En drömregering utan gemensamt mål

Jonas Gahr Støre har ibland framstått som en vilsen Hamletfigur och inför valet till Stortinget kunde han ställa sig samma ödesmättade fråga: Att vara eller inte vara. Rättare sagt vinna valet och bli statsminister eller vid förlust försvinna också som Arbeiderpartiets ledare. Støre vann och kommer att i nästa månad ta över som statsminister efter Erna Solberg

Men han är också en förlorare.

Høyre går tillbaka men 20,4 procent är inte ett historiskt dåligt resultat. Samma kan sägas om Fremskrittspartiet (11,7 procent). Trots en stark valspurt gör AP ett historiskt svagt val med 26,4 procent av rösterna. Stödet för Senterpartiet har fallit dramatiskt sedan toppnoteringarna i våras men det är fortfarande väldigt bra (13,6 procent). Sosialistisk Venstre gick också framåt (7,5 procent).

Tillsammans får de tre partierna 89 mandat och därmed har Støres drömregering de mandat som krävs för en majoritet i Stortinget.

Den väntade dramatiken kring fyraprocentsspärren blev allra mest nagelbitande för de närmast berörda. Kristelig Folkeparti föll igenom medan Venstre klarade sig med nöd och näppe. Miljøpartiet de grønne klarade inte spärren; det blev alltså inte ett klimatval i MDG:s smak. Mest svårt att förstå är att den andra förstlingen Rødt – med kommunismen bevarad i partiprogrammet – tog sig över gränsen.

Norge ligger i topp när det gäller jämställdhet och jämlikhet, liksom genomsnittslön och bidragsnivåer. Offentlig sektor är överstor. Staten storägare i näringslivet. Ändå blev föreställningen om de ökade sociala skillnaderna vänstersidans valvinnande tema.

Om Støres tilltänkta regering skulle ha varit beroende av ytterkantspartierna R eller MDG hade han fått starta regerandet med grus i maskineriet. Det blir knepigt nog ändå att tråckla samman en regeringsplattform med SV och SP. I utgångspunkten saknas en gemensam idé, ja SP vill egentligen inte kampera ihop med socialisterna i SV. SV ska å sin sida ha en medlemsomröstning om regeringspolitiken.

Även om Støre inte återfaller i rollen som Hamlet lär det bli en utgiftskoalition när välfärdslöftesfloran ska infrias. Steget till vänster innebär också mindre valfrihet i välfärden, en mer rigid arbetsmarknad och höjda skatter.

“Lykkeland” är den välfunna titeln på en dramaserie om hur det norska oljeäventyret startade. Lykke kan betyda både lycka och tur – och Norge hade sannerligen turen på sin sida för olje- och gasfyndigheterna gjorde landet stenrikt. Men med klimatkrisen har turen vänt snabbare än väntat. Nu är frågan hur äventyret ska avslutas på ett sätt som bäddar för att ekonomin mjuklandar genom etablering av ny industri. Norge tillhör dock inte världseliten i innovationskraft.

I klimatpolitiken drar SV och SP åt olika håll. AP är splittrat. Det som förenar är att det gröna skiftet tänks ske nästan smärtfritt; det ska varken märkas i plånboken till vanligt folk eller i arbetslöshetsstatistiken. Samtidigt ökar trycket på att skärpa upp klimatpolitiken för att nå målet att minska utsläppen med 50–55 procent till 2030.

Till raden av frågetecken hör att näringspolitiken ska bli mer aktiv. Ska regeringen välja vinnare (företag/teknologi) i jakten på nästa industriäventyr? Ska styrningsmodellen för de statligt ägda företagen ändras så att politikerna inte längre håller armlängds avstånd? Ska Oljefondens vinstmaximeringsmaxim kompletteras med politik? Ingen vet.

SV vill att Norge ska lämna Nato och säga upp EES-avtalet. SP säger också nej till EES. AP är för men är internt splittrat. Kommer Europapolitiken att bli ännu mindre aktiv? Kommer det att bli en utredning om för- och nackdelar med medlemskap/EES/handelsavtal? Och kommer Støre då att ha kontroll över processen?

Och så finns förstås frågan om de tre troliga koalitionskamraterna kan hålla sams. Grundlagen tillåter i alla fall inte nyval. Så Norge har de nästa fyra åren det Storting som väljarna valt.

Erna Solberg kan se tillbaka på att med skickligt politiskt hantverk i åtta år – i skilda konstellationer – ha hållit samman fyra mycket olika partier. Hon kan också konstatera att det politiska motståndet malde ned hennes reformagenda ”Bättre lösningar” för ett modernare Norge. Høyre behöver nu gå in i tankeboxen för att hitta ett nytt uppdrag – och kön med goda kandidater för att leda partiet fram emot Stortingsvalet 2025 är redan på plats. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14/9 2021.