Wallströms hybris
I en riksdagsdebatt i början av året slog Margot Wallström fast att: ”Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt.” I själva verket har utrikesministern fått det hett om öronen.
I Löfvens första regeringsdeklaration ville man sätta en agenda dels med ett uttalat nej till medlemskap i Nato, dels genom ett erkännande av Palestina som stat. Att Israel skulle reagera negativt på erkännandet kom inte som någon överraskning. På USA:s mer tillbakahållna kritik svarade Wallström aggressivt att ”USA bestämmer inte vår politik”.
Efter terroristdåden i Paris kopplade Wallström, på en fråga i SVT om risken för radikalisering, indirekt ihop dåden med Israel: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”
Det går inte an att göra IS till ett barn av Israel eller att, för den delen, förklara vågen av knivattacker i Israel så enkelspårigt som Wallström gör. Men det är väl så här hon tycker. Hon är förstående och anti-israelisk. Det bristfälliga diplomatiska handlaget gjorde sig sedan gällande efter ramaskrin från Israel: ”Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på (Expressen 17/11).”
Det är inte någon tillfällighet att alliansfrihet har blivit ett nyord, att Wallström inte kan finna ett enda argument för ett svenskt Nato-medlemskap eller att hon i hastigheten kan råka säga ”neutralitetspolitik” (DN 23/1). Detsamma gäller regeringens överordnade utrikespolitiska mål som är att få en plats i FN:s säkerhetsråd 2017 – baserad på idén om Sverige som en oberoende röst mellan (de icke-existerande) blocken.
Olof Palmes syn på Sverige i världen sätter fortfarande en stark prägel på socialdemokratin. Den synen fångas väl i bidraget från Palmes medarbetare Ernst Michanek till antologin ”Idéerna som drivkraft” från 1969. Rubriken var Ett litet land?
Han framhöll att: ”Man har sett vår potential. Vi har själva utvecklat och demonstrerat den. Vad vi än må säga för att ursäkta senfärdighet eller tveksamhet, så vet både vi själva och andra: Sverige är inte ett litet land.”
FN var centralt. Visserligen hade Sverige bara en röst i FN men den hördes desto tydligare, där ”är det mera vår storhet än vår storlek som räknas”. Det handlade om fred och nedrustning, och rollen som tredje världens väktare. Sverige skulle vara en förebild och ”visa en väg”. Michaneks slutsats var att ”vi väljer själva om vi vill vara ett litet land”.
Kort sagt, högmod som drivkraft för politiken.
Wallström skulle ge erfarenhet och internationell glans åt Löven. I stället har året som gått blivit big business – med bland andra Soiniaffären, transponderaffären och Saudiaffären. Det skadar Sverige. Men problemet handlar även om den syn på Sverige i världen som bärs upp av Wallström och hennes entourage.
Gästledare i Svenska Dagbladet 23/11 2015.