Claes Arvidsson

Archive
krisberedskap

Stefan Löfvens besked att han lämnar som partiordförande och statsminister i samband med partikongressen i november, kom som en överraskning. Dagen efter hopade sig goda ord från politiska motståndare om vilken hyvens kille han är. Det är ett civiliserat sätt att påminna om att det bortom den politiska konflikten också finns en känsla av gemenskap.

Dagen efter – i betydelsen baksmälla – är tyvärr också ett slags sammanfattning av Löfvens ledarskap och det Sverige han lämnar efter sig. Han har hållit ihop partiet och under extraordinära förhållanden trixat ihop regeringsmakten under två mandatperioder.

Säkerhet har inte varit Löfvens paradgren

Men partiet och makten är inte allt utan som statsminister ska man även leda med ansvar för landet. Grunden för detta är att säkerställa den inre och den yttre säkerheten. Detta har dock inte – för att uttrycka det milt – varit Löfvens paradgren.

I regeringsförklaringen 2017 förkunnade Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige.” Han talade också om straffskärpningar – dock utan att nämna den egna regeringens saktfärdighet. Det är tack vare en ihärdig opposition i riksdagen som lagstiftningen även senare har verklighetsanpassats.

Den organiserade gängbrottsligheten har dock fått allt större plats i Sverige. I dagsläget klassificeras 60 stadsdelar av polisen som ”riskområden,” ”utsatta områden” och ”särskilt utsatta områden”. Omkring 600 000 människor bor i dessa områden. Och olusten sprider sig. Gängrelaterade mord och mordförsök har blivit vardag. Våldet är inte heller längre bara ett storstadsfenomen.

I en ny utredning föreslås ännu en rad straffskärpningar med sikte på att komma åt gängkriminaliteten. Utredningsförslaget tänks dock införas först om två år, eftersom det först då kommer att finnas tillräckligt med plats i fängelserna. Regeringen vill också se en bidragsfinansierad satsning i kommunerna på förebyggande arbete. Någon övergripande plan för hur arbetet ska se ut eller vilka mål som ska uppnås finns dock inte.

För att använda ett av statsministerns favorituttryck; det är inte acceptabelt. Samma sak gäller Löfvens hantering av den yttre säkerheten.

I Försvarsbeslutet 2015 fick Socialdemokraterna med sig alla partier utom liberalerna i Folkpartiet. Här lyckades man med att både leverera ett alltför svagt försvar och samtidigt ta underfinansieringen till en historisk nivå. Trots extra anslag gick som det gick.

Vägen fram till Försvarsbeslutet 2021–2025 var rena politikfarsen men till slut gick det i hamn. Den successiva höjningen av anslaget från 60 till 89 miljarder kronor kan beskrivas som historisk, men bara utifrån historiskt låga nivåer. Om regeringen hade fått sin vilja igenom hade utfallet blivit mycket sämre, men den politiska oppositionen tog striden.

Och den striden kommer att behöva tas igen. Också när det gäller Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, som alla har varnat för nedskärningar om inte snabba cash tillförs.

Så vem träder till som partiets hövding? Magdalena Andersson står högst på listan över kandidater. Blir hon också statsminister kommer säkerhet inte heller framledes vara regeringens prio 1. Som finansministern 2019, med en väl så talande retorisk fråga, uttryckte sig i samband med sitt nej till att betala Försvarsberedningens nota för försvarsbeslutet:

”Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Svaret lär nog bli fler ”familjeveckor”. 

Krönika publicerad i Altinget 27/8 2021.

Read More

Civilsamhället är något alldeles eget, en egen sfär som är skild från staten, marknaden och hushållen. Samtidigt ses det ofta som en hörnsten i den svenska demokratin. Folkrörelse-Sverige är en skola för alla (interndemokratin), som för några också blir ett ”folkligt” avstamp in i politiken. I det här perspektivet är civilsamhället en del av den demokratiska infrastrukturen.

Men faktiskt är civilsamhället också en del av demokratins försvarsverk.

Bortom denna av riksdagen proklamerade syn på civilsamhället finns förstås en mer komplicerad – om omdiskuterad – verklighet både normativt och innehållsligt. I myllret av organisationer är det mindre uppmärksammat att civilsamhället har en betydelse för den inre (polisiära) säkerheten. Missing People är en ideell organisation som runt om i Sverige bistår polis och anhöriga genom att publicera efterlysningar och genomföra sökinsatser efter försvunna personer. 60 000 personer har anmält sig som ”sökare”. Och det finns även andra frivilligorganisationer på den arenan.

Grannsamverkan för att hålla uppsikt är ett annat positivt exempel – medan medborgargarden för att ”ta saken i egna händer” är motsatsen.

Men organisationer i civilsamhället bidrar också till den yttre säkerheten. De ingår både i det militära och civila försvaret som tillsammans bildar det svenska totalförsvaret.

Försvarsberedningens två rapporter Motståndskraft respektive Värnkraft fångar väl vad det gäller – å ena sidan att göra samhället motståndskraftigt i mötet med kris eller krig, och å andra sidan att ha den militära styrka som krävs för att avskräcka från eller stå emot ett angrepp (tills dess att hjälp förhoppningsvis kommer från goda vänner i Nato).

Frivillighet täcker ett vitt spektrum. Det finns totalt 18 frivilliga försvarsorganisationer, varav nio har avtal med Hemvärnet.

Försvarsutbildarna med 27 000 medlemmar i 15 rikstäckande förbund utbildar för den militära insatsorganisationen och för myndigheter och länsstyrelser inom det civila försvaret, som behöver förstärkning i form av frivilliga i händelse av kris, höjd beredskap eller krig.

I  Försvarets fältartister ingår 700 medlemmar som ska vara beredda på att sjunga hårdrock, visa eller ståuppa. Orup har gjort det och likaså Magnus Betnér. Frivilliga motorcykelkåren utbildar mc-ordonnanser för Hemvärnet och står även till förfogande vid civila katastrofer.

Ett tredje exempel är Svenska Lottakåren som med sina cirka 5 000 medlemmar är landets största kvinnliga nätverk.

Civilförsvarsförbundet organiserar bland annat frivilliga resursgrupper i kommunerna, som är beredda att rycka ut vid kriser och olyckor och som gör Sverige mer motståndskraftigt.

För de ideella föreningarna i totalförsvaret är staten deras raison d’être. Ändå hör de hemma i civilsamhället. De är inte statliga och de utmärks av föreningsdemokrati.

Sett från den enskildes perspektiv är det även i försvarets frivilligorganisationer intresset, gemenskapen och viljan att göra en insats som är drivkraften för att bli medlem. De utgör en folkrörelse – och i en tid när många andra ideella organisationer kännetecknas av ”missing people”, så växer faktiskt de frivilliga försvarsorganisationerna.

Allra viktigast är förstås det ”styrkebidrag” som de kan ge totalförsvaret i kris, förhöjd beredskap och krig.

Krönika publicerad i Altinget 2/6 2021.

Read More

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

“Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och Säkerhet 20/7 2020.

Read More