Vänstern har ett problem

Splittra och härska är en välprövad taktik som inte har gått ur tiden. Ryssland odlar vänskapsband med alla politiska partier och rörelser som kan bidra till att försvaga EU och Nato. Högernationalister i Front National och Jobbik ingår i stödtrupperna. När Putin bjuder upp är man lättflirtade även till vänster. Ett exempel är tyska Die Linke som sände valövervakare till den så kallade folkomröstningen på Krim. Och ja, valfarsen fick väl godkänt. Utgången i det grekiska valet bjöd på en extra bonus. Regeringspartiet Syriza har goda kontakter med Kreml, inklusive chefsideologen Alexander Dugin.

”Kampen mot fascismen angår oss alla. Stöd frihetskampen i Ukraina.” Affischer med det budskapet dök först upp i Malmö i vintras. Undertecknare är Donbassföreningen som på Facebook anknyter till Putinland med den gamla Sovjetsymbolen hammaren och skäran. Donbassföreningen har förgreningar också i andra svenska städer. Mötesverksamhet och demonstrationer står på dagordningen.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det är en del av den breda propagandakampanj som Ryssland bedriver för att sätta sin bild av kriget mot Ukraina som anti-fascism – och i en vidare ram ett hotfullt väst som är ute efter att ta moder Ryssland. Och inte minst är det något som kan det slå an till vänster. Det knyter an till en central berättelse i vänsterns självbild – kampen mot nazism och fascism.

Just det senare var ett motiv när Vänsterpartiet i Sverige valde att med biståndsmedel från Sida stödja kompisar i Ukraina i kampen mot högerextremistiska Svoboda. Strålkastarljuset riktas nu både mot hur biståndsmedlen betalas ut och mot mottagaren. I avslöjandet ingår anklagelser om att pengar betalats ut till privata konton och att revisionsrapporter har blivit förfalskade. Kort sagt, det verkar som naiva svenskar har blivit rejält lurade.

Men saken handlar om långt mer än utbetalningen av flera hundratusen kronor i ett projekt som formellt avslutades 2014. Vänsterpartiet i Sverige har beskrivit Borotba som en ”ukrainsk vänsterrörelse mot nazism och för feminism”. Samma rörelse har beskrivits av en forskare ”som en pr-avdelning av separatister i östra Ukraina”. En annan forskare betonar inslagen av sovjetnostalgi och separatism, liksom organisationens roll som del av anti-majdanrörelsen.

Vänsterpartiet har tydligt tagit ställning för Ukrainas territoriella integritet. Det är utmärkt. Men för förstå den lockelse som Putin utgör på vänsterkanten räcker det med att gå till partiprogrammet. Det är solitt förankrat i marxistisk klassanalys och anti-amerikanism. Enligt programmet är USA en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”:

”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

Det passar utmärkt ihop med Putins propagandabild av det belägrade Ryssland. En annan del som hakar i det ryska narrativet är beskrivningen av informationssamhället:

”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap. Att hundratals miljoner människor hålls nere i arbetslöshet, fattigdom och okunskap är i sig ett effektivt hinder för demokratin, oavsett vilka formella friheter som till äventyrs finns.”

När den ryske utrikesministern Lavrov säger att USA inte är en liberal demokrati, nickas det säkerligen instämmande.

Krigsvåren 2014 var det som om kulturvänstern hade gjort en tidsresa till 1968.

Enligt poeten och samhällsdebattören Göran Greider var det ”uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EU:s intressesfär”.

Författaren och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg klagade över hur konflikten mellan Ukraina och Ryssland beskrevs:

”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan”.

Jan Myrdal – nestor för vänstern till vänster – försvarade Putins agerande mot vad han betecknade som ett västligt existentiellt hot mot Ryssland. Att stater i det forna östblocket har velat och fått ansluta sig till EU kallar Myrdal för tvångsintegrering.

Jan Myrdal är initiativtagare till det årliga Leninpriset. Sovjetnostalgiskt så det förslår. I år gick priset till artisten Michael Wiehe och förra året till författaren Jan Guillou. Både var glada över utmärkelsen.

Ja, vänstern har problem.

Putin myser.

Krönika publicerad (på norska) i Verdens Gang 14/3 2014.