat markant. Finland och Sverige har dessutom blivit medlemmar. Inte minst till det senare är det bara att säga: tack för hjälpen.

Samtidigt är Trump tillbaka i Vita huset.

Och, om det är något boken visar, är det USA:s betydelse för alliansens styrka. Samt Europas ännu kvardröjande svaghet.

Att världen blivit farligare råder det däremot inte något tvivel om. Inte minst handlar det om Ryssland, om kriget mot Ukraina och väst. Det går inte att ta miste på den empati han känner för det ukrainska folkets lidande och dess frihetskamp. Stoltenberg beklagar att han inte var mer pådrivande för militärt stöd till Ukraina efter Donbass och Krim 2014. Det hade kunnat ändra Putins kalkyl fram emot det fullskaliga angreppet 2022.

Efter sin comeback som politisk tungviktare borde han följa upp både säkerhetspolitiken och medkänslan genom att driva på för en rejäl ökning av det norska biståndet till Ukraina.

Norge är rikare än Sverige men mindre solidariskt. Sverige lånar till biståndet och kommer att få dras med att betala av på skulden framöver. Norge kan i stället göra ett uttag från den finansförmögenhet som förvaltas i form av investeringskapital i Oljefonden. Kostnaden kommer bara i form av att intäkterna blir mindre från den ofrivilliga krigsprofit som Norge kammade in.

Ökat bistånd handlar inte bara om moral. Det skulle bidra till en starkare ukrainsk position i den förhandling med Ryssland om krigets slut, som Stoltenberg tänker sig bör komma.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 oktober 2025.

Read More

En nation i Trumps avbild

By: admin
14-10-2025
Demokrati, Desinformation, Donald Trump, Ideologi, Kulturkrig, Presidentval, Rättsstat, State Capture

Swedish Ivy har sedan 1950-talet diskret prytt spiselkransen över den öppna spisen i det Ovala rummet. I stället för murgrönan tronar nu i en uppsättning guldföremål. Den en gång återhållsamma inredningen har Donald Trump gjort till motsatsen. Det är guld överallt. 

Antika speglar, vaser med mera överfyller det tingtyngda rummet – tillsammans med tavlor av Trumps favoritpresidenter. Ja, där finns det även ett porträtt av honom själv. Bysten på Martin Luther King är däremot borta.

Det är som att se in i en postmodern inredningsmardröm – eller göra ett inredningsbesök på det privata residenset Mar-a-Lago i Florida.

Tanken går till ett nyrikt 1980-tal. Trumps axelvadderade kostymer går i samma V-stil. Eller kanske mer passande är uniformeringen som hämtad från den tidens gangsterfilmer. Hans politiska metod med krav på ”betalning” i utbyte mot ”beskydd” är ju rena gangsterismen.

Showman i Vita huset

Presidenten basunerar ständigt ut ”segrar”, men har lite tålamod med det finstilta. Utspel och tillkännagivande av avtal är legio. Dagen efter har han ändrat sig. Till den politiska stilen hör det flitiga användandet av begrepp som ”stor” och ”vacker”. Som muren mot Mexiko (big, beautiful wall) eller skattereformen (big, beautiful bill). Allt enligt Trumps övertygelse i The Art of the Deal att människor vill tro att något är det största och mest spektakulära

Samtidigt är den aggressiv. Som ”lärling” till juristen och politiske fixaren Roy Cohn på 1980-talet lärde sig Trump tre vägar till framgång: attackera, gå till motanfall och be aldrig om ursäkt.

Det är inte heller någon tillfällighet att Trump planerar för en wrestlingmatch i Vita husets trädgård i samband med USA:s 250-årsfirande 2026. Han är ett stort fan. Hans retorik är dessutom som i wrestling byggd på kayfabe, det vill säga iscensatta matcher mellan goda och onda med engagerande historier som vävs kring dem för att skapa en känsla av verklighet.  Som att ”presidentvalet 2020 blev stulet”.

Lojalitet, lögner och ledarkult

Till den politiska regin hör underhuggarnas ständiga prisande av den store ledaren, liksom massmöten för att elda massorna för Maga. Inkallelsen av landets 800 toppmilitärer till marinkårsbasen Quantico demonstrerade Trumps krav på underkastelse. De viktigaste budskapen från presidenten och krigsminister Hegseth är alarmerande. Dels viljan att göra (demokratiskt styrda) städer till militära övningsfält, dels att militären inte länge borde följa Genèvekonventionerna. 

Ett viktigt verktyg i Trumps univers är det mästerliga utnyttjandet av sociala medier (Truth Social), som sätter honom i centrum 24/7 för nyhetsflödet.

Den 79-årige Trumps tal är långa och osammanhängande med honom själv i centrum. Han klagar, är ständigt förorättad och hämndlysten. Han är inte bara en mästare på halvsanningar utan också på (medvetna eller omedvetna) lögner. Talen är fyllda av ”hitte-på”. 

Inte minst centralt är tillskapandet av en övergripande berättelse – en alternativ sanning – om hur USA hotas av en invasion inifrån, av kaos. Lösningen är mer presidentmakt och hårda tag.

USA:s nya ansikte

Om en bild kan säga mer än tusen ord är det offciella presidentfototväl så avslöjande. Det är inte som brukligt vänligt allfamnande utan bistert och hotfullt. Trump är i färd med att göra USA till ett annat land, ett land där presidenten har ”postmodern authoritarianism” som styråra. Därför är den inte förvånande att Orbáns Ungern är det enda land i Europa som han är positiv till.

Den accelerande systemförstörande processen bärs upp av ”statsövertagande”, ”kommandokapitalism” och ”oligarkifiering”. Och det kan bli värre än så med den vita-mans-kristna-nationalistiska ideologin som grund. Den alltmer centrala Maga-rörelsen gör det kanske mer relevant att diskutera i termer av modern fascism.

Till bilden hör att ha gjort presidentskapet till privat business för familjen Trump. Merchandise är ett sätt att dra in pengar men samtidigt sälja det politiska budskapet. I presidentens kollektion ingår röda kepsar och t-tröjor med texten ”Trump 2028”. 

Trump 3.0?

Huvudbudskapet på medföljande texter lyder: ”Skriv om regelverket”. Konstitutionen tillåter ju inte honom att ställa upp i presidentvalet en tredje gång. Trump har pratat på om saken och då använt ett av sina retoriska standardtrix. Svaret på en fråga om han ändå tänker gå till val blev dels att många vill det, dels att det är det är tidigt att ge besked. 

Det finns dock, slog presidenten fast, metoder att tillgripa som gör det möjligt för honom att ställa upp. 

Det sluttande planet sluttar alltmer. Om motkrafterna inte växer är USA under Trump på väg mot stupet.

Krönika i Altinget.se 9 oktober 2025.

Read More

Norska Høyre kan få ett dreamteam

By: admin
22-09-2025
Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Høyre, Jonas Gahr Støre

Should I stay or should I go? Det är inte ovanligt att stora politiker alltför länge väljer att hänga kvar på den politiska huvudscenen. Det gäller även Høyres partiledare Erna Solberg som efter nyår återgår till vanlig menig i Stortinget. Hon valdes in första gången 1999, blev partiledare 2004 och var statsminister 2013–2021.

Solberg skrev historia genom att 2013 samla den spretiga borgerliga sidan i norsk politik; först en majoritetsregering i tvåspann med högerpopulistiska Fremskrittspartiet och med stöd av Venstre och Kristelig Folkparti – och sedan i ett formaliserat fyrspann. Under trycket av fallande opinionsstöd hoppade Fremskrittspartiet av i förtid 2020.

Under åren med Solberg har Høyres attraktionskraft gått upp och ned. Hennes första val till Stortinget som partiledare 2005 blev ett fiasko. Det blev inledningen till en förnyelse i liberalkonservativ riktning som ledde till en klar valseger och regeringsskifte 2013. Høyre blev folkligt.

2025 upprepades fiaskot när Høyre igen blev ett 14-procentsparti. Bäst-före-datumet hade gått ut. Med åren har Høyre blivit alltmer liktydigt med Erna Solberg. Det gällde både i fråga om politiskt innehåll (reformvilja övergick i låt-gå-pragmatism) och frontande av partiet (”Erna er stjerna”).

I eftertankens kranka blekhet borde Solberg redan ha lämnat efter framgången i kommunvalet 2023 – och berett vägen för en ny partiledare och ett politiskt omtag. När hon nu stiger av saknas det inte goda alternativ.

Det bästa är Ine Eriksen Søreide. Hon är relativt ung (49 år), lätt att tycka om och kan Stortinget. I kraft av att ha varit både försvars- och utrikesminister är hon dessutom trovärdig som tänkbar statsminister i orostider. Så frågan inför det extra landsmötet i februari är egentligen bara om hon vill.

Tillsammans med Peter Frølich (38 år) som förste vice och Ola Svenneby (28 år) som andre vice, skulle Høyre få ett dreamteam med en bredare framtoning och olika tilltal. Så har till exempel Svenneby som ledare i Unge Høyre visat sig kunna möta den europeiska högervåg som också sköljt in över Norge.

Det krävs dock inte bara ett nytt lag. Høyre är ett parti på jakt efter ett uppdrag och får nu möjlighet att tänka utanför Erna-boxen. En väg framåt är att bli mindre ”Mor duktig” och i stället söka en tydlig oppositionsroll både i förhållande till Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet. Båda vill marginalisera Höyre och ha rampljuset för sig själva. Det är också dags att ta en paus som borgerlig samarbetsingenjör.

Å ena sidan behövs en politik som berör de frågor ”här och nu”, som gjorde Arbeiderpartiet (28 procent) respektive Fremskrittspartiet (23,8 procent) till valvinnare. AP skrämde med att en omvänd Robin Hood-politik väntade vid ett regeringsskifte och att Sylvi Listhaug skulle bli statsminister. FrP hade fokus på effekterna av slöseri, på invandring och kriminalitet om det skulle utebli. Å andra sidan måste Høyre släppa beröringsångesten inför kontroversiella frågor där framtiden redan tränger sig på. Typ EU-medlemskap, den höga sjukfrånvaron (full lön från första sjukskrivningsdagen) och innovationskraft (plats 20 i Global Innovation Index 2025). Med mera.

Trots den svidande valförlusten kan Høyre se framåt med förväntan. Genom att både vara pragmatiskt och samtidigt våga utmana kan Høyre bli ett intressant alternativ. Norska väljare är dessutom notoriskt lättflyktiga.

För det från de döda återuppståndna Arbeiderpartiet, är det snarare bävan som gäller. Visserligen behåller Jonas Gahr Støre regeringsmakten i ensamt ståt, men bara med stöd från fyra små stödpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent) i en informell rödgrön ”tuttifrutti-koalition”. Enigheten är inte påtaglig, varken inbördes eller med Arbeiderpartiet, som dessutom säger sig vilja söka blocköverskridande stöd i enskilda frågor.

Valslogan ”Trygg økonomi” kan snabbt bli en backlash. I vilket fall är det ett Sisyfosarbete som väntar. Det lär alltså bli mycket hej och hå framöver när regeringsskutan ska seglas (närmast gäller det för utgiftskoalitionen att tråckla ihop en budget).

Mer kan det bli i Arbeiderpartiet när tiden närmar sig för 65-årige Støre att lämna över. Internt bråk ingår i partiets signum. Och kanhända blir Fremskrittspartiet bestraffat för att ha omöjliggjort ett regeringsskifte, och i stället valt ytterligare fyra år av allt raspigare slagordsrepriser.

Det gäller för Høyre att gripa möjligheten att bli en rakare höger.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2025.

Read More

Borgerligt haveri gav vänstern segern

By: admin
12-09-2025
Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Jonas Gahr Støre, Stortinget

Jonas Gahr Støre var glad och rörd när han höll sitt segertal efter det norska stortingsvalet. Han konstaterade att det är roligt att bli vald, men ännu roligare att bli omvald. För ett halvår sedan tydde det mesta på motsatsen. Men opinionen vände. Han avvärjde ett internt uppror, blev av med Senterpartiet i regeringen och hämtade i stället in ”hjälten” Jens Stoltenberg som finansminister.

Till slut förverkligades dessutom mantrat om att det är ”vanlig folks tur” i form av ökade reallöner, fortsatt låg arbetslöshet och en tillväxt som vänt uppåt. Han har också tagit hem en räntesänkning och detroniserat den laddade elprisfrågan genom att lansera ”Norgespris” på ström.

I den valvinnande strategin ingick att göra högerpopulisten Sylvi Listhaug och Fremskrittspartiet – inte Erna Solberg och Høyre – till huvudmotståndare. Med framgång har Arbeiderpartiet dessutom gjort valfrågan om förmögenhetsskatten till en fördelnings- i stället för en tillväxtfråga. Man har haft god hjälp av både anonyma kampanjer för avskaffande och missvisande exempel i debatten.

AP är största parti (28,2 procent och 53 mandat) och kan glädja sig över att fortsätta som enpartiregering. Men nu börjar helvetet. Støres fyra små partnerpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent vardera) består av ett moderatvänster och ett yttervänsterparti, ett miljöparti och Senterpartiet. Tillsammans har ”tutti frutti-koalitionen” 87 av stortingets 169 mandat.

Valrörelsen har handlat mycket om slöseri, men valet lär resultera i en utgiftskoalition. Alla kommer att vilja ha något i utbyte för att stå på Støres sida. Visserligen är det troligt att statsministern kommer att försöka skapa breda lösningar i stortinget men det är bara en del av politiken. När det gäller att få igenom budgeten – där lite vad som helst kan ingå – krävs dessutom uppslutning av alla fyra stödpartierna.

Räkna också med politiskt bråk om utvinningen av olja och gas, om miljöpolitik, liksom om EU och Oljefonden (läs investeringar kopplade till Israel).

***

Borgerligt självskadebeteende bidrog till utgången av valet. Erna Solberg borde ha varit självklar som samlande borgerlig statsministerkandidat. FrP delade inte den meningen med det liberala partiet Venstre och Kristelig Folkeparti. I stället drev man linjen att största parti på den borgerliga sidan skulle ha posten. Samtidigt vägrade Listhaug att deklarera sig själv som kandidat. 

Att den borgerliga kvartetten inte klarade av att lösa ut statsministerfrågan verkade demobiliserande för høyreväljare och ledde även till sidbyten – inte minst i V som nu inte fick de tilläggsmandat som annars kanske hade kunnat ändra utgången i valet.

Samtidigt mobiliserade spöket Listhaug motståndarlägret. Frågans sprängkraft illustreras av att Miljøpartiet de Grøne gav upp sin traditionellt regeringsoavhängiga linje för att i stället gå fram som garant för att Støre skulle kunna fortsätta som statsminister. Det funkade. 

MDG tog sig över spärrgränsen på fyra procent. Därmed fick partiet utjämningsmandat som bidrog till valets utgång. 

Det finns skäl att undra om det egentligen i FrP:s strategi existerat ett borgerligt regeringsalternativ. Listhaug har i flera år basunerat ut att FrP är det enda parti som verkligen är ett alternativ i politiken. Hon har ständigt upprepat kritiken mot invandring, slöseri, brott och vanligt folks lidande.

Det är symptomatiskt att det inför valet inte skedde några överläggningar på borgerlig sida om vad som skulle ske om man tog hem segern. I valets slutspurt försökte Solberg att lansera ett program med punkter som de fyra var eniga om. Men det handlade bara om en allmän inriktning, inte konkret politik. Det övertygade inte.

FrP gjorde ett formidabelt val och gick fram till 23,9 procent och 48 mandat. Frågan är dock hur kul det blir framöver när framgången med regeringen Støre vid rodret inte kan omsättas till politiskt inflytande. 

Kan hända har Listhaug hela tiden haft kommunvalet 2027 och så stortingsvalet 2029 i det verkliga siktet. Bli störst och bilda regering enbart med H. Risken är förstås att väljarna tröttnar på bristen på politiskt genomslag och inte nöjer sig med samma gamla visa. 

ör Høyre väntar rannsakningens tid efter ett katastrofalt resultat på 14,6 procent och 24 mandat. Erna Solberg borde förstås ha lämnat på topp efter kommunvalet 2023. I stället började nedförsbacken för det tidigare 30-procentspartiet. Ett problem var Sindreskandalen med Solbergs aktiehandlande man och påföljande ofrivilligt jäv för statsministern. Ett annat var att hennes resonerande stil inte gick hem som tidigare och att hon ofta blev tillbaka- snarare än framåtblickande. 

Det är dessutom väldigt oklart vad som är Høyres uppdrag, mer än att vara ett pragmatiskt lagomparti.

Att det saknats ”edge” i valrörelsen illustreras av det övergripande budskapet från Høyre var ”Inga slagord”. Det kan jämföras med tydligheten hos FrP, och för den delen även Kristelig Folkeparti som tog sig över spärrgränsen med ett budskap om mer Jesus, mindre ”Pride”, lägre förmögenhetsskatt och stöd till Israel.

I stället för att surfa på den europeiska högervåg som också slagit in över Norge blev Høyre översköljd av den. 

***

Som alla valrörelser har den norska varit en strid om verklighetsbilden. En berättelse har handlat om hur illa staten fungerar, hur dåligt industrin levererar, de hjärtskärande ekonomiska klyftorna etc, etc. Det är dock långt ifrån kris.

Norge är rikt och på det hela taget väl fungerande. Välfärdsstaten är stor och arbetslösheten låg. Produktiviteten är hög men tillväxttakten är svagare än jämförbara länder. Det finns dock en uppsjö faktorer som gör framtiden mer oviss och då inte minst näringslivets innovationsförmåga. Det gäller sådant som tillgång till riskkapital och en svag satsning på FOU. För att stärka det privata näringslivet – och samtidigt göra Norge mer liberalt – krävs att man gör något åt det samlade trycket från förmögenhetsskatten, exitskatten, företagsskatten och kapitalinkomskatten.

Valrörelsen har dessutom utspelat sig med en orolig omvärld som bakgrund. Trion Jonas Gahr Støre, finansminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Espen Barth Eide har framställt sig som det trygga alternativet. Det har funkat. 

Det märkliga är dock att det nya läget inte har spillt över i en valrörelsediskussion om vad det betyder för Norge och hur det borde påverka politiken.

Inte minst gäller det förstås EU:s roll i den europeiska ekonomiska och säkerhetsstrukturen i en tid när Trumps USA inte längre kan ses som en allierad. Även om frågan om norskt medlemskap inte finns på den politiska agendan, kan man tycka att Norge och EU borde ha lyfts.

Borde inte någon göra upp med propagandan om att det är byråkraterna som bestämmer i EU? Eller för den delen myten om ”selvråderetten”, vars verklighet handlar om att merparten av lagstiftningen tas över från EU. Och förstås frågan om hur Norge ska hantera den växande irritationen i EU över att det norska bidraget i så hög grad handlar om ”cherry picking”.

Att norska politiker hämtar nästan 25 procent av statsbudgeten från Oljefonden lägger både en hämsko på reformtrycket, och har skapat en mental förväntan om att det alltid finns pengar att hämta för att lösa allehanda problem. 

Norge förblir ”annerledeslandet” och ”seg selv nok”.

Artikel i Smedjan 10 september 2025.

Read More

Ovisst inför det norska valet

By: admin
01-09-2025
Erna Solberg, Jonas Gahr Støre, Norge, Stortinget

Den 8 september är det val till det norska Stortinget. Till floran av partier har i år sällat sig Fred og Rettferdighet. Det är putinisternas parti med en norsk riking bosatt i Ryssland som officiell huvudfinansiär. Politiken har dessutom prytts med en palestinasjal för att på så sätt få ut huvudbudskapet till en vidare krets. Ett annat grepp är att ställa biståndet till Ukraina mot välfärden i Norge.

Väljarsuccén lär utebli, men lanseringen har givit goda möjligheter att föra ut Kremls budskap i offentligheten.

Till det nya politiska landskapet hör att sociala medier tar allt större plats. Det gäller aktörer som influencerkollektivet Gutta på Youtube och Virale videor om Juge-Jonas på FB i regi av den anonyme Occultus Spiritus. Slöserikritik, anti-woke och greenlash – motstånd mot klimatåtgärder – är poppis.

Arbeiderpartiets kamrater i fackförbundet LO kampanjar i mer traditionell stil med lögner om Høyres politik. Fremskrittspartiet (FrP) basunerar ut hur mycket utgifterna ökat för en väl vald vanlig familj under regeringen Støre. Det sägs dock inget om intäkterna. Den stora bilden är att det hela gått plus minus noll.

I en färsk mätning går FrP rejält tillbaka, till 18,3 procent, men är ändå störst på den borgerliga sidan. Partiledaren Sylvi Listhaug, iförd ny power look, har lyft partiet genom ett effektivt upprepande av polariserande oneliners. Inte minst viktigt för framgången är att man tagit väljare från populisterna i Senterpartiet (SP). Alltså flyttat väljare över ”blockgränsen” och därmed möjliggjort ett regeringsskifte.

Samtidigt – och det går att förstå – skräms borgerliga väljare av en framtid med Listhaug som statsminister. Det är föga klargörande att hon å ena sidan säger att största parti ska bilda regering, å andra sidan duckar frågan om hon är statsministerkandidat. Høyres ledare Erna Solberg är den samlande kandidaten. Kring den saken har blossat upp ett ordkrig som underminerar tilltron till det borgerliga regeringsalternativet.

Filmen ”Ingen kommentar” hade nyligen premiär. Det är en satirisk återblick på skandalen med Erna Solbergs aktiehandlande make som gjorde henne ofrivilligt jävig i ett antal regeringsbeslut. Filmen påminner om att först dagarna efter kommunvalet 2023 kom den verkliga omfattningen fram. Då var dock valet redan vunnet.

Solbergs stjärna har falnat. Varken en helt godkänd leverans i partiledardebatterna eller Tik Tok-vänliga stunts, verkar hjälpa. Hon når inte fram som tidigare med sin resonerande stil. Den tidigare dominanten på borgerlig sida går mot ett brakande valnederlag. Inte i någon fråga har partiet sakägarskap. Visserligen blåser det lite medvind men opinionsstödet ligger på 16,8 procent för det tidigare 30-procentspartiet.

I valspurten handlar allt om att mobilisera tveksamma sympatisörer, och vända den väljarström i partiet som har gått till Listhaug.

Dokumentären ”Facing war” handlar om Jens Stoltenbergs sista två år som Natos generalsekreterare. Filmen hade premiär några månader efter det att SP lämnat regeringssamarbetet med Arbeiderpartiet, och Stoltenberg hade trätt i tjänst som finansminister. Jens-faktorn har bidragit till att AP har gått från uträknat till största parti. Jonas Gahr Støre avvärjde ett internt uppror och dessutom kunde partiet vara mer sig självt efter SP:s avhopp.

Lägg därtill omvärldsfaktorn. Støre utlovar trygghet for fremtiden. Men trots ett väljarstöd på 28 procent och att han är den mest efterfrågade statsministerkandidaten, kan inte Støre själv känna sig helt trygg när det gäller framtiden.

Visst lutar det mot en fortsatt enpartiregering, men att döma av opinionsläget kan småpartiernas öde bli avgörande. Det vill säga om de hamnar över fyraprocentspärren som ger utjämningsmandat, eller inte. Støre behöver Miljøpartiet de Grøne för att tillsammans med Rødt, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet bilda en politiskt spretande majoritet. En borgerlig regering kräver att både Venstre och Kristelig Folkparti lyckas – och att bråket om vem som ska bli statsminster löses ut.

Det lär bli mycket nagelbitande på valkvällen.

Ledare i Svenska Dagbladet 31 augusti 2025.

Read More

Relationen med en vindflöjel

By: admin
25-08-2025
Donald Trump, EU, Nato, Vladimir Putin

Amatörernas julafton är ett sätt att sammanfatta modus vivendi under administrationen Trump II – med presidenten själv som den största tomten. Det politiska hantverket är därefter, men ingen behöver tveka om att färdriktningen är America First. Och förstås Trump First med dess kombo av maktlystnad och girighet.

Argument inlindade i smicker går hem. Världens mäktigaste man lider av samma problem som drottningen i sagan om Snövit. Hon som stod framför en magisk spegel som alltid slog fast att drottningen var vackrast i landet. Världen räds de politiska konsekvenserna av att som spegeln en dag svara att det är Snövit som är vackrast. Därav variationerna på temat storhet när Europa möter Trump.

Ryssland fjäskar också, men förlöjligar eller ”trollar” honom samtidigt. Och det går uppenbarligen an. Trump verkar uppriktigt glad över att den ryske diktatorn och krigsförbrytaren ger uttryck för att gilla honom. Så den utrullade röda mattan i Anchorage var lika naturlig som att Putin mottogs med applåd. Kanske Putin är ett slags förebild. I alla fall sett i perspektiv av den pågående processen i USA av ”statsövertagande”, ”kommandokapitalism” och ”oligarkifiering”.

Samtidigt är presidenten som en lynnig vindflöjel. Ena dagen tycker han si men efter nästa möte i stället så. Detaljer betyder intet. Ett fredsavtal som det tar år att förhandla fram mellan Ryssland och Ukraina ser bättre ut i den självutnämnda fredsfurstens ögon, än en permanent vapenvila som kan träda i kraft omedelbart.

Så Putin kan lugnt fortsätta kriget och glömma hotet om verkligt hårda sanktioner. Eller så ändrar Trump sig igen.

Och avtal är inte till för att hållas utan för att brytas.

Att politiken kan kastas om från en dag till en annan gör det ännu svårare för Europa att förhålla sig till hur den ska bemötas. Detsamma gäller aversionen mot konkretion och detaljer. Det lät som något tänkbart positivt när Trump öppnade för säkerhetsgarantier till Ukraina, men var förstås bara luft. Det hastigt påkomna talet om att leverera vapen för angrepp inne i Ryssland röner sannolikt samma öde.

Den transatlantiska länken var grundad i en värdegemenskap byggd kring grundstenar som demokrati och rättsstat i enskilda länder, försvarsalliansen Nato och ett internationellt system med institutioner som världshandelsorganisationen WTO. Den gemenskapen finns inte längre. Ingen behöver heller tvivla på att Trump-administrationen inte gillar Europa. Länken är bruten.

Samtidigt måste Europa av både säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl förhålla sig till världens mäktigaste land. Det innebär att odla relationer baserade på sammanfallande intressen. Så vad kan göras?

I rapporten ”Rebalancing transatlantic relations – a roadmap for 2030” från tankesmedjan German Marshall Fund är en utgångspunkt att lägga det som har varit åt sidan och starta på nytt i en tid där den globala maktbalansen ändras. Man påminner om att EU och USA tillsammans bildar världens största handels- och investeringsområde, har ett långtgående säkerhetspolitiskt samarbete och ett strategiskt intresse av att möta utmaningen från Kina.

Om partnerskapet också fortsättningsvis ska vara en bärande bjälke i världen, måste de politiska motsättningarna överbryggas. USA och Europa behöver tillsammans gå i bräschen i fråga om teknologisk innovation och regulatoriskt nytänkande. Men är det möjligt? Det är inget fel på strävan, men är inte alla de goda idéerna – bortsett från ett större europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten – allra mest en akademisk övning?

Det är klokt att höja blicken, men risken är att man då inte ser vad som pågår på marken.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 augusti 2025.

Read More

Kriget har kommit till ett yrvaket Norge

By: admin
15-07-2025
Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Nationell säkerhetsstrategi, Norge, Säkerhetspolitik

På Frigøringsdagen den 8 maj i Fanehallen på Akershus festning lanserade statsminister Jonas Gahr Støre Norges första nationella säkerhetsstrategi. Han yttrade också för första gången att Norge skulle kunna hamna i krig. Liksom tidigare formas dock Rysslandspolitiken kring ”avskrekking og beroligelse”. Kort sagt, begreppsmässig kontinuitet och innehållsmässig förändring.

Strategin är betydligt kortare (16 sidor) än den svenska motsvarigheten. De fluffiga målformuleringarna är inte saknade. Däremot hade det varit befogat med mer om den inre säkerheten och hur den hänger samman med den yttre. Som man gör i den svenska.

Strategin slår fast att Norges säkerhetsintressen är:

  • Et fritt og selvstendig Norge.
  • Et sterkt demokrati.
  • En åpen og omstillingsdyktig økonomi.
  • Et trygt og tillitsfullt samfunn.
  • Et alliert fellesskap og samhold i Europa.
  • En verden som søker løsninger basert på folkeretten.

Av det följer tre fokusområden: snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet.

Till styrkorna hör konstaterandet att Rysslands krig mot Ukraina är ett hot mot fred och säkerhet i hela Europa.

Förslaget om en nationell säkerhetsstrategi lades först fram i Forsvarskommisjonens rapport Forsvar for fred og frihet, som också utgjorde ett viktigt underlag för den nu gällande Langtidsplan for 2025–2036. Det kan dock noteras att strategin inte tillkom på regeringens initiativ utan är en beställning från Stortinget. Framöver ska strategin förnyas vartannat år för att vara up to date.

I samband med presentationen av den nationella säkerhetsstrategin hade ett naturligt inslag varit att inrätta en nationell säkerhetsrådgivare, som skulle kunna ha en övergripande strategisk syn på ett läge i förändring.

Det hade varit att följa Forsvarskommisjonens rekommendation om att uppvärdera Regjeringens sikkerhetsutvalg (“det nationella säkerhetsrådet”) och ge Statsministerns kontor (“statsrådsberedningen”) uppgiften att och resurser för att se till att säkerhetsstrategin tränger ned och genomförs i förvaltningen.

Också på Stortingets initiativ (vedtak 749) ska regeringen varje år avrapportera hur arbetet med genomförandet av LTP 2025 framskrider. Regeringen har levererat i en skrivelse till Stortinget  med huvudbudskapet att det i stort går enligt plan. Stortingets granskning är dock framskjuten till i höst.

Tanken är god men frågan om hur väl den kan fungera. Stortinget har inte något eget organ som kan stå för en bred kvalificerad granskning.

Hanteringen av etableringen av specialstyrkor i Ramsund (SOTG) är ett exempel på problemet med egenutvärdering. Redan 2023 slogs Forsvaret larm om brist på pengar – och på den vägen har det varit. Under tiden har regeringen felinformerat Stortinget om att allt löper på som det ska. Media slog larm och sedan gick vidare till Stortingets kontroll- og konstitusjonskomité (Konstitutionsutskottet).

Nu är förhoppningen att styrkan i alla fall ska vara på plats 2028.

Exemplet Ramsund understryker den kritik mot LTP 2025 som förre forsvarssjefen Sverre Diesen har riktat mot obalansen mellan satsningen på ny materiel respektive drift. Att 50 procent går till materielinvesteringar indikerar en kommande brist vad gäller driftkostnader för träning och övningar. Alltså det som är avgörande för utnyttjandet av materielen. Diesen menar att balanspunkt bör vara 30–70 och efterlyser att det görs en prioritering av den materiel som bör införskaffas.

Det saknas inte heller övergripande kritik. I en analys från Forsvarets forskningsinstitutt har man pekat på hög risk för underfinansiering, otillräcklig förmåga att genomföra materielinvesteringar, brist på kvalificerad personal samt ett större klimatavtryck. Prioriteringar efterlyses.

Till ekvationen LTP 2025 hör dessutom att sektorreformen F24 ska leda till snabbare beslutsprocesser och ge incitament för de respektive försvarsgrenarna att ekonomisera med resurserna.

Lösa boliner, silos och situationsförståelse

När det gäller civilt försvar står frågan om krig överst på agendan i Sverige. I Norge är fokus snarare på kris. Också på detta område finns styrningsproblem. Sedan länge har planer för att stödja militären gjorts upp centralt men dessa har sedan inte följts upp i regioner och kommuner.

I en granskning gjort av den norska Riksrevisjonen utpekas Forsvarets bristande kommunikation av vilka behoven är ett huvudproblem. Det övas inte i tillräcklig grad och det ligger kanske i sakens natur om det är oklart vad som ska övas. Ett tillkommande problem är kommunstrukturen med ett stort antal småkommuner. Utsira är den minst med 215 invånare (1 jan 2024).

Den förklaring som anförts till varför planer har blivit liggande i byrålådan är att man inte trott att det skulle behöva tas i bruk.

Här behövs det ett omtag i fråga om civilt försvar– och kanske kan det komma i kölvattnet på den nationella säkerhetsstrategin.

Bristen på stridvästar är ett annat exempel på en kvarhängande situationsförståelse och bristande styrning. Nya stridsvästar skulle egentligen ha delats ut 2023 men är nu på gång. Problemet är att beställningen avser en personalstyrka på 40 000 medan den totala styrkestrukturen uppgår till 70 000 (och ska dessutom växa).

En förklaring är att beställningen (i enlighet med Forsvarsdepartementets önskan) gjordes när det rådde en annan beredskapsnivå än nu.

Ett norskt företag som 2005–2020 levererade datatjänster till ett av Forsvarets kommunikationssystem skedde delvis med personal i S:t Petersburg. Företagets tjänster har även tagits i bruk för Equinors övervakningssystem – över och under vattenytan – av ca 70 rigginstallationer.

Kanske visar exemplen på hur den goda Rysslandsbilden hängde kvar efter 2014. Samtidigt är det 2025 oklart om avslöjandena leder till åtgärder eller inte.

Direktoratet for eksportkontroll og sanksjoner (DEKSA) fick i januari 2025 information från Finanstilsynet om att ett norskt företag utställde falska försäkringsdokument, som möjliggjorde för den ryska skuggflottan att undgå kontroll i Östersjön.

Det dröjde två månader innan norska UD och PST informerades. Myndigheten som har ett särskilt ansvar för dialog med andra stater i fråga om sanktioner mot Ryssland, struntade dessutom i att informera utanför landets gränser. Man hade inte plikt att göra det. Den finlänska myndighetet fick information genom media som avslöjat saken.

Vad gäller sanktionerna så kan det också konstateras att Norge har en tendens att dröja med implementeringen. Till bilden hör att man valt en annan policy än EU i fråga om möjligheten för ryska fiskebåtar att angöra (några få) norska hamnar. Man tillåter även vittvätt av rysk fisk för vidareexport till EU.

Skrivningarna om Kina i den nationella säkerhetsstrategin är tydligare än vad som hade kunnat befaras. Återstår att se om kinesiska drönare får fortsätta att övervaka stamnätet för el alltmedan kinesiskt byggda bussar trafikerar E-tjänstens huvudkvarter.

Den nationella säkerhetsstrategin kan bidra till en mer samstämd situationsförståelse och mindre silotänkande. Det är till exempel svårt att förstå hur norska UD våren 2025 – och samtidigt som strategin var under utarbetande – låta den norske arktisambassadören i våras delta (via videolänk) på en Putinkongress i Murmansk (Arctic forum).

Fregatterna blir ett vägval

En tvistefråga som har lösts ut är var Nato:s nya luftoperationskommando skall ligga i Norge. Valet föll på Bodø där också Forsvarets operative hovedkvarter är beläget. Ett motiv för det valet är önskan om en större Nato-närvaro i Nordnorge. Kritiker hävdar att det också var regionalpolitik. En fördel med Rygges närhet till Oslo-området hade varit möjligheten att lättare rekrytera norsk- och Nato-personal.

En fråga som ska avgöras i höst är val av fem nya fregatter till marinen. De är en del i den storsatsning på marinen som görs, och som inkluderar sex ubåtar från Tyskland och 28 övriga fartyg som byggs i Norge. Striden om fregatterna står mellan Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Valet handlar förstås om behov, prestanda, tid för leverans, pris och industrisamarbete, men också om politik.  Införskaffandet av amerikanska F35 gick på autopilot, men är det fortfarande en självklarhet att välja USA.

I säkerhetsstrategin beskrivs USA som Norges främste allierad och Norge ”ska bidra till att bevara USA:s engagemang för vår säkerhet”. Samtidigt säger man med ett nytt tonfall att det ”råder osäkerhet om den transatlantiska relationen”. Å andra sidan lyfter man fram viljan av ett närmare samarbete med EU på en rad områden. Det gäller också försvar och säkerhet. Sedan 2024 har Norge ett strategiskt samarbetsavtal på området med EU. Det har också öppnat upp för norsk medverkan i EU:s pågående upprustning av försvarsindustrin.

Fregatterna blir ett vägval. Det eviga norska mantrat när det gäller EU är viljan att samarbeta med Europa. Faller valet på en annan leverantör än USA blir det en signal om att Norge verkligen vill vara en del av Europa.

Kort sagt, det är mycket för de två politiskt huvudansvariga i försvarsdepartementet.Tore Sandvik är sedan början av 2025 Norges försvarsminister i Støres enpartiminoritetsregering. I sitt långa tidigare värv har Sandvik allra mest erfarenhet av att under två decennier ha jobbat som regionpolitiker.

Ansvaret för det praktiska genomförandet av LTP 2025 ligger hos statssekreterare Marte Gerhardsen. Hon har en bred erfarenhet men inte från försvarssektorn. Närmast kom hon från en anställning som chef för skolorna i Oslo.

Artikel på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 15 juli 2025.

Read More

Trumps presidentskap är en amerikansk tragedi i realtid

By: admin
26-06-2025
Donald Trump, Rättsstat, State Capture, USA

Både individer och samhällen vill hålla sociopater borta. Isolering eller förvisning fungerar då som skyddsmekanismer, skriver Harvardprofessorn Stephen Greenblatt i boken ”Tyrant: Shakespeare on power” (Vintage 2019). Därför är despoti inte normen i sociala organisationer.

Ändå kan det hända.

Och händer gör det förstås i Shakespeares tragedier med Richard III som ett av de främsta exemplen; pjäser som Greenblatt beskriver som samhällskritik förklädd i historisk dräkt. Bakom den litteraturhistoriska diskursen ägnar sig Greenblatt själv åt detsamma.

Tyrant har en omisskännlig undertext hämtad från Donald Trumps första presidentperiod. Boken är lärd, smart och i kraft av igenkännandet lätt obehaglig.

Greenblatt frågar sig hur var det möjligt för en person som Gloucester, den blivande Richard III, att förmå ett land att både överge egna ideal och gå emot egna intressen. Han var en instabil bedragare och notorisk lögnare. Och samvetslös: ”Varje man som vill leva gott må försöka lita till sig själv och leva utan samvete.”

Trots att ingen egentligen behövde tveka om hans olämplighet, vacklade ändå de institutioner som skulle ha gjort det omöjligt för Gloucester att bestiga tronen.

En faktor var oförsonlig partipolitik, en annan ett populistiskt utnyttjande av vanligt folk. En tredje rör människorna runt Richard; deras intressen och psykologi i mötet med den blivande kungens ondska. I rollbesättningen återfinns de som väljer att normalisera det onormala, drivs av egenintresse, är alltför rädda eller saknar förmåga att reagera. Eller rätt och slätt vägrar inse vem han faktiskt är.

En variation på temat är att Gloucesters agerande ansågs vara så otänkbart att man inte ens märker när det otänkbara ändå händer. Andra har visserligen insett vem han är men tror att det nog löser sig; att löften kommer att hållas och institutioner hållas i hävd.

Till bilden hör att människorna som omger tronpretendenten agerar på basis av osäker kunskap, yttre press eller bara känslomässigt. Samtidigt sprids konspirationsteorier i syfte att tysta skeptiker och skapa förvirring i syfte att minska risken för protester som annars skulle ha kunnat uppstå. Och allt går väldigt snabbt.

Väl på tronen omger tyrannen sig med folk av samma skrot och korn i en miljö präglad av smicker, skamlöshet och en otålig vilja att snabbt få bestämma. Impulsen betyder allt. Fakta betyder intet. Det räcker för tyrannen att slå fast vad som är sant och inte sant.

Och så blir det som det blir.

I Shakespeares persongalleri spelas huvudrollerna av personer som gör karriär genom att spela både på oro och det lägsta hos människor. Tyranniet underlättas sedan om det utövas i skenet av en föreställning om att systemet egentligen är detsamma som tidigare. Samtidigt blir det kaos i brist på administrativ förmåga eller en fruktbar framtidsvision.

Greenblatt gör observationen att Richard III fascinerar och charmar åskådarna trots fulheten, aggressiviteten, den giftiga humorn och den självpåtagna rätten att vräka ur sig vad som helst om vem som helst. Också här leds tanken till Vita huset. Trump talar visserligen osammanhängande och kryddar friskt med medvetna eller omedvetna lögner, men som det tycks likväl från hjärtat. Trumps ”kontrollerade anarki” kan ge ett intryck av autenticitet. Andra politiker levererar polerade talepunkter.

Maktanalysen av tragedierna har inte blivit mindre relevant sedan Trumps återkomst till Vita huset och till skillnad från förra gången med ett gäng pådrivare. Statsövertagande är målet. Alltså en politik som innebär att via statsapparaten prioritera privata intressen på bekostnad av statens. Presidentämbetet har gjorts till en pengamaskin för familjen Trump.

Politiken är transformativ. USA ska bli ett annat, ett auktoritärt politiskt system med kung Donald i huvudrollen. Konstitutionens grundläggande maktdelningsprincip är ett hinder i maktutövningen. Institutioner som domstolarna, kongressen och centralbanken ska tämjas till lydnad. Så också universitet och kulturinstitutioner.

Kritiker ska tystas.

Det aggressiva genomförandet av deportationspolitiken som visats i scener från Los Angeles ska fördjupa bilden av hotfulla inre fiender. Allt understruket genom beslutet att utöver utlänningspatrullerna (ICE) i mask även sätta in nationalgardet och militär personal. Trump vill frammana en känsla av att USA står på randen till kaos.

Det är politiken som en teaterscen, vilket också illustrerades den gångna helgen, då Trump firade sin födelsedag och arméns 250 år genom att presidera över en militärparad i Washington. Det var både en manifestation av den ständigt närvarande narcissismen och en demonstration av vem som är befälhavare.

Allt toppat med ett stokastiskt beslutsfattande med nya besked i stort och smått från dag till annan.

I civiliserade stater, skriver Greenblatt, förväntas de politiska ledarna uppvisa ett minimum av självkontroll samtidigt som de förhoppningsvis har egenskaper som anständighet, respekt för andra och för de institutioner som bär upp staten.

Tyrant är en påminnelse om en amerikansk tragedi som utspelas i realtid; en påminnelse om att se Trump för den han är. Viljan till makt sträcker sig dessutom till ett Europa och ett EU som, trots alla skavanker, bärs upp av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet. En civilisation som utgör motsatsen till Trumpregimens värdegrund.

Så ser de nya villkoren ut för det transatlantiska samarbetet.

Krönika i Altinget 25 juni 2025.

Read More

Twitter

Senaste inlägg

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.