Vem vill bli kommissionär?

Den viktigaste frågan i den svenska EU-valrörelsen handlade om ett mandat. Skulle Liberalerna få behålla sin enda plats i Europaparlamentet eller inte?

Liberalerna får behålla sitt mandat. Därmed undviks risken för att det minst Tidö-entusiastiska partiet annars skulle utlösa en regeringskris. Som läget är behöver Sverige att regeringen Kristersson kan fullfölja arbetet med att stärka den inre och yttre säkerheten.

Här ingår vår tids definierande fråga: den om Ukrainas seger i kriget mot Ryssland.

Hur regeringsduglig är Le Pen? 

I Frankrike gick president Macron på en riktig käftsmäll. Nu väntar nyval den 30 juni. Att döma av resultatet i EU-valet kan det innebära att Macron kommer att ingå samboskap (cohabitation) med en premiärminister från Marine Le Pens ytterhögerparti Nationell samling. Kanske han hoppas att proteströstande fransmän i EU-valet ska ta sitt förnuft tillfånga? Kanske är den bakomliggande tanken hoppet att Le Pen ska avslöjas som regeringsoduglig inför presidentvalet om två år.

Presidenten har det främsta ansvaret för utrikes- och försvarspolitiken (och är tillika ÖB). Likväl bådar det ändå inte gott om Macron får en Putinvänlig premiärminister vid sin sida.

I Tyskland – EU:s andra tungviktare – tog Kristdemokraterna hem segern medan regeringskoalitionen gjorde ett katastrofval. Inte något av partierna i trion Socialdemokrater, Fridemokrater och De gröna blev större en högerextrema Alternative für Deutschland. Till den dystra bilden hör att ett relativt nybildat och likaledes putinistiskt parti till vänster på allvar gjorde entré på den tyska politiska scenen.

Vilket avtryck kommer framgångarna för ”fredsrörelsen” – som också finns inom socialdemokratin – att göra i fråga om det militära stödet till Ukraina? Kanslern Olaf Scholz omtalade Zeitenwende har hittills inte blivit vad den tycktes utlova och nästa år är det parlamentsval.

 En sidekick i utrikes- och säkerhetsfrågor 

Val till Europaparlamentet var tänkt att bota det demokratiska underskottet i EU och skapa ett nytt demos. Nu är resultatet ett överskott av röster för polariserande partier som har problem med de demokratiska referenserna på sitt politiska CV. Resultatet är illa nog, men det blev inte den tsunami som befarats (de nordiska EU-medlemmarna gick till och med mot trenden): ”centrum höll” med liberalkonservativa European Peoples Party återigen som största partigrupp.

Enigheten bland högerpopulisterna är inte heller påfallande med påföljande mindre inflytande i parlamentet. Det är osannolikt att partierna skulle kunna bilda en enda grupp. Valvinden kommer snarare att märkas genom att indirekt påverka ”centrum” i EU-parlamentet och i huvudstäderna. Därför är det klokt att gardera för mer stök kring viktiga områden som klimat, handel, migration och utvidgning (Ukraina!). 

Europaparlamentet är allra mest en sidekick i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är Europeiska rådet som har rådigheten och medlemsländerna vetorätt. Till orosbilden vad gäller solidariteten med ett kämpande Ukraina hör risken för att Putinvänner i Ungern, Slovakien, Nederländerna och nästa år sannolikt även Österrike, kommer att göra sitt bästa för att försinka och förminska stödet.

Vem kan få saker uträttade? 

Som det politiska landskapet gestaltas är det viktigt att EU-kommissionen är välfungerande med en stark ordförande. Det är dock skrivet i stjärnorna om Ursula von der Leyen får förnyat förtroende av Europaparlamentet. Nu väntar en hektisk period av ”förhandlingar” för von der Leyen, som samtidigt efter inspel från medlemsländerna ska sätta samman ett arbetslag av kommissionärer som också ska godkännas av parlamentet.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i spekulationerna som svensk kommissionär men han är ordförande i Svenska fotbollsförbundet (I say no more). En annan är Moderaternas nuvarande partisekreterare Karin Enström som var ledande försvarspolitiker (och minister 2012–2014) under regeringarna Reinfeldt. Men det är knappast något att sätta på meritlistan. Andra namn som luftas är EU-ministern Jessika Roswall respektive migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Och så finns förstås Pål Jonson men han behövs i Sverige.

Moderaterna vill denna gång ha en moderat kommissionär. Annars skulle det ju kunna falla sig naturligt att skicka den superkompetenta liberalen Cecilia Malmström till Bryssel igen. Hon har redan två vändor i bagaget.

Hur som helst sökes en person med politisk tyngd, med ämneskompetens och med förmåga både att nätverka och sy ihop förhandlingar. Få saker uträttade. 

Krönika i Altinget.se 12 juni 2024.